måndag, oktober 29, 2007

Hon vet någonting


Att jag citerar mig själv har ingenting med självupptagenhet att göra. Det var bara så att när jag tidigare skrev om musik saknades alltid någonting. Så jag försöker igen. Cassandra Wilson har jag älskat länge och nu blev jag förälskad igen när hon dök upp på en av årets bästa jazzplattor – David Murray & The Black Saint Quartets Sacred Ground. Mer om den senare, nu vill jag bara skaka liv i någonting jag skrev i en recension för några år sedan:

Vet hon någonting som vi andra inte vet? Cassandra Wilson är världens sorgsnaste nu levande sångerska. Så har det varit – för mig i alla fall – ända sedan hennes utdragna, smärtsamma, oförglömliga version av ”Body And Soul” på plattan She Who Weeps för över tio år sedan. I hennes röst öppnar sig en djup avgrund, en sorts hemlig gång ner i jorden, ner till människans innersta och svåraste erfarenheter. Men hon är aldrig grinig, gnällig eller pessimistisk. Bara sorgsen, plågad och uppriktig. Det brukar kallas blues med ett annat ord.

Lyssna:
Cassandra Wilson "Body and Soul" (ZShare)

Här är vad jag lyssnar på annars:

Effie 6.16 Max Roach "Members, Don't Git Weary"
I Choose You 3.42 Willie Hutch "The Mack"
Vampin 2.45 Willie Hutch "The Mack"
Slick 3.36 Willie Hutch "The Mack"
Mahavishnu 4.44 Eric Wahlforss "Soulhack"
Too (Take 1) 2.42 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
A Postcard To Nina 5.01 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Someone to share my life with (words of wisdom at Styrso) 5.54 Jens Lekman "You Are The Light"
Tammy 3.14 Jens Lekman "You Are The Light"
For Them 5.58 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
Leg 7 2.38 The Tough Alliance "Escaping Your Ambitions"
I'm Strong 5.23 Fingers Inc. "Another Side"
Let's Go Swimming (Walter Gibbons Mix) 5.14 Arthur Russell "The World Of Arthur Russell"
The Child Is Gone 3.11 Steve Kuhn "Live In New York"
Both Gotta Move On (Sebastian Remix) 5.17 Scenario Rock "Endless Season"
Condition Of The Heart 6.48 Prince "Around The World In A Day"
Raspberry Beret 3.34 Prince "Around The World In A Day"
Hipnosis 11.19 Jackie McLean "Hipnosis"
Samba Makossa 4.31 Simone Moreno "Samba Makossa"
Desembolada 2.09 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Maria 2.54 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Joana 3.12 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Canto das trés racas 7.38 Simone Moreno "Samba Makossa"
Easy to Remember 6.36 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Same Old Scene 3.58 Bryan Ferry "Flesh & Blood"
I'm In The Mood For Love 4.15 Bryan Ferry "As Time Goes By"
Into Eternity 3.45 Jens Lekman "Night Falls Over Kortedala"
Be There 7.00 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Blues In The Closet (alt) 3.52 Walter Bishop Jr. "Speak Low"
Happy Together 2.46 Petula Clark "Just Pet"
The Fool On The Hill 4.25 Petula Clark "Just Pet"
This Is New 5.36 Eddie Daniels "This Is New"
While The Cold Winter Waiting 5.04 Trentemøller "The Last Resort"
Gnossienne Nr. 1 4.09 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

fredag, oktober 26, 2007

Två saker

Den här bloggen försöker förgäves hänga på min vardag men hamnar alltid en vecka efter. Några kommentarer till söndagens avslutningsavsnitt av The Sopranos? Ju mer jag tänker på det framstår det som ett mästerverk. Tänkte ni på hur varje episod följer sin egen estetiska logik? I sista avsnittet var nästan varje scen korthuggen och fragmentarisk ända fram till slutscenen, denna utdragna uppvisning av det som kallas "suspense". Storhet blir sällan tydligare än så. Läs Matt Zoller Seits – i sedvanlig ordning fenomenala – analys här.

