lördag, december 29, 2007

Musikåret 2007 del 2

Det är kvällen innan jag åker till Tokyo. Är jag galen som bloggar? Det verkar så. Här kommer i alla fall del två i min sammanfattning av musikåret. Sedan blir det tyst ett tag framöver.


Årets-tack-för-återutgivningen

Inte bara var Dustygrooves nyutgåva av Jorge Bens ”Fôrça Bruta” årets mest hedervärda, för mig personligen innebar det även upptäckten av en av de bästa brasilianska plattorna någonsin. Nästan lika intressant var det att Sansara Music Bands gamla proggjazz från 1977, med Bernt Rosengren och Lars Färnlöf, fick se dagens ljus på Fredrik Noréns egna lilla etikett. Annars dominerade japanska finsmakarutgåvor.

Jorge Ben ”Fôrça Bruta” (Philips/Dustygroove)
Sansara Music Band ”Plays The Music of Lars Färnlöf” (Mirrors)
Stanley Cowell ”Illusion Suite” (ECM/Japan)
Ronnie Ross ”Cleapatra’s Needle” (Fontana Jazz/Japan)
Michael Garrick ”Moonscape” (Trunk)



Årets helt-sonika-bästa-pop

Ingen musik är längre unik. Allt är redan gjort. LCD Soundsystems naturliga förening av postpunk och electrodisco hördes egentligen redan på 80-talet, men för mig kom det som ett försenat paradigmskifte. Och det beror på de fantastiska melodierna – på årets platta oväntat uppriktiga och djupt vemodiga – som DFA-produktionen slungade rätt in i samtiden och gjorde till årets platta. Annars var det kopplingen Göteborg/Melbourne/Toronto via Jens Lekman/New Buffalo/Feist som lockade.

LCD Soundsystem ”Sound Of Silver” (Capitol)
New Buffalo ”Somewhere, Anywhere” (Arts & Crafts)
Jens Lekman ”Night Falls Over Kortedala” (Service)
Feist ”The Reminder” (Cherry Tree)
Josef & Erika ”Small Small Small Small Sounds” (Caprice)



Årets upptäckter

MP3-bloggarna återigen – den kategori som koncentrerar sig på obskyr vinyl. Den verksamhet som bedrivs av till exempel Baroso på Orgy In Rhythm är ingenting mindre än en kulturgärning eftersom den ger massor av svårtillgänglig musik nytt digitalt liv. Jackie McLeans sista, när det begav sig outgivna, mästerverk för Blue Note slog ned som en ilsken blixt i början av september. Det kommer en essä om den framöver...

Jackie McLean ”Hipnosis” (Blue Note 1967)

Enrico Rava "Quotation Marks" (Jamo 1976)
Eddie Daniels ”This Is New” (Tant 1968)
Cal Tjader & Eddie Palmieri ”Bamboleate” (Tico 1968)
War ”Galaxy” (Rhino 1977)



Årets soul-som-egentligen-inte-behöver-förklaras

Soulen har alltid varit en vansinnigt historiemedveten genre. Så även i år. UGKs ganska burdusa återanvändning av Willie Hutch fick mig att upptäcka det magiska originalet. Men störst av allt var att få lära känna den sammanbitna Alice Clark. Jay-Z:s blaxploitation och den softa neo-soulen från Brownswood kändes annars överraskande aktuella.

Alice Clark ”Alice Clark” (Mainstream 1972/Japan)
Jay-Z ”American Gangster” (Roc-A-Fella)
Willie Hutch ”The Mack” (Motown 1973)
”Brownswood Bubblers Vol 2” (Brownswood)
Ne-Yo ”All Because Of You” (MP3)



Årets Brasilien

Kalla mig gärna konservativ, för i min värld cirkulerar den brasilianska musiken fortfarande kring bossa, nybossa, tropicalia, klassisk MPB och svala elektroniska uppdateringar. Tyvärr, ingen Baile Funk för mig. I år lyssnade jag istället på två gamlingar – den återuppupptäckte Arthur Verocai och Caetano Veloso som gjorde en oväntat hård postpunkplatta.

Caetano Veloso ”Cê” (Nonesuch)
Arthur Verocia ”Encore” (Far Out)
”Brasil Do Futoro – selected by Rémy Kolpa Kopoul” (Naive)



Årets Impulse-klassiker-jag-återvände-till

Gary McFarland Sextet ”Point Of Departure” (1963)
Oliver Nelson ”Sound Pieces” (1966)
Gil Evans ”Into The Hot” (1961)
John Coltrane ”Live At Birdland” (1963)
Milt Jackson Quartet ”Statements” (1961)

torsdag, december 27, 2007

Musikåret 2007 del 1

Under 2007 konsumerade jag mer musik än jag någonsin gjort tidigare. Symptomatiskt nog i en tid av eskalerande överkonsumtion på många fronter. Fast när det gäller musik kan det inte bli för mycket. (Sa han romantiskt...) Vi upplever faktiskt en tid av osannolik musikalisk kreativitet som till stor del hänger ihop med att det idag är så mycket lättare för artister att sprida sina alster och få direktrespons från lyssnarna. Därmed inte sagt att det inte behövs fungerande betalningsmodeller.

Det var alltså främst min MP3-samling som växte drastiskt. Men det berodde självfallet inte på att jag inte kände till MP3-bloggarna, eller för den delen iTunes, tidigare utan för att jag på allvar började exploatera den digitala tillgängligheten. Vilket hängde samman med att det blev så mycket enklare med Peel och Flock. Vilket i sin tur gör det svårare än någonsin att summera musikåret på ett vettigt sätt. Jag gör dock ett försök.



Årets jazzen-är-faktiskt-bäst-i-Sverige

2007 var Nils Bergs år. Som Jazz i Sverige-pristagare och som galjonsfigur för den taniga indiejazzen – på sätt och vis post-Moserobie – som integritesfullt och nyfiket blandade alla tänkbara influenser från indiepop, hardbop, third stream, electronica, progg, modalt, folkrock och bebop. Mer samtida kunde det knappast bli i en tid då allt fanns en klick bort. Caprice seglade samtidigt upp som en etikett att räkna med vid sidan av Moserobie och Hoob.

The Stoner ”The New Pink” (Hoob)
Mats Öberg ”Improvisational 2” (Caprice)
Ludvig Berghe ”Vol IV: 48 And Counting” (Moserobie)
Nils Berg ”Sailors Fighting In The Dance Hall” (Caprice)
Alberto Pinton ”Vita Pratica” (Moserobie)



Årets jazz-utanför-Sverige

Om den kreativa genreblandningen präglade svensk jazz fanns det en annan linje som utmärkte den mest relevanta internationella jazzen: lågmäldhet och noggrant komponerad detaljrikedom. Den märktes främst hos Elan Mehlers trumlösa kvartett, men också i Kerkko Koskinens stränga orkesterverk Agatha – ett oväntat steg framåt för den unga finska jazzen. Det var svårt att inte se dessa uttryck som en reaktion mot en allt snabbare och mer hysteriskt strömlinjeformad konsumtionskultur. Men det gick också utmärkt att som giganten David Murray spräcka några toner i protest.

Elan Mehler Quartet ”Scheme For Thought” (Brownswood)
David Murray & The Black Saint Quartet ”Sacred Ground” (Justintime)
Verneri Pohjola & UMO Jazz Orchestra ”Agatha” (Ricky-Tick)
Quasimode ”Land Of Freedom” (Geneon Japan)
Paul Bley ”Solo in Mondsee” (ECM)



Årets remixar

Quasimode ”Oneself-Likeness” (Markus Enochson Remix)
Rufus Wainwright ”Tiergarten” (Supermayer Remix)
Kylie Minogue ”Two Hearts” (The Studio Remix)
LCD Soundsystem ”Sound Of Silver” (Carl Craig Remix)
The Five Corners Quintet ”Before We Say Goodbye” (Jori Hulkkonen Remix)



Årets electropop-nytechno-rymddisco-eller-vad-det-nu-heter

Technon, i dess mest sofistikerade och intellektuella former, fortsatte att hålla ett grepp om min och andras värld under 2007 – med Carl Craig som kreativ gudfar. Trots att detta är inmutat MP3-territorium kom det några lysande album inom genren. Cornelius, The Field och Cobblestone Jazz placerade alla in sig i en ny tradition av improvisationer. Och Air, som var fallna hjältar i de hippa kretsarna, regerade fortfarande hos mig.

