onsdag, mars 28, 2007

Mp3-himmelriket

Har snubblat över två otroliga mp3-bloggar nyligen. Måste betona att de verkligen är otroliga. För på Orgy in Rhythm och Pharoah's Dance har upphovsmännen bestämt sig för att all svårtillgänglig favoritmusik inte ska få stanna på vinyl, utan istället nå ut till alla nyfikna musikälskare som mp3:or.

Här finns med andra ord massor av obskyr vinyl rippad och utlagd för nedladdning. Jazz, soul, funk, bossa, salsa, easy-pop - rubbet. Kvaliteten är skyhög, kommentarerna initierade, glädjen enorm och man... tappar hakan.

Kan det vara någon av personerna bakom Dustygroove? Nej, självklart inte, det vore ju att skjuta sig själv i foten. Men de har samma preferenser. Namnen är också härligt nördiga: Orgy in Rhythm är titeln på en gammal Art Blakey-platta och Pharoah's Dance var förstås med på Miles Davis Bitches Brew.

Gå dit och glöm inte att tacka!

http://orgyinrhythm.blogspot.com/
http://pharaohs-dance.blogspot.com/index.html

söndag, mars 25, 2007

Öster om Eden

När Jonas Kullhammar startade sitt skivbolag Moserobie för snart sju år sedan upplevdes det som en smärre sensation i svenskt jazzliv. En ung jazzmusiker som tog saken i egna händer, gav ut sin egna platta och i samma stund skapade ett skivbolag som skulle ge nytt liv åt den svenska jazzscenen genom drygt femtio skivsläpp till dags dato. Nu hade i och för sig musikerdrivna indiebolag alltid funnits och under 90-talet hade de blommat ut med särskilt stor kraft på både popscenen och den elektroniska klubbscenen.

Den upprymda reaktionen kring herr Kullhammar berodde därför antagligen mest på att jazzens värld sedan decennier tillbaka varit starkt institutionaliserad, trögrörlig och marginaliserad i både social och ekonomisk mening. En situation som på många sätt liknande den för 30 år sedan då två unga amerikanska jazzmusiker, trumpetaren Charles Tolliver och pianisten Stanley Cowell, förgäves försökte få något av de stora skivbolagen att släppa deras platta under namnet Music Inc. Trots att båda var väletablerade på den amerikanska scenen - Tolliver hade lirat med Jackie McLean sedan mitten av 60-talet och Cowell var med i Bobby Hutchersons band, plus att båda var anställda av Max Roach – var det stendött för en traditionell jazzplatta i slutet av 60-talet när både skivindustrin och jazzen genomgick en drastisk förändring kallad ”fusion”.



Tolliver och Cowell startade således Strata East. Året var 1971 och det var ett skivbolag som kom att bli banbrytande i både sociokulturell, industriell och musikalisk mening. Sociokulturellt eftersom de placerade sitt skivbolag i ett större ideologiskt sammanhang som handlade om afroamerikansk medvetenhet och självständighet. Namnet kom från ett afroamerikanskt kollektiv i Detroit som båda hade verkat inom, helt i det tidiga 70-talets politiska anda. Industriellt kom Strata East att få flera efterföljare bland små ”svarta” jazzskivbolag, däribland Tribe Records och Black Jazz, men den stora insatsen var att de lät artisterna ta ansvar för hela inspelningen och behålla rättigheterna till musiken, de lämnade bara till bolaget att släppa den på skiva.

Och så musikaliskt, där kom Strata East att skapa en stilbildande form av souljazz som spände över såväl friform och post-bop som funk och soul – ofta på en och samma gång. Den konstnärliga, och ideologiska, principen var integration och sammanhållning. Här kunde en gammal tungviktare som Clifford Jordan släppa några av sina djärvaste skivor i lugn och ro, samtidigt som okända förmågor som Brother Ah och Shamek Farrah (en ung saxofonist som ingen har hört sedan mitten av 70-talet, men vars spirituella Strata-East-plattor är både mytomspunna och svindyra idag) fick chansen att över huvud taget höras. Här skrek Pharoah Sanders ut sin friformsvrede så att öronen domnade medan soulpoeten Gil Scott-Heron stillsamt tog temperaturen på den amerikanska orättvisan med sin klassiska Winter In America. Alla fick komma till tals så länge de hade rätt patos och rätt värderingar.

Det är den andan som har gett Strata East en så respektingivande och mytomspunnen ställning bland oss som växte upp med hiphoppen, housen, acidjazzen och annan underjordisk musik som byggde på jazzen.



