tisdag, augusti 28, 2007

Ljuva MP3-stress

Loverfingers.org och Bumrocks.com är de senaste tillskotten i min bukett av fantastiska MP3-bloggar. Båda har en odefinierad inriktning mot den ännu mer odefinierade världen av nydisco. Vilket i praktiken betyder en hejdlös blandning av 70-talssoul, classic disco, electronica, fusion, avant-garde och progg. Känns ganska oundgängligt om man vill ha koll på vad som inspirerar mest idag. Missa inte Brenda Russells Way Back When på Lovefingers.

Missa heller inte läsvärda veteranbloggen Fluxblog.org vars osannolika blandning av indie, kompakt-electronica, soul, hip-hop och (ibland) jazz inspirerar mig mer än jag egentligen vill erkänna. Jag ladddar kanske ned 10% av det som publiceras, med allt har varit överraskande mäktigt. Som det här tjugo år gamla spåret av krautrocklegenden Holger Czukay där han samplar påven Johannes Paulus och sällar sig till en kreativ tradition av katolska skandalmakare – från Luis Buñuel till Madonna. Måste betraktas som en av årets största överraskningar.

Holger Czukay "Blessed Easter" (ZShare)

måndag, augusti 27, 2007

Hårda ord

Jag håller inte med, men det är härligt att läsa så auktoritär kritik mot geniförklarade filmskapare som i Brian Baxters Bergmantext från The Guardian.

With his death, a reassessment of Bergman's output puts him among such talents as Michelangelo Antonioni, Akiro Kurosawa (obituary, September 7 1998), Satyajit Ray, Billy Wilder (obituary, March 30 2002) and Luchino Visconti. These directors hover fitfully behind the handful of geniuses - Robert Bresson (obituary, December 22 1999), Carl Dreyer, Yasujiro Ozu, Jean Renoir, Roberto Rossellini - where poetry and originality transcend matter and realism. What Bergman and the others lack is the (seeming) simplicity of expression that belies inspiration: an inspiration that makes true what would not otherwise have been apparent. In short, there is an over-emphasis, an over-weaning power of expression, that obscures the counter currents of emotion lying beneath the surface of the work of those five pantheon directors, in such of their masterpieces as Voyage to Italy (Rossellini), Gertrud (Dreyer), or Lancelot du Lac (Bresson) which are beyond criticism.


Läs också Jonathan Rosenbaums upproriskt Bergmankritiska Scenes From An Overrated Career som har skapat sin beskärda del av upprörda känslor.

lördag, augusti 25, 2007

En dans på rosor

Igår var jag på bröllop på Dansmuseet vilket visade sig vara en oväntat fascinerande lokal. Var annars kan man bevittna en vigsel med Fernand Légers sprakande kreativa kostymer till Ryska Baletten i Paris vid sin sida? Och var annars kan man njuta av gamla gryniga filmer där Rudolf Nurejev fulländar balettkonsten samtidigt som man minglar med brudparet? Ingen av de två har vad jag vet ett uttalat dansintresse, men för mig – med ett uppenbart oförlöst dansintresse – var det fantastiskt.



Och så kom man förstås tillbaka till den älskade tangon under de nattliga diskussionerna efter middagen. Lovade ju att jag skulle dela med mig av någonting från Astor Piazzollas minst sagt monumentala "senare" skivor som jag nämnde här. Hmmm, skrolla ner och lyssna. Här har tangon rört sig långt bort ifrån att vara formatstyrd dansmusik, men ställer samtidigt behovet av att visualisera och kroppsligt gestalta alla intryck på sin spets. Sumblimt.

Måste också nämna Gato Barbieris musik till Bernardo Bertolucchis skitfilm Sista tangon i Paris (1972). Pratar vi tango och jazz kan man inte utesluta den. Säkert alldeles för sentimental och romantisk för puritanerna, men personligen håller jag den som ett av de tio bästa soundtracken i filmhistorien. Inget kan gå fel med ett så här upprivande tema och Oliver Nelsons arrangemang lyckas skapa fler narrativa variationer än filmen ens kommer i närheten av.