Cornelius ”Sensous” (Everloving)
The Field ”The Sound Of Light” (Heartbeats)
Cobblestone Jazz ”23 Seconds” (K7)
The Studio ”Yearbook 1” (Information)
Air ”Pocket Symphony” (Astralwerks)
Ellen Allien ”Fabric 34” (Fabric)



Årets pop-jag-laddade-ned

Det slår mig att jag nästan bara laddade ned svensk pop under 2007. Upptäckten av Friendly Noises fantastiska MP3-releaser, toppad av Testbilds DIY-version av Monica Zetterlund och Beppe Wolgers anno 1963, var en starkt bidragande orsak.

Testbild ”En gång i Stockholm”
Taken By Trees ”Lost & Found”
Peter Nilsson ”Get Nowhere”
Pacific "Sunset Blvd"
Robert Wyatt ”Just As You Are”



Årets filmmusik

Wes Anderson var årets detaljmänniska. I The Darjeeling Limited lämnades inte en detalj, inte en skjortkrage, inte en koffert eller kameravinkel åt slumpen. Inte heller musiken. Soundtracket inleds med Peter Sarstedts bitterljuva bistroballad ”Where Do You Go To” som också var ledmotiv till Andersons förfilm Hotel Chevalier, och blandar sedan Satyajit Rays 70-talskompositioner med Kinks-pop och franska chansons. Alldeles utmärkt med andra ord.

torsdag, december 20, 2007

Destination Tokyo

Den 30 december åker jag till Tokyo. Äntligen. Som jag har längtat. Närmare bestämt sedan den 6 juni 1993.

Det var då jag hörde United Future Organizations nyjazzsignatur Loud Minority för första gången (vilket jag skrev om här) och en onaturlig besatthet av välklädd japansk jazzkultur drog igång. Kolla videon så förstår ni. Närmare tusen Japanpressningar senare reser jag nu dit på riktigt.


Lyssna:
United Future Organization "Loud Minority" (ZShare)

Men inte bara det, jag har älskat den japanska filmen ändå sedan min tid som ung filmvetare. Till den femton timmar långa flygresan har jag bunkrat upp med Donald Richies memoarbok The Japan Journals. Den var ju Richie, som först kom till Japan för att göra militärtjänst efter kriget, som blev förste västerländska filmkritiker att skriva om Akira Kurozawa, Yasujiro Ozu och Kenji Mizoguchi. På så vis kom han att bidra till det "japanska undret" på 50-talets filmfestivaler. Och för att göra resan filmisk på ett annat sätt kommer vi att fira nyårsaftonen i New York Bar – allstå Lost In Translation-baren – på Park Hyatts 52:a våning med usikt över hela Tokyo. Och precis som Charlotte åker vi även ett par dagar till Kyoto och siktar på att uppleva det historiska Japans alla praktfulla shintotempel.

Jag är verkligen djupt fascinerad av den japanska kulturen med dess till synes outtröttliga förmåga att ta till sig nya idéer och driva dem till sin spets. Vilket fick mig att försöka beskriva den den japanska mentaliteten och popkultursnobbismen utifrån luddiga andrahandserfarenheter när jag intervjuade producenten Yasushi Ide för några år sedan:

Det populärkulturella Japan fortsätter att fascinera. Efter ett par decennier av västerländskt utforskande är det fortfarande lika spännande att höra om japanska 20-åringar i Shibuya, Tokyo som varje månad spenderar tusentals kronor på designerkläder. Eller få ännu en rapport om leksaksfetischismen och det hämningslösa skivsamlandet. I Japan verkar ju jakten på den perfekta stilen inte känna några gränser. I deras urbana djungel samexisterar och frodas de mest sofistikerade subkulturer - från övertygade pudelrockare som ser till att Yngwie Malmsteen fortfarande har en karriär till snobbiga easy listening-mods som drömmer om franska rivieran anno 1962.

Varför då denna fascination? Är det för att det verkar exotiskt? Fjärran? Charmigt? Lite tokigt? Kanske till och med urartat? Inte alls. Fascinationen inför den japanska hyperstilmedvetenheten är snarare en lockande avundsjuka, och i bästa fall inspiration för oss i den inte alltid lika hängivna västvärlden. Och som så ofta när det handlar om inspiration så påverkas man av det som i grunden redan är bekant, men som man ändå aldrig hade kunnat åstadkomma själv.

Det handlar om ett effektivt bumerangmönster. I det populärkulturella Japan hittar vi alltså våra egna preferenser, våra egna beteenden, våra egna uttryck och stilar. Fast tagna ett steg längre. Dragna ytterligare en bit mot sin spets. För ända sedan efter andra världskriget, när Japan utvecklades till kapitalismens viktiga utpost i Öst och den västerländska kulturen formligen pumpades in i landet, har japanerna varit pigga på att absorbera alla möjliga idéer och impulser från världen utanför. Man har vridit och vänt, skruvat sönder, justerat, adderat, reducerat, kombinerat, polerat och satt ihop igen. Sedan har man presenterat sina egna varianter av allt ifrån bilproduktion och mobiltelefoni till nybossa, house och skräckfilm. Ofta lite bättre, ofta lite mer kreativt och alltid med ett alldeles eget uttryck.



Det handlar alltså om inspiration i båda riktningarna. Som när Akira Kurosawa såg John Fords klassiska västernfilmer och fick den avgörande impulsen till att göra sina egna banbrytande samurajfilmer. Vilka i sin tur fick både italienaren Sergio Leone och amerikanen John Sturges att förnya västerngenren på sina håll. Eller för att ta ett helt annat exempel: Lonesome Echo Productions monumentala garagetolva “Sweet Dream” med gamle Ten City-sångaren Byron Stingily.

Det är svårt att tänka sig att den skulle kunna vara gjord någon annanstans än i Japan. Förvisso finns alla obligatoriska garage-ingredienser med: leende körer som mässar refrängen bakom Stingilys kråmande falsett, tjocka lager av svepande stråkar och slagverkspauser på de rätta ställena (i det här fallet massor av timbales). Men samtidigt är hela låten upptagen av en djupt sentimental ton som utkristalliseras redan i den inledande, ensamma keyboardslingan. Skulle den vara gjord i USA eller England skulle den antagligen vara svettigare, sexigare och mer emotionellt uppskruvad.


Nu får jag äntligen förstahandserfarenhet av detta märkliga Japan. Jag får återkomma med en ordentlig rapport.

söndag, december 16, 2007

Parallellslalom

Fler improvisationer. I exakt samma samma lokal som Mats Öberg – på Nybrokajen 11 i Stockholm – har Jonas Östholm och Emil Standberg, både med benen i indiejazzen och Oskar Schönning, spelat in Once Around, en finfin duoplatta med piano och trumpet. Det är en ganska ovanlig kombination, särskilt om man inte dimmar ljuset, tar på sig vit frack och plockar fram de mest romantiska jazzörhängena. Det gör givetvis inte Jonas och Emil. De blandar sina egna kompositioner med Paul Motians och Bill Frisells. Det mesta är korthugget och nervigt. Mestadels runt två minuter. Snabba inpass och mikrohistorier. Ögonblicksbilder med tydliga titlar som Paris, Tokyo, Helsinki, Beufort, Once Around The Park (NYC) och Monica Jane. Men ibland drar motiven ut till lite större landskap och längre kurvor som Jonas och Emil åker vacker parallellslalom genom.



