Cobblestone Jazz

Vad är jazz? Är det en historiskt definierbar tradition? Är det en viss sorts rytmik och harmonik? Är det en särskilt typ av instrumentering? Är det ett sound? En känsla? En konstnärlig attityd?

Frågan har ställts många gånger tidigare. Alltid mer eller mindre förgäves. I värsta fall har jazz definierats antingen som en snäv musikalisk kategori eller som ett innovativt förhållningssätt i största allmänhet. Utan att sparka in öppna dörrar kan man säga att musikens egen utveckling är själva svaret.

Inom hiphoppen och electronican, eller klubbmusiken, har frågan dykt upp särskilt ofta – gärna med ett romantiskt skimmer kring sig – och har nästan alltid hamnat i den andra kategorin: jazz är innovation. En ganska sentimental hållning som inte sällan har underblåsts av klubbmusikens rötter i den svarta musikhistorien och i de konstmusikaliska traditionerna från Stravinskij och Stockhausen. Att det har funnits få riktigt lyckade exempel på en lyckad fusion av improvisationsjazz och electronica resonerade jag kring här – apropå The Stoners samarbete med Forss och Borg.



Så därför är det inte av högsta prioritet att försöka hitta "jazz" hos årets bästa nytechno/electronica: kanadensiska Cobblestone Jazz och deras 23 Seconds. Visserligen har medlemmarna Mathew Johnson, Danuel Tager och Tyger Dhula alla en bakgrund som jazzmusiker. Men det är som technomän de har brutit ny mark. Visserligen improviserar de också fram sin musik (ja, det hörs), men det rör sig om en musikalisk dramaturgi som har mer att göra med Steve Reich och Kraftwerk – och i och för sig 70-talets Miles Davis – än med Art Blakey. Fast det spelar faktiskt inte så stor roll, 23 seconds är och förblir en av årets bästa och mest levande plattor. Den är har sina djupa rötter i klippiga bergens mörkaste grottor, men den flyger oftast på minst 10000 meters höjd över den öppna prärien i British Columbia ända fram till havet på Kanadas västkust. Trasiga beats och distade collage bär upp jazzharmoniken från ett rhodes (!) och svävande knutar av acidslingor och baklängessamplingar som har färdats många gånger över Atlanten – från Düsseldorf till Chicago till London till Detroit till Köln och tillbaka till Vancouver.

Cobblestone Jazz rör sig alltså ungefär i samma spänningsfält som tidningen The Wire som i senaste numret intervjuar både jazzlegenden Sonny Simmons och technokollektivet Underground Resistance. Men du får själv göra kopplingen.

(Inom parentes minns jag en kväll på Glenn Miller Café för några år sedan då en 71-årig Sonny Simmons spelade – makalöst bra. Jag gick fram till honom efteråt för och bugade mig med de självmedvetna orden "I'm not worthy...". Sonny Simmons skrattade hjärtligt och fortsatte sedan att vänta på den joint som någon i lokalen lovat att fixa till honom.)

Här är vad jag lyssnar på annars:

Giant Steps 2.44 Eddie Daniels "This Is New"
Mushaboom 3.45 Feist "Let It Die"
Gatekeeper 2.16 Feist "Let It Die"
Let It Die 2.55 Feist "Let It Die"
Equipoise 6.23 Max Roach "Members, Don't Git Weary"
Numbers (DJ-Kicks) (radio edit) 3.26 Booka Shade "5 Years Get Physical"
Young Hearts Run Free 4.08 Candi Staton "Young Hearts Run Free"
Well It's Time 2.27 Twista ft Kanye West "Adrenaline Rush"
(Just When) My World Seemed Blue_Don't Make Me The Reason 10.50 Wee Gee "Hold On (To Your Dreams)"
The Breakout 6.29 Jackie McLean "Hipnosis"
Relevee [Carl Craig Remix] 11.00 Delia Gonzalez & Gavin Russom "Relevee"
Vai vadiar 5.48 Simone Moreno "Samba Makossa"
Gloria's Theme 5.19 Steve Kuhn "Live In New York"
Run Away With Me 2.58 Jens Lekman "USA October 2005"
Your Arms Around Me 5.03 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Sometimes I'm Happy 6.17 Walter Bishop Jr. "Speak Low"
Shirin 3.57 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Schoolbell/Treehouse (Walter Gibbons Mix) 10.05 Indian Ocean "The World Of Arthur Russell"
Big Escape[新録] 5.51 Sleepwalker "Works"
The Ladder 5.29 Prince "Around The World In A Day"
Cupid 3.21 Amy Winehouse "Back To Black"
My Past Just Crossed My Future 2.54 The Four Tops "Now! (Tamla Motown LP)"
Little Green Apples 3.46 The Four Tops "Now! (Tamla Motown LP)"
Don't Let Him Take Your Love From Me 2.46 The Four Tops "Now! (Tamla Motown LP)"
Pots 5.50 Gil Evans "Into The Hot"
Smoke Gets In Your Eyes 2.57 Bryan Ferry "Another Time, Another Place"
Don't Stop The Dance 4.20 Bryan Ferry "Boys And Girls"
Acarpenter (Joakim Remix) 9.11 Gucci Soundsystem "Acarpenter"
Arround 3/4 Time 6.06 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet -60"
Elevator Theme 3.20 Band in Box "FYN 49"
Song For Stina 3.38 Peter Nilsson "FYN 46"
The Very Last Resort 8.31 Trentemøller "The Last Resort"
Gnossienne Nr. 3 4.01 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

Westerligt

Klipp till biograf Skandia på Drottninggatan i Stockholm. Jag befinner mig på Stockholms filmfestival för första gången på fyra år. Wes Anderson ska tilldelas ett Visionary Award och är på plats tillsammans med Jason Schwartzman, båda i hippa kostymer och strålande av indieglamour. Snart ska vi få se The Darjeeling Limited som dessutom ska inledas av kortfilmen Hotel Chevalier – som bokstavligen är en förfilm till huvudfilmen eftersom Schwartzman spelar samma roll – där en avklädd Nathalie Portman redan har skapat osannolik buzz på nätet. "It's the Internet, what could you expect?", konstaterar Wes Anderson elegant när han får frågan innan prisceremonin.

Sen är det dags, efter att Wes tackat för priset genom att läsa innantill på svenska. Och The Darjeeling Limited visar sig vara underbar. På ett sätt som jag inte hade förväntat mig – vilket var mycket. Att den estetiska briljansen hos Wes Anderson och hans koppel av medarbetare (denna gång med Schwartzman och Roman Coppola som medförfattare) skulle genomsyra varje bild, varje karaktärsnamn, varje färgval, varje skjortkrage, varje till synes absurd och skenbart banal dialogväxling och varje patenterad sidledesåkning genom dockhusliknande scenerier, det visste jag mycket väl. För The Darjeeling Limited är ännu en hyllning till originalen – och barnen – inom oss. Och Wes Anderson har ju vid det här laget ett omisskännligt uttryck för det coming of age-motiv om förlorad trygghet, omförhandlat ansvar och slirande skaparångest som blivit hans eget. Han får till och med pris för det.

Som alltid står en minutiöst definierad och avskärmad spelplats i centrum. Skolan i Rushmore, familjehuset i The Royal Tenenbaums och Steve Zissous expeditionsfartyg Belafonte i The Life Aquatic. Samtliga är de symboliska och emotionella kapslar för våra karaktärer. I The Darjeeling Limited är det ett tåg – en indisk version av Orientexpressen med allt vad det innebär av vintagelyx, dramatiskt mikrokosmos och massor av frames-in-frames – som bröderna Francis, Peter och Jack springer ombord på (i mycket vacker slowmotion) för att börja sin terapeutiska och kvasiandliga resa genom Indien på jakt efter... ja, många saker.



För The Darjeeling Limited är ju en roadmovie. På pappret konventionell i den meningen att resan går inåt och är själva målet, men Wes Anderson navigerar förbi alla eventuella banaliteter genom att precis som vanligt upphöja eventuella banaliter till konstnärlig vision. Fast den här gången, vilket är den verkliga styrkan, navigerar han också förbi den absurda rundgången som ibland har infunnit sig i hans tidigare filmer. Vilket nog beror på att Anderson, Coppola, Schwartzman och alla andra inblandade vågar lita på ett starkt och enkelt grundtema: sorgen efter en förlorad far och en frånvarande mor. Låt vara att den packas ned i förbaskat fina Louis Vuitton-väskor. Här balanserar den uppdaterade bröderna Marx-dramaturgin, tonsatt av Satyajit Rays indiska 70-talsmusik, på en uppriktig melankoli som faktiskt bara blir uppriktigare av stiliseringen. Wes Anderson lyckas även landa den överspelande Owen Wilson och väcka sömngångaren Adrian Brody till liv. De möts någonstans i mitten vid Schwartzmans geniala återhållsamhet. Angelica Huston spelar som vanligt i en egen division.

Kanske har det vrålsnygga men becksvarta allvaret från Hotel Chevalier slagit an tonen. The Darjeeling Limited bränner i alla fall till på ett upplyftande vis som jag inte har sett på länge. Därför älskar jag den. Sen så skriver den också in sig i en lång filmhistorisk tradition av tågfilmer, med allt vad det innebär av metaforer och intriger. Jag ångrar så att jag inte frågade Wes Anderson om den saken.

Nykolonialism

Måste bara nämna att steel-gitarren gjorde sin comeback – eller kanske till och med debut – i jazzsammanhang i torsdags när Krantz lirade på på Hotell Hellsten. Det blev härligt sentimentalt när Nils Bergs gängliga basklarinett kramade om Richard Krantz bredbenta pedal steel. Notera dock de fullkomligt bisarra jakttroféerna på väggen i bakgrunden.