Lyssna:
Gato Barbieri "Last Tango In Paris" (ZShare)
Astor Piazzolla "Contrabajismo" från Tango: Zero Hour (ZShare)

Här är vad jag lyssnar på annars:

Love Me 'til Sunday 4.29 Nicola Conte "Jet Sounds Revisited"
On Children 5.27 Jack Wilson "Easterly Winds"
Muira (Maelstrom Edit) 5.17 Metro Area "Metro Area"
Things I Don't Mean 3.02 Tweet "It's Me Again"
Could It Be 4.24 Tweet "It's Me Again"
I Need You 4.55 The Impressions "It's Just About Time"
Doug's Prelude 4.47 Clifford Jordan "In The World"
Hope She'll Be Happier 3.50 Bill Withers "Just As I Am"
Let It Be 2.35 Bill Withers "Just As I Am"
I'm Her Daddy 3.17 Bill Withers "Just As I Am"
You 4.32 Tweet "It's Me Again"
Never Gonna Let You Go 4.21 Curtis Lundy "Just Be Yourself"
Moon Taj 8.25 Gil Evans "Into The Hot"
Bad Chemistry 5.20 Donna Regina "Late"
My Second Part 6.02 Enzo Ponzio "My Second Part II"
Hey Senorita 5.36 War "Galaxy"
La Tombola 6.54 Kako ( Francisco Bastar ) "Puerto Rican All-Stars Featuring Kako"
Terra 4.18 Aline De Lima "Brasil do Futuro"
Antonio Das Mortes 6.23 Ramiro Mussoto "Brasil do Futuro"
Samba De Orly 2.40 Chico Buarque "Construção"
Valsinha 2.00 Chico Buarque "Construção"
Valsinha 2.00 Chico Buarque "Construção"
One Morning I Woke Up Very Early 7.05 Grachan Moncur III "New Africa/One Morning I Woke Up Very Early"
Another Star(Kei Kobayashi Routine Jazz Edit) 4.02 The Jazz Defektors "The Jazz Defektors"
Inexplicata 4.18 Apollo 9 "Brasil do Futuro"
Party 3.13 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
The World 6.17 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Smiling eyes 4.51 Marco Di Marco Chris Woods Sextet "Together in Paris"
The Deal 10.03 The Field "From Here We Go Sublime"
1969 3.40 Montt Mardie "Science"
Stor Björn, Liten Björn 5.27 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Astor On Ice 4.23 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Dog 3.02 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"

tisdag, augusti 21, 2007

Ricky-Tick, Helsingfors

I april 2004 befann jag mig på saliga Lydmar Hotell i Stockholm och skrev sedan någonting.

"Det här kan mycket väl vara ett av de kommande årens viktigaste jazzband”, viskar min kompis Thomas. På scenen står fem unga finländare, oklanderligt kostymklädda och med en jazzattityd värdig Dexter Gordon. De kallar sig The Five Corners Quintet och kommer från Helsingfors. Fast egentligen är det inte frågan om ett regelrätt jazzband. Namnet dök först upp på en tiotumssingel med låtarna ”Trading Eights” och ”Blueprint” i början av förra året. Med på skivan fanns ingen mindre än Eero Koivistoinen, Finlands i särklass mest kända jazzmusiker internationellt sett, verksam sedan slutet av 60-talet och en massiv tungviktare på tenorsaxen. Ut strömmade ett stycke eminent modern jazz med samma konturer som 60-talets allra bästa Blue Note-hardbop, men också - vilket är viktigt - med en tydlig fokusering på ett nutida dansgolv. Bakom alltihopa visade sig två herrar vid namn Tuomas Kallio och Kim Rantala stå, två av producenthjärnorna bakom Finlands stora klubbexport Nuspirit Helsinki.

Tre och ett halv år senare, närmare bestämt förra fredagen, äter jag lunch med Antti Eerikäinen i Helsingfors. Han har grundat Finlands bästa jazzskivbolag Ricky-Tick och var den som initierade hela tanken bakom The Five Corners Quintet. Första gången vi kom i kontakt var i samband med ovan nämnda intervju och vi blev snabbt vänner på grund av en omättad kärlek till jazz.

Vi beställer in vår mat på en bar i närheten av den berömda korsning där Fredriksgatan, Sjömansgatan, Båtsmansgatan, Laivurinkatu, Tarkk'ampujankatu strålar samman och bildar de fem gathörnen. Här ligger tre av Helsingfors bästa skivaffärrer. Digelius, Eronen och Lifesaver. Det var här som kretsen kring Nuspirit Helsinki och The Five Corners Quintet fostrades genom lika delar akademisk jazzhistoria och samtida dansgolvsnerv. Dessa kvarter är fyllda av liv, barer och klädbutiker och ingår i Helsingfors officiella Design District. Och det mer informella Helsinki Drinking District.