Några av låtarna har de spelat in tidigare på Emils egen etikett RR-R och ljudbilden förblir en högst utvecklad balansgång mellan det avslappnade och det ettrigt febrila. Särskilt i Jonas Östholms fingrar. Han spelar kantigare än jag hört honom tidigare och kämpar verkligen för att pianot inte ska bli någon harmonisk sidenbädd för de torra trumpettonerna. Det är positivt menat. Och värt att komma ihåg, för jag såg just att skivan inte släpps på Amigo förrän i februari.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Love Theme From David And Lisa 4.49 Gary McFarland "Point of Departure"
Tout Doucement 2.32 Feist "Let It Die"
Inside And Out 4.18 Feist "Let It Die"
Blue And Yellow 5.11 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet -60"
Rocky Dennis' Farewell Song 5.23 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
Someone To Share My Life With 3.32 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
On Our Last Day Together 2.57 The Arcadians "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
We've Loved Before 2.34 Eddie Palmieri & Cal Tjader "Bamboleate"
Seaside Week End 3.16 Antena "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
I'm on Fire (Bruce Springsteen cover) 3.18 Chromatics "In The City"
Survivor 6.43 Tiger Stripes "Mad At Me"
Secret To Keep 4.23 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Nanã 2.40 Edison Machado E Samba Novo "Edison Machado & Samba Novo"
Wind [新録] 5.55 Sleepwalker "Works"
Eu Quero Paz 4.02 Arthur Verocai "Encore"
Caminho Da Roça 4.20 Arthur Verocai "Encore"
Lluvia Azul 7.46 Gato Barbieri "Chapter Three Viva Emiliano Zapata"
Ride (Club Mix) 2.41 Harrison Crump "Jerome Sydenham - Explosive Hi-Fidelity Sounds"
A Demo By 6:23 1.25 Sydenham And Chandler "Jerome Sydenham - Explosive Hi-Fidelity Sounds"
Awade (Joe's Jungle Sounds Dub) 5.37 Instant House "Jerome Sydenham - Explosive Hi-Fidelity Sounds"
Mixed 10.13 Gil Evans "Into The Hot"
Stronger Than Before 4.21 Chaka Khan "I Feel For You"
Eye To Eye 4.39 Chaka Khan "I Feel For You"
Ignorant Shit [Explicit] 3.43 Jay-Z "American Gangster"
Make the Road by Walking ['Roc Boys (And the Winner Is...)'] 3.03 The Menahan Street Band "American Gangster"
Barry's Tune 3.44 Gil Evans "Into The Hot"
Too Busy Thinking About My Baby 3.01 Marvin Gaye "M.P.G."
This Magic Moment 2.45 Marvin Gaye "M.P.G."
Memories 2.50 Marvin Gaye "M.P.G."
Rocky Dennis In Heaven 1.02 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
Sandpiper 7.42 Gary McFarland "Point of Departure"
Calling Out Of Context 5.46 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Crash (Mooner's Edit) 6.05 Doctor's Cat "Elaste Vol. 1 - Slow Motion Disco (Compiled By DJ Mooner)"
Chicken Feathers 6.50 Steve Kuhn "Live In New York"
All My Friends (Franz Ferdinand Version) 5.58 LCD Soundsystem "A Bunch of Stuff EP"
Into The Trees (Serenetti Part 3) 7.22 Trentemøller "The Last Resort" Gnossienne Nr. 6 2.25 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

fredag, december 14, 2007

Jimmy Adja

Den senaste månaden har jag inte kunnat få M.I.A:s Jimmy – producerad av den mäktige Timbaland – ur huvudet. Och därför, även om det kanske är gammal skåpmat, är det underbart att ta del av förlagan från en gammal Bollywoodfilm. De riktiga snobbarna kompletterar förstås med Joe Harriott och John Mayers obskyra Indo-Jazz Fusions från 1966 som finns härOrgy In Rhythm.

onsdag, december 12, 2007

En kompromisslös kompromiss



Kanske riskerar jag att nedvärdera David Murray och hans Black Saint Quartet om jag kallar deras Sacred Ground för årets bästa kompromiss. Låt mig istället säga att det är årets mest kompromisslösa kompromiss.

På avstånd kan man nämligen enkelt se hur väl Sacred Ground passar den internationella jazzmarknaden. Det är strålande vardagsrumsjazz (som min kompis Markus Axelsson uttryckte sig) från den amerikanska jazzens mest rättrogna toppskikt. David Murray, grundare av World Saxophone Quartet, är en av de mest produktiva saxofonisterna med en karriär före 80-talet och han har ett band av minst lika stabila trotjänare – gamle frijazzlegendaren Andrew Cyrille på trummor, Ray Drummond på bas och den utomordentliga pianisten Lafayette Gilch som har fått ersätta sin bortgångne lärare John Hicks. Slutligen så Cassandra Wilson. Hon inleder och avslutar plattan med sin aukoritära närvaro och kärva ton. Ingenting kunde vara mer kännbart.

På pappret är allting helt "rätt" med Sacred Ground. Vill man vara krass kan man säga att Cassandra Wilsons gästspel flyttar fram Murrays kommersiella positioner betydligt. Om det nu inte vore för att musikens stamträd går långt förbi 60-tales frijazz och modala frihet, bort till 30-talets Kansas City-swing och vidare ned i den smutsiga afroamerikanska historien på bomullsfälten i Södern. Och för att Sacred Ground skapades ur den sammanbitna indignationen över ännu ett av den amerikanska historiens övergrepp – porträtterat i Marco Williams film Banished om hur svarta amerikaner systematiskt fördrevs från sina gårdar i kölvattnet efter inbördeskriget, en film som David Murray skrev musiken till. Och för att Murray bad sin vän poeten Ishmael Reed författa två texter till Cassandra Wilson utifrån just detta tema.

"We come back to claim.. Our deepest legacy..."

Så har du plötsligt ett stycke pan-afrikanskt vredesmod i ditt vardagsrum. Och du har två av de största och vackraste rösterna i dagens jazz som berättar för dig.

David Murray har länge valt att justera traditionen inifrån för att säga det han vill ha sagt. Han skolades i det sena 60-talets frijazz, med Albert Aylers falsettoner och spruckna fanfarer i öronen, och började bygga sin karriär på 70-talets Loft-scen i New York med Sam Rivers som mentor och Stanley Crouch som informell pr-man. Sedan vände han sig plötsligt om och gick tillbaka till traditionen. Till Ben Webster och Coleman Hawkins. Men det intressanta är att denna återkoppling – eller snarare inkorporering – ständigt har filtreras genom 60-talets frihet och insikt om att man kan spela vilka toner som helst, hur som helst, så länge man lägger ut trådar som lyssnarna kan följa. På så vis kan David Murray flyga fritt genom de spräckta tonernas universum, med atonala punktinsatser och skalglidningar, för att sekunden senare landa i välkända riff på en trygg harmonisk plattform.



Sacred Ground är inget undantag. David Murrays saxofon och basklarinett liknar mer och mer en gigantisk drake, en jazzimprovisationens midgårdsorm som slingrar sig fritt över modala skalor, smeker din kind i det nedre registret och sprutar fria toner mot skyn. Rytmsektionen både lyssnar och dirigerar medan Lafayette Gilchs porlande riff lägger milsvidda vattenbäddar under Murrays spruckna eldflugor. Kan ni höra vemodet? Lyssna noga. När de spruckna tonerna används som stilgrepp har frijazzens etos reducerats till ett manér. Då ska man påminna sig om varför den första tonen egentligen spräcktes, om vad det var för känslor som gjorde att de rena tonerna inte räckte till. Kärvheten, frustrationen och indignationen, det är vad som gör Sacred Ground till en av årets bästa jazzplattor.

Så har frijazzens etos letat sig in i ditt vardagsrum utan att du har kunnat protestera eller någonsin kommar att göra det.

söndag, december 09, 2007

Nedslag

Jag har blivit sjuk. Jag ligger hemma med feber och plöjer HBO:s eminenta, stjärnspäckade och i sedvanlig ordning mycket välskrivna och välspelade mormondrama Big Love. Moderna västerländska polygamister, finns de verkligen? Ja, uppenbarligen och deras vedermödor blir förstås utmärkt tv-dramatik. För nu, efter sex avsnitt, börjar tumskruvarna dras åt kring den viagraknaprande patriarken Bill Paxton och hans tre fruar och två varuhus. Nu börjar kampen mot den gamla skolans bokstavstroende mormoner – med en utomordentligt otäck Harry Dean Stanton i spetsen – bli riktigt smutsig. Naturligtvis är det sitt eget kött och blod, i alla dimensioner, han tvingas kämpa emot. HBO regerar.

Det gör även Mats Öberg. Det var om honom jag egentligen skulle skriva. Jag fick Improvisational Two förra veckan och fick samtidigt bekräftat varför jag över huvud taget gillar jazz. Jag får nästan revidera vad jag skrev om Niklas Sivelöv – som är och förblir en klassiskt skolad pianist med alla sina Bach-skalor. I alla fall när jag hör Mats Öberg kittla fram så mycket mer jazz ur Cornelis Vreeswijk (vilket egentligen inte borde vara så svårt) än jag trodde var möjligt. Men det fina är att han tar omvägen över den soliga amerikanska västkusten innan han stannar till vid Mal Valdrons ensamma flygelsittning On Steinway. Vilket anslag! Hans händer är genomsynkoperade. Just nu, den 9 december, blir det en ofrivillig hyllning till Valdron som dog för nästan exakt fem år sedan.