När jag lyssnar på UGK:s International Players Anthem har jag dock svårt att höra någonting annat än Willie Hutchs storartade I Choose You. Så misslyckat kan det bli när man inte gör något annat än att bara rappa över en gammal klassiker, som Jaheim å sin sida gjorde väldigt mycket av och som jag misstog mig total om här. Jag kände inte till den då, men nu måste jag hylla The Mack som en av de fjorton bästa soulplattorna mellan 1971 och 1981.

Lyssna:
Willie Hutch "I Choose You" från The Mack (1973)

onsdag, oktober 24, 2007

Kära improvisation,

Respekt åt Caprice Records. I en tid när skivindustrins storbolag fortfarande försöker förstå den långa svansens successiva upplösning av blockbustereran verkar världens samlade indie- och nischbolag bara blir spetsigare och spetsigare.

Improvisations heter det senaste exemplet. Det kom i posten för en månad sedan och har legat i skivhögen tills nu. Det rör sig om stor musik och sträng konceptuell paketering. Caprice Records har bestämt sig för att på allvar utforska vad musikalisk improvisation kan innebära genom att sätta fyra pianister på prov. Medvetna om att begränsning föder kreativitet har de satt upp ett antal programmatiska kyskhetsregler. De gör en Dogma kort sagt. Alla skivor ska spelas in i samma konsertlokal på samma handplockade Steinway D – nattetid. Inspelningarna ska börja tolv på natten, när staden går och lägger sig och när, tror man, hjärnan är mer öppen för spirituella intryck. Ingen av pianisterna ska heller ha fått veta vad de ska spela innan. Ingen ska ha kunnat "planera".



Det är pretentiöst på allra bästa sätt. Först ut är konsertpianisten Niklas Sivelöv som får improvisera sig igenom Carl Michael Bellmans visor. Ett smart drag givetvis – att låta en folkkär musikskatt genomgå en totalt oförutbestämd behandling. Men kanske är det mest intressanta att höra hur en klassiskt skolad pianist kastar sig ut i det okända. Och resultatet är femton virtuosa madeleinekakor tjockt stoppade med blixtsnabba intryck, öppna associationer, tvära kast mellan allt möjligt, rokokoskalor och boogierytmik, ömhet och ilska, fest och fasa, karneval och kontemplation.

Det är nästan obligatoriskt att jämföra med Keith Jarretts berömda soloimprovisationer. De där maratonuppvisningarna av stream of conciousness där ingenting – förutom Jarrett själv – har varit bestämt och resultatet har blivit ett slags stora arkitektoniska freskmålningar av pianistens inre värld, med långa panoramaåkningar från nordpol till sydpol, genom både Mozart och Mingus. Hos Niklas Sivelöv däremot, eftersom improvisationerna utgår ifrån femton definierade visor, pratar vi femton actionpainting-miniatyrer med tjocka färger och grova linjer. Jag har ingen vettig relation till Bellman över huvud taget, men jag inbillar mig att det passar hans burleska och episodiska berättande alldeles utmärkt.

Näst på tur är Mats Öberg och Cornelis Vreeswijks låtar.

lördag, oktober 20, 2007

Stockholm i mitt hjärta

Att Testbilds svårmotståndliga version av Beppe Wolgers, Bobbie Ericssons och Monica Zetterlunds En gång i Stockholm släpptes som gratis MP3:a i somras måste betraktas som ett tematiskt feltänk. Det är ju en av årets bästa höstlåtar.

En gång i Stockholm har i och för sig blivit omtalad av många andra anledningar. Många, däribland jag själv, hävdar att det är en av de bästa svenska poplåtarna någonsin. Vilket nog bara förstärks av att den kom sist i den internationella Schlagerfestivalen 1963. Monica Zetterlund sjunger på toppen av sin tolkningsförmåga. Bebbe Wolgers text är som vanligt ett mikrolitterärt mästerverk. Bobbie Ericssons melodi är så stillsamt komplex som bara jazzballader kan vara. Sammantaget är det en komprimerad panoramavy över tidiga Stockholmsmornar. Den är hejdad, subtilt intellektuell, lugnt sinnlig och måste ha varit själva antitesen till alla annan schlager 1963. Jag hade den i huvudet nästan hela tiden när jag läste Beppes magiska memoarer för några år sedan.