Livet i praktiken

Det blev ett ofrivilligt uppehåll. Två veckor. Har jobbat mycket. Låt mig därför inte spilla någon tid utan direkt gå in på Alberto Pinton. Denne försynte titan på den svenska jazzscenen och vid det här laget veteran på Moserobie. Två positioner som han träget har arbetat sig fram till genom sina stökigt poetiska och komplicerat personliga skivor. Han kommer att stå fast där, med stillsam integritet och explosiv musik, när snålvindarna börjar blåsa i Jazzsverige. Han har nämligen en konstnärlig vision som är ovanligt tydlig och konsekvent – vilket särskiljer honom på en alltmer fragmenterad jazzscen som ständigt präglas av nya konstellationer, sound och experiment.

Man kan höra den. I de noggrant utmejslade skalorna, ofta frustrerande komplexa men givetvis också befriande och belönande i all sin kompromisslöshet. I den blödande friheten och de spräckta tonerna, i skriken och viskningarna, alltid med rigorös dramatisk struktur omkring sig. Jämför gärna med Charles Mingus. Djärvheten och den stränga självkritiken kan bara komma ur en stark inre vision. Att vi inte vet exakt hur den ser ut, säkert inte ens Alberto Pinton själv, är hela poängen.

Men man kan som sagt höra den. Den har odlats på skiva i drygt tre år, sedan den förlösande The Visible som än en gång har cirkulerat i min iPod och markerade början för hans kvintett med sig själv på saxofoner och klarinetter, Mats Äleklint på trombon, Mattias Ståhl på vibrafoner, Torbjörn Zetterberg på bas och Jon Fält på trummor. Där började han sitt metodiska arbete med att skulptera fram ett sound som är samtidigt öppet och slutet, med fri harmonik (eller bara klanger) från Mattias Ståhls vibrafon och flygande improvisationer mellan omsorgsfullt komponerade kontrollstationer. Exaktheten och passionen fortsatte på Motionemotion för två år sedan, men här tonades den fanfariska energin ned en aning. Eller fokuserades om man så vill.



På nya Vita Pratica kulminerar delvis den utvecklingen. Jon Fält har lämnat plats åt den akrobatiske Kjell Nordeson som direkt slår an ett stycke polyrytmik på La Vacanza Italiana. Vi åker alltså direkt på semester i Italien men jag tänker inte på Roberto Rossellinis mästerliga äktenskapsdrama med Ingrid Bergman och George Sanders, snarare på Pier Paolo Pasolinis mörka avantgardism. Om jag nu ska hemfalla åt italienska filmreferenser, vilket faktiskt säger någonting om den mörkt reflekterande stämning som präglar Vita Pratica (typ det praktiska livet) och egentligen inte har någonting med Albertos hemland att göra. Tidigare när jag har skrivit om honom har jag ofta landat vid just det, hur nära musiken ligger de mest grundläggande livserfarenheterna – genom sin abstraktionsnivå. Därför är basklarinetten i Short Sketch är inte bara något av det vackraste jag hört i år, den kommer också att tonsätta och lindra många av mina svåraste stunder framöver.

På ett ytligare plan är det glädjande att konstatera att Alberto Pinton alltid haft turen att få några av Moserobies bättre omslag till sina plattor. Ekvationen brukar ju annars lyda: fantastisk musik + fasansfulla omslag = Moserobie

Här är vad jag lyssnar på annars:

Get Nowhere 3.51 Peter Nilsson "FYN 46"
O Sim Pelo Nao 3.13 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Terceiro Amor 2.33 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Wistful Moment 7.38 Eddie Daniels "This Is New"
Rainha do mar 3.14 Simone Moreno "Samba Makossa"
I'm Leaving You Because I Don't Love You 3.48 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
If I Could Cry (It Would Feel Like This) 3.24 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Speak Low 9.06 Walter Bishop Jr. "Speak Low"
Theme Of The Mack 5.36 Willie Hutch "The Mack"
Mack's Stroll/The Getaway (Chase Scene) 3.09 Willie Hutch "The Mack"
Relevee [DFA Remix] 9.27 Delia Gonzalez & Gavin Russom "Relevee"
Tamborine 2.48 Prince "Around The World In A Day"
Pop Life 3.44 Prince "Around The World In A Day"
Make Me Better (Feat. Ne-Yo) 4.19 Fabolous "Exclusive"
Slow Poke 7.49 Jackie McLean "Hipnosis"
Orca Reunion 5.00 Nimoy "S/T"
In The Cornbelt (Larry Levan Mix) 5.58 Dinosaur L "The World Of Arthur Russell"
Jag tyckte hon sa lonnlov 3.20 Jens Lekman "USA October 2005"
Same Old Scene 3.58 Bryan Ferry "Flesh & Blood"
Don't Stop The Dance 4.20 Bryan Ferry "Boys And Girls"
Brown Piano (Remake By Studio) 10.51 A Mountain of One "Brown Piano"
Libra 4.58 Max Roach "Members, Don't Git Weary"
The Key 2.32 The Four Tops "Now! (Tamla Motown LP)"
What Is A Man 2.32 The Four Tops "Now! (Tamla Motown LP)"
Eleanor Rigby 2.59 The Four Tops "Now! (Tamla Motown LP)"
Donna and Blitzen 3.59 Badly Drawn Boy "About A Boy"
Bedria 10.31 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Relevee [Alternate Version] 7.03 Delia Gonzalez & Gavin Russom "Relevee"
Filho da bahia 4.52 Simone Moreno "Samba Makossa"
Sim Ou Não [Sleep Walker Rework] 5.33 Sleepwalker "Works"
Nightwalker 4.08 Trentemøller "The Last Resort"
You Never Got Me Right 1.54 Frida Hyvonen "Until Death Comes"
Mirror For Contra-Alto Clarinett 4.19 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
Gnossienne Nr. 2 2.41 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

Hon vet någonting

Att jag citerar mig själv har ingenting med självupptagenhet att göra. Det var bara så att när jag tidigare skrev om musik saknades alltid någonting. Så jag försöker igen. Cassandra Wilson har jag älskat länge och nu blev jag förälskad igen när hon dök upp på en av årets bästa jazzplattor – David Murray & The Black Saint Quartets Sacred Ground. Mer om den senare, nu vill jag bara skaka liv i någonting jag skrev i en recension för några år sedan:

Vet hon någonting som vi andra inte vet? Cassandra Wilson är världens sorgsnaste nu levande sångerska. Så har det varit – för mig i alla fall – ända sedan hennes utdragna, smärtsamma, oförglömliga version av ”Body And Soul” på plattan She Who Weeps för över tio år sedan. I hennes röst öppnar sig en djup avgrund, en sorts hemlig gång ner i jorden, ner till människans innersta och svåraste erfarenheter. Men hon är aldrig grinig, gnällig eller pessimistisk. Bara sorgsen, plågad och uppriktig. Det brukar kallas blues med ett annat ord.

Lyssna:
Cassandra Wilson "Body and Soul" (ZShare)

Här är vad jag lyssnar på annars:

Effie 6.16 Max Roach "Members, Don't Git Weary"
I Choose You 3.42 Willie Hutch "The Mack"
Vampin 2.45 Willie Hutch "The Mack"
Slick 3.36 Willie Hutch "The Mack"
Mahavishnu 4.44 Eric Wahlforss "Soulhack"
Too (Take 1) 2.42 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
A Postcard To Nina 5.01 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Someone to share my life with (words of wisdom at Styrso) 5.54 Jens Lekman "You Are The Light"
Tammy 3.14 Jens Lekman "You Are The Light"
For Them 5.58 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
Leg 7 2.38 The Tough Alliance "Escaping Your Ambitions"
I'm Strong 5.23 Fingers Inc. "Another Side"
Let's Go Swimming (Walter Gibbons Mix) 5.14 Arthur Russell "The World Of Arthur Russell"
The Child Is Gone 3.11 Steve Kuhn "Live In New York"
Both Gotta Move On (Sebastian Remix) 5.17 Scenario Rock "Endless Season"
Condition Of The Heart 6.48 Prince "Around The World In A Day"
Raspberry Beret 3.34 Prince "Around The World In A Day"
Hipnosis 11.19 Jackie McLean "Hipnosis"
Samba Makossa 4.31 Simone Moreno "Samba Makossa"
Desembolada 2.09 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Maria 2.54 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Joana 3.12 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Canto das trés racas 7.38 Simone Moreno "Samba Makossa"
Easy to Remember 6.36 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Same Old Scene 3.58 Bryan Ferry "Flesh & Blood"
I'm In The Mood For Love 4.15 Bryan Ferry "As Time Goes By"
Into Eternity 3.45 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Be There 7.00 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Blues In The Closet (alt) 3.52 Walter Bishop Jr. "Speak Low"
Happy Together 2.46 Petula Clark "Just Pet"
The Fool On The Hill 4.25 Petula Clark "Just Pet"
This Is New 5.36 Eddie Daniels "This Is New"
While The Cold Winter Waiting 5.04 Trentemøller "The Last Resort"
Gnossienne Nr. 1 4.09 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

Två saker

Den här bloggen försöker förgäves hänga på min vardag men hamnar alltid en vecka efter. Några kommentarer till söndagens avslutningsavsnitt av The Sopranos? Ju mer jag tänker på det framstår det som ett mästerverk. Tänkte ni på hur varje episod följer sin egen estetiska logik? I sista avsnittet var nästan varje scen korthuggen och fragmentarisk ända fram till slutscenen, denna utdragna uppvisning av det som kallas "suspense". Storhet blir sällan tydligare än så. Läs Matt Zoller Seits – i sedvanlig ordning fenomenala – analys här.