Det finns nästan inte en sekunds tvekan på Improvisational Two. Vilket är intressant med tanke på att Öberg lär ha varit magsjuk och i princip fick ledas upp till flygeln vid tolvslaget. Men han fick uppenbarligen "feeling" och nu måste jag återbesöka hans första soloplatta In The Moment som släpptes på Moserobie förra året. Kan också vara intressant att komplettera med den nysläppta nyinspelningen av Cornelis Ballader, Poem och lite Blues.

Till sist: Jorge Bens svårtåtkomliga O Bidu, Silencio No Brooklin från 1967 finns här hos Loronix och Supermayers mästerliga remix av Rufus Wainwrights Tiergarten finns här hos Fluokids.

onsdag, december 05, 2007

Kort sagt: årets bästa jazz

Erik Satie har återfötts i Brooklyn. Hans mamma heter Mary Lou Williams och pappa är Wayne Shorter. Hans gudfar heter Gilles Peterson. Själv kallar han sig Elan Mehler.

Tillsammans med sin kvartett har han släppt årets mest personliga, mest samtida, mest relevanta, mest visionära och kort sagt bästa jazzplatta. Det är en kvartett utan trummor. Långt ifrån traditionell jazzgroove. En kvartett med piano, fender rhodes, saxofon och bas. Mehler spelar akustiskt, David Moore elektriskt, Andrew Zimmerman sax och Tod Hedrick bas. Plattan heter Scheme For Thought. Den är en stillsam revolt mot kravet på sväng som bara kan komma från jazzmusiker födda på 70-talet. Pulsen är lika instiktivt organisk som en mänsklig förälskelse. Den går inte att mäta och väga, inte att enkelt ringa in eller tydligt definiera. Samtidigt är den totalt närvarande. Den går både upp och ned, den är både stark och svag, den rör sig enligt en egen emotionell logik.

Kanske ligger det en viss ironi i att titeln på kvartettens skiva heter Scheme For Thought. Eller så säger det allt om den kristallklara fokusering som ligger bakom. Om den där nästan matematiska precisionen som krävs för att hitta enkelheten, och självklarheten, i en melodi. Tänk Erik Satie.



Tänk även kammarjazzen från Bill Evans Trio, live på Village Vanguard 1961. Någon nämnde även 70-talets elektriska och akustiska dubbelpianister. Tänk Chick Corea, Joe Zawinul och Herbie Hancock. Men tänk framför allt Miles Davis In A Silent Way – den melocentriska jazzens embryo. Tänk gärna också ECM. Det är ingen slump att New York-födde Elan Mehler har en faiblesse för Schweiziska alpbyar. Luften, vidderna, naturen som går i arv. Hela den centralgermanska fascinationen för det sublima. Tänk Caspar David Friedrich. Det är ingen slump att Gilles Peterson, på semester från sina dj-set, hörde Elan Mehler i baren på Hotel Therme i Vals. Han gick dit tre kvällar i rad och gav Mehler ett erbjudande.

Kanske ligger det en viss ironi i att just Gilles Peterson, mannen som spridit dansgolvsjazzen över hela världen, släpper Elan Mehler Quartet på sitt Brownswood Recordings. Eller så säger det allt om den tid vi lever i – där gränsen mellan microelecronica, kammarjazz och minimalistisk konstmusik snart är utsuddad. Och där de mest relevanta och radikala uttycken är de mest avskalade och stillsamma. Lyssna på Daisuke Tanabes remix på titelspåret Scheme For Thought.

Tänk även Mary Lou Williams. Urmodern till en ny generation av New York-pianister. Elan Mehler har hela den amerikanska jazzhistorien i sina fingrar. Han bär den med sig till pokerborden i Atlantic City och till sina långa husbandsbokningar på Birdland. Det regnar blå toner och det luktar asfalt om de bredbenta riffen i det nedre registret. Det är kort sagt årets bästa jazzplatta.

Viktigt komplement: Brownswood Bubblers Volume 2.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Pecos Pete 4.20 Gary McFarland "Point of Departure"
At The Dept. Of Forgotten Songs 1.33 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
Pocketful Of Money 4.20 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
Wish I Didn't Love You So 2.42 The Four Tops "Now! (Tamla Motown LP)"
Opportunity Knock (For Me) 2.43 The Four Tops "Now! (Tamla Motown LP)"
The Fool On The Hill 3.22 The Four Tops Now! (Tamla Motown LP)"
Ballad Nr. 2 2.57 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet -60"
Black Cab 4.54 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
You And Me Both 3.45 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
I Never Thought That You Could Be Left In My Chest 5.15 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Pathways “Jazztronik Theme” [Sleep Walker Remix] 8.02 Sleepwalker "Works"
2 Hearts (The Studio Remix) 7.40 Kylie Minogue "2 Hearts"
Most Likely You Go Your Way (I'll Go Mine) 7.20 Mark Ronson (Bob Dylan remix) "Illegal"
Hard Rain's A-Gonna Fall 4.14 Bryan Ferry "These Foolish Things"
When I Was A Young Girl 3.08 Feist "Let It Die"
Secret Heart 3.49 Feist "Let It Die"
The Saga Of Harrison Crabfeathers (Aka Poem For N°15) 5.31 Steve Kuhn "Live In New York"
4 Wheel Drive 5.30 Ricardo Villalobos & Jorge Gonzales "Fabric 71"
Timbuktu (Pan–African Electro Dub) 4.17 Ferrer & Sydenham Inc. "Jerome Sydenham - Explosive Hi-Fidelity Sounds"
Chocolate Ice Cream 6.28 Eddie Palmieri "Super Imposition"
Punch Up 2.36 LAID "Jerome Sydenham - Explosive Hi-Fidelity Sounds"
Mother's Theme (Mama) 3.56 Willie Hutch "The Mack"
Brother's Gonna Work It Out 4.48 Willie Hutch "The Mack"
The Reason Why 6.53 Jackie McLean "Hipnosis"
Dirty Mutha (DJ Mehdi Remix) 3.38 Steed Lord "Da Dirty Mutha EP"
Mystery Man (Remix) 5.15 Clive Stevens & Brainchild "Elaste Vol. 1 - Slow Motion Disco (Compiled By DJ Mooner)"
The Seven Tin Soldiers 13.36 War "Galaxy"
Dona Das Meninas 4.51 Arthur Verocai "Encore"
Milonga Triste 5.02 Gato Barbieri "Chapter Three Viva Emiliano Zapata"
Abertura 2.08 Arthur Verocai "Encore"
The Road Not Taken 8.38 Mr. Suitcase "The Shame Of Being Imperfect"
Bachelor Kisses 3.45 The Radio Dept. "FYN 51"
Bulbs 6.56 Gil Evans "Into The Hot"
Chameleon 6.57 Trentemøller "The Last Resort"
Gnossienne Nr. 5 3.06 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

söndag, december 02, 2007

Varde ljus...

Med tanke på att det inte blev någon halleluljastämning förra gången jag skrev om The Field får jag helt enkelt göra ett nytt försök.

I torsdags firade mina vänner på Heartbeats sitt första släpp i serien Sound of Light nere på Nordic Light Hotel. Det är en serie skivor som har skräddarsytts för just Nordic Light Hotel och är ett renodlat brandingprojekt som inte försöker maskera sig bakom det konstnärliga konceptet att låta ett antal samtida electronicaartister tolka ljuset och miljön på hotellet. Först ut är alltså The Field, eller Axel Willner som han heter, som fick bo några dagar på plats och sedan komponera. Visst, det är ett beställningsjobb och jag skulle definitivt kunna skriva en del om projektet ur ett varumärkesperspektiv, men det lämnar jag till ett annat forum. Det är trots allt musiken jag blir hänförd av.



Axel Willner hör nämligen till den lilla skara electronicaartister som har lyckats mejsla ut ett eget unikt sound. Ingen annan låter som han. "Han skär ut ett ljufragment och upprepar det sedan på mikronivå tills en bädd av nya ljudlager suggereras fram och hans alldeles egna ljudlanskap tar form", som jag skrev tidigare. Han liknar också en modern technofreudian som med vetenskaplig precision lockar fram det dunkelt undermedvetna ur sina samplingar och hittar nya historier, tidigare knappast anade, i det som varit. Hans mikroskopiska omtolkningar av Lionel Richies Hello (A Paw In My Face) och The Flamingos I Only Have Eyes For You (From Here We Go Sublime) är redan klassiska.