Är då indiegänget Testbild vansinniga som ger sig på En gång i Stockholm? Få andra, ingen utanför jazzvärlden, har orkat. Är det självmord? Inte alls. Testbilds tagning rymmer det bästa av DIY-erans teknologiska frihet och orädda musikaliska visioner där den goda smaken får fritt spelrum. Testbild gör dock helt rätt i att förenkla och reducera. De tonar ned det redan nedtonade. Skalar av runt melodin och förstorar atmosfären genom minimalism. De gör faktiskt allt för att inte bli jämförda med Monica Zetterlund.

Laddda hem gratis här på Friendly Noise.

Här är vad jag lyssnar på annars:

En gång i Stockholm 6.21 Testbild! "FYN 48"
Carpettest2 4.41 Eric Wahlforss "Soulhack"
Alone Together 6.33 Walter Bishop Jr. "Speak Low"
La strada nel bosco 3.07 Jens Lekman "You Are The Light"
REC (at saltholmen) 3.47 Jens Lekman "You Are The Light"
A Little Lost 3.18 Arthur Russell "The World Of Arthur Russell"
With Every Hearbeat (Hugg & Pepp remix) 7.04 Kleerup With Robyn "With Every Heartbeat"
The One Dollar Thought 2.48 Jens Lekman "You Are The Light"
I Don't Believe It 2.43 The City "Now That Everything's Been Said"
Do Right Baby 2.35 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
I'm The One 2.40 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
Steam 8.23 Charles Greenlee "Shibuya Jazz Classics (Calm Collection)"
In The Light Of The Miracle 13.21 Arthur Russell "The World Of Arthur Russell"
Remember The Love_You've Been A Part Of Me 8.52 Wee Gee "Hold On (To Your Dreams)"
Yemenja 5.39 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Signs 4.16 Snoop Dogg feat. Charlie Wilson and Justin Timberlake "R & G: The Masterpiece"
Around The World In A Day 3.28 Prince "Around The World In A Day"
Paisley Park 4.42 Prince "Around The World In A Day"
When Things Get Real 5.10 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
Thirsty Soul 8.05 Eddie Daniels "This Is New"
Leaving Me 10.20 Aril Brikha "Ex Machina"
Voices 3.59 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
Expresso 2222 4.01 Simone Moreno "Samba Makossa"
Congo 3.28 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Java 3.19 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Menino Das Laranjas 3.58 LTC "Twelve Inch"
Pretty Wasted 6.24 Coyote "Download"
Easy Does It 4.34 LTC "Twelve Inch"
Always Something Better 6.10 Trentemøller "The Last Resort"
This Is My Song 3.18 Petula Clark "These Are My Songs"
Love Is Here 2.39 Petula Clark "These Are My Songs"

tisdag, oktober 16, 2007

Glödande lava


Titta på honom. Gil Evans ger nästan begreppet kontraposto en helt ny innebörd på omslaget till Into The Hot. Med den smala svarta kostymen skapar han en elegant S-kurva framför den eldröda fonden, med slipsen som brinnande ankare. Titta på honom och bli mästrad av hans gatusmarta uppsyn: "Are you ready?"

Into The Hot var Gil Evans andra platta på Impulse! (som jag skrev om här) och en tematisk fortsättning på Out Of The Cool – inte minst genom de båda omslagens glödande lava till fond. Den spelades in 1961 och är givetvis fenomenal, men framför allt också radikal då den rymmer tre låtar av Cecil Taylors vilda avantgarde-septett. Allmusic ifrågasätter visserligen Gil Evans inblandning i det hela, kanske med all rätt, men musiken kokar oavsett. Cecil Taylor spelade ju så intensivt att han fick ta på sig en gammal collegetröja bakom pianot, mitt bland kostymerna, eftersom han svettades så erbarmeligt mycket.