Jag får kisa eftersom jag glömt solglasögonen på hotellet. Det är stekhett ute. Passande nog som en bastu. Precis samma gassande hetta som när jag besökte Flowfestivalen ett par år tidigare och såg The Five Corners Quintet för andra gången. Denna gång med den legendariske Mark Murphy på sång, ett samarbete som mynnade ut i den efterlängtade Chasin' The Jazz Gone By.

Nu sitter vi här, snart tre år efter den värsta klubbjazzeuforin och kostaterar båda två att Nicola Contes Other Directions kanske inte blev så bra som vi hade hoppats. Vi enas ganska snart om att det ibland finns fler nackdelar än fördelar med att låta en DJ producera ett jazzband. Framför allt i pianospelet. Antti har själv försökt lösa problemet genom att låta Nicola Contes pianist Pietro Lussu spela in en egen trioplatta för Ricky-Tick. Först ut är en tolvtummare med en fantastisk version av Bobby Timmons Easy Does It. Själv försöker jag hävda att det kanske är dansmusikens förkärlek till starka pianoloopar som dödar en jazzpianist när han eller hon inte får leka med sin organiska harmonik. Det jag inte sa rätt ut var att det var precis det som gjorde mig så besviken på Chasin' The Jazz Gone By. Att den underskattade sin publik, inte vågade ta ut svängarna och bara blev en vansinnigt stilsäker kompromiss som gav min kompis Thomas fel.

Var sak har sin tid. Att Antti nu ger ut Agatha säger allt. Det är ett samarbete mellan kompositören Kerkko Koskinen, trumpetaren Verneri Pohjola och storbandet UMO Jazz Orchestra. Det är en lika ovanlig som ambitiös orkesterjazzplatta som enligt programförklaringen nickar åt Miles Davis och Gil Evans legendariska samarbeten men egentligen har Igor Stravinskij och Dimitri Shostakovich att tacka för sin avancerade kompositionskonst. Och Agatha Christie för inspirationen.




Att ge ut en platta med så här episkt komplex orkesterjazz är en beundransvärd risktagning. Dessutom en kulturgärning eftersom Agatha kommer att leta sig ut genom Ricky-Tick-nätverket och förhoppningsvis nå en publik utanför jazzföreningarna. Trots att den är omöjlig att dansa till. Men jag antar att Agatha varit så befallande med sin arkitektoniska romantik att Antti och producenten Tuomas Kallio inte kunde låta bli. Kanske just i det ögonblick då orkestern släpper iväg trumpetens vingar högst uppe på den amerikanska skyskrapan, för att sedan sprängas i bitar av slagverket och bli till en bred finsk motorväg av träblås.

Sanningen är den att Antti vill att Ricky-Tick ska vara mer än bara ett klubbjazzbolag. Han vill skapa ett forum för modern jazz som kan leva på tidlös kvalitet och inte tvingas tvärvända med nästa trend. Det har varit dilemmat för den så kallade klubbjazzen. Samtidigt som den gjorde jazzen relevant för en ny målgrupp skrev den under på dansmusikens mardrömslika konkurrensvillkor. Lite av ett moment 22. Om man inte gör misstaget att underskatta sina lyssnare vill säga. De som har börjat gilla jazz kommer att fortsätta digga samtidigt som de fortsätter lyssna på Carl Craig och kanske även Max Richter, vilket i sin tu redan lett dem vidare till Erik Satie och Stravinskij. Då är steget till Agatha inte särskilt stort.



Samtidigt har Antti så stor integritet att han inte bara vill göra en helomvändning med Ricky-Tick. I början av september släpps The Soul & Jazz Of Timo Lassy där den alldeles utomordentliga saxofonisten från The Five Corners Quintet får chansen att på egen hand gräva vidare i sin passion för Gene Ammons och Sonny Rollins. På annat håll har Dalindèo gjort nästan allting rätt och fått ihop ett debutalbum som mest av allt liknar en intim styrdans mellan Ennio Morricone och Duke Pearson. Precis som den unga svenska scenen har de sedan länge slutat bry sig om vad som är jazz eller inte. Open Scenes kan mycket väl vara ett av årets finaste instrumentala popalbum, om det nu inte vore för japanskan Michikos underbart nasala sång.

Den unga finska jazzen mår med andra ord utmärkt.

lördag, augusti 18, 2007

Scorsese om Antonioni

Just det, höll på att glömma. Min kompis Paula tipsa om att Martin Scorsese skrivit en lysande artikel om Michelangelo Antonioni om "Äventyret" i New York Times - här.