När jag lyssnar på UGK:s International Players Anthem har jag dock svårt att höra någonting annat än Willie Hutchs storartade I Choose You. Så misslyckat kan det bli när man inte gör något annat än att bara rappa över en gammal klassiker, som Jaheim å sin sida gjorde väldigt mycket av och som jag misstog mig total om här. Jag kände inte till den då, men nu måste jag hylla The Mack som en av de fjorton bästa soulplattorna mellan 1971 och 1981.

Lyssna:
Willie Hutch "I Choose You" från The Mack (1973)

Kära improvisation,

Respekt åt Caprice Records. I en tid när skivindustrins storbolag fortfarande försöker förstå den långa svansens successiva upplösning av blockbustereran verkar världens samlade indie- och nischbolag bara blir spetsigare och spetsigare.

Improvisations heter det senaste exemplet. Det kom i posten för en månad sedan och har legat i skivhögen tills nu. Det rör sig om stor musik och sträng konceptuell paketering. Caprice Records har bestämt sig för att på allvar utforska vad musikalisk improvisation kan innebära genom att sätta fyra pianister på prov. Medvetna om att begränsning föder kreativitet har de satt upp ett antal programmatiska kyskhetsregler. De gör en Dogma kort sagt. Alla skivor ska spelas in i samma konsertlokal på samma handplockade Steinway D – nattetid. Inspelningarna ska börja tolv på natten, när staden går och lägger sig och när, tror man, hjärnan är mer öppen för spirituella intryck. Ingen av pianisterna ska heller ha fått veta vad de ska spela innan. Ingen ska ha kunnat "planera".



Det är pretentiöst på allra bästa sätt. Först ut är konsertpianisten Niklas Sivelöv som får improvisera sig igenom Carl Michael Bellmans visor. Ett smart drag givetvis – att låta en folkkär musikskatt genomgå en totalt oförutbestämd behandling. Men kanske är det mest intressanta att höra hur en klassiskt skolad pianist kastar sig ut i det okända. Och resultatet är femton virtuosa madeleinekakor tjockt stoppade med blixtsnabba intryck, öppna associationer, tvära kast mellan allt möjligt, rokokoskalor och boogierytmik, ömhet och ilska, fest och fasa, karneval och kontemplation.

Det är nästan obligatoriskt att jämföra med Keith Jarretts berömda soloimprovisationer. De där maratonuppvisningarna av stream of conciousness där ingenting – förutom Jarrett själv – har varit bestämt och resultatet har blivit ett slags stora arkitektoniska freskmålningar av pianistens inre värld, med långa panoramaåkningar från nordpol till sydpol, genom både Mozart och Mingus. Hos Niklas Sivelöv däremot, eftersom improvisationerna utgår ifrån femton definierade visor, pratar vi femton actionpainting-miniatyrer med tjocka färger och grova linjer. Jag har ingen vettig relation till Bellman över huvud taget, men jag inbillar mig att det passar hans burleska och episodiska berättande alldeles utmärkt.

Näst på tur är Mats Öberg och Cornelis Vreeswijks låtar.

Stockholm i mitt hjärta

Att Testbilds svårmotståndliga version av Beppe Wolgers, Bobbie Ericssons och Monica Zetterlunds En gång i Stockholm släpptes som gratis MP3:a i somras måste betraktas som ett tematiskt feltänk. Det är ju en av årets bästa höstlåtar.

En gång i Stockholm har i och för sig blivit omtalad av många andra anledningar. Många, däribland jag själv, hävdar att det är en av de bästa svenska poplåtarna någonsin. Vilket nog bara förstärks av att den kom sist i den internationella Schlagerfestivalen 1963. Monica Zetterlund sjunger på toppen av sin tolkningsförmåga. Bebbe Wolgers text är som vanligt ett mikrolitterärt mästerverk. Bobbie Ericssons melodi är så stillsamt komplex som bara jazzballader kan vara. Sammantaget är det en komprimerad panoramavy över tidiga Stockholmsmornar. Den är hejdad, subtilt intellektuell, lugnt sinnlig och måste ha varit själva antitesen till alla annan schlager 1963. Jag hade den i huvudet nästan hela tiden när jag läste Beppes magiska memoarer för några år sedan.

Är då indiegänget Testbild vansinniga som ger sig på En gång i Stockholm? Få andra, ingen utanför jazzvärlden, har orkat. Är det självmord? Inte alls. Testbilds tagning rymmer det bästa av DIY-erans teknologiska frihet och orädda musikaliska visioner där den goda smaken får fritt spelrum. Testbild gör dock helt rätt i att förenkla och reducera. De tonar ned det redan nedtonade. Skalar av runt melodin och förstorar atmosfären genom minimalism. De gör faktiskt allt för att inte bli jämförda med Monica Zetterlund.

Laddda hem gratis här på Friendly Noise.

Här är vad jag lyssnar på annars:

En gång i Stockholm 6.21 Testbild! "FYN 48"
Carpettest2 4.41 Eric Wahlforss "Soulhack"
Alone Together 6.33 Walter Bishop Jr. "Speak Low"
La strada nel bosco 3.07 Jens Lekman "You Are The Light"
REC (at saltholmen) 3.47 Jens Lekman "You Are The Light"
A Little Lost 3.18 Arthur Russell "The World Of Arthur Russell"
With Every Hearbeat (Hugg & Pepp remix) 7.04 Kleerup With Robyn "With Every Heartbeat"
The One Dollar Thought 2.48 Jens Lekman "You Are The Light"
I Don't Believe It 2.43 The City "Now That Everything's Been Said"
Do Right Baby 2.35 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
I'm The One 2.40 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
Steam 8.23 Charles Greenlee "Shibuya Jazz Classics (Calm Collection)"
In The Light Of The Miracle 13.21 Arthur Russell "The World Of Arthur Russell"
Remember The Love_You've Been A Part Of Me 8.52 Wee Gee "Hold On (To Your Dreams)"
Yemenja 5.39 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Signs 4.16 Snoop Dogg feat. Charlie Wilson and Justin Timberlake "R & G: The Masterpiece"
Around The World In A Day 3.28 Prince "Around The World In A Day"
Paisley Park 4.42 Prince "Around The World In A Day"
When Things Get Real 5.10 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Thirsty Soul 8.05 Eddie Daniels "This Is New"
Leaving Me 10.20 Aril Brikha "Ex Machina"
Voices 3.59 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
Expresso 2222 4.01 Simone Moreno "Samba Makossa"
Congo 3.28 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Java 3.19 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Menino Das Laranjas 3.58 LTC "Twelve Inch"
Pretty Wasted 6.24 Coyote "Download"
Easy Does It 4.34 LTC "Twelve Inch"
Always Something Better 6.10 Trentemøller "The Last Resort"
This Is My Song 3.18 Petula Clark "These Are My Songs"
Love Is Here 2.39 Petula Clark "These Are My Songs"

Glödande lava

Titta på honom. Gil Evans ger nästan begreppet kontraposto en helt ny innebörd på omslaget till Into The Hot. Med den smala svarta kostymen skapar han en elegant S-kurva framför den eldröda fonden, med slipsen som brinnande ankare. Titta på honom och bli mästrad av hans gatusmarta uppsyn: "Are you ready?"

Into The Hot var Gil Evans andra platta på Impulse! (som jag skrev om här) och en tematisk fortsättning på Out Of The Cool – inte minst genom de båda omslagens glödande lava till fond. Den spelades in 1961 och är givetvis fenomenal, men framför allt också radikal då den rymmer tre låtar av Cecil Taylors vilda avantgarde-septett. Allmusic ifrågasätter visserligen Gil Evans inblandning i det hela, kanske med all rätt, men musiken kokar oavsett. Cecil Taylor spelade ju så intensivt att han fick ta på sig en gammal collegetröja bakom pianot, mitt bland kostymerna, eftersom han svettades så erbarmeligt mycket.

Vilket för tankarna till deras omtalade spelning på Gyllene Cirkeln 1962. I boken Den Gyllene Cirkeln - jazzen på 60-talet beskriver Thomas Mera Grantz spelningen med utgångspunkt från batteristen Sunny Murrays underläpp. Det är bland det bästa jag någonsin läst om jazz:

Ur munnen rann en lång salivsträng långsamt ner mot knäna och golvet. Alldeles lugnt gled den långa salivsträngen sin långa väg, glimrade lite i ljuset. Jordbävningarna och vulkanutbrotten som utspelades alldeles intill skapade inte ett darr, det hjälpte inte hur än Cecil Taylor hamrade och Jimmy Lyons blåste och vände upp och ned och ut och in på världen... medan han spelade flöt den tunga strängen från Sunnys underläpp mot jordens medelpunkt som en stilla nordisk skymning faller. Som om evigheten dansade på toppen av ett finger med en komprimerad kortversion av världens skapelsekaos utspelades runtomkring. Några av oss som satt där och lyssnade drogs ohjälpligt in i denna förlösande energi och gungade som om vi deltog i en seans med världens svängigaste band trots att inte en cyklisk rytm hördes.

Lyssna:
Gil Evans with The Cecil Taylor Septet "Bulbs" från Into The Hot (1961) (ZShare)

En andra chans

I teorin blir jag bara sömnig när Far Out Recordnings fiskar upp ännu en brasiliansk legend från glömskans laguner. I praktiken älskar jag det jag hör.

Han heter Arthur Verocai och släppte ett mytomspunnet album i början av 70-talet, på den tiden underkänt av Brasiliens kritikerkår men sedermera klassikermärkt av skivsamlare världen över. Han kom därefter inte att spela in någonting mer i eget namn, utan återgick till att vara musikalisk ledare och arrangör för otaliga brasilianska stjärnor och tv-serier – ett ganska klassiskt öde inom den brasiliansk musiken. Tills nu alltså, 35 år senare, när han släpper sin andra platta Encore.