Vilket för tankarna till deras omtalade spelning på Gyllene Cirkeln 1962. I boken Den Gyllene Cirkeln - jazzen på 60-talet beskriver Thomas Mera Grantz spelningen med utgångspunkt från batteristen Sunny Murrays underläpp. Det är bland det bästa jag någonsin läst om jazz:

Ur munnen rann en lång salivsträng långsamt ner mot knäna och golvet. Alldeles lugnt gled den långa salivsträngen sin långa väg, glimrade lite i ljuset. Jordbävningarna och vulkanutbrotten som utspelades alldeles intill skapade inte ett darr, det hjälpte inte hur än Cecil Taylor hamrade och Jimmy Lyons blåste och vände upp och ned och ut och in på världen... medan han spelade flöt den tunga strängen från Sunnys underläpp mot jordens medelpunkt som en stilla nordisk skymning faller. Som om evigheten dansade på toppen av ett finger med en komprimerad kortversion av världens skapelsekaos utspelades runtomkring. Några av oss som satt där och lyssnade drogs ohjälpligt in i denna förlösande energi och gungade som om vi deltog i en seans med världens svängigaste band trots att inte en cyklisk rytm hördes.

Lyssna:
Gil Evans with The Cecil Taylor Septet "Bulbs" från Into The Hot (1961) (ZShare)

onsdag, oktober 10, 2007

En andra chans

I teorin blir jag bara sömnig när Far Out Recordnings fiskar upp ännu en brasiliansk legend från glömskans laguner. I praktiken älskar jag det jag hör.

Han heter Arthur Verocai och släppte ett mytomspunnet album i början av 70-talet, på den tiden underkänt av Brasiliens kritikerkår men sedermera klassikermärkt av skivsamlare världen över. Han kom därefter inte att spela in någonting mer i eget namn, utan återgick till att vara musikalisk ledare och arrangör för otaliga brasilianska stjärnor och tv-serier – ett ganska klassiskt öde inom den brasiliansk musiken. Tills nu alltså, 35 år senare, när han släpper sin andra platta Encore.



Det började en sen kväll i en underjordisk studio i London där Far Outs överstepräst Joe Davis spelade upp Arthurs gamla platta för producenterna Mark Pritchard och Dave Brinkworth. De blev tokiga i hans arrangemang och ropade i kör: "Honom ska vi ha!" Allt väl egentligen. Särskilt med tanke på hur utomordentligt bra Encore har blivit. Och med tanke på vad Far Out tidigare har lyckats göra för Azymuths, Marcos Valles och Joyces karriärer. Att de har fört ut dem till "en ung generation som upptäckte den brasilianska musiken på dansgolvet" som jag kunde ha skrivit för sju år sedan. Men denna lovvärda kulturgärning har blivit lika mycket karriärlyft som karriärfälla. När denna generation musiker inte längre har någon publik på hemmaplan måste de frenetiskt turnera på europeiska och japanska klubbar med alla gamla örhängen i bagaget, ofta med lite väl grovhugget dansgolvssväng. Med resultatet att en tidigare så progressiv artist som Marcos Valle inte rört sig en centimeter sedan 1974.

Och Far Out Recordings, sprungna ur acid-jazzens faiblesse för brasiliansk 70-talsfusion, har väl – mer eller mindre omedvetet – inte direkt pressat sina artister till förnyelse, även om de förmodligen själva tycker att deras plattor är nytänkande enligt den enkla formeln: "Ju närmare originalen desto bättre, så länge vi kryddar med lite moderna beats så att kidsen inte blir bortskrämda." Det kan ju lätt bli så om man lyssnar mer på sin skivsamling än sitt hjärta.