Stanley Cowell och Charles Tolliver var också måna om att ge musiken en fin förpackning. Från den egna debutskivan och fram till de sista plattorna i slutet av 70-talet hade allt som kom från Strata East stilfulla omslag. Ofta byggda på enkla grafiska lösningar och kontrollerad typografi. Clifford Jordans Glass Bead Games från 1974 är ett utmärkt exempel. Musikaliskt och stämningsmässigt är den på många sätt den optimala Strata East-plattan och med Jordans namn som draghjälp kom den att sparka igång bolaget på allvar. Han hade imponerats av Cowell och Tollivers första Music Inc-platta och tog självmant kontakt med bolaget.

På ytan är Glass Bead Games en tämligen konventionell post-bopplatta, men den har ett själsligt djup och ett mod att renodla enkla emotionella teman som man bara hör på de allra bästa jazzplattorna. Den är också en kraftfull tribut till hela den svarta jazzhistorien. Flera av låtarna är till och med bokstavliga hyllningar, bland annat till Eddie Harris, Cal Massey och inte minst John Coltrane.

Just låten John Coltrane är ett litet mirakel. Ett stycke monumental souljazz, klassisk och älskad till himmelska höjder av jazzlyssnare världen över. Ingen glömmer dess modala uppbygnad och enkla vemodiga melodi. När så Clifford Jordan och hans bandmedlemmar brister ut i spontan körsång – ”John Coltrane, Black Spirit, First Newborn” – är det nästan så att man börjar gråta. Låten skrevs av basisten Bill Lee som byggde upp hela kompositionen på sina djupt rotade basgångar. Bill Lee, som fortfarande lever och verkar, har för övrigt en son som heter Spike. Just det, han gör fantastisk film i rakt nedstigande led från Strata East: själfull, innovativ, trotsig och full av stenhård politisk medvetenhet.



Det vore emellertid lögn att säga att allt som släpptes på Strata East var bra. Det vore väl också lögn och säga att så många har hört hela katalogen då upplagorna var ganska små och är löjligt svåråtkomliga idag. Men några de viktigaste plattorna finns utgivna på CD och i slutet av förra året började japanska Bomba och P-Vine släppa några av de tyngsta titlarna ur Strata Easts katalog som finfina mini-lp-cd:s, komplett med originalkonvolut. De flesta finns på Dustygroove.

Förutom redan nämnda plattor vill jag gärna också rekommendera Cecil McBees Mutima från 1976 som i sann Strata East-anda förenar post-bop, funk och soul - inte minst tack vara en ung Dee Dee Bridgewater på sång. Sedan kan jag inte nog hylla Charles Tollivers storbandsplatta Impact från 1975. På samma sätt som Clifford Jordans mästerverk lyckas den integrera ett helt spektrum av facetter ur den svarta musiktraditionen. Från stenhårt blås till sträva stråkar, inte olikt Archie Shepps tidiga 70-talsplattor. När Tolliver i en intervju för Allaboutjazz fick frågan varför han inte spelat i särskilt mycket sedan mitten av 70-talet, svarade hans kollega Stanley Cowell: ”Actually, after Impact, what are you going to do?”

Nog sagt.

Bara några sista ord: Kevin Moist skrivit en utmärkt artikel om Strata East som du hittar här. Läs även intervjun med Tolliver och Cowell i Allaboutjazz. Jag har dessutom lagt upp några fantastiska mp3:or (tyvärr dock inte Clifford Jordans version av John Coltrane).

Snabbguide till Strata East:
Charles Tolliver Music Inc "Plight" från Impact (ZShare)
Descendants Of Mike and Phoebe "John Coltrane" från A Spirit Speaks (ZShare)
Shirley Scott "Keep on Movin' On" från One For Me (ZShare)
Gil Scott-Heron "Peace go with you, Brother" från Winter In America (ZShare)

onsdag, mars 21, 2007

Två upptäckter

Jag har upptäckt ett mycket trevligt program som heter Peel och fungerar som ett slags RSS-läsare för MP3-bloggar. Du lägger till olika bloggar och sedan läser programmet av vilka nya låtar som finns därute. Du lyssnar i ett gränssnitt som är rippat från iTunes och kan sedan välja att direkt ladda ned de låtar du diggar. Så ladda nu omdedelbart hem Peel – här.

Det var mycket överraskande när jag mitt i Fluxblog – en blogglista fylld av rätt sunkig indiepop (jag tror den kom som default) – hittade trombonisten Grachan Moncur III:s When. En sjukt obskyr låt som dessutom är sinnessjukt bra. Jag kände inte till den tidigare, men efter lite snabb research visade den sig vara från plattan New Africa som Moncur spelade in 1969 under sin fria och kompromisslösa period vid franska friformsbolaget BYG/Actuel. Med facit i hand kan det mycket väl vara årets jazzupptäckt. Den är fantastisk. Den liksom vandrar i cirklar, stramt kontrollerad men ändå full av fri energi. Du hittar den här.