Hej då, Max!

Max Roach dog i förrgår, 83 år gammal. Om Kenny "Klook" Clarke kan sägas vara det moderna jazztrumspelets fader då han frigjorde både virvel och baskagge för att skapa interpunktioner i bebopens snabba improvisationer, så var Max Roach definitivt jazztrummisarnas första stora symfoniker. I hans värld var trumsetet en hel miniorkester av rytm och klang. Han var systematiskt sträng. Minituöst strukturerat och metodiskt byggde han upp sitt trumspel, ofta långt bortom 4/4-taktens traditionella ramar. Det känns faktiskt som att varenda slag var ett noga genomtänkt politiskt inlägg, vilket jag inte bara säger mot bagrund av hans brinnande engagemang i medborgarrättsrörelsen på 60- och 70-talen.



Eller som Miles Davis uttrycker det i sin famösa självbiografi: "He would always be showing me shit. He taught me that the drummer is always supposed to protect the rhythm, have a beat inside, protect the groove. They way you protect a beat is to have a beat in between a beat. Like 'bang, bang, sha-bang, sha-bang". The 'sha' in between the 'bang' is the extra groove. When a drummer can't do that /.../ Man, that shit is like death".

Kolla in det här klippet med Max Roachs 50-kvartett med Booker Little. Frågar du mig är Deeds, Not Words från 1958 det allra bästa från Max.

onsdag, augusti 15, 2007

Indiansommar

Idag har jag haft en helvetesdag. Den plötsliga värmen gör det svårt att sova på nätterna. Jag vet heller inte hur länge jag har lidit av den här odefinierade prestationsångesten som inte har lett till någonting minnesvärt. Där ljög jag visserligen, men ni förstår det patetiska i att springa och springa och inte röra sig en centimeter. Vilket i sig är en ännu segare lögn.

Låt mig istället prata om New Buffalo. Eller Sally Saltmann som hon egentligen heter. Hon är en skevt mysig sångerska från Australien som jag har hängt med hela sommaren. Hon har – sitt fåniga namn till trots – dykt upp som en liten uppmuntrande älva här och där, ungefär som i Peter Pan eller Pans Labyrint, och spritt sina tindrande toner kring mig. Jag är uppsluppet förtjust i hennes röst, men antagligen ännu mer förtjust i hennes DIY-kreativitet som på tidsenligt laptopmanér suggerererar fram både en liten kabarejazzorkester och ett lo-fiband för att ackompanjera hennes sovrumsmelodier och intima drömmar genom den tunna Melbournenatten.



Kallar man det poptronica? Jag vet inte. I vilket fall är det ganska härligt och imponerande att New Buffalo var ett enpersonsprojekt på sin första skiva The Last Beautiful Day. Men nu har Sally gift sig med Darren Saltmann från The Avalanches och senaste plattan Somewhere, Anywhere – jag tror den släpps bara om någon vecka, men den finns säkert redan på en torrent här i närheten – verkar bestå av snäppet mer sofistikerat klippande och klistrande. Till och med ännu mer uppmuntrande melodier.

Lyssna:
New Buffalo "On Sunday" 2004 (ZShare)

söndag, augusti 12, 2007

B och A

Idag är det två veckor sedan Ingmar Bergman dog. Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag samma dag började semestern med att läsa Alexander Ahndrolis sjukt underhållande roman Regissören som fritt diktar kring Bergmans omtalade inspelning av Nattvardsgästerna (1962). Just den filmen, djärv och kärv på alla sätt och vis, med Gunnar Björnstrand som plågad präst i ett skugglöst lutherskt kyrkorum, har blivit sinnebilden för Bergmans konstnärskap. "Bergman = världsfrånvänd ångest" har många fått för sig, vilket är en beklämmande fattig uppfattning. Har ingen sett Sommarnattens leende (1955)? Eller En lektion i kärlek (1953)? Eller missade någon julaftonen i Fanny och Alexander (1982)? Personligen tycker jag han var en av de mest världstillvända konstnärer jag känner till.



Rolig är också Regissören där Alexander Ahndoril frossar i en högst världslig Ingmar Bergman som dras med orolig mage och flamsig prestationsångest. Det är kanske främst av allt en fantasisk skildring av just prestationsångest, vilket om något tar ner geniet Bergman från piedestalen (vilket han faktiskt ofta var ganska duktig på själv). I boken får den nervöse regissören ständigt höra skeptiska kommentarer om filmen. "En film om en präst som har förlorat sin tro, hur tråkigt låter inte det?" Att resultatet blev gastkramande vet vi ju, men det är smart av Ahndoril att skriva en komisk bok om en så "allvarlig" film. Bergman lär förresten ha blivit så förbannad vid första genomläsningen att han inte kunde sova på fyra nätter. Sedan skrattade han. Läs den!