Just därför, om jag nu får vara lite elak, kändes projektet med Arthur Verocai hopplöst statiskt. Inte blev det mer originellt av att både Quantic och Madlib fick basunera ut hur mycket de gillar Verocai i pressreleasen. Vilket är fint på det personliga planet, men snabbt slår över i den ängsligaste marknadsföringstaktiken den här sidan om Straight No Chaser. Men den som antagligen bryr sig allra minst är den gode Arthur Verocai själv. Han är nog mest glad över att få spela in en skiva igen. Han verkar inte heller bry sig det minsta om att försöka flörta med europeiska klubbkids, vilket han på sitt självklara sätt också verkar ha övertygat medproducenten Dave Brinkworth om.

Just därför, om jag nu får vara ohejdat positiv, plockar han obekymrat upp stafettpinnen från 1972 och spinner med över 35 års mer erfarenhet de vackraste stråk- och blåsarrangemangen jag hört i år. Och han gör det med den obesvärade integritet som bara kan finnas hos den som redan blivit bortglömd en gång.

Jag skulle kunna skriva om tidiga mornar, dagg, nejlikor och stränder där nattens kyla fortfarande ligger kvar i sanden när solens första strålar kittlar huden. Jag skulle kunna beskriva hans klassiskt skolade brassefusion genom 70-talets bästa album från Elis Regina, Marcos Valle och Wilson Simonal. Men jag skulle i samma ögonbick hemfalla åt en typ av brasseromantik som jag för stunden lämnat bakom mig. Arthur Verocai behöver inte det. Lyssna.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Darlin' 2.14 The Beach Boys "Wild Honey"
I'd Love Just Once To See You 1.51 The Beach Boys "Wild Honey"
Firecracker (on our way to a new years party) 3.50 Jens Lekman "You Are The Light"
Auge Für Auge Macht Die Welt Blind 4.51 Fabian Kallerdahl Galore "Maxi Music"
Hultsfred 98 (at hultsfred 98) 4.34 Jens Lekman "You Are The Light"
Vertigo (Henrik Schwarz Remix) 7.00 Booka Shade "5 Years Get Physical"
I Feel Blue 4.56 Alif Tree "French Cuisine"
Here 4.54 Jeanette Lindstrom "In the Middle of This Riddle"
We Dont 5.10 Tweet "It's Me Again"
I Found That I Was Wrong 2.43 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
Mail Call Time 3.17 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
Ain't Love Wonderful 2.22 Mel & Tim "Good Guys Only Win In The Movies"
The Strut 4.21 Eddie Daniels "This Is New"
International Players Anthem feat Outkast 4.25 UGK "UGK: Underground Kingz"
Let Me Lay With You 5.48 Wee Gee "Hold On (To Your Dreams)"
Is It All Over My Face (Larry Levan Mix) 6.57 Loose Joints "The World Of Arthur Russell"
Two Of Us 7.25 Supermayer "Save The World"
Belle 3.44 Alif Tree "French Cuisine"
Troppo 10.01 Michael Garrick "Troppo"
I can't talk about that 2.58 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Here comes that feeling 3.15 El Perro Del Mar "Look! It's El Perro Del Mar!"
Victim Of Circumstance 2.37 The City "Now That Everything's Been Said"
Why Are You Leaving 3.39 The City "Now That Everything's Been Said"
Evil Dub 6.15 Trentemøller "The Last Resort"
Structure #1 4.19 Alberto Pinton Quintet "The Visible"
Deadly Species 5.34 Alif Tree "French Cuisine"
You've Got to Have Freedom 6.52 Pharoah Sanders "Journey To The One"
Sold Out 4.36 Dalindeo "Open Scenes"
Bahia minha preta 4.51 Simone Moreno "Samba Makossa"
Meio de campo 2.33 Simone Moreno "Samba Makossa"
Ode Maritima 3.01 Francis Hime "Se Porem Fosse Portanto"
Voodoo 4.22 Dalindeo "Open Scenes"
Adriana 1.39 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Jangal 2.34 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Berimbau 2.39 Os Ipanemas "Os Ipanemas"
Kill a Party Ressurect it (at a Jennifer Brown concert) 2.38 Jens Lekman "You Are The Light"

måndag, oktober 08, 2007

Nekrolog

På Rörstrandsgatan 25 ligger en guldgruva. Den heter Andra böcker och skivor och är bland de bästa i Sverige på jazz. Den drivs av en entusiast vid namn Harald Hult, en gammal frijazzkonnässör och expert på den mesta som har med jazzvinyl att göra, med enda biverkan att skivorna är prismärkta efter internationell standard. Jag tror han har många japaner i kundkretsen.