En snabb introduktion till Grachan Moncur III är på sin plats. Han slog igenom som trombonist i Jackie McLeans stilbildande Blue Note-kvintett från 1963 med Bobby Hutcherson på vibrafon och 17-åriga underbarnet Tony Williams på trummor. Deras sound, späckat av fri energi men samtidigt stramt och kontrollerat, är fortfarande heligförklarat av jazzkonnässörer över hela världen. Grachan Moncur III passade även på att släppa två plattor i eget namn och med ungefär samma sound under guldåren på Blue Note. De heter Evolution och Some Other Stuff. Båda är omistliga. (Jag tror Markus Axelsson skrev någonting om detta på sin blogg.)

Några år senare dök han så upp på BGY/Actuel. Därefter verkar han ha fört en ganska flackande och bohemisk tillvaro med några obskyra plattor här och där, lite bandjobb, säkert lite undervisning också. Jag kommer ihåg att han är med på Cassandra Wilsons fenomenala debutplatta Point of View från 1985. Och sedan har han spelat in en ny version av When (här) på en platta som heter Explorations och kom för bara några år sedan. Givetvis är gubben också så modern att han finns på MySpace.

Nåväl, kolla upp Peel och Grachan Moncur III. Båda är värda att digga. Här är vad jag lyssnar på annars:

Hang On Sloopy 2.54 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
La Yuca 2.56 Arsenio Rodriguez & The Afro-Cuban Sound Of Now "Viva Arsenio!"
Raphael Sebbag:His Majesty(Drum Version Instrumental) 6.47 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
Better Days 5.10 Sofia Petterson "Jazzcollectivo 2"
Art Bleek:Wandere Creek 5.26 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
A Thing Of Beauty 5.19 Michael Garrick Sextet "Promises"
La Ritournelle (Mr Dan's Mix) 3.20 Sébastien Tellier "Universe"
La Ballade Du Georges 4.23 Sébastien Tellier "Universe"
Black Douler 2.32 Sébastien Tellier "Universe"
Lullaby Of Birdland 4.01 Sarah Vaughan "Sarah Vaughan With Clifford Brown"
Merlin The Wizard 6.19 Michael Garrick Sextet "Promises"
Too Happy 3.10 Tracey Thorn "A Distant Shore"
New Opened Eyes 2.55 Tracey Thorn "A Distant Shore"
Harmonium 4.23 Max Richter "Songs From Before"
Napalm Love 3.26 Air "Pocket Symphony"
Catatonic/Fourth State (Stacey Pullen Mix) 5.59 Kenny Larkin "M.A.N.D.Y. at the Controls"
A path. (Fingers inc./Instrumental Mix) 4.01 Fingers INC "M.A.N.D.Y. at the Controls"
Feel am. (Lindstrøm + Prins Thomas) 3.13 Lindstrøm & Prins Thomas "M.A.N.D.Y. at the Controls"
Black vanilla guitar. (Michal Holy + Ajana Calugar) 3.21 Michal Holy & Ajana Calugar "M.A.N.D.Y. at the Controls"
Gangsterism On The Rise 2.55 Jason Moran "Same Mother"
I Need You Now 3.28 Tata Vega "Feber: Northern & Modern Soul"
I've Quit Running The Streets 2.48 Garland Green "Feber: Northern & Modern Soul"
With This Ring 2.41 The Platters "Feber: Northern & Modern Soul"
Is This Really Love 2.50 Charles Drain "Feber: Northern & Modern Soul"
So Hot 5.17 Rahsaan Patterson "After Hours"
Rectify 7.18 Moodymann "Black Mahogany 2"
Slow Change [Live] 5.05 Bobby Hutcherson "Now!"
Count Me Out 3.23 Salem al Fakir "This Is Who I Am"
It's True 3.24 Salem al Fakir "This Is Who I Am"
Magic Night 3.11 Salem al Fakir "This Is Who I Am"
September Song 5.47 Sarah Vaughan "Sarah Vaughan With Clifford Brown"
Ken Nordine:As Of Now 5.14 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
Aubade 4.29 Jason Moran "Same Mother"
Hang Ten 4.44 Malkin Zany "Jazzcollectivo 2"
Lady In Cement 3.43 Jet Set Swe "Jazzcollectivo 2"
Pista O2 1.57 Marcos Valle "Vento Sul"
Voo Cego 3.28 Marcos Valle "Vento Sul"
Bodas De Sangue 3.24 Marcos Valle "Vento Sul"
Lady Gabor 13.18 Chico Hamilton "Passin' Thru"

måndag, mars 19, 2007

En miniavhandling om brittisk jazz

Som kulmen på mitt tjatande om brittisk popjazz kommer nu en jättelååååååång text om den brittiska 60-talsjazzen. Det är en recension av Impressed with Gilles Peterson 2 som jag skrev för La Musik en gång i tiden. Jag tycker den blev rätt bra och jag har inte kunnat låta bli att snatta ur den tidigare. Men framför allt är den nog ganska relevant då det har skrivits väldigt lite om brittisk 60-talsjazz här i Sverige. Att skivan, precis som mycket annat inom den brittiska 60-talsjazzen, är mästerlig och oundgänglig förstår ni snabbt.