Det började en sen kväll i en underjordisk studio i London där Far Outs överstepräst Joe Davis spelade upp Arthurs gamla platta för producenterna Mark Pritchard och Dave Brinkworth. De blev tokiga i hans arrangemang och ropade i kör: "Honom ska vi ha!" Allt väl egentligen. Särskilt med tanke på hur utomordentligt bra Encore har blivit. Och med tanke på vad Far Out tidigare har lyckats göra för Azymuths, Marcos Valles och Joyces karriärer. Att de har fört ut dem till "en ung generation som upptäckte den brasilianska musiken på dansgolvet" som jag kunde ha skrivit för sju år sedan. Men denna lovvärda kulturgärning har blivit lika mycket karriärlyft som karriärfälla. När denna generation musiker inte längre har någon publik på hemmaplan måste de frenetiskt turnera på europeiska och japanska klubbar med alla gamla örhängen i bagaget, ofta med lite väl grovhugget dansgolvssväng. Med resultatet att en tidigare så progressiv artist som Marcos Valle inte rört sig en centimeter sedan 1974.

Och Far Out Recordings, sprungna ur acid-jazzens faiblesse för brasiliansk 70-talsfusion, har väl – mer eller mindre omedvetet – inte direkt pressat sina artister till förnyelse, även om de förmodligen själva tycker att deras plattor är nytänkande enligt den enkla formeln: "Ju närmare originalen desto bättre, så länge vi kryddar med lite moderna beats så att kidsen inte blir bortskrämda." Det kan ju lätt bli så om man lyssnar mer på sin skivsamling än sitt hjärta.

Just därför, om jag nu får vara lite elak, kändes projektet med Arthur Verocai hopplöst statiskt. Inte blev det mer originellt av att både Quantic och Madlib fick basunera ut hur mycket de gillar Verocai i pressreleasen. Vilket är fint på det personliga planet, men snabbt slår över i den ängsligaste marknadsföringstaktiken den här sidan om Straight No Chaser. Men den som antagligen bryr sig allra minst är den gode Arthur Verocai själv. Han är nog mest glad över att få spela in en skiva igen. Han verkar inte heller bry sig det minsta om att försöka flörta med europeiska klubbkids, vilket han på sitt självklara sätt också verkar ha övertygat medproducenten Dave Brinkworth om.

Just därför, om jag nu får vara ohejdat positiv, plockar han obekymrat upp stafettpinnen från 1972 och spinner med över 35 års mer erfarenhet de vackraste stråk- och blåsarrangemangen jag hört i år. Och han gör det med den obesvärade integritet som bara kan finnas hos den som redan blivit bortglömd en gång.

Jag skulle kunna skriva om tidiga mornar, dagg, nejlikor och stränder där nattens kyla fortfarande ligger kvar i sanden när solens första strålar kittlar huden. Jag skulle kunna beskriva hans klassiskt skolade brassefusion genom 70-talets bästa album från Elis Regina, Marcos Valle och Wilson Simonal. Men jag skulle i samma ögonbick hemfalla åt en typ av brasseromantik som jag för stunden lämnat bakom mig. Arthur Verocai behöver inte det. Lyssna.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Darlin' 2.14 The Beach Boys "Wild Honey"
I'd Love Just Once To See You 1.51 The Beach Boys "Wild Honey"
Firecracker (on our way to a new years party) 3.50 Jens Lekman "You Are The Light"
Auge Für Auge Macht Die Welt Blind 4.51 Fabian Kallerdahl Galore "Maxi Music"
Hultsfred 98 (at hultsfred 98) 4.34 Jens Lekman "You Are The Light"
Vertigo (Henrik Schwarz Remix) 7.00 Booka Shade "5 Years Get Physical"
I Feel Blue 4.56 Alif Tree "French Cuisine"
Here 4.54 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
We Dont 5.10 Tweet "It's Me Again"
I Found That I Was Wrong 2.43 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
Mail Call Time 3.17 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
Ain't Love Wonderful 2.22 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
The Strut 4.21 Eddie Daniels "This Is New"
International Players Anthem feat Outkast 4.25 UGK "UGK: Underground Kingz"
Let Me Lay With You 5.48 Wee Gee "Hold On (To Your Dreams)"
Is It All Over My Face (Larry Levan Mix) 6.57 Loose Joints "The World Of Arthur Russell"
Two Of Us 7.25 Supermayer "Save The World"
Belle 3.44 Alif Tree "French Cuisine"
Troppo 10.01 Michael Garrick "Troppo"
I can't talk about that 2.58 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Here comes that feeling 3.15 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Victim Of Circumstance 2.37 The City "Now That Everything's Been Said"
Why Are You Leaving 3.39 The City "Now That Everything's Been Said"
Evil Dub 6.15 Trentemøller "The Last Resort"
Structure #1 4.19 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
Deadly Species 5.34 Alif Tree "French Cuisine"
You've Got to Have Freedom 6.52 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Sold Out 4.36 Dalindeo "Open Scenes"
Bahia minha preta 4.51 Simone Moreno "Samba Makossa"
Meio de campo 2.33 Simone Moreno "Samba Makossa"
Ode Maritima 3.01 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Voodoo 4.22 Dalindeo "Open Scenes"
Adriana 1.39 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Jangal 2.34 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Berimbau 2.39 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Kill a Party Ressurect it (at a Jennifer Brown concert) 2.38 Jens Lekman "You Are The Light"

Nekrolog

På Rörstrandsgatan 25 ligger en guldgruva. Den heter Andra böcker och skivor och är bland de bästa i Sverige på jazz. Den drivs av en entusiast vid namn Harald Hult, en gammal frijazzkonnässör och expert på den mesta som har med jazzvinyl att göra, med enda biverkan att skivorna är prismärkta efter internationell standard. Jag tror han har många japaner i kundkretsen.

Så länge jag har bott i Stockholm har jag besökt Andra böcker och skivor med jämna mellanrum. Nu bor jag dessutom alldeles i närheten och beundrar ofta de massiva skivhyllorna genom skyltfönstret. Jag älskar den fräna antikvariska atmosfären inne i butiken, dammigt och unket på bästa vis lägger den sig som en fin duk över näsborrarna, med en komplex och säregen doft från de tusentals vinylpressningarna, decennier av konvolutlim och andra rester från otaliga skivsamlingar, detta i kombination med den gultorra cellulosan som skyddas av bokpärmarna i hyllorna. Samt inte att förglömma Haralds exklusiva tobak som binder ett elegant rökparaply över de trånga gångarna. Inne på Andra böcker och skivor står tiden still för att kunna bevara jazzhistoriens allra största ögonblick. Namnet ger tydliga anvisningar. Varje centimeter är fylld av progressiv historia.



Det här är en annan värld. Långt ifrån MP3:or och print-on-demand. Det är till och med så att Harald ibland undviker att befatta sig med CD-skivor. Hans sura vinylnäsa och torra LP-fingar tvekar alltid inför att befatta sig med en jewel case. Ja, han är faktiskt ofta ganska sur. Trots att han hade kunnat vara min mentor, min förlorade fadersfirgur, har vi aldrig kommit varandra särskilt nära. Kanske beror det på att jag sällan ger honom pengar i fickan utan oftast byter in någonting. Vid vissa tillfällen har jag också lyckats köpa bra plattor oväntat billigt på grund av felmärkningar, varpå jag känt hans missnöjda blick bränna i nacken på väg ut. Vid andra tillfällen har han tinat upp, som när han berättade att han fotograferade Art Blakey & The Jazz Messengers på Konserthuset 1959. Eller när han gav mig ett recensionsexemplar från Blue Tower Records, hans egen etikett för obskyr frijazz. Gud som jag skulle vilja veta allt om hans upplevelser på Gyllene Cirkeln på 60-talet.

Förra helgen var jag i sedvanlig ordning inne och lyckades byta till mig Art Farmers fenomenala From Vienna With Art från 1970 (släppt på MPS som jag skrev om här) och Stanley Cowells klassiska soloplatta Musa Ancestral Streams från 1974 (släppt på Strata East som jag skrev om här). Då berättade Harald plötsligt att han ska flytta. Inte särskilt långt visserligen, till Röda bergen en bit längre upp i Vasastan. Men ändå. Paus. Chock. Obegripligt. De värsta tankarna rusade genom huvudet. En girig hyresvärd driver ut honom, den siste genuine småföretagaren på Rörstrandsgatan, för att få in ett lukrativt Wayne's Coffee eller någon annan vulgär kedja. Den siste radikalen, som genom sin blotta existens är en protest mot samtidens strömlinjeformade kommersialism, får till sist ge vika. Jag nämnde förstås ingenting för Harald, men inombords drabbades jag av svårbegriplig sorg. Nästan dåligt samvete.

Uppenbarligen projicerade jag en hel del andra känslor på den lilla skivbutiken. Till exempel att jag gör alldeles för lite för att ändra min livsstil i dessa tider av global miljöoro, när vi alla vet att vi blir den första generation som kommer att få det sämre än våra föräldrar. I det sammanhanget rörde strömlinjeformningen (nåja, Carin Wester har ju just öppnat butik här) av mina kvarter upp oväntat stora känslor. Inte bara den egoistiska förebådelsen om saknaden av Haralds vinylhyllor runt hörnet.



Från Art Farmers Wien-platta är steget inte långt till den store Joe Zawinul som dog för snart en månad sedan, den 11 september för att vara exakt. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Weather Report men jag älskar den ettrigt vita bluesen i hans pianospel på Cannonball Adderleys 60-talsplattor. Och framför allt hans medverkan till att Miles Davis In A Silent Way låter som den gör (vilket i praktiken var fröet till Weather Report). Som en liten nekrolog lägger jag därför upp ett sorgset vackert spår som aldrig hamnade på In A Silent Way. "Early Minor" skrevs av Zawinul och fanns med på den magnifika boxen som släpptes för fem år sedan. Just nu fungerar den även som en nekrolog över den sista jazzbutikens flytt från Rörstrandsgatan.