Så länge jag har bott i Stockholm har jag besökt Andra böcker och skivor med jämna mellanrum. Nu bor jag dessutom alldeles i närheten och beundrar ofta de massiva skivhyllorna genom skyltfönstret. Jag älskar den fräna antikvariska atmosfären inne i butiken, dammigt och unket på bästa vis lägger den sig som en fin duk över näsborrarna, med en komplex och säregen doft från de tusentals vinylpressningarna, decennier av konvolutlim och andra rester från otaliga skivsamlingar, detta i kombination med den gultorra cellulosan som skyddas av bokpärmarna i hyllorna. Samt inte att förglömma Haralds exklusiva tobak som binder ett elegant rökparaply över de trånga gångarna. Inne på Andra böcker och skivor står tiden still för att kunna bevara jazzhistoriens allra största ögonblick. Namnet ger tydliga anvisningar. Varje centimeter är fylld av progressiv historia.



Det här är en annan värld. Långt ifrån MP3:or och print-on-demand. Det är till och med så att Harald ibland undviker att befatta sig med CD-skivor. Hans sura vinylnäsa och torra LP-fingar tvekar alltid inför att befatta sig med en jewel case. Ja, han är faktiskt ofta ganska sur. Trots att han hade kunnat vara min mentor, min förlorade fadersfirgur, har vi aldrig kommit varandra särskilt nära. Kanske beror det på att jag sällan ger honom pengar i fickan utan oftast byter in någonting. Vid vissa tillfällen har jag också lyckats köpa bra plattor oväntat billigt på grund av felmärkningar, varpå jag känt hans missnöjda blick bränna i nacken på väg ut. Vid andra tillfällen har han tinat upp, som när han berättade att han fotograferade Art Blakey & The Jazz Messengers på Konserthuset 1959. Eller när han gav mig ett recensionsexemplar från Blue Tower Records, hans egen etikett för obskyr frijazz. Gud som jag skulle vilja veta allt om hans upplevelser på Gyllene Cirkeln på 60-talet.

Förra helgen var jag i sedvanlig ordning inne och lyckades byta till mig Art Farmers fenomenala From Vienna With Art från 1970 (släppt på MPS som jag skrev om här) och Stanley Cowells klassiska soloplatta Musa Ancestral Streams från 1974 (släppt på Strata East som jag skrev om här). Då berättade Harald plötsligt att han ska flytta. Inte särskilt långt visserligen, till Röda bergen en bit längre upp i Vasastan. Men ändå. Paus. Chock. Obegripligt. De värsta tankarna rusade genom huvudet. En girig hyresvärd driver ut honom, den siste genuine småföretagaren på Rörstrandsgatan, för att få in ett lukrativt Wayne's Coffee eller någon annan vulgär kedja. Den siste radikalen, som genom sin blotta existens är en protest mot samtidens strömlinjeformade kommersialism, får till sist ge vika. Jag nämnde förstås ingenting för Harald, men inombords drabbades jag av svårbegriplig sorg. Nästan dåligt samvete.

Uppenbarligen projicerade jag en hel del andra känslor på den lilla skivbutiken. Till exempel att jag gör alldeles för lite för att ändra min livsstil i dessa tider av global miljöoro, när vi alla vet att vi blir den första generation som kommer att få det sämre än våra föräldrar. I det sammanhanget rörde strömlinjeformningen (nåja, Carin Wester har ju just öppnat butik här) av mina kvarter upp oväntat stora känslor. Inte bara den egoistiska förebådelsen om saknaden av Haralds vinylhyllor runt hörnet.