Jag bryr mig faktiskt inte om vilken betydelse hotellets ljus kan ha haft, utan kan bara konstatera att The Field om möjligt låter ännu bättre på The Sound Of Light än på lysande debutplattan From Here We Go Sublime. Det är den mest symfoniska, stramt bombastiska techno jag har hört i år. Hans episka monotoni smyger sig på med full kraft. Jag orkar inte ens kommentera den konceptuella uppbyggnaden med fyra kvartslånga spår som döpts efter dygnets olika delar. Det blir lätt en alltför tendensiös lyssning. Men den som är teoretiskt lagd kan förstås gärna jämföra med vädertematiken på Wayne Shorters Odyssey Of Iska (som finns att hämta hem här).

Låt mig bara säga att det låter fantastiskt och – trots sin hippa nukänsla – ytterst tidlöst.

torsdag, november 29, 2007

Suck it to me!


Min måndag var ganska mörk. Utomhus, utombords,inombords. Ljuset speds av Mathias Landaeus som firade sin nya platta Goes A Long Way med sitt House of Approximation på Mosebacke. Och helt ärligt tror jag det var den roligaste (alltså bokstavligen roligaste) jazzkonsert jag hört i år.

Fast House of Appromixation har ju alltid spelat med både innovativ och virtuos självdistans. Inte självironi, märk väl. Allt kommer från hjärtat, men är samtidigt föremål för ständigt omtolkning. De bygger upp, tänker om och river ned. Både musiken och alla statiska idéer om hur jazz ska låta. Barnsligt? Nej. Pretentiöst? Absolut inte. Svängigt? Definitivt. Allt är också föremål för en våldsam idéblandning. Även om House of Approximations hårda kärna – byggd på Mathias vresigt souliga piano, Karl-Martin Almqvists runda blås och den där underbart spretiga funken – alltid består.

Hmmm, jag bär fortfarande med mig den avslutande souljazzgroovern A little sucking goes a long, long way med fantastisk handklappsentusiasm från slagverkaren Ola Bothzén. Titta på bilden, titta på händerna, lyssna och klappa med.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Shayla 3.58 Blondie "Eat To The Beat"
Atomic 4.40 Blondie "Eat To The Beat"
The Real Guitarist (In The House) 6.40 Steve Kuhn "Live In New York"
Sound-A-Sleep 4.18 Blondie "Eat To The Beat"
The Deer In The Forest, Pt. 1 1.35 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Sandstorms 6.54 Carl Craig "Jerome Sydenham - Explosive Hi-Fidelity Sounds"
17.1 7.22 Eddie Palmieri "Super Imposition"
Don't Believe A Word [Sleep Walker Remix] 5.02 Sleepwalker "Works"
Tulipskirt 4.02 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
One Evening 3.37 Feist "Let It Die"
Leisure Suite 4.07 Feist "Let It Die"
Lonely Lonely 4.10 Feist "Let It Die"
Green Dolphin Street 9.24 Walter Bishop Jr. "Speak Low"
Now That It's All Over 4.32 Willie Hutch "The Mack"
Kanske Ar Jag Kar I Dig 4.44 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
It Was A Strange Time In My Life 5.09 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Do What You Gotta Do 3.58 The Four Tops "Now! (Tamla Motown LP)"
Mac Arthur Park 6.17 The Four Tops "Now! (Tamla Motown LP)"
Don't Bring Back Memories 2.51 The Four Tops "Now! (Tamla Motown LP)"
Back Home 6.05 Jackie McLean "Hipnosis"
Stockholm – Go Bang! (Club Mix) 4.06 Jerome Sydenham & Mikael Nordgren "Jerome Sydenham - Explosive Hi-Fidelity Sounds"
Solo 2.59 Edison Machado E Samba Novo "Edison Machado & Samba Novo"
Você 2.36 Edison Machado E Samba Novo "Edison Machado & Samba Novo"
Tupã Tupi 3.37 Arthur Verocai "Encore"
Amor Na Contra-Mão 4.02 Arthur Verocai "Encore"
Menino Travesso 2.46 Edison Machado E Samba Novo "Edison Machado & Samba Novo"
Angkor Wat 6.25 Gil Evans "Into The Hot"
Leaving smears 4.25 Band in Box "FYN 49"
Christmas Leftovers 5.13 Mr. Suitcase "The Shame Of Being Imperfect"
Dance Away 3.47 Roxy Music "Manifesto"
Angel Eyes 2.51 Roxy Music "Manifesto"
Kissing You Is A Waste of Time 6.03 We Feed Them Knives "FYN 51"
Absolutions 4.40 Max Roach "Members, Don't Git Weary"
Snowflake 7.33 Trentemøller "The Last Resort"
Pokerface 3.59 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet -60"
Gnossienne Nr. 4 3.30 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

torsdag, november 22, 2007

Kung Kuhn

Sedan en tid tillbaka snurrar Steve Kuhns fina men obskyra Live In New York från 1972 i min pod. (Den finns nämligen att hämta hem härQuimsy's Mumbo Jumbo.)

Jag kände dock inte till den när jag tog tåget till New York för att intervjua Steve Kuhn för över fem år sedan. Ett märkligt möte och en artikel som jag inte vet om jag ska vara stolt över eller skämmas över. Ni får avgöra själva. Jag skottade i alla fall undan alla journalistiska krav på miljöskildringar för att i stället gräva ned mig fullkomligt i Steve Kuhns karriär och pianospel. Jag skulle nog ha skrivit annorlunda idag.



Det var det kantiga och frenetiska pianosolot i Oliver Nelsons "Patterns" som fick mig att ringa honom och be om en intervju. Jag ville möta mannen som hade spelat de tonerna. Jag ville ta reda på vad han tänkte och kände. Svaret blev både oväntat och gripande.

Lyssna:
Oliver Nelson with Steve Kuhn "Patterns" 1966 (ZShare)

Och läs...


Steve Kuhn

Jag undrar vad Steve Kuhn egentligen tänkte när en ung jazzentusiast från Sverige plötsligt ringde och ville porträttera honom. Kanske blev förvåningen extra känslosam när han mindes åren i Sverige på 60-talet. När han var tillsammans med Monica Zetterlund. Här bodde han i fyra år - från 1967 till 1971 - fram tills att ett sorgligt uppbrott tvingade honom tillbaka till USA. I luren ställde han massor av frågor om Sverige, om Monica, om jazzklubben Gyllene Cirkeln och om Stockholm i allmänhet.

Antagligen blev han också smickrad av att höra en nästan 40 år yngre lyssnare deklarera hur mycket han älskar hans musik. Särskilt som Steve Kuhn haft en karriär lite vid sidan av de allra största jazzscenerna, i alla fall de senaste tjugo åren. Inte desto mindre är han en stor och intressant pianist som idag, efter 60 års spelande, är mer produktiv än någonsin, med två nya skivor bara i år. I mina öron är allting befogat. När han spelar lyssnar man. Och känner efter. Dessutom är han ett stycke vandrande jazzhistoria. På 60-talet spelade han med John Coltrane, Kenny Dorham, Stan Getz, Charles Lloyd, Oliver Nelson och Art Blakey. Han var där, mitt i hetluften, under de mest progressiva åren och spelade in för legendariska skivbolag som Impulse!, Blue Note, Verve och senare MPS och ECM.

Steve Kuhn har en historia väl värd att berätta. En historia om jazz.

- Jag blev faktiskt förälskad i jazzen redan innan jag började spela piano. Min pappa brukade spela sina 78:or på mornarna och jag hade ett mer eller mindre fotografiskt minne som barn, så innan jag ens kunde tala kunde jag komma ihåg och uttala artistnamnen på babyspråk... typ "Benny Goodman". Jag memorerade skivetiketterna, och brukade krypa fram till grammofonen och sätta på musik - för jag visste ju vilka skivor som var vilka.

Om en livslång, men långt ifrån okomplicerad kärlek till musiken handlar den här historien. Under ytan bubblar glädje och sorg, tacksamhet och besvikelse, triumf och frustration, stora och små minnen, ljuva och smärtsamma. Vi sitter i Steve Kuhns vardagsrum i Ardsley, ungefär 40 minuters tågresa från Grand Central Station i New York. Vardagsrummet badar i ljus från de två våningar höga fönstren. Steve Kuhn mötte oss på stationen och tillsammans åkte vi genom den lummiga och sommargröna medelklassförorten. Här är livet lugnt, fjärran det intensiva Manhattan vi nyss lämnade, och här trivs Steve Kuhn mycket bra. Det märks att han snart fyller 65 år.