(Bland alla de spaltmetrar som annars har skrivits om Bergman den senaste tiden vill jag särskilt rekommendera min gamla handledare Maaret Koskinens nekrolog i DN.)

En annan händelse som ser ut som en tanke är att Michelangelo Antonioni dog exakt samma dag som Bergman. Antonioni – mannen som skapade Äventyret (1959), ett stycke outgrundlig och beroendeframkallande italiensk modernism med Monica Vitti i huvudrollen, och den minst lika klassiska Swinging London-thrillern Blow Up (1966). Det rör sig om en annan av filmhistoriens stilbildare, om än väsensskild från Ingmar Bergman. När den sistnämnde på klassiskt dramatikermanér borrar sig allt djupare in i människan förblir det alltid ett besynnerligt avstånd både mellan karaktärerna och till åskådaren i Antonionis filmer. På sätt och vis är just Blow Up, som handlar om en hipp fotograf som av misstag tror sig ha fotograferat ett mord och förstorar upp bilden mer och mer i jakt på ledtrådar, emblematisk för hela Antonionis konstnärskap: hans besatthet av filmbilden. I hans värld har filmen verkligen förmågan att visa världen på nytt. Ger man den tid kan filmbilden, med kameran som katalysator, uppbara relationer och (mänskliga) samband man annars tenderar att missa. Vi kan komma närmare både oss själva och världen, utveckla vår blick så att säga.

Antonioni var därmed både en mystisk realist och en minimalist som ofta skalade av och koncentrerade sig på enkla utdragna motiv och perfekta kompositioner. Vilket många hatade – till exempel Bergman – och andra älskade, till exempel Tsai Ming-Liang och Gus Van Sant.



Missa heller inte Zabriskie Point (1969), Antonionis mytomspunna skildring av den amerikanska stundetrevolten med soundtrack av Pink Floyd. Och från Bergman då? Förutom de redan nämnda? Gycklarnas afton (1963), Smultronstället (1957), Tystnaden (1963) och Viskningar och rop (1972). Samtliga otroliga.

Well, well, imorgon slutar semestern. Den blev ganska kort. Här är vad jag lyssnar på för att komma igång:

Sketches Of Israel 5.10 Michael Garrick Trio "Moonscape"
Candy 3.24 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Sad 2.42 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Silent 7.35 The Field "From Here We Go Sublime"
The Rescue 3.10 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Gaucho Skiing 5.26 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Ours is a Time for Falling in 5.06 Mr.Suitcase "The Shame of Being Imperfect"
I Hope Heaven Waits For The Ordinary People 5.30 Dibaba "Songs For Good Life"
A Time For Love 5.47 Jack Wilson "Easterly Winds"
Always 5.30 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Blue Of The Pool 4.54 Donna Regina "Late"
You Better Believe 3.24 Donna Regina "Late"
Construção 6.24 Chico Buarque "Construção"
Cordão 2.31 Chico Buarque "Construção"
Olha Maria 3.56 Chico Buarque "Construção"
LA 3.00 Saoparis "Brasil do Futuro"
Sambinha Do Piscapungha 4.24 Anvil FX "Brasil do Futuro"
Portarait for a golden angel 7.40 Marco Di Marco Chris Woods Sextet "Together in Paris"
Pixinguinha Superstar 5.22 Max De Castro "Brasil do Futuro"
Roda 5.16 CéU "Brasil do Futuro"
Drop It Like It's Hot (feat. Pharell) 4.30 Snoop Dogg "R & G: The Masterpiece"
Gumba gumba 5.21 Cannonball Adderley "Accent On Africa"
Everbody's Talkin' 3.26 Bill Withers "Just As I Am"
Do It Good 2.53 Bill Withers "Just As I Am"
Sweet Wanomi 2.34 Bill Withers "Just As I Am"
Intro (It's Me Again) 1.35 Tweet "It's Me Again"
Iceberg 5.06 Tweet "It's Me Again"
Vienna 17.04 Clifford Jordan "In The World"
From This Tower 6.17 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Love Train 6.08 Dibaba "Songs For Good Life"