Från Art Farmers Wien-platta är steget inte långt till den store Joe Zawinul som dog för snart en månad sedan, den 11 september för att vara exakt. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Weather Report men jag älskar den ettrigt vita bluesen i hans pianospel på Cannonball Adderleys 60-talsplattor. Och framför allt hans medverkan till att Miles Davis In A Silent Way låter som den gör (vilket i praktiken var fröet till Weather Report). Som en liten nekrolog lägger jag därför upp ett sorgset vackert spår som aldrig hamnade på In A Silent Way. "Early Minor" skrevs av Zawinul och fanns med på den magnifika boxen som släpptes för fem år sedan. Just nu fungerar den även som en nekrolog över den sista jazzbutikens flytt från Rörstrandsgatan.

Lyssna:
Miles Davis with Joe Zawinul "Early Minor" 1969 (ZShare)

fredag, oktober 05, 2007

Bergheianska trädgården

Två nya plattor från Ludvig Berghe. Bäst att jag tar det från början. För snart fem år sedan skrev jag någonting:

Gud vad skönt att möta en pianist som har betydligt mer gemensamt med gamla rävar som Horace Silver, Bobby Timmons och Wynton Kelly än med Bill Evans, Chick Corea och Keith Jarrett – de pianister som faktiskt har definierat de senaste tjugo årens jazzpiano och vars olika band blivit ett slags axiom för i stort sett alla moderna pianotrior.

Detta var när Moserobie-hypen började slå igenom på allvar och Ludvig hade just släppt sin första platta. Det var några år in på 2000-talet och ett normgivande generationsskifte inträffade i svensk jazz med Jonas Kullhammar som andlig ledare. Plötsligt var den svenska jazzen ung och hipp, mer energisk än både punk och house, tungt förankrad i samtiden och placerad på hippa barer och svettiga klubbar runt om i våra storstäder. Det var också en tid då min egen karriär som jazzskribent skulle glimta till för ett ögonblick, parallellt med – och ofta hand-i-hand med – den utvecklig som kuminerade under den legendariska festivalen Moserobie Jazz Manifesto på Mosebacke i januari 2004, några kvällar där jag själv hade äran att vända skivor och vars spelningar dokumenterades i en fin box som kommer att vara sinnessjukt klassisk om några år.



Ludvig Berghe kommenterar den här tiden, och på sätt och vis även hela Moserobie – med undantag för kostymerna – på omslaget till An Unplayed Venue, den första av hans två nya plattor:

We wanted to add element we couldn't find anywhere here. So with gutstrings, newly bought suits, bold compositions, a small indie label and tons of energy we entered the stage from nowhere. We quickly found out that people not usually listening to jazz digged us the most. /.../ Slowly the sound of other jazzgroups started to change and what was considered rebellious and innovative then had now become mainstream.

Så försöker han formulera den utveckling som hans trio fann sig tvungna att gå igenom, en utveckling som faktiskt började redan på förra plattan Weekend. Då handlade det om ett försiktigt uppbrott, eller kanske förkjutning, av det jordiga och feta svänget från debutplattan. Det hördes i små lyriska inpass med rötterna i Duke Ellingtons balladspel anno 1962 och Chick Coreas intimaste stunder, lite grann av den jazz jag själv definierade honom emot i min första recension. Men framför allt, det enda som egentligen räknas, var att trion sänkte garden och blev mer öppet personlig bakom den stilsäkra ytan. I bästa fall var de sårbara. Jag skrev någonting om saken:

När Ludvig inleder Weekend med en fallande pianoslinga som diskret hedrar Duke Ellingtons In A Sentimental Mood råder det ingen tvekan om att här är varje ton noga utvald och varje nedslag, varje paus – beröringen, andningen – har djup betydelse. /.../ Du känner igen människorna, situationerna, relationerna och känslorna. Weekend är 48 timmar Södermalm i Stockholm eller vad du nu vill att den ska vara. Den är lika mycket film som den är jazz. Och bitvis paralyserande bra.