Han föddes i Brooklyn 1938. Han började spela klassiskt piano vid sex års ålder men tröttnade snabbt på de gamla mästarna. Han hörde boogie-woogiepianister som Meade Lux Lewis, Pete Johnson och Albert Ammons och började till slut - av ren lust och för att hålla intresset vid liv - att synkopera Bach och Mozart. Han ville ju improvisera.

- Synkoperingen är antagligen den viktigaste skillnaden mellan klassisk musik och jazz. Rytmiken är helt annorlunda. Klassiska musiker har aldrig jazzens rytmkänsla, medan jazzmusiker sällan kan spela klassisk musik ”rakt”. Visst, det finns alltid ett tolkningsutrymme i den klassiska musiken, men det är inte särskilt stort. I jazzen kan du spela från ögonblick till ögonblick, du improviserar och lever i stunden hela tiden. Det är så det känns.

Trots att den klassiska musiken var en tvångströja fortsatte Steve att studera. När familjen flyttade till Boston 1950 började han ta lektioner för den beryktade pedagogen Margaret Chaloff. Hon raderade ut allt han hittills hade lärt sig och började från början med den ”ryska” tekniken som går ut på att utnyttja hela det dynamiska omfånget, behärska alla tempon och ”verkligen få ljud ur pianot” som han uttrycker det. Samtidigt började han jamma med sin stränga lärarinnans son - den sargade tenorsaxofonisten Serge Chaloff som var en av ”the four brothers” i Woody Hermans band. ”Jag började spela ute på olika klubbar i Boston när jag var tretton och jag kan komma ihåg att min pappa brukade köra mig till gigen...” Snart var han en etablerad jazzmusiker i Boston och spelade med både Coleman Hawkins och Chet Baker. Parallellt lyckades han, trots det hårda nattlivet, ta en examen från Harvard. Därefter börjar det på allvar.

1959

Steve Kuhn tillbringar tre intensiva sommarveckor på en jazzworkshop vid Lenox School of Music. Han kunde knappast ha valt en mer spännande tidpunkt. Både Ornette Coleman och Don Cherry går i samma klass och deras radikala och fria uppfattning om hur jazz ska låta vänder upp-och-ned på allting. Den banbrytande ”The Shape of Jazz to Come” är redan inspelad. Bland de övriga eleverna finns Kenny Dorham, Freddie Hubbard och Gary McFarland och bland lärarna märks pianisterna Bill Evans och John Lewis. Samt de teoretiska och fritänkande kompositörerna Günther Schuller och George Russell. Energin är sprakande och Steve Kuhn påverkas naturligtvis djupt.

- Det var väldigt betydelsefullt. Vi sov knappt, vi bara spelade och umgicks hela tiden. Jag hade dessutom turen att få spela med Ornette och Don Cherry. I och för sig hade jag spelat fritt vid ett par tillfällen innan – du vet, bara suttit ned med några kompisar och improviserat utifrån vad som dök upp - men med Ornette var det betydligt mer strukturerat, fast samtidigt totalt fritt och öppet. Problemet var att jag inte visste hur jag skulle spela. Att spela ackord bakom deras solon fungerade inte, så jag frågade John Lewis. Han föreslog att jag skulle spela som han gjorde bakom Milt Jacksons vibrafon i The Modern Jazz Quartet, det vill säga lägga ut olika melodiska mönster på pianot. Men det fungerade inte heller, så det bästa var att låta bli att spela. De behövde inte pianot.



Från Lenox kan man härleda betydande delar av Steve Kuhns karriär. Förutom att han kom i kontakt avantgardejazzen lärde han även känna Bill Evans, vars impressionistiska och melodiska stil blev ett ständigt riktmärke för honom. Han kom snart att lägga sig någonstans däremellan.

- Bill influerade mig väldigt mycket. Första gången jag hörde honom spela tänkte jag: ”Herregud, han spelar som jag försöker göra och han är redan där. Vad ska jag nu göra?” Det var en chockupplevelse och i flera år försökte jag mäta mig med honom. Jag tror att han var den sista riktigt betydelsefulla pianisten, efter Red Garland, Bud Powell, Art Tatum, Erroll Gardner och Thelonious Monk. Han stöttade mig mycket i början av min karriär, när jag spelade med Kenny Dorham och Coltrane. Han blev som en storebror till mig. Men han hade förstås sina demoner som han slogs mot. Och drogerna.

I slutet av 50-talet fanns det fortfarande bara en plats som gällde för en jazzmusiker med stora ambitioner: New York. Väl på plats i den Stora Staden fick Steve en plats i Kenny Dorhams band, en annan av kompisarna från Lenox, och 1960 debuterade han på Dorhams platta ”Jazz Contemporary” (Time). Men han ville komma vidare. Därför lyfter han luren, full av energi, hoppfull, självsäker, nyfiken och upprymd av det hektiska jazzlivets puls, och ringer... John Coltrane. Samme John Coltrane som just hade lämnat Miles Davis band och redan var en legend, den mest progressiva saxofonisten i världen med en framtida utveckling som knappt kunde anas.

”Du vet inte vem jag är, men jag vet att du söker en pianist och jag undrar om vi skulle kunna träffas och spela och prata om musik”, säger den unge pianisten på andra sidan luren. Några veckor och antagligen många rundfrågningar senare ringer Coltrane tillbaka. De träffas i en studio på Manhattan och jammar. En vecka senare spelar de vidare hemma hos Coltrane. Ytterligare en vecka senare ringer han tillbaka med den försynta frågan: ”Är 135 dollar okej till att börja med?”

- Jag spelade med Coltrane i ungefär två månader. Han ville egentligen ha McCoy Tyner som pianist, men McCoy jobbade under kontrakt i ett annat band. Efter ett tag började jag känna mig riktigt frustrerad: jag var så fruktansvärt missnöjd med mitt pianospel. Jag var ju bara 21 år gammal och försökte hitta mig själv musikaliskt. Jag funderade faktiskt själv på att sluta, men Coltrane hann före. Å ena sidan blev jag lättad, å andra sidan väldigt ledsen. Så jag frågade honom hur jag skulle spela men han kunde inte ge mig några råd. Det enda han sa, och jag kommer aldrig att glömma det, var: ”Jag respekterar dig för mycket som musiker för att kunna säga hur du ska spela.” När jag sedan hörde McCoy förstod jag vad Coltrane ville ha, han behövde någon som kunde lägga en matta under honom, en stabil grund som han kunde improvisera på. Jag försökte följa efter honom istället .



- Men tiden med Coltrane var väldigt, väldigt speciell för mig. Jag har aldrig träffat någon som var så inne i musiken, han tänkte på musik 24 timmar om dygnet. Varje kväll på scen var en religiös upplevelse. Folk i publiken brukade ställa sig upp och ropa ”Hallelujah, praise the lord!”. Han spred sådan energi. Men han var tystlåten som person, och väldigt respektfull. På den tiden var han också drogfri och han var gift, men hans privatliv kom antagligen långt efter musiken.


En annan obehaglig sanning som ledde till att Steve lämnade Coltrane var den omvända rasism han utsattes för. Som enda vit i bandet blev han en irriterande inslag för de grupperingar som ville hålla jazzen svart. Både Miles och Coltrane tänkte förstås på musiken i första hand, men till slut blev trycket för hårt. ”När jag spelade med Kenny Dorham märkte jag inte av några konfrontationer alls, fast jag var ensam vit i det bandet också. Jag menar, jag blev ju anställd för att spela, ingenting annat.”

Att han därefter började spela med Stan Getz – då, 1961, den mest spännande saxofonisten efter Coltrane – föll sig naturligt. Han sökte ju utmaningen. Fast för den fåfänge Getz var det inte oproblematiskt. Steve ler: ”Han hade ett så starkt mindervärdeskomplex mot Coltrane och brukade muttra ’Om du har spelat med Coltrane, varför vill du då spela med mig?’”. Bandets rytmsektion med Roy Haynes på trummor och Scott LaFaro på bas var däremot en upplevelse i sig. Just det, Scott LaFaro. En av de mest betydande basisterna någonsin. I början av 60-talet dök han upp i Bill Evans trio och förlöste honom totalt. LaFaro vägrade att låta sig reduceras till en del av rytmsektionen utan improviserade, utan begränsningar, vid sidan av pianisten. Trummisen Paul Motian följde efter och så var den moderna intima kammarjazzen född. Även Steve Kuhn fick sin beskärda del av LaFaros välsignelse.