Lyssna:
Miles Davis with Joe Zawinul "Early Minor" 1969 (ZShare)

Bergheianska trädgården

Två nya plattor från Ludvig Berghe. Bäst att jag tar det från början. För snart fem år sedan skrev jag någonting:

Gud vad skönt att möta en pianist som har betydligt mer gemensamt med gamla rävar som Horace Silver, Bobby Timmons och Wynton Kelly än med Bill Evans, Chick Corea och Keith Jarrett – de pianister som faktiskt har definierat de senaste tjugo årens jazzpiano och vars olika band blivit ett slags axiom för i stort sett alla moderna pianotrior.

Detta var när Moserobie-hypen började slå igenom på allvar och Ludvig hade just släppt sin första platta. Det var några år in på 2000-talet och ett normgivande generationsskifte inträffade i svensk jazz med Jonas Kullhammar som andlig ledare. Plötsligt var den svenska jazzen ung och hipp, mer energisk än både punk och house, tungt förankrad i samtiden och placerad på hippa barer och svettiga klubbar runt om i våra storstäder. Det var också en tid då min egen karriär som jazzskribent skulle glimta till för ett ögonblick, parallellt med – och ofta hand-i-hand med – den utvecklig som kuminerade under den legendariska festivalen Moserobie Jazz Manifesto på Mosebacke i januari 2004, några kvällar där jag själv hade äran att vända skivor och vars spelningar dokumenterades i en fin box som kommer att vara sinnessjukt klassisk om några år.



Ludvig Berghe kommenterar den här tiden, och på sätt och vis även hela Moserobie – med undantag för kostymerna – på omslaget till An Unplayed Venue, den första av hans två nya plattor:

We wanted to add element we couldn't find anywhere here. So with gutstrings, newly bought suits, bold compositions, a small indie label and tons of energy we entered the stage from nowhere. We quickly found out that people not usually listening to jazz digged us the most. /.../ Slowly the sound of other jazzgroups started to change and what was considered rebellious and innovative then had now become mainstream.

Så försöker han formulera den utveckling som hans trio fann sig tvungna att gå igenom, en utveckling som faktiskt började redan på förra plattan Weekend. Då handlade det om ett försiktigt uppbrott, eller kanske förkjutning, av det jordiga och feta svänget från debutplattan. Det hördes i små lyriska inpass med rötterna i Duke Ellingtons balladspel anno 1962 och Chick Coreas intimaste stunder, lite grann av den jazz jag själv definierade honom emot i min första recension. Men framför allt, det enda som egentligen räknas, var att trion sänkte garden och blev mer öppet personlig bakom den stilsäkra ytan. I bästa fall var de sårbara. Jag skrev någonting om saken:

När Ludvig inleder Weekend med en fallande pianoslinga som diskret hedrar Duke Ellingtons In A Sentimental Mood råder det ingen tvekan om att här är varje ton noga utvald och varje nedslag, varje paus – beröringen, andningen – har djup betydelse. /.../ Du känner igen människorna, situationerna, relationerna och känslorna. Weekend är 48 timmar Södermalm i Stockholm eller vad du nu vill att den ska vara. Den är lika mycket film som den är jazz. Och bitvis paralyserande bra.

Det är precis där som An Unplayed Venue och 48 and Counting tar vid. Så logiskt att det nästan skulle kunna vara uttänkt. Men det spelar ingen roll när utvecklingen känns i kroppen. Jag har haft nöjet att lära känna Ludvig under dessa år. Jag har hört trion oräkneliga gånger live. Jag förstår, eller tror mig förstå, vilket uppbrott de nya plattorna är resultatet av. Ty deras patenterade sväng, som eldade upp oss så under Moserobie-åren, är nästan konsekvent satt på undantag. De fläskigt dansanta riffen uteblir och ger plats åt en kristallklar melodikänsla som tidigare alltid bakats in i en mastig sötpotatispaj. Nu är den blottlagd, personlig och sårbar. Tallriken är renskrapad. Ingen får längre luta sig mot ett tryggt jazzsväng. Varken Horace Silver eller Wynton Kelly står längre som skyddande referenser. Trion har vuxit upp och ur sin gamla kostym.



En ny sorts symfonisk dramaturgi har därmed gjort entré i Ludvig Berhge Trio. Improvisationen, den tematiska utveckligen, har förts över från den väletablerade solonivån till en övergripande strukturnivå. Vi befinner oss närmare Keith Jarretts vackraste abstraktioner än Bobby Timmons jordnära blues men fortfarande med Marcus Roberts sexuella självklarhet (som jag skrev om här). De startkaste kompositionerna – Origio, Campfire Piano, Why I am Here och Little Friend – bärs upp av sina kristallklara melodier och ett befallande vemod som ger musikerna tydliga instruktioner. Just vemodet, kanske den största konstnärliga känslan av alla, är överhängande och kopplas i förbifarten till en personlig kris på omslaget. Till och med en klassisk Ludvig Berghe-rökare som 48 and Counting bryts ned halvvägs för ett abstrakt och självkommenterande avbrott.

Och det är majestätiskt bra. Som oftast. Ludvig Berghe spelar sinnligare och mer virtuost än jag någonsin hört honom tidigare. Han är både snabbare och långsammare. Men framför allt personligare. Uppriktigare. Blodigare. Samman minimaliska blodighet som Lars Ekman och Daniel Fredriksson har tvingats till. Ett kreativt tvång som hela tiden balanserar på rätt sida om det stora. Samtidigt, trots ovan nämnda beskrivning, saknar jag en linje. Två plattor är för mycket. Det finns inget konstnärligt koncept som motiverar en uppdelning. De kompletterar heller inte varandra på ett vettigt sätt, varken musikaliskt eller tematiskt. De känslomässiga trådarna tvinnas samman i kraftfulla nystan på enskilda ställen men tunnas ut mellan plattorna. Synd. Hade det här varit en (1) platta, noga sammanhållen och med snyggt omslag, hade det varit ett mästerverk.

Tills vidare

Skriver bara ett kort inlägg för att meddela att jag finns kvar och berätta om vad som kommer framöver. En betraktelse över jazzbutikernas utflytt från Rörstrandsgatan i Stockholm. En liten nekrolog över Joe Zawinul. En recension av Ludvig Berghes nya plattor. Några noga utvalda MP3:or. Något om Steven Soderberghs misslyckade The Good German. Har lite för lite tid just nu. Men jag är snart tillbaka igen.

Tills dess, apropå gårdagens Sopranos, läs Matt Zoller Seitz storartade analys av förr-förr-förra veckans avsnitt Chasing It. När man läser så här briljant tv/film/drama-analys vill man nästan bara ägna resten av livet åt att titta, lyssna och skriva.

"You start chasing it, and every time you get your hands around it, you fall further backwards." This is what Tony Soprano talks about when he talks about happiness. I don't mean happiness in the la-dee-da, skipping-through-the-daisies sense. I mean a deeper sense of happiness that, when identified and consciously cultivated, endures even during grim times: a sense of being centered, of having a pretty good idea of who you are and feeling reasonably sure that your life is working with you rather than against you.

Ute på Landet - igen

I förrgår firade Torbjörn Zetterberg sin nya skiva Skildrar kvinnans kamp ute på Landet och jag passade på att fira min nya Nokia N95:a (äntligen en anständig mobil, dessutom med en bra kamera – vilket lär betyda fler egna bilder här på bloggen framöver, på gott och ont) genom att dokumentera den på alla sätt imponerande oktetten på scen.



Detta var alltså inte Zetterbergs välkända kvintett som spelade, utan samma oktett som spelade in plattan Krissvit för två år sedan. Krissvit? Skildrar kvinnans kamp? Ett omslag där Zetterberg gör sitt bästa för att se ut som en sunkrockare, sittande på en hotellsäng med ett halvt glas vin i handen och en smutsig sjal över axlarna och två hoppande tjejben bakom sig? Säga vad man vill, men Torbjörn Zetterberg har alltid gått en svajig balansgång mellan det gravallvarligt pretentiösa och det barnsligt ironiska.

I omslag och titlar alltså, absolut inte i musiken.

Skildrar kvinnans kamp är faktiskt otroligt bra. Igen. För Krissvit var lika imponerande den. Att kunna skriva så har täta, komplexa och episka arrangemang, som rymmer fritt brinnande eldar till improvisationer, är en gudabenådad förmåga. Att sedan sätta allting i händerna på saxofonisterna Jonas Kullhammar, Per "Texas" Johansson, Joakim Rolandson och Alberto Pinton, dubbla trombonisterna Mats Äleklint och Öyvind Braekke och placera Kjell Nordeson bakom trummorna – han är, som jag skrev en gång i tiden, "en händelse i sig" – är en gåva till världen.

På Landet var soundet ganska likt Sebastian Voeglers oktettspelning i våras (som jag skrev om här), med en massiv uppsättning blåsare längst fram och Fredrik Rundquist som ersättare för Nordeson. På jazzkartan hämtar Torbjörn Zetterberg inspiration från 70-talets fria, men arrangerade, tradition. Från Charles Tollivers, George Russells, Sam Rivers och Don Cherrys samlade storbandsplattor. Han målar vida modala landskap som uppmanar solisterna att systematiskt bygga upp sina improvisationer. En musikalisk topografi som håller stenhård kontroll och ger total frihet – ibland så mycket att Alberto Pinton kunde balansera hela publiken på sitt munstycke i några virtuosa passager helt solo.