Det är precis där som An Unplayed Venue och 48 and Counting tar vid. Så logiskt att det nästan skulle kunna vara uttänkt. Men det spelar ingen roll när utvecklingen känns i kroppen. Jag har haft nöjet att lära känna Ludvig under dessa år. Jag har hört trion oräkneliga gånger live. Jag förstår, eller tror mig förstå, vilket uppbrott de nya plattorna är resultatet av. Ty deras patenterade sväng, som eldade upp oss så under Moserobie-åren, är nästan konsekvent satt på undantag. De fläskigt dansanta riffen uteblir och ger plats åt en kristallklar melodikänsla som tidigare alltid bakats in i en mastig sötpotatispaj. Nu är den blottlagd, personlig och sårbar. Tallriken är renskrapad. Ingen får längre luta sig mot ett tryggt jazzsväng. Varken Horace Silver eller Wynton Kelly står längre som skyddande referenser. Trion har vuxit upp och ur sin gamla kostym.



En ny sorts symfonisk dramaturgi har därmed gjort entré i Ludvig Berhge Trio. Improvisationen, den tematiska utveckligen, har förts över från den väletablerade solonivån till en övergripande strukturnivå. Vi befinner oss närmare Keith Jarretts vackraste abstraktioner än Bobby Timmons jordnära blues men fortfarande med Marcus Roberts sexuella självklarhet (som jag skrev om här). De startkaste kompositionerna – Origio, Campfire Piano, Why I am Here och Little Friend – bärs upp av sina kristallklara melodier och ett befallande vemod som ger musikerna tydliga instruktioner. Just vemodet, kanske den största konstnärliga känslan av alla, är överhängande och kopplas i förbifarten till en personlig kris på omslaget. Till och med en klassisk Ludvig Berghe-rökare som 48 and Counting bryts ned halvvägs för ett abstrakt och självkommenterande avbrott.

Och det är majestätiskt bra. Som oftast. Ludvig Berghe spelar sinnligare och mer virtuost än jag någonsin hört honom tidigare. Han är både snabbare och långsammare. Men framför allt personligare. Uppriktigare. Blodigare. Samman minimaliska blodighet som Lars Ekman och Daniel Fredriksson har tvingats till. Ett kreativt tvång som hela tiden balanserar på rätt sida om det stora. Samtidigt, trots ovan nämnda beskrivning, saknar jag en linje. Två plattor är för mycket. Det finns inget konstnärligt koncept som motiverar en uppdelning. De kompletterar heller inte varandra på ett vettigt sätt, varken musikaliskt eller tematiskt. De känslomässiga trådarna tvinnas samman i kraftfulla nystan på enskilda ställen men tunnas ut mellan plattorna. Synd. Hade det här varit en (1) platta, noga sammanhållen och med snyggt omslag, hade det varit ett mästerverk.

tisdag, oktober 02, 2007

Tills vidare

Skriver bara ett kort inlägg för att meddela att jag finns kvar och berätta om vad som kommer framöver. En betraktelse över jazzbutikernas utflytt från Rörstrandsgatan i Stockholm. En liten nekrolog över Joe Zawinul. En recension av Ludvig Berghes nya plattor. Några noga utvalda MP3:or. Något om Steven Soderberghs misslyckade The Good German. Har lite för lite tid just nu. Men jag är snart tillbaka igen.

Tills dess, apropå gårdagens Sopranos, läs Matt Zoller Seitz storartade analys av förr-förr-förra veckans avsnitt Chasing It. När man läser så här briljant tv/film/drama-analys vill man nästan bara ägna resten av livet åt att titta, lyssna och skriva.

"You start chasing it, and every time you get your hands around it, you fall further backwards." This is what Tony Soprano talks about when he talks about happiness. I don't mean happiness in the la-dee-da, skipping-through-the-daisies sense. I mean a deeper sense of happiness that, when identified and consciously cultivated, endures even during grim times: a sense of being centered, of having a pretty good idea of who you are and feeling reasonably sure that your life is working with you rather than against you.