Särskilt som jag har laddat upp två av de allra bästa låtarna (jo, jag har äntligen blivit mp3-bloggare) i slutet av texten. Håll till godo.



Impressed With Gilles Peterson 2
Universal
10

Det här är berättelsen om blandbandet som utvecklades till en av 2000-talets allra viktigaste jazzåterutgivningar hittills. När dj:n Gilles Peterson spelade in en liten kassett med sina favoriter ur den brittiska 60-talsjazzen till några av sina närmaste kompisar kunde han knappast ana att denna samling två år senare skulle vara en smärre sensation i jazzvärlden. Eller att han skulle bli personligen tackad av saxofonisten Don Rendell och pianisten Michael Garrick, båda bortglömda hjältar, för att ha lyft fram deras historia.

Sällan har obskyriteter känns så oförtjänta sitt öde som de plattor som släpptes på 60- och 70-talen av Rendell, Garrick, trumpetaren Ian Carr, saxofonisterna Tubby Hayes och Ronnie Ross och basisten Graham Collier. Alla fanns de med på Impressed With Gilles Peterson som släpptes av brittiska Universal 2002. Alla är de exempel på både särpräglad och progressiv jazz.

Imponerande jazz, faktiskt. Tyvärr också en groteskt svåråtkomlig och sjukt dyr sådan. Ty många av dessa plattor släpptes på underetiketter till större brittiska skivbolag som Decca, Fontana, Philips och EMI, etiketter vid namn Turtle, Argo, Harvest, Neon och Vertigo som kanske pressade upp mellan 500 och 1000 exemplar av sina skivor. På 60-talet dominerades ju den brittiska marknaden totalt av pop och r&b, och vid den här tiden hade jazzen sedan länge gått från att vara dansmusik till av vara en progressiv sidorörelse. Gissa om vi pratar rariteter.

Just därför har Impressed kommit att fylla en så enormt viktig funktion. För oss nyfikna lyssnare idag, och för de brittiska jazzmusiker som fortfarande är vid liv.



Det här är en berättelse om musikalisk upprättelse. Länge behandlades den brittiska 60-talsjazzen styvmoderligt ute i världen (ungefär som den brittiska soulen idag). Precis som all europeisk jazz ansågs den sakna den essentiella ”svarta” amerikanska erfarenheten. Men till skillnad från den skandinaviska jazzens giftermål med folkmusiken och den tyska jazzens djärvhet och kommersiella spridning tack vare skivbolag som MPS och Saba ansågs den brittiska jazzen sakna både särprägel och självständighet.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. När Don Rendell/Ian Carr Quintets 60-talsplattor släpptes förra året, i kölvattnet efter den första Impressed-samlingen, stod det klart att det inte bara handlade om ett enastående jazzband utan också en kvintett med ett mycket personligt och förfinat sound. Här förvaltades det modala arvet från Kind Of Blue och det tidiga 60-talets Coltrane med en kvickhet och strävhet som måste betraktas som genuint brittisk.

Men det är bara en sida av saken. Efter andra världskrigets slut hade det brittiska imperiet på allvar börjat vittra sönder, samtidigt som de forna kolonierna började röra på sig. Ett av resultaten var den ström av immigranter som började anlända till Storbritannien från framför allt Indien och Västindien, något som kom att göra många brittiska storstäder till multikulturella spelytor under de efterföljande decennierna. Ska- och bluebeatkulturens betydelse för brittiskt musikliv är idag sedan länge utrönt, men givetvis kom även den brittiska jazzen att påverkas av de nya kulturella sammansättningarna.



Från Kingston, Jamaica kom saxofonisten Joe Harriott. Idag betraktas han som en betydande friformspionjär som parallellt med Ornette Coleman, fast på andra sidan Atlanten, gjorde betydande landvinningar på plattor som Free Form och Jazz Suite (båda på Jazzland). Exakt hur det jamaicanska arvet kommer till uttryck hos Harriott är svårt att säga, men när han spelade in den klassiska Indo Jazz Suite för Atlantic, tillsammans med den indiskättade violinisten John Mayer var det mer än ett tidstypiskt experiment. Det är en platta som är fullmatad av erfarenheter och visioner som går långt bortom den traditionella jazzen. Och han var inte ensam, på sina sista plattor hämtade även Carr/Rendell Quintet, helt tidsenligt, näring från den indiska musikens flöden. Men helt utan distanserad exotism.