Men det känns nästan mer relevant att spåra dramaturgin i Torbjörn Zetterberg parallella singer/songwriter-karriär som han för närvarande håller på att pitcha in till diverse skivbolag och hans inhopp hos såväl The Tiny som Loney, Dear. Helt enkelt eftersom han så sällan tappar bort sig i kompositionsglädje utan håller kornet på en distinkt, nästan enkel, grundkänsla som sedan komliceras med hjälp av jazzens alla verktyg. På så vis blir ett tema som "Skiljer kvinnans kamp" – annars farligt nära det utstuderade och patetiska – helt plötsligt trollbindande.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Lost And Found 2.56 Taken By Trees "Open Field"
More Peace 3.18 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet -60"
And I Remember Every Kiss 2.59 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Sipping On The Sweet Nectar 4.12 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Keeping Up 6.20 Arthur Russell "The World Of Arthur Russell"
Sehnsucht 6.21 Ellen Allien "Ellen Allien - Berlinette"
After the Rain 5.40 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Going Up 2.05 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Too 4.15 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Melismes Extatiques 8.18 Alif Tree "French Cuisine"
Don't Let Stars Keep Us Tangled Up - Ewan Pearson Remix (edit) 4.02 Cortney Tidwell "Don't Let Stars Keep Us Tangled Up"
It's all good 3.40 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Buddah 6.59 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet -60"
Vedenneito 4.43 Dalindeo "Open Scenes"
Kenya 3.04 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Zulu's 3.19 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Clouds 2.44 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Tsunami 4.10 Dalindeo "Open Scenes"
Galaxy 7.57 War "Galaxy"
I'm Done 5.18 Tweet "It's Me Again"
All Because of You 4.28 Ne-Yo "Because Of You"
Hold On (To Your Dreams) 10.26 Wee Gee "Hold On (To Your Dreams)"
Wax The Van 5.27 Lola "The World Of Arthur Russell"
Ragga-Excerpts 6.21 Fabian Kallerdahl Galore "Maxi Music"
Soledad 5.03 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Umbararauma 4.16 Simone Moreno "Samba Makossa"
Se Porem Fosse Portanto 1.45 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Demolicao 3.09 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Copenhagen 4.11 United Artists - Trentemøller, TomBoy, Jørgensen, Barnes, Fisker "Mads Nørgaard"
Days 8.43 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
Groovy Situation 3.12 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
Backfield In Motion 2.35 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
The Opposite Of Hallelujah 4.22 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Le Bonus 4.13 Alif Tree "French Cuisine"

En lektion i ockultism

Doo-woopen blir kanske aldrig mörkare än i The Flamingos I Only Have Eyes For You. Precis som många andra klassiska kärlekssånger är den dubbelbottnad, den kan lika gärna handla om neurotisk besatthet som om tonårsförälskelse i månskenet. Men det är den märkliga produktionen, inramad av dammiga reverb, som för evigt kapslar in den i en mörk 50-talsnatt.

Det förstod jag aldrig när jag först hörde den i Sista natten med gänget vid mitten av 80-talet, förblindad av fjunig norrländsk 50-talsromantik. Först femton år senare – på Cinemateket i Stockholm – började jag ana oråd när den dök upp i Kenneth Angers förbryllande avantgardeklassiker Scorpio Rising från 1964.



Kenneth Anger. Vilken märklig hjärna. Han var en av de i särklass viktigaste undergroundfilmarna i USA. Trots, eller kanske just därför, att hans produktion bara består av ett fåtal kompromisslösa kortfilmer. Och Scorpio Rising är en film jag aldrig kan glömma. Den tog strypgrepp om mig och brände in en grinande Lucifer längst bak i hjärnbarken. Hur den över huvud taget kom till förbryllar mig. Genom en rytmisk kaskad av bilder och musik, associativt och dunkelt ihopkopplad, skildrar Kenneth Anger ett mc-gäng som vid den här tidpunkten måste ha varit en uppvisning i ren provokation. De är våldsamt homosexuella, de frossar i nazismens symbolspråk, de festar hämningslöst och de dyrkar djävulen. De går tvärt emot samtliga normer i det konformistiska 60-talsamerika – sexuellt, politiskt och andligt. Resultatet blev förstås ett lysande porträtt av alternativkultur, framför allt eftersom det rör sig om ett stycke avantgardekonst som följer underjordiska stigar långt utanför filmindustrin.

För att spetsa till allting ytterligare radas den ena 50-talshiten efter den andra upp på filmens ljudspår. Däribland I Only Have Eyes For You av The Flamingos. I det sammanhanget fläker bilderna upp ett nytt, oanat mörker i den redan mystiska balladen.

Hösten 2007 är det dags igen. Axel Willner har gjort årets bästa audiofiltechno under namnet The Field. I titelspåret från plattan From Here We Go Sublime, släppt på mogenhippa tyska bolaget Kompakt, kör han bokstavligen fast i I Only Have Eyes For You. Man kan höra hans besatthet av den gåtfulla produktionen när han pitchar sönder den med nästan vetenskaplig metodik. Han skär ut ett ljufragment och upprepar det sedan på mikronivå tills en bädd av nya ljudlager suggereras fram och hans alldeles egna ljudlanskap tar form. Hela tiden, tror jag, med den hemliga önskan att tränga in i mystiken bakom The Flamingos stora paradnummer. Kanske har även Axel Willner blivit brännmärkt av Kenneth Angers demoner.

Lyssna:
The Field "From Here We Go Sublime" (ZShare)
The Flamingos "I Only Have Eyes For You" (ZShare)

Här är vad jag lyssnar på annars:

Lost And Found 2.56 Taken By Trees "Open Field"
More Peace 3.18 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet '60"
And I Remember Every Kiss 2.59 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Sipping On The Sweet Nectar 4.12 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Keeping Up 6.20 Arthur Russell "The World Of Arthur Russell"
Sehnsucht 6.21 Ellen Allien "Ellen Allien - Berlinette"
After the Rain 5.40 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Going Up 2.05 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Too 4.15 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Melismes Extatiques 8.18 Alif Tree "French Cuisine"
Don't Let Stars Keep Us Tangled Up - Ewan Pearson Remix (edit) 4.02 Cortney Tidwell "Don't Let Stars Keep Us Tangled Up"
It's all good 3.40 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Buddah 6.59 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet '60"
Vedenneito 4.43 Dalindeo "Open Scenes"
Kenya 3.04 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Zulu's 3.19 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Clouds 2.44 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Tsunami 4.10 Dalindeo "Open Scenes"
Galaxy 7.57 War "Galaxy"
I'm Done 5.18 Tweet "It's Me Again"
All Because of You 4.28 Ne-Yo "Because Of You"
Hold On (To Your Dreams) 10.26 Wee Gee "Hold On (To Your Dreams)"
Wax The Van 5.27 Lola "The World Of Arthur Russell"
Ragga-Excerpts 6.21 Fabian Kallerdahl Galore "Maxi Music"
Soledad 5.03 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Umbararauma 4.16 Simone Moreno "Samba Makossa"
Se Porem Fosse Portanto 1.45 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Demolicao 3.09 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Copenhagen 4.11 United Artists - Trentemøller, TomBoy, Jørgensen, Barnes, Fisker "Mads Nørgaard"
Days 8.43 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
Groovy Situation 3.12 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
Backfield In Motion 2.35 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
The Opposite Of Hallelujah 4.22 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Le Bonus 4.13 Alif Tree "French Cuisine"

Natt på Brunnsgatan

Mmmm, vad strålande det var på Glenn Miller Café i förrgår när Ludvig Berghe Trio, förstärkta av Robert Nordmark, tolkade Joe Hendersons Out of The Night från 1963.

One for Junior

Inför kvällens avsnitt av The Sopranos (ja, det känns nästan som en befrielse att följa SVTs kalender i dessa den optimala tillgänglighetens tider) tänkte jag påminna om förra veckans magnifika slutscen där en kyligt registrerande kameraåkning sveper över sjukhemmets utegård och landar vid den uppgivne Corrado "Junior" Soprano där han sitter bland sina sinnesslöa patientvänner – kokandes av vrede inombords, tungt medicinerad och avtrubbad utombords. Alltihopa till de mörkt hedonistiska tonerna av Benny Goodmans "Sing Sing Sing" från 1938.

The Sopranos skapare må alltid ha varit exceptionellt skickliga i sina musikval men här överträffade de nog sig själva. Gene Krupas energiska trumfanfar – senast hyllad av Koop i Voices... Darling och ett nyckelspår i swing- och burlesktrenden – slungar sig vilt mot den grådaskiga filmbilden, men den kompakta tristessen viker inte en millimeter för Benny Goodmans yviga swingexotism. Det är lika smärtsamt som det är upplyftande att se. Kanske är det sista sången för Junior Soprano, det sista minnet av de gyllene åren, den tid då man festade på blodigt allvar och Benny Goodman skakade om världen då han fick hela Carnegie Hall att ställa sig upp och dansa.

Här kommer den i komplett originalversion:
Benny Goodman "Sing Sing Sing" (ZShare)

Ett kärt dilemma

För några veckor sedan, när jag var ute på lunch, programmerade mina kära kollegor in Enrique Iglesias Do You Know? (The Ping-Pong Song) som ringsignal i min mobil. Den har blivit kvar, trots att jag spontant skulle hävda att den är vedervärdig. Hela kontoret nynnar ofrivilligt och ironiskt. Den har heller inte ställt till det för mig eftersom jag alltid har tyst signal i möten. Tills igår...

Jag sitter och fikar med en ganska viktig kund när Enrique Iglesias falska stämma plötsligt drar igång. Jag har två alternativ:

1.) Jag skrattar självsäkert och konstaterar att det är mina smarta kollegor som haft den goda smaken att byta ringsignal och hoppas samtidigt att byrån framstår som ganska häftig och att det framgår att jag vanligtvis inte lyssnar på Enrique Iglesias.

