fredag, oktober 05, 2007

Bergheianska trädgården

Två nya plattor från Ludvig Berghe. Bäst att jag tar det från början. För snart fem år sedan skrev jag någonting:

Gud vad skönt att möta en pianist som har betydligt mer gemensamt med gamla rävar som Horace Silver, Bobby Timmons och Wynton Kelly än med Bill Evans, Chick Corea och Keith Jarrett – de pianister som faktiskt har definierat de senaste tjugo årens jazzpiano och vars olika band blivit ett slags axiom för i stort sett alla moderna pianotrior.

Detta var när Moserobie-hypen började slå igenom på allvar och Ludvig hade just släppt sin första platta. Det var några år in på 2000-talet och ett normgivande generationsskifte inträffade i svensk jazz med Jonas Kullhammar som andlig ledare. Plötsligt var den svenska jazzen ung och hipp, mer energisk än både punk och house, tungt förankrad i samtiden och placerad på hippa barer och svettiga klubbar runt om i våra storstäder. Det var också en tid då min egen karriär som jazzskribent skulle glimta till för ett ögonblick, parallellt med – och ofta hand-i-hand med – den utvecklig som kuminerade under den legendariska festivalen Moserobie Jazz Manifesto på Mosebacke i januari 2004, några kvällar där jag själv hade äran att vända skivor och vars spelningar dokumenterades i en fin box som kommer att vara sinnessjukt klassisk om några år.



Ludvig Berghe kommenterar den här tiden, och på sätt och vis även hela Moserobie – med undantag för kostymerna – på omslaget till An Unplayed Venue, den första av hans två nya plattor:

We wanted to add element we couldn't find anywhere here. So with gutstrings, newly bought suits, bold compositions, a small indie label and tons of energy we entered the stage from nowhere. We quickly found out that people not usually listening to jazz digged us the most. /.../ Slowly the sound of other jazzgroups started to change and what was considered rebellious and innovative then had now become mainstream.

Så försöker han formulera den utveckling som hans trio fann sig tvungna att gå igenom, en utveckling som faktiskt började redan på förra plattan Weekend. Då handlade det om ett försiktigt uppbrott, eller kanske förkjutning, av det jordiga och feta svänget från debutplattan. Det hördes i små lyriska inpass med rötterna i Duke Ellingtons balladspel anno 1962 och Chick Coreas intimaste stunder, lite grann av den jazz jag själv definierade honom emot i min första recension. Men framför allt, det enda som egentligen räknas, var att trion sänkte garden och blev mer öppet personlig bakom den stilsäkra ytan. I bästa fall var de sårbara. Jag skrev någonting om saken:

När Ludvig inleder Weekend med en fallande pianoslinga som diskret hedrar Duke Ellingtons In A Sentimental Mood råder det ingen tvekan om att här är varje ton noga utvald och varje nedslag, varje paus – beröringen, andningen – har djup betydelse. /.../ Du känner igen människorna, situationerna, relationerna och känslorna. Weekend är 48 timmar Södermalm i Stockholm eller vad du nu vill att den ska vara. Den är lika mycket film som den är jazz. Och bitvis paralyserande bra.


Det är precis där som An Unplayed Venue och 48 and Counting tar vid. Så logiskt att det nästan skulle kunna vara uttänkt. Men det spelar ingen roll när utvecklingen känns i kroppen. Jag har haft nöjet att lära känna Ludvig under dessa år. Jag har hört trion oräkneliga gånger live. Jag förstår, eller tror mig förstå, vilket uppbrott de nya plattorna är resultatet av. Ty deras patenterade sväng, som eldade upp oss så under Moserobie-åren, är nästan konsekvent satt på undantag. De fläskigt dansanta riffen uteblir och ger plats åt en kristallklar melodikänsla som tidigare alltid bakats in i en mastig sötpotatispaj. Nu är den blottlagd, personlig och sårbar. Tallriken är renskrapad. Ingen får längre luta sig mot ett tryggt jazzsväng. Varken Horace Silver eller Wynton Kelly står längre som skyddande referenser. Trion har vuxit upp och ur sin gamla kostym.



En ny sorts symfonisk dramaturgi har därmed gjort entré i Ludvig Berhge Trio. Improvisationen, den tematiska utveckligen, har förts över från den väletablerade solonivån till en övergripande strukturnivå. Vi befinner oss närmare Keith Jarretts vackraste abstraktioner än Bobby Timmons jordnära blues men fortfarande med Marcus Roberts sexuella självklarhet (som jag skrev om här). De startkaste kompositionerna – Origio, Campfire Piano, Why I am Here och Little Friend – bärs upp av sina kristallklara melodier och ett befallande vemod som ger musikerna tydliga instruktioner. Just vemodet, kanske den största konstnärliga känslan av alla, är överhängande och kopplas i förbifarten till en personlig kris på omslaget. Till och med en klassisk Ludvig Berghe-rökare som 48 and Counting bryts ned halvvägs för ett abstrakt och självkommenterande avbrott.

Och det är majestätiskt bra. Som oftast. Ludvig Berghe spelar sinnligare och mer virtuost än jag någonsin hört honom tidigare. Han är både snabbare och långsammare. Men framför allt personligare. Uppriktigare. Blodigare. Samman minimaliska blodighet som Lars Ekman och Daniel Fredriksson har tvingats till. Ett kreativt tvång som hela tiden balanserar på rätt sida om det stora. Samtidigt, trots ovan nämnda beskrivning, saknar jag en linje. Två plattor är för mycket. Det finns inget konstnärligt koncept som motiverar en uppdelning. De kompletterar heller inte varandra på ett vettigt sätt, varken musikaliskt eller tematiskt. De känslomässiga trådarna tvinnas samman i kraftfulla nystan på enskilda ställen men tunnas ut mellan plattorna. Synd. Hade det här varit en (1) platta, noga sammanhållen och med snyggt omslag, hade det varit ett mästerverk.

4 kommentarer:

dubmusic sa...

Intressant och läsvärd artikel.
Tack!

Jonas sa...

Visst är två plattor lite mycket kanske, men båda två är väldigt bra i alla fall! Som sagt hade det kanske varit bättre om de hade slagits ihop på något sätt. Jag skrev lite om Ludvig Berghe Trios linköpingskonsert här: http://jazzkatt.blogspot.com/2007/09/med-krlek.html

Tobydammit sa...

Tackar, tackar! Känns som att det blir en bra Moserobie-höst i år med tanke på Tobbe Zetterbergs senaste och Alberto Pintons nya som det kommer en rapport om snart. Jazzkatt: grymt med signeringar - shit, jag har aldrig bett om att få en platta signerad, vet inte varför... Fick du inte Ludvigs plattor på vinyl? Måste nog skaffa Lekmans dito på storformat i alla fall.

Jonas sa...

Finns Ludvigs plattor på vinyl? Det är mer än jag känner till i så fall. Jag köpte de båda nya på cd i alla fall.

Signeringar är kul, det kan jag rekommendera. Har några stycken signerade i skivsamlingen: Håkan Hellström, Jonas Kullhammar Quartet, Patrik Boman, Moneybrother, Stefan Sundström, Hello saferide, bob hund, Kullrusk och kanske ytterligare några.