Från Indien härstammade också gitarristen Amancio D’Silva. Han medverkade redan på den första Impressed-samlingen tillsammans med just Joe Harriott och på skivan nummer två står han återigen för en av de verkliga höjdpunkterna. A Street In Bombay spelades in 1972 och har Alan Branscombe på sax mot en bakgrund av elbas och tablas. Det kunde vara från vilken Nitin Sawhney-skiva som helst. Fast mycket, mycket bättre.

Imponerande nog ä det på den nivån vi befinner oss mest hela tiden. Den brittiska jazzen är uppenbarligen en skattkammare och Peterson vet exakt var juvelerna finns. Plattan inleds av Michael Garricks fantastiska Ursula, en liten pärla från 1966. Några toner in i temat och det känns som att jag dansar vals genom nattregnet med min älskade på väg hem från Ronnie Scott’s jazzklubb i London’s Soho. Eller vänta nu, vi kan lika gärna stå och kramas i våra tjocka yllejumprar på en karg höstgul hed någonstans i trakterna av Devon. Just precis, när melodin lyfter så lätt och följer med vinden ut över havet.



Som ni förstår är den brittiska jazzen inte lika utpräglat urban som den amerikanska. Inte så att den skulle vara lantlig, men den har ofta en suggestiv prägel som för tankarna till storslagna naturupplevelser. Lyssna på Mike Westbrooks Metropolis (Part IX) som avslutar andra plattan. Med fem trumpetare som avlöser varandra över ett långsamt, repetitivt pianoriff är den inte bara sjukt modern utan också, namnet till trots, ljudet av det där märkliga lugnet som (tror jag) kan infinna sig uppe på väldigt höga berg. Samma sak med New Jazz Orchestras Le déjeuner sur l`herbe som är så skör innerst inne att den inte enbart kan härstamma från asfalt.

På Impressed-plattorna riktas också ljuset mot hur progressiv den brittiska 60- och 70-talsjazzen var. Som Tony Higgins påpekar i sina utmärkta omslagstexter var den brittiska scenen alldeles för liten för att dra några skarpa gränser mellan rockvärlden och jazzvärlden, vilket rent konkret resulterade i många fler elektriska instrument i den brittiska jazzen än på andra håll. Många jazzmusiker växlade utan svårigheter och prestige mellan båda världarna, barytonsaxofonisten Ronnie Ross finns till exempel med på flera Beatles-plattor. Och de coolaste modsen, de lyssnade förstås både på jazz och r&b.

Det här är en berättelse om motkultur. När det brittiska imperiet väl hade börjat falla, Suez-krisen 1956 brukar ses som en dolkstöt, fick den dominanta konservativa high brow-kulturen successivt ge utrymme åt fler röster på den offentliga arenan. Under 50- och 60-talens ekonomiska och mediala boom började den ena motrörelsen efter den andra dyka upp, och det handlade om motrörelser som uppstod utanför den traditionella akademiska världen: Mods, Teddy Boys, Rockers och jazzens egna Hipsters. Men här fanns också ”diskbänksrealisterna” på teatern och Free Cinema-filmarna med Lindsay Anderson i spetsen. Alla sökte de förändring på ett eller annat sätt.



Nu var visserligen jazzen både hipp och radikal över hela Europa. Skillnaden var att den i England föll in i ett tydligt och djupgående mönster av progressiv motkultur. Den brittiska kulturen har ju alltid varit resultatet av ett hårt klassamhälle och subkulturer har alltid kommit att spela en viktig roll för att stärka de svaga och utsatta. Intressant nog skriver Tony Higgins att det mot slutet av 50-talet uppstod en sorts kontrarevolutionär tradjazz-rörelse riktad mot just den moderna jazzens framtidsiver. Han påpekar också hur tidens jazzfester brukade kallas för ”raves”.

Det är alltså inte svårt att inte känna en viss trotsig och utmanande energi i den jazz som presenteras här. Samtidigt är nog det mest utmärkande draget den lyriska ton som genomsyrar urvalet. Här finns fler melodiska valser än jag hört på annat håll, och melankoliska modala improvisationer som ofta har någonting väldigt romantiskt och lugnande över sig.

Det känns också som att Impressed 2, precis som sin föregångare, verkligen kommer från Gilles Petersons hjärta. Som en av klubbvärldens mest betydelsefulla radio-dj:s har han annars en tendens att exploatera sitt namn lite väl mycket. Men här känns låtvalen både personliga och representativa, vilket är en mycket svår balansgång. Fast å andra sidan, vilket stoff han har. När man lyssnar på den här plattan känns det som att det finns ett helt koppel av historier bakom varje låt, många fler än jag snuddat vid här. Den här är en berättelse som bara har börjat.

