Filmmagi anno 1973

Igår natt hade SVT 1 den goda smaken att sända Nicolas Roegs utomordentliga Rösten från andra sidan från 1973. Jag hade inte sett den tidigare, trots att den måste betraktas som en filmisk juvel som glimmrar sig fram till nästan vem som helst. Inte bara för den omtalade och innovativa sexscenen mellan Julie Christie och Donald Sutherland. Eller för deras ursnygga kläder filmen igenom (kolla på Donald i klarblå vinterrock och rödrandig halsduk). Eller för att det helt enkelt är en krampaktigt tät och komplex traumathriller i ett vinterblekt Venedig.



Rösten från andra sidan har så många styrkor att den skulle behöva en egen blogg för att avhandlas. Men störst av allt är nog Nicolas Roegs visuella fantasi och genuint kreativa förmåga att berätta med bilder. Självfallet började han sin bana som filmfotograf. Han plåtade Francois Truffauts Fahrenheit 451 och Richard Lesters fenomenala Petulia. Det var där och då han träffade Julie Christie. 1970 debuterade han som regissör med den kultförklarade Performance med Mick Jagger i en flummig och självupptagen roll. Även den är fullspäckad av visuell fantasi, för att inte säga överlastad. Till skillnad från alla hipstercineaster tycker jag den slår knut på sig själv i sitt försök att vara en filmisk variant av 60-talspsykedelian.

Rösten från andra sidan är däremot en fulländad sammanflätning av form och innehåll. Historien om John och Laura Baxters försök att bearbeta sin dotters död transporteras till smärtsamt sinnliga djup genom Roegs abstrakta växelklippningar, snabba montage, grafiska kompositioner och symboliska närbilder. Han verkar betagen av filmmediets möjligheter i nästan varenda scen, men tappar aldrig kontrollen. Det är inte tekniken som inspirerar honom utan berättelsen.



Det är faktiskt sällan man ser en film med så motiverad och äkta gestaltningsglädje som här. Filmhistorien är visserligen full av andra goda exempel där det finns en rent medial drivkraft i berättandet, men det är svårt att hitta dem idag. Inte ens Michel Gondry är där ännu. Man får istället söka sig till Asien för att hitta dagens själsfränder till Nicolas Roeg. Närmare bestämt till det koreanska bildgeniet Chan Wook Park vars makalösa trilogi med Hämnarens resa, Oldboy och Lady Vengance uppvisar samma virtuosa - men aldrig omotiverade - visuella gestaltningsförmåga.

Kanske viktigast av allt är att många av de asiatiska filmregissörerna på ett seriöst sätt tar fasta på verklighetens mystik, på en oförklarlig och spirituell dimension i saker och ting. Precis som Nicolas Roeg gjorde för drygt 30 år sedan, då västerländsk film fortfarande vågade vara gåtfull.

Jag är imponerad.