- Det som hände i Bill Evans grupp, tillsammans med LaFaro, var att alla blev jämlika. Den känslan av demokrati har jag själv försökt hålla fast vid i alla mina grupper. Alla i bandet måste få ha lika starka röster. Och det inflytandet fick jag definitivt från Scott LaFaro och Bill Evans. På den tiden brukade jag också spela bastoner med lillfingret, men LaFaro spelade dem på basen och frågade varför jag envisades med att spela basslingan. När LaFaro spelade basmelodin kunde jag gå upp i registret, spela ackord och få ett annat sound. Hela bandets sound blev öppnare. Scotty var helt enkelt en sådan otrolig talang. När han dog... Det var fruktansvärt. Det tog lång tid att komma över och jag tänker fortfarande på honom. Han var en fantastisk människa, alltid glad, helt drogfri. Men han gillade att köra bil i höga hastigheter och det tog ju livet av honom.





1965


Steve Kuhn Trio släpper ”Three Waves” (Contact), hans första ”egna” skiva. Den är nyfiken, inspirerad och rotad i den lyhörda triojazz som Bill Evans satte standarden för. Men Kuhn spelar betydligt intensivare än Evans. Energin är mycket råare och argare. Han backas upp av Steve Swallow på bas och Pete LaRoca på trummor, samma rytmsektion som han hade spelat med i Art Farmers band ett år tidigare. På omslaget poserar trion som smarta, nästan lite dryga hipsters. När jag med stor iver för skivan på tal skakar Steve Kuhn på huvudet.

- Den är inte alls bra. De album jag spelade in före ”Trance” (1974) kan jag inte alls lyssna på. Min nuvarande basist David Finck hörde nyligen några låtar från ”Sing Me Softly of The Blues” som jag spelade in med Art Farmer, en skiva som han inte hade hört tidigare, och han ringde och frågade: ”Gick du på LSD när ni spelade in den där skivan?” Och det gjorde jag faktiskt! Pete LaRoca var inne på syra på den tiden och han fick in mig på det. Jag var inte hög vid själva inspelningen, men jag hade det i kroppen. På den tiden prövade jag en massa olika saker på pianot. Jag experimenterade, vände saker ut och in, spelade avigt och försökte låta avantgarde.

Jag blir chockad och förvånad av vad han säger. Jag som älskar både ”Sing Me Softly of The Blues” (1964) och ”Three Waves” nästan omåttligt. I mina öron låter han härligt djärv och utlevelsefull i sitt spel. Nu börjar jag ana hur mycket frustration det fanns bakom spelet. I och för sig en musikalisk drivkraft så god som någon, men ibland låter det som att han vill banka skiten ur pianot. Han mynnar ut i atonala blockader, för att i nästa stund spela impressionistiskt och romantiskt i de mjukaste av melodier. Ett slags vågspel, bokstavligen. Inte för inte sågs han vid den här tiden som en korsning mellan Bill Evans och Cecil Taylor. Arvet från Lenox hördes tydligt.

Jag fortsätter att droppa titlar från 60-talet. Jag nämner hans insats på Oliver Nelsons ”Sound Pieces” (Impulse! 1966) och fortsätter med Pete Larocas ”Basra” (Blue Note 1965) som kokar av inre vulkanisk värme.

- Jovisst, det finns mycket energi, väldigt mycket energi. Men inte riktigt så mycket ”musik” om du frågar mig. Men vi upplever ju musiken olika. Jag hade på sätt och vis sått fröna, men jag hade ännu inte skördat några egna musikaliska frukter. Jag sökte efter olika saker, och det var vad jag tvungen att göra just då. Det tog lite tid för mig. Vissa hittar ju sin röst tidigt, som Coltrane till exempel. När vi spelade var han tio år äldre än jag, men han kunde ha varit hundra år äldre i fråga om musikalisk utveckling.



Steve Kuhn är antagligen den mest självkritiska musiker jag någonsin träffat. Vilket gör det ganska passande att han nu fått chansen att göra en revidering och nyuppföra en konsert med materialet från ”October Suite” – den mästerliga platta han spelade in för Impulse! 1966 tillsammans med Gary McFarland. Just den skivan blev något av ett genombrott för Kuhn. Han marknadsfördes som en sofistikerad ”Third Stream”-pianist och spelade därefter. Han rör sig precist och livfullt framför McFarlands dramatiska stråk- och blåsarrangemang. I ena stunden flyger han som en glad fjäril över tangenterna, i andra sekunden spatserar han som en stolt katt.

- Det var en speciell skiva, ganska ovanlig faktiskt. Jag vet inte hur bra den sålde, men den fick bra kritik. Jag tycker att den stora behållningen är Garys kompositioner, de är verkligen exceptionella. Han var en väldigt speciell person redan när jag träffade honom vid Lenox. Trots att han hade många personliga problem komponerade han varje dag, på bestämda tider. Vad gäller min egen insats på ”October Suite” så är den väl sådär, jag hoppas kunna spela bättre den här gången (skratt).



1967

Ryktbar, hipp och progressiv, med ”October Suite” i ryggen och en karriär som just börjar lyfta, tar Steve Kuhns liv en oväntad vändning. Han möter en väldigt speciell flicka och flyttar till Sverige av alla platser. Ett personligt glädjesprång, men ett karriärmässigt tvärstopp.

- I december 1966 var Monica ute på en promotionturné för en film som hon just han spelat in. Hon kom till New York och Steve Swallow, som kände henne sedan tidigare, ställde till med en fest. Och det var där jag träffade henne. Vi blev kära och i februari 1967 träffade jag henne igen i London. Sen så bestämde jag mig för att flytta till Sverige. Efter det hände ingenting, min karriär dog. Jag var borta från scenen i fyra år. Inte för att jag skulle ha gjort annorlunda i dag, absolut inte. Det hjälpte mig att utvecklas som person, att bli den jag är i dag.

Jag påminner Steve om de album han spelade in under sin tid i Europa. Jag nämner den suveräna ”Watch What Happens” som han gjorde 1968 för MPS med Palle Danielsson på bas och Jon Christensen på trummor. Och ”Childhood Is Forever” (BYG 1969) som spelades in Paris med Steve Swallow och Aldo Romano på trummor. Han ser på mig med en blandning av ömhet och besväran. För honom var det, som sagt, innan han mognade och hittade sitt musikaliska uttryck.




I ”Hågkomster ur ett dåligt minne”, Monicas självbiografi, beskrivs Steve som en patetisk figur. Men också som en underbar pianist. Kanske är det inte helt utan bitterhet hon skriver om honom. Deras förhållande var stormigt. Hon säger att han bedrog henne. Han säger att hon drack för mycket. Någon skiva spelade de heller aldrig in tillsammans, det finns bara några konsertupptagningar och de paketerades i den stora Monica-boxen för några år sedan.

- Efter att vi separerade spelade hon in ett album som heter ”Chicken Feathers” med nästan bara mina låtar. Det var kanske, jag vet inte, en sorts hyllning eller ett sätt att säga: ”Hej då, glad över att ha dig borta ur mitt liv!” Det är lite ironiskt. När jag kom tillbaka till New York var jag verkligen i dåligt skick, känslomässigt och på andra sätt. Jag hade ingen riktig karriär och inga pengar alls. Under tiden hade Keith Jarrett och Chick Corea slagit igenom och var de hetaste pianisterna på scenen. Och fusion var stort. Men jag var aldrig särskilt intresserad av att spela fusion.

Steve Kuhn har definitivt gjort sina karriärmässiga misstag. Som att inte spela fusion till exempel. I början av 70-talet hade ju Miles Davis, Herbie Hancock och Donald Byrd på sina olika sätt visat vägen mot en mer rock- och soulinfluerad jazz och den traditionella jazzen hade fått krypa under jorden. I princip alla jazzmusiker spelade elektriskt. Kuhn, däremot, var tveksam. Precis som när han tvekade inför att börja spela med Miles Davis 1963, eftersom det var för dåligt betalt. Kanske tidernas nitlott. Eller 1965, då han spelade med den hippa saxofonisten Charles Lloyd men inte klarade av bandledarens gigantiska ego. Steve tipsade om den unge Keith Jarrett som sedan blev en smärre världssuccé i slutet på 60-talet.

Kanske har Steve Kuhn ibland varit en för stark individualist, kanske till och med aningen trotsig, och har föredragit att hålla sig på sin kant. Men han började ändå, precis som de flesta pianister, att spela Fender Rhodes i början av 70-talet.