Av Tobias Brandt

Ladda ned och njut:
Mike Westbrook "Metropolis (Part IX)" (zShare)
Michael Garrick Sextet "Ursula"(zShare)

lördag, mars 17, 2007

Filmmagi anno 1973

Igår natt hade SVT 1 den goda smaken att sända Nicolas Roegs utomordentliga Rösten från andra sidan från 1973. Jag hade inte sett den tidigare, trots att den måste betraktas som en filmisk juvel som glimmrar sig fram till nästan vem som helst. Inte bara för den omtalade och innovativa sexscenen mellan Julie Christie och Donald Sutherland. Eller för deras ursnygga kläder filmen igenom (kolla på Donald i klarblå vinterrock och rödrandig halsduk). Eller för att det helt enkelt är en krampaktigt tät och komplex traumathriller i ett vinterblekt Venedig.



Rösten från andra sidan har så många styrkor att den skulle behöva en egen blogg för att avhandlas. Men störst av allt är nog Nicolas Roegs visuella fantasi och genuint kreativa förmåga att berätta med bilder. Självfallet började han sin bana som filmfotograf. Han plåtade Francois Truffauts Fahrenheit 451 och Richard Lesters fenomenala Petulia. Det var där och då han träffade Julie Christie. 1970 debuterade han som regissör med den kultförklarade Performance med Mick Jagger i en flummig och självupptagen roll. Även den är fullspäckad av visuell fantasi, för att inte säga överlastad. Till skillnad från alla hipstercineaster tycker jag den slår knut på sig själv i sitt försök att vara en filmisk variant av 60-talspsykedelian.

Rösten från andra sidan är däremot en fulländad sammanflätning av form och innehåll. Historien om John och Laura Baxters försök att bearbeta sin dotters död transporteras till smärtsamt sinnliga djup genom Roegs abstrakta växelklippningar, snabba montage, grafiska kompositioner och symboliska närbilder. Han verkar betagen av filmmediets möjligheter i nästan varenda scen, men tappar aldrig kontrollen. Det är inte tekniken som inspirerar honom utan berättelsen.



Det är faktiskt sällan man ser en film med så motiverad och äkta gestaltningsglädje som här. Filmhistorien är visserligen full av andra goda exempel där det finns en rent medial drivkraft i berättandet, men det är svårt att hitta dem idag. Inte ens Michel Gondry är där ännu. Man får istället söka sig till Asien för att hitta dagens själsfränder till Nicolas Roeg. Närmare bestämt till det koreanska bildgeniet Chan Wook Park vars makalösa trilogi med Hämnarens resa, Oldboy och Lady Vengance uppvisar samma virtuosa - men aldrig omotiverade - visuella gestaltningsförmåga.

Kanske viktigast av allt är att många av de asiatiska filmregissörerna på ett seriöst sätt tar fasta på verklighetens mystik, på en oförklarlig och spirituell dimension i saker och ting. Precis som Nicolas Roeg gjorde för drygt 30 år sedan, då västerländsk film fortfarande vågade vara gåtfull.

Jag är imponerad.

torsdag, mars 15, 2007

Vinceremos

Helvetes jävla You Tube! Jag hittade just en alldeles utmärkt video från 1985 där Tracey Thorn gästar Working Week på deras socialistiska popsamba Vinceremos (We Will Win). Ja, apropå Thorns förmåga att ständigt hålla sig exakt i samtiden som jag just skrev om. Och apropå min pågående faiblesse för brittisk popjazz från 80-talet.

Problemet är att den där skitsajten You Tube inte låter mig publicera den på bloggen efter minst tio försök. Så ni får kolla in den här istället. Men lova att läsa resten av texten först.



Working Week betraktas av många som acid-jazzens skapare. Kärnan bestod av gitarristen Simon Booth och friformsaxofonisten Larry Stabbins. De träffades när Stabbins engagerade som studiomusiker på en inspelning med Simon Booths kortlivade poplatinjazzprojekt Weekend. I mitten av 80-talet, ungefär när filmversionen av Colin McInnes roman Absolute Beginners hade premiär och skapade en stark vurm för den brittiska jazzmodkulturen från slutet av 50-talet, fungerade Working Week som navet och ångloket för den nya mångkulturella jazzscenen i London. Med dörren på glänt stod nyfikna popband som Style Council, Sade och Everything But The Girl och lyssnade. Alla med sofistikerad smak för jazz. Samtliga med ett starkt socialistiskt engagemang.

På Everything But The Girls legendariska debutplatta Eden från 1984 spelade således Simon Booth gitarr och ett par år senare hoppade alltså Tracey Thorn in som vokalissa på den supersnabba och samtidigt långsamt vemodiga Vinceremos, en hyllningslåt till den chilenske trubaduren Victor Jara som hade mördats av den CIA-stödda juntan. Det handlar om ett stycke utmärkt poplatinjazz med en jäkla massa solidaritet och integritet.

Lyssna mer på Working Week.
Lyssna mer på Everything But The Girl.

söndag, mars 11, 2007

Thorn In My Side

Tracey Thorn har verkligen åldrats med värdighet. På det mest logiska sättet. Men kanske också det mest vanskliga.