2.) Jag låtsas som ingenting, förblir cool och tar risken att vederbörande tror att jag är en Enrique Iglesias-kille, eller i alla fall drabbas av kognitiv dissonans rörande min smak.

Enkelt, eller hur?

Ett onödigt inlägg blev viktigt

"What a glorious feeling, I'm happy again." Jag bruka plocka upp de där orden när jag känner mig uppåt – som en verbal fanfar. Och nu springer Gene Kelly i mig över till Lena Hornes mörkt traditionella version av Singin' In The Rain från soundtracket till Paul Austers mystiska Lulu On The Bridge där Harvey Keitel flummar runt som kvasiintellektuell New York-saxofonist. Jag började älska den till döds för exakt fem år sedan. Både musiken och filmen. Men Lena Horne? Javisst, hon tar sig an den med ålderdomlig värdighet och förvandlas till ett stycke monumental urjazz när hon lägger "come on little raindrops, I've got a big smile on my face..." både över, under och vid sidan om pulsen. Precis som alla stora jazzsångare följer hon sin egen rytm.

Där skulle jag egentligen på ett planlöst sätt ha avrundat min pågående faiblesse för just jazzsångare. Men så kom Josef och Erikas nya platta Small, Small, Small, Small Sounds i brevlådan. Apropå att följa sin egen rytm – fast några generationer och musikaliska innovationer senare. Plattan släpps av Caprice om en vecka och firas med releasefest på Debaser i Stockholm, men man kan höra lite här redan nu. Där fick jag ganska mycket sagt om var Josef Kallerdahl och Erika Alexandersson kommer ifrån och hör hemma musikaliskt. Men jag ska inte fortsätta tjata om att det här är ännu ett utmärkt exempel på hur den unga svenska jazzen har löst upp sig själv, hur den tackar jazzhistoren för sin tekniska skicklighet, innerlighet och "blå" känsla – men hela världen för inspirationen.



För det mest intressanta är egentligen inte hur den svenska jazzen har influerats av popen, utan hur den svenska popen har börjat influeras av jazzen. Lyssna på Maia Hirasawa, Miss Li och Montt Mardie. Men inte bara i Sverige. Josef & Erika passar alldeles utmärkt tillsammans med New Buffalo och Feist.

Bäst är att de har gjort en Skiva. Varje låt har fått en behandling den förtjänar. Inga standards. Poplåtar med improvisation. Ibland bara med bas och sång. Precis som när jag hört dem live. Sedan lite piano. Och en barnkör. Och Nils Berg på sax. Men alltid – small, small, small, small sounds. Inga stora arrangemang. Nästan inget ensemblespel. Bara olika instrument som hälsar på ovanpå Josefs bas och lägger till någonting bakom Erikas sång.

Inte avskalat. Nära. Skulle kunna vara en så kallad sovrumsplatta. Inspelad i sängen utan sexuella ambitioner. Viskande i örat. Vilande mot bröstet. En livsfarlig uppgift. Kvävande riskabel. Detaljerna och nyanserna måste vara knivskarpa. Taktila. Duoformatet är minerad mark. Det blir ofta för närsynt och till slut bara suddigt. Precis som jag försökte hävda för snart ett år sedan i ett annat inlägg. Då visade det sig att Karl-Martin Almqvist och Martin Landeaus hade gjort den perfekta höstskivan. I år är det Josef och Erika.

En sista sak: missa inte den sköna jazzklubben som smygit sig in i baren på Hotell Hellsten i Stockholm. Ladda ned programmet här, Josef och Erika spelar den 27 september. Nu måste jag springa, nu börjar Studio 60 On The Sunset Strip...

Här är vad jag lyssnar på annars:

Lipsill 2.46 Dungen "Ta det lugnt"
Trading Eights (Tuomas Kallio's Punkassdiscomix) 7.52 The Five Corners Quintet "Remixes"
Doktor Pitt 12.18 Pharoah Sanders "Journey To The One"
End 2.14 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Rain River 5.35 Alif Tree "French Cuisine"
Milestones 4.38 Walter Bishop Jr. "Speak Low"
Coming down the hill 2.35 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
People 3.21 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Coming 4.01 Dibaba "Songs For Good Life"
Hammerhead 4.58 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
I See a Different You (Marcus Enochsson Remix) 6.44 Koop "Koop Islands Remixed"
The Big Split 3.37 Condra "Unsigned"
Way Back When 4.23 Brenda Russell "Brenda Russell"
My Man 4.00 Tweet "It's Me Again"
Small Change 4.31 Tweet "It's Me Again"
I'm A Fool For Love_In The Palm Of My Hands 9.08 The Impressions "It's Just About Time"
Instigator Of Rebellion 4.17 Fabian Kallerdahl Galore "Maxi Music"
Lighthouse (DJ Mitsu The Beats _Chic House_ Remix) 6.20 The Five Corners Quintet "Remixes"
Passarinho 4.41 Seu Bezerra "Brasil do Futuro"
Minha História 3.02 Chico Buarque "Construção"
Acalanto 1.39 Chico Buarque "Construção"
Moanin' and Groanin' 2.59 Bill Withers "Just As I Am"
Broken Up A Ding Dong 4.47 The Beta Band "Fanclub 001"
Ponte Lo 6.49 Grachan Moncur III "One Morning I Woke Up Very Early"
Before We Say Goodbye (Jori Hulkkonen Remix) 7.46 The Five Corners Quintet "Remixes"
Sun & Ice 6.34 The Field "From Here We Go Sublime"
You Could Rely on Me 4.50 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
To Henry a Son 4.31 Michael Garrick "Troppo"
Oneself-Likeness (Enochson Remix) 9.38 Quasimode "Routine Jazz #07"
Greetings to Idris 7.32 Pharoah Sanders "Journey To The One"

Murphys lag

Sommaren i Finland, spetsad med Jori Hulkkonens nya remix av The Five Corners Quintet, fick mig att minnas ett frukostmöte med Mark Murphy i Helsingfors för drygt två år sedan. Jag hade beundrat honom i över tio år och håller honom som en av de stora jazzsångarna. "Well, you did get a lot out of me", skrockade han, med intensiva ögon och ruggig peruk, när intervjun hade dragit över en halvtimme.

Bäst minns jag följande publikfriande skröna. Några dagar efter inspelningen av den legendariska Rah! för Riverside 1961 ringde det på dörren hemma hos Mark Murphy. Utanför stod en darrhänt och kallsvettig Bill Evans, försynt frågandes om han fick komma in. Producenten Orrin Keepnews hade dröjt med pengarna och heroinmissbrukaren Evans fick nu gå skallgång hos kollegorna. De blanka trötta ögonen vandrade genom den nymålade hallen samtidigt som han fingrade till sig några solkiga dollarsedlar ur Murphys grova händer. "Interesing... Blue and Green", mumlade han för sig själv när han vände ut genom dörren.

"AND THAT'S WHEN HE WENT HOME AND WROTE BLUE IN GREEN!!", utbrast Mark Murphy förvissad om att han just gett mig en drömanekdot. Om det nu inte hade varit för att Bill Evans skrev Blue In Green i Miles Davis namn ungefär två år tidigare, 1959 – vilket jag förstås inte punkterade ballongen med.



Anyway, det blev en ganska bra story i alla fall. Här kommer lite lyssning och hela texten.
The Five Corners Quintet feat. Mark Murphy "Before We Say Goodbye" (Jori Hulkkonen Remix) (ZShare)
Mark Murphy "Spring Can Really Hang You Out The Most" från Rah! 1961 (ZShare)

Mark Murphy

Möt en utdöende ras. Mark Murphy är den siste av de klassiska jazzsångarna. Eller kalla honom hellre bopsångare. Han har textsatt och improviserat sig igenom otaliga moderna jazzstandars – inte minst Oliver Nelsons Stolen Moments, som fick japanska klubbjazzarna U.F.O att lyfta luren fyllda av beundran. 73 år gammal släpper han en ny egen platta och en annan tillsammans med The Five Corners Quintet. Tobias Brandt har träffat mannen med den sista genuint hippa rösten.

Hos alla stora artister finns det som regel ett ögonblick som mer än något annat sammanfattar hela deras stil och konstnärskap. I Mark Murphys fall infinner det sig en bit in i hans version av I’m Glad There Is You på plattan Bridging a Gap från 1972. Han drar ut på tonen i titelns ”you”, han liksom suger till sig vokalen, kramar och smeker den ömt. Han låter den glida genom strupen och skjuter upp den flera tonsteg innan den får landa i ”Oooh, in this world” på andra sidan bryggan. Det rör sig om tolkningskonst på väldigt hög nivå. På många sätt själva essensen av jazz och ett ögonblick som gjort Mark Murphys mjuka, lätt hesa tenor stilbildande.

- Det var någon som sa att jag ”målar” med tonerna, och det gjorde mig väldigt glad. Miles Davis har alltid varit min stora förebild och han målade ju verkligen med sin musik.Men jag har aldrig betraktat mig själv som en stilist över huvud taget. Med en stilist vet man ju nästan alltid vad han eller hon kommer att göra härnäst. Ingenting negativt med det, men jag försöker hela tiden förnya mig.



Vi har just slagit oss ner i en soffgrupp längst in i lobbyn på hotell Scandic Simonkenttää i Helsingfors. Klockan är 10 på söndagsmorgonen, det är lite för regnigt och kallt för att vara den 21 augusti men personligen brinner jag inombords av att vara här. Särskilt efter gårdagens långa natt på Flowfestivalen där Mark Murphy gjorde en svettig spelning tillsammans med Five Corners Quintet inför en extatisk publik om flera hundra klubbkids. Uppenbarligen är det inte bara jag som diggar Mark Murphy. För honom själv är det emellertid knappast någon nyhet, snarare någonting som förändrade hans karriär redan för tjugo år sedan.