- Jag var fascinerad av rhodes-pianot och när jag spelade in ”Trance”, som producerades av Manfred Eicher, så övertalade jag honom att få spela Rhodes på några låtar. Jag gick till en musikaffär där dom delade tangentbrädan på mitten så att vi kunde spela in pianot i stereo, vilket Manfred fascinerades av. Och jag tycker att jag lyckades spela Rhodes på ett ganska ”extrovert” vis. Men till slut tappade jag intresset, det var för begränsande att bara spela med ett ljud.

1974

Manfred Eicher blir Steve Kuhns stora förlösare. Den excentriske tysken har just startat sitt skivbolag ECM och satsar på stora, luftiga och mycket atmosfäriska jazzproduktioner – ett sound som har haft en enorm betydelse för dagens electronica. Han känner till Steve och vill spela in honom. Han skriver ett brev och resultatet blir ”Trance” som släpps i början av 1974. Det är en skiva där alla bitarna äntligen faller på plats. Musiken är kristallklar, melodierna bedårande, temperamentet blodfyllt och produktionen hur dynamisk som helst. Steve backas upp av Steve Swallows elastiska elbas, Sue Evans slagverk och Jack DeJohnettes stökiga trummor.

- Manfred Eicher hjälpte mig verkligen att hitta min röst. Han sa åt mig att inte spela vissa saker, att hålla igen. Tidigare prövade jag vad som helst – jag försökte berätta hela mitt liv i musiken, försökte uttrycka alla tankar och känslor. Det tog ett tag innan jag lärde mig att spela lite mindre och ändå uttrycka mer. Manfred såg uppenbarligen vad jag hade förmågan att uttrycka och han hörde det direkt när jag spelade. Men han är samtidigt svår, om han inte gillar det du gör drar han sig undan. Han går ut och dricker kaffe...



”Trance” kom att följas av hela sju ECM-plattor. Den senaste, ”Remembering Tomorrow”, kom 1995. Men det var mot slutet av 70-talet som Steve satte ihop sitt kanske mest betydelsefulla band: en kvartett med Sheila Jordan på sång, Bob Moses på trummor och Harvie Swartz på bas. Det speciella var att Jordan integrerades i bandet på jämlika musikaliska grunder, precis som ett blåsinstrument i en kvartett. Lyssna på plattorna ”Playground” (1979) och ”Last Year’s Waltz” (1981), samspelet är minst sagt frapperande.

- Innan Sheila började i bandet hade vi med en saxofonist som heter Steve Slagle. Under en tid var båda med och då gick det upp för mig att jag skulle klara mig nog så bra utan saxofonen. Med Sheila fungerade bandet precis som en kvartett, rent musikaliskt. Men när vi spelade live och publiken såg henne stå framme på scenen så uppfattade de henne som en sångare tillsammans med en ackompanjerande trio. Musiken låter ju inte alls så, men visuellt framstod på det viset och det är tyvärr den uppfattningen folk har. Allt fungerade bra fram till i början av 80-talet då allt tog slut. Vår agent slutade boka oss och kvartetten splittrades. Vi hade en del personliga konflikter och jag drog mig undan från scenen. Jag var borta i tre år. Jag hade en del personliga problem och spelade inte särskilt mycket. Sen så startade jag om igen, 1985, med en trio med Al Foster på trummor och Ron Carter på bas. Vi spelade in en skiva, ”Life’s Magic”, och sen så har det rullat på. Den musik som jag har gjort sedan mitten av 80-talet tycker jag känns väldigt bra.

1989

Tillsammans med basisten Miroslav Vitous och Aldo Romano spelar Steve Kuhn in ”Oceans in The Sky” (OWL) i Paris. Skivan är tveklöst en av hans allra bästa. En studie i sinnligt vemod, en glidande akvarell av stora känslor. Alla instrument, alla tre rösterna, berättar samma historia. Och i Steves spel är känslorna tydligare än någonsin, men för den skull inte banala. Han vet exakt hur han ska uttrycka sig.

- De senaste tjugo åren känns det som att jag har hittat den plats där jag hör hemma musikaliskt, och där har jag hållit mig. För mig handlar det helt och hållet om att spela ur hjärtat, om ärliga känslor i musiken. Det värsta är om jag lämnar någon likgiltig, eller någon som tycker att musiken är ”intressant”. De får hellre hata det jag gör. Tidigare hade mitt spel en betydligt mer intellektuell prägel. Du vet, jag hade gått på Harvard och jag trodde väl själv att det skulle låta på ett visst sätt. Men nu så spelar jag för att nå folk. Jag har upplevt en rad personliga tragedier i mitt liv, och när jag spelar så hoppas jag att det speglas i musiken. Ibland när jag spelar känner jag tårarna komma. Det är det musik handlar om, den är det viktigaste jag har.



Jag måste tro honom. Där han befinner sig i livet, och i musiken, är det heller ingen idé att använda fasader eller lägga sig till med artistiska manér. Han har stångats med sina uttryck och slutligen hittat en tillfredsställande vokabulär. Ramverket är fortfarande 60-talets kammarmusikaliska triojazz. Han är bekväm med den formen. Till skillnad från Herbie Hancock har Steve Kuhn hellre valt att gräva där han står än att söka sig vidare mot nya musikaliska domäner. Musikalisk utveckling kan ju se ut på många olika sätt. Det man hör i Steves pianospel är djup behärskning. En kontroll som gör musiken öppen. Han är som han är, där han är, full av erfarenhet.

- För mig är det alltid en utmaning. Varje gång jag sätter mig vid pianot lär jag mig något nytt, och det håller mig igång. Det känns som att jag spelar så bra som jag bara kan just nu. Mitt spel är mer stabilt, och jag känner att jag har hittat ett uttryck som bäst speglar vem jag är. Jag behöver inte längre försöka bryta ny mark.

2002

Idag är Steve Kuhn paradoxalt nog mer produktiv än någonsin. ”Jag får väl passa på, den tid jag har kvar”, skrattar han. Han har just spelat in två plattor, ”Waltz – blue side” och ”Waltz – red side”, för det japanska bolaget Venus Records. Historien bakom är intressant. Man började att spela in med gamle basistlegenden Gary Peacock som emellertid visade sig vara i dåligt skick efter en längre tids sjukdom. Trion fick därför spela långsamt och fritt, med ett atmosfäriskt och öppet sound. För att vara på den säkra sidan ringde man en annan basist, Eddie Gomez, för att spela in en extra session med ungefär samma låtar. Musiken blev betydligt hetare och intensivare och resultatet blev två skivor, en ”blå” och en ”röd”.

Just japanerna älskar verkligen Steve Kuhn. När han åker dit kommer flockvis av japaner fram efter gigen med obskyra vinylalbum de vill ha signerade. Dessutom finns alla gamla skivor omsorgsfullt utgivna på cd och för Venus Records har han hittills spelat in sex album, bland vilka ”Love Walked In” (1998) och ”Temptation” (2001) måste nämnas. När man sätter på den förstnämda knockas man av en brutalt svängig version av Duke Jordans ”No Problem” som visar sig vara ett slags tour de force i beboppiano. Om man blundar kan man se tusentals jivande japaner framför sig.



- ”I graduated on bebop!”, och det är antagligen där som jag har mina starkaste och djupaste rötter. Och jämför du med de plattor jag gjort på ECM, där musiken är mycket ”luftig”, är det som jag gjort för Venus och Reservoir ganska direkt och rak jazz. Jag gillar båda stilarna. Jag växte ju upp med standards, men när vi kör gamla låtar försöker vi ju alltid spela dem på ett personligt sätt, så som vi har utvecklats. Fast helt ärligt, de flesta standards som vi spelar är ju rätt ovanliga. De ligger inte i mittfåran direkt, men det är musik som jag har levt med...

Själv har jag sedan en tid tillbaka levt lycklig med ”The Meaning of Love” – en låt som Steve skrev och spelade in 1974 med norska jazzsångerskan Karin Krog. Idag är den hur hipp som helst. Steve, den självkritiske, skruvar på sig och säger att man får ta musiken ”för vad den är” och den tyska remix som han fick skickad till sig förstår han givetvis inte alls. När detta skrivs är i alla fall Karin på väg till New York för att spela in en ny platta tillsammans med Steve. På väg ut till bilen avslöjar han motvilligt att en av låtarna på repertoaren är ”The Meaning of Love”.

Fantastiskt.