Den senaste veckan har jag älskat hennes senaste singel It's All True sönder och samman. Det är en ogenerad popkaramell med lager på lager av kreddig nydiscoproduktion från de mest innovativa delarna av 80-talet. Precis som det ska låta i mars 2007. Till Out Of The Woods, hennes andra soloplatta på femton år, har nämligen den 45-åriga trebarnsmamman Tracey Thorn plockat in nästan löjligt hippa och kreativa producenter som Ewan Pearson och Darshan Jesrani.



Tillsammans med sin make och musikaliska parhäst Ben Watt har hon alltid sett till att hålla sig exakt i samtiden. Efter att de först träffades och blev förälskade i början av 80-talet kom de att ägna de följande tjugo åren åt att förfina sin gemensamma låtskrivarkonst under namnet Everything But The Girl, hela tiden med de slickaste och mest moderna produktionerna. Det var egentligen bara en tidsfråga innan de skulle ta steget in electronicavärlden – och in i den stora publikens medvetande – och när Walking Wounded släpptes 1996 hade Tracey Thorn redan förfört miljontals lyssnare med sin röst på Massive Attacks Protection.

Hennes röst, ja den är unik. Faktiskt. Så vit och så sorgsen. Så utmejslat personlig att den kan ta vilket ljudlandskap som helst i besittning. Det är ingen överdrift att placera den i samma division som Sarah Vaughan, João Gilberto och Marvin Gaye.

Den här veckan har jag också älskat hennes första platta A Distant Shore, släppt på legendariska popetiketten Cherry Red 1982, sönder och samman. Den är på sätt och vis den raka motsatsen till Out Of The Woods. Hänsynslöst avskald, bara Tracey Thorn och hennes gitarr, akustisk och elektrisk. Samtidigt finns ingen starkare gemensam nämnare än den där rösten och den svärmande melankoli den bär på. Den där känslan som tar vilket ljudlandskap som helst i besittning.



Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på varför både Tracey Thorn och Ben Watt numera nästan bara gör elektronisk musik. Ben Watt, en fullkomligt briljant låtskrivare, har helt och hållet gått över till att spinna house på sin egna etikett Buzzin' Fly. Stor respekt för det. Samtidigt saknar jag hans låtskrivarkonst och sång så ändlöst mycket. För ett ögonblick tänker jag att det måste vara svårt att åldras i klubbmusikens värld, vilket Madonna visar gång på gång. Sedan går det upp för mig att det är Tracey Thorns och Ben Watts tunga singer/songwriter-skolning som gör det helt naturligt att befinna sig längst fram i klubbelectronicaledet vid 45 års ålder. De behöver liksom aldrig drömma om att skriva "riktiga" poplåtar.

Det var den kombinationen som gjorde deras megahit Missing, i Todd Terrys klassiska remix, så mycket större än gängse houselåtar. Det är också det som gör Out Of The Woods till årets bästa singer/songwriter-album. Lyssna och avgör själv.

Här är vad jag lyssnar på annars:

It's All True (Radio Edit) 3.33 Tracey Thorn "Out In The Woods"
Small Town Girl 3.55 Tracey Thorn "A Distant Shore"
Plain Sailing 2.05 Tracey Thorn "A Distant Shore"
New Church 4.17 Jason Lindner "AB Aeterno"
In The Morning (Hot Chip Remix) 9.45 Junior Boys "Dead Horse EP"
Burnin' 4.47 Rahsaan Patterson "After Hours"
Hey Baby 2.51 Anthony White "Feber: Northern & Modern Soul"
Aiming At Your Heart 5.58 The Temptations "Feber: Northern & Modern Soul"
Ripe For The Pickin' 5.36 The Trumains "Feber: Northern & Modern Soul"
Mournin' Variations 8.07 Charles Tolliver "Impact"
Once Upon A Time 4.59 Air "Pocket Symphony"
One Hell Of A Party 3.59 Air "Pocket Symphony"
Quantum Theory 4.38 Jarvis Cocker "Jarvis"
My Bonus 4.46 Jarvis Cocker "Jarvis"
Space Maker 3.59 Air "Pocket Symphony"
Promises 3.34 Michael Garrick Sextet "Promises"
Fragment 1.41 Max Richter "Songs From Before"
Flowers For Yulia 6.50 Max Richter "Songs From Before"
Knock On Wood 4.17 Prefab Sprout "From Langley Park To Memphis"
I've Got Rythm 3.35 Michael Garrick Sextet "Promises"
La Tuerie 2.57 Sébastien Tellier "Politics"
Ketchup Vs. Genocide 3.45 Sébastien Tellier "Politics"
Zombi 3.21 Sébastien Tellier "Politics"
When 12.08 Grachan Moncur III "New Africa"
Resistance 6.11 Jens Loden "Jazzcollectivo 2"
Wouldn't That Be Fun (Senorlobo & Watch TV Rmx) 7.03 Sofi Hellborg "Jazzcollectivo 2"
To Give Is To Get 5.20 Sofi Hellborg "Jazzcollectivo 2"
The Creators 12.35 Bobby Hutcherson "Now!"
When She Reprise 4.19 Moodymann "Black Mahogany 2"
G-Point 4.15 Jason Lindner "AB Aeterno"
Clorofila & Panoptica:Olvidela Compa 4.21 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
Coup De Bam:Seirene 4.24 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.1"
Passin' Thru 8.19 Chico Hamilton "Passin' Thru"