- Det måste ha varit kring 1985. Jag gjorde en pubspelning i södra London och märkte att det var ovanligt många ungdomar i publiken. Mot slutet gjorde jag min sedvanliga hyllning till Miles Davis genom att köra Milestones och publiken blev helt galen – folk skrek rätt ut! Sen så fick jag veta att min version av den låten var en klassiker på The Electric Ballroom där Gilles Peterson var dj, och senare på en klubb som hette Dingwalls. När jag besökte de klubbarna blev jag helt paff av att se hur folk dansade till min musik. I gengäld skrev jag låten Dingwalls. Vad som dock var mest intressant med den generationen – ”the acid kids” som jag brukar kalla dem – var att de desperat sökte efter ett alternativ till den rockmusik som deras föräldrar hade vuxit upp med och så hittade de jazzen.

Man kan säga att Mark Murphy har blivit klubbjazzvärldens favoritsångare par excellence. Han säger själv att han finns med på över sextio samlingsplattor. Det började med att japanerna i United Future Organization ringde upp honom för över tio år sedan och bad honom spela in Stolen Moments, sedan fortsatte det med Tenth & Parker, 4Hero och nu senast The Five Corners Quintet.

- När U.F.O kontaktade mig var jag inte direkt i position att tacka nej av ekonomiska anledningar heller. Men framför allt gillar jag energin och den fantasi som finns hos yngre människor, yngre producenter och musiker. Jag kommer ihåg hur de höll på: ”No, Mr. Murphy, for this take – please only scat..” – och då hade vi gjort 26 tagningar (skratt)! Fast det är helt okej för mig, det håller mitt sinne öppet. Numera måste jag också läsa när jag sjunger, jag kan inte komma ihåg alla texter, och då passar det bra att jobba med studiobaserade konstellationer.

- Men när Tuomas Kallio från The Five Corners Quintet kom till New York blev jag lite orolig. Han hade med sig en demo som lät bedrövlig och det var inte så lätt att spela in. Jag var tvungen att säga att jag inte trodde att det skulle fungera, men då förklarade han att det bara var ett första utkast och att ett riktigt band skulle sätta låtarna senare. Och efter i går kväll vet jag ju hur duktiga de är.



Det är Mark Murphys förmåga att blicka framåt, hans ovilja att bli ännu en crooner och hans vilja att sjunga enligt jazzens grundprinciper, både med improvisation och svart rytm, som gjort honom till angelägenhet utanför den traditionella jazzpubliken. Han föddes 1932 i New Jersey. Som 15-åring blev han ”upptäckt” av Sammy Davis Jr under en jamsession i hemstaden och slussades snabbt vidare mot ett genombrott i Steve Allens framgångsrika The Tonight Show. Han släppte sin första platta för Decca 1956, gick vidare till storbolaget Capitol i soliga Los Angeles och hårdlanserades som jazzig tonårsidol mot slutet av 50-talet. Sin första stora hit fick han 1959 med en version av Steve Allens This Could Be The Start Of Something Big, en låt som han nu fått tillfälle att återbesöka tillsammans med The Five Corners Quintet.

Någon tonårsidol blev han dock aldrig. I början av 60-talet återvände han till New York och det är nu som hans karriär egentligen börjar. Han spelar in två banbrytande jazzplattor för det lilla bolaget Riverside, Rah! 1961 och That’s How I Love The Blues 1962. Bland musikerna märks Bill Evans, Blue Mitchell, Jimmy Cobb, Melba Liston och Art Davis. Det är här som den progressiva jazzsångaren Mark Murphy ser dagens ljus. Det är här som han för första gången ger sig på att sjunga in samtida boplåtar i form av Horace Silvers Señor Blues och Miles Davis Milestones – den senare i rasande tempo med akrobatisk scatsång.

- Vi försökte bara hitta låtar som låg i tiden. Men du förstår, det var första gången jag spelade in för en etikett som verkligen kallade musiken för ”jazz”. Tidigare, när jag låg på Decca och Capitol, såg man mig som en popsångare. Man talade inte ens om jazz på de bolagen. Man fick säga ”swinging” eller ”hip” eller något liknande. Riverside gjorde tvärtom – man spelade in jazzplattorna och släppte sedan vissa låtar på singlar för att nå en större publik. Så var det för mig och Cannonball Adderley.

Det är alltså på Riverside som Mark Murphys kommande karriär definieras, även om det bara blev två plattor innan han flyttade till London. Först tio år senare, 1972, återvände han till USA och inledde den svit på 14 plattor som han kom att spela in för skivbolaget Muse under 70- och 80-talen. Under dessa år växer han oerhört som artist. Han sätter texter till moderna jazzstandars som Freddie Hubbards Red Clay, Miles Davis Beboplicity, Sonny Rollins Doxy och Herbie Hancocks Cantaloupe Island och Sly. Utgångspunkten var bebop, hardbop och post-bop, inte bara de givna standardverken i The Great American Songbook. Bland musikerna märktes unga stjärnor som Richie Cole, Michael och Randy Brecker, Bill Mays och Jimmy Madison.



På 80-talet spelade Mark Murphy sedan in två av sina ambitiösaste och tematiskt mest komplexa plattor, Bop for Keruoac och Keruoac Then and Now, båda med Jack Keruoacs poesi som förlaga och inspirationskälla. Vilket en gång för alla positionerade honom som den enda sångaren som tog jazzens arv på fullaste allvar. Vem annars hade kunnat få för sig att läsa in Keruoacs snabbkäftade story om en nattlig biljakt över ett ännu snabbare bebopkomp i låten San Francisco från 1987? Hans fraseringar är klassiska. Få kan "läsa" på samma sätt.

- Många boppare gillar min rytmkänsla – så det var därför jag kom in i den världen och det därför jag har spelat in deras låtar. Ända från början, från det att jag var med i Steve Allens show, har jag medvetet hålla mig undan från Frank Sinatra-fållan med storband. Inte för att jag inte gillade det, utan för att undvika att bli en imitatör – en wannabe. Det är därför jag heller inte gillar att bli kallad hipster. För där jag kommer ifrån var en hipster en wannabe - någon som imiterade, som inte hade någon egen identitet, någon som spelade teater, som satt längst fram i publiken med svarta solglasögon.

Vad han än säger förblir han ytterst hip i mina ögon. Här sitter jag, med världens hippaste – men förmodligen också fåfängaste – jazzsångare framför mig. Jag kan inte låta bli att stirra på hans peruk. Ja, det måste vara en peruk. Inte för att jag vet säkert, men genom åren har Mark Murphy haft lite för många olika frisyrer för att det ska vara på riktigt. Och håret ser lite för tjockt ut för att tillhöra en 73-åring, något som den svävande blicken samt både en och annan minneslucka (”Oh, I lost the thread…”) påminner mig om att han faktiskt är. Med vad detta egentligen säger mest om är Mark Murphys vilja att hänga med och stanna kvar i samtiden.

- För mig har det handlat om frågan: Hur åldras man som artist? Var tar man vägen när man blir äldre? Se dig omkring, du ser massor av människor bara i den här hotellobbyn som har slutat leva, som har gett upp och slutat växa. De är nöjda med att snart vara på väg till ålderdomshemmet. Visst kommer det en tidpunkt när man måste gå av scenen, men jag är inte där ännu även om mina chops inte är vad de brukade vara. Jag försöker hitta sätt att återuppfinna mig själv – som Miles Davis gjorde. Det måste man göra om man vill fortsätta existera som artist och där har ju mina samarbeten i klubbjazzvärlden haft betydelse. Det ska bli intressant att se hur det går för min nya platta tillsammans med Till.



Once To Every Heart heter den, Mark Murphys senaste platta i eget namn. Det handlar om en klassisk balladplatta, djärv i sin anspråkslöshet, inspelad för ett par år sedan med tyske trumpetaren Till Brönner – ett av den unga europeiska jazzens hetaste namn. Att den släpps nu, hösten 2005, samtidigt som nya Five Corners Quintets Chasin’ The Jazz Gone By och återutgivningen av Midnight Mood, hans klassiska MPS-inspelning från 1967 med Kenny Clark & Francy Bolands storband, får betraktas som en lycklig slump. Samtidigt är det utan tvekan Mark Murphys största släpp på många år, inte för inte uppbackat av storbolaget Verve/Universal.

- Ja du, det var länge sedan jag över huvud taget blev marknadsförd (skratt)! Det är nog en utmaning för alla marknadsförare att få ut en platta som Once To Every Heart till en större publik bortom den typiske Mark Murphy-fantasten. Fast jag ser mitt samarbete med Till som ett sätt att återuppfinna mig själv och hitta ut till en ny publik. Vi spelade in plattan bara vi två och en pianist som heter Frank Chastenier och jag tycker att det är en av de mest intima och omedelbara jazzsolist/vokalist-plattorna sedan Coltranes inspelning med Johnny Hartman. Till kan verkligen ”tala” med sin trumpet, vi förstod varandra direkt, vi behövde inte ens repa. Att det blev en balladplatta kom naturligt, det var ingenting vi tänkte ut.

När jag lyssnar på Once To Every Heart är jag tillbaka där jag började – vid rösten. Mark Murphy suger, smeker och kramar på tonerna utan att någonsin vara inställsam. Det sista är viktigt. Han kastar sig från de djupaste, raspiga bastonerna till glidande punktmarkeringar i det högre registret, och även om rösten inte längre är perfekt träffar han med ålderns tyngd mitt i prick när han blåser nytt liv i standards som You Don’t Know What Love Is och Bein’ Green.

Det rör sig om tolkningskonst på väldigt hög nivå. Från den sista genuint hippa rösten.