söndag, mars 04, 2007

Dålig koll på ett bra sätt

I mitt tidigare inlägg om Kalima fick jag det att låta som att de upphörde att existera efter, typ, 1991. Föga visste jag då att de släppte In spirit för sex år sedan på den obskyra Manchester-baserade etiketten Kin Records. Jag hittade den för en vraksumma på eBay och är skitglad eftersom japanska samlare annars brukar trissa upp priset på en så här bortglömd platta. Eller kanske inte.

På In spirit låter allting sig likt. På gott och ont. Det dyker till och med upp några ett par versioner på låtar från Feeling Fine, utan att lägga till ens ett sandkorn från de tio år som gått. Men eftersom jag just nu, tillsammans med 106 japanska jazzmods, befinner mig i en period då jag är särskilt svag för brittisk pop-klubb-jazz gör det ingenting.

lördag, mars 03, 2007

Att bada i färger



Hur fel kan man ha? I min lilla genomgång av filmåret 2006 konstaterade jag kaxigt att Pedro Almodovars Att återvända minsann inte hade intresserat mig. Nu har jag till slut sett den, nästan av en slump, den liksom bara hängde med hem från videobutiken, med ganska låga förväntningar. Nu efteråt är jag knäckt. På ett lyckligt vis.

Att återvända är helt enkelt en storartad film. Ingenting mindre. Ingenting verkar kunna stoppa Pedro Almodovar numera. Han är antagligen världens främsta - och jämnaste - nu levande filmregissör. Efter att han gjorde Allt om min mamma för snart åtta år sedan har han bara fortsatt leverera mästerverk. Tala till henne. Dålig uppfostran. Och nu Att återvända. Från att ha varit en ganska ojämn och bitvis spekulativ filmskapare under 80- och 90-talen har han nu hittat en djupt inspirerande ådra rätt in i hjärtat. Han berättar på ett fullkomligt okrystat och uppriktigt sätt. Han är faktiskt den mest självsäkra filmberättare jag känner till. Att någonting skulle kunna förefalla banalt eller patetiskt slår honom inte ens. Han verkar snarare vara så övertygad om angelägenheten i sina berättelser och så uppfylld av empati för sina karaktärer att han inte tvekar en sekund.

Almodovar tar faktiskt begreppet passion till en helt ny nivå. Jag blir lycklig bara av att uppleva den inspiration som verkar driva honom. Jag menar, tänk på Att återvända. På pappret låter den snudd på patetisk. Två systrar som kämpar med sina trassliga liv och plötsligt får besök av sin döda mamma som ett slags ovälkommet stöd. Plus lite fler trassligheter från det förflutna i form av mord och incest. I händerna på någon hade det blivit antingen deppigt eller bara tråkigt. Nu får vi en av de mest livsbejakande filmer som gjorts.



Och det börjar på kyrkgården av alla ställen. Bara en sån sak. Den magnifika inledningsscenen, med en långsam kameraåkning över en kyrkogård där en massa kvinnor putsar och fejar på sina familjers gravar, sammanfattar egentligen hela filmen. Precis som alla stora filmskapare brukar göra. Öppningsscenen blir ett emotionellt emblem. Men vad som är mest fascinerande är hur man kan skildra döden med så mycket liv som Pedro Almodovar gör.

Det är faktiskt som att han hyllar livet i varenda bildruta. Inga känslor är för små, fula eller generande. Och han impregnerar varenda bildruta med vibrerande känslor genom sitt makalösa sätt att jobba med färger. Här pumpar blodet i alla röda detaljer, vi hämtar syre i Penelope Cruz lila koftor och slappnar av i de blå klänningarna. Alltmedans döden alltid bär svart. Almodovar har visserligen alltid varit en ovanligt färggalen regissör, men på senare tid har han sån väldig kraft i känslorna att det inte verkar finnas någon som helst godtycklighet mellan bild och berättelse. Allt kommer inifrån.

Att återvända kräver inget färgsymboliskt lexikon, ingen knepig analys eller sökande efter dolda budskap och undermeningar. Se den och bada i färger.