tisdag, oktober 31, 2006

Musik vecka 44

Usch, just nu är det mesta svinstressigt, ineffektivt och allmänt kaotiskt. Har inte hunnit med något vettigt inlägg på länge. Kom just hem efter Mathias Landaeus och Karl-Martin Almqvists releaseparty för deras nya duoplatta. Återkommer med kommentarer om den. Annars är jag mest såld på och det slumpmässiga, melodiösa blippandet från Kompakt och den svåremotståndliga Charlotte Gainsbourg vars senaste platta 5:55måste få en egen notis framöver (förmdoligen med några grumliga kopplingar till den otillåtna Lemon Inceste med pappa Serge och hennes insats i Michel Gondrys The Science of Sleep som jag inte hann se i New Orleans).

I väntan på någonting bättre kommer veckans lista.

The Songs That We Sing 3.00 Charlotte Gainsbourg "The Songs That We Sing"
Deixa 5.19 Cibelle "Cibelle"
So Sei Viver No Samba 4.43 Cibelle "Cibelle"
Rapaz de Bem 3.49 Bossa Tres e Jo Basile "Bossa Tres e Jo Basile"
O Menino desce o Morro 2.39 Bossa Tres e Jo Basile "Bossa Tres e Jo Basile"
Birthday 4.16 Junior Boys "Last Exit"
Life In The Sun (Embee Remix) 4.05 JOL "Blueprints #01"
Full Circle 5.16 Karl-Martin Almqvist "Full Circle"
Demo 1 3.58 Nils Krogh "Disposition EP"
Cool Out 3.04 Leroy Hutson "Sunday Afternoon At Dingwalls"
Daddy Thing 3.50 Jaheim "Ghetto Classics"
Like A DJ 3.49 Jaheim "Ghetto Classics"
Side 2 14.23 The Impressions "Loving Power"
Forgetful 3.42 Jaheim "Ghetto Classics"
Come Sunday 9.30 Archie Shepp "The Cry Of My People"
Wellen 6.24 Dirk Leyers "Kompakt Total 6"
Tell Me About It 6.56 Superpitcher "Kompakt Total 6"
Hate 5.46 Cibelle "Cibelle"
Cores 2 21.07 Caetano Veloso "Cores Nomes"
Boogie Down 7.03 The Similou "Blueprints #01"
Live at Dominoes 5.38 The Avalanches "Since I Left You"
Extra Kings 3.46 The Avalanches "Since I Left You"
Old Gospel 10.43 Jackie McLean "New And Old Gospel"
Under The Sun 7.02 Junior Boys "Last Exit"
Handed Down 5.07 Ludvig Berghe Trio "Weekend"
Afternoon Sister 2.24 Air "The Virgin Suicides"
Ghost Song 2.16 Air "The Virgin Suicides"
Emtpy House 2.58 Air "The Virgin Suicides"
Crystal Silence 9.05 Gary Burton with Chick Corea "Crystal Silence"

torsdag, oktober 26, 2006

Musik vecka 43

Jag tänkte införa en ny rutin. Jag tänkte publicera mina spellistor för varje vecka från och med nu. Jag är nämligen en kvadratisk rutinmänniska så jag ser alltid till att varje vecka ha en låtlista som jag arbetar mig igenom. Jag vet, det är kanske lite självupptaget - men se det gärna som inspiration, voyeurism, eller ett tillfälle att gnälla på min musiksmak.

Doj-Doj 7.29 Eje Thelin "Eje Thelin 1966 with Barney Wilen"
Drum Rhythm A 2.15 Koop "Koop Islands"
Forces... Darling 5.03 Koop "Koop Islands"
Last Exit 6.36 Junior Boys "Last Exit"
Neon Rider 2.08 Junior Boys "Last Exit"
Jazz Manifesto 6.43 Ludvig Berghe Trio "Weekend"
Mood of Love 4.35 Jaqee "Blaqalixious"
Headfall 3.57 Jaqee "Blaqalixious"
Side One 15.44 Barbara Mason "Yes, I'm Ready"
Recovery 3.41 New Buffalo "The Last Beautiful Day"
Etoh 5.03 The Avalanches "Since I Left You"
Summer Crane 4.39 The Avalanches "Since I Left You"
Little Journey 1.35 The Avalanches "Since I Left You"
Dorian 6.49 Roy Haynes "Sunday Afternoon At Dingwalls"
Feel Like Making Love 6.07 Ricardo Marrero And The Group Time "Sunday Afternoon At Dingwalls"
Alone (Nils Krogh Remix) 4.41 Tennishero "Blueprints #01"
Sideways 4.09 Andrew Hill "Passing Ships"
Luck Of Lucien 4.34 A Tribe Called Quest "Sunday Afternoon At Dingwalls"
The Cry Of My People 5.45 Archie Shepp "The Cry Of My People"
African Drum Suite (Part One) 0.35 Archie Shepp "The Cry Of My People"
African Drum Suite (Part Two) 7.34 Archie Shepp "The Cry Of My People"
Gothia Limone 4.11 Embee "Blueprints #01"
Side 1 17.30 Al Wilson "Searching For The Dolphins"
Se E Tarde Me Perdoa 2.53 Bossa Tres e Jo Basile "Bossa Tres e Jo Basile"
Nao Faz Assim 2.53 Bossa Tres e Jo Basile "Bossa Tres e Jo Basile"
Koop Islands Blues 4.34 Koop "Koop Islands"
I See A Different You 3.16 Koop "Koop Islands"
Let's Elope 3.14 Koop "Koop Islands"
The View From Her Room 8.08 Weekend "Sunday Afternoon At Dingwalls" Decline In Retrospect 1.58 Ludvig Berghe Trio "Weekend"
Highschool Lover 2.42 Air "The Virgin Suicides"
Bathroom Girl 2.25 Air "The Virgin Suicides"
Dirty Trip 6.12 Air "The Virgin Suicides"
Cemetary Party 2.36 Air "The Virgin Suicides"

måndag, oktober 23, 2006

Murbräckan

Kenny Garrett, Downbeat, mars 2005:

”I try to stand as close to my understanding of the truth as possible, and Pharoah is that to me. /.../ Pharoah shows me that I can do things differently – make the note a little bigger or sing more. He brings me closer to what I’m trying to get to.”

Det är svårt att inte hålla med. Pharoah Sanders är en av de där sista ”mytiska” saxofonisterna. En jazzprofet med överjordisk auktoritet. En budbärare från en annan värld. En insiktsfullare tillvaro. Det förmedvetna. Det ursinn(l)iga. Den ursprungliga rösten. De allra första vibrationerna. Eller "The Cry" som det heter inom den afrikanskamerikanska jazzmytologin. Detta var den sanning Pharoah Sanders sökte tillsammans med John Coltrane i slutet av 60-talet. Det spelar ingen roll att han hittade den i indiska melodicykler, panafrikansk hi-life, totalspräckt friform, svettig hardbop eller långa modala österländska slingor. Det spelar igen roll om du lyssnar på den skräniga Jewels of Thought,den euforiska Love In Us All eller den traditionstunga Journey to the One. Pharoah är alltid Pharoah. Han är liksom transcendental.



Detta vet Kenny Garrett bättre än många andra och därför bjöd han in Pharoah Sanders när han skulle spela in Beyond the Wall.Kanske hade han kraschlandat rakt ned i Kinesiska muren annars. Inte för att han inte kan leverera spirituella brännmärken själv, utan snarare för att man kan fråga sig om han verkligen kan komma undan med att sampla tibetanska munkar hur som helst och skriva sentimentala ballader om tsunamin. Det står liksom välbeställd new-age, all-natural, qigong och österländsk kvasifilosofi skrivet över hela Beyond The Wall. Dessutom lär Garretts spelning på jazzfestivalen i somras har varit katastrofalt inställsam.

Men icke när han har åldermannen Pharoah Sanders vid sin sida. Inte heller när han dedikerar hela plattan åt den tunga modala friheten hos McCoy Tyner. Eller när han har med gamle vibrafonisten Bobby Hutcherson, pianisten Mulgrew Miller och explosionen Brian Blade bakom trummorna. Inte heller när han själv visar sig vara tokinspirerad och tänder eld på altsaxofonen gång på gång.

Beyond The Wall är med andra ord full av andliga brännmärkningar. Visst kan några smekningar bli väl finkänsliga, men just som den inställsamma handen börjar röra sig mot Lung Ching-teet och den kinesiska vallmosalvan då ryter den gamla draken Sanders till och sprutar frätande andlighet tillsammans med giftormen Garrett. Tillsammans stiger de upp till himlen, sammanflätade av tyngdlösa modala melodier, upplyfta mot det eviga ljuset av muskulösa blockackord, sakta glidande genom dimmiga ekon från det tidiga 70-talets Impulsekatalog med tiotusen tibetanska munkar under sig, en Dalai Lama och en amerikansk souljazzkör från gospeldeltat, smattrande slagverk nere i skärselden, utsträckta armar, besatta rytmer, eufori, femtusenåriga religiösa grubblerier och en drygt hundraårig jazztradition. Som i Calling ungefär.

Viktigt komplement: Missa inte japanska Sleep Walkers nysläppta The Voyage. Eftersom även Sleep Walker är besatta av det tidiga 70-talets Impulsekatalog bjöd även de in Pharoah Sanders. Han gästar på titelspåret och resultatet blev en 12 minuter lång eldsvans.

Som sagt, Pharoah är alltid Pharoah.

onsdag, oktober 18, 2006

Andrew Hill - igen!

När jag trodde jag visste allt om Andrew Hill upptäcker jag Passing Ships.När jag inte ens visste att den fanns dyker den plötsligt upp och framstår som den optimala Andrew Hill-plattan. När det mest kändes som en vacker tanke i teorin visar den sig vara den fulländade föreningen av den aviga komplexiteten från Black Fire och den kärva souljazzen från Grass Roots. Som om det var noggrannt uträknat, fastän det låter fullkomligt spontant.

Jag som främst köpte den för att komplettera min samling fick en av jazzens tjugo bästa skivor i min hand. Nej, jag överdriver inte.



Att Passing Ships aldrig släpptes när det begav sig är förstås ett mysterium. Den innehåller en tidigare outgiven session från 1969 med en förbluffande nonett. (Woody Shaw på trumpet! Joe Farrell på sax! Lenny White på trummor!) Det var först för ett par år sedan som jazzforskarna på Blue Note lyckades gräva fram den.

Men Andrew Hill själv skulle nog mest avfärda den som en ”period piece”. Precis som den där gången då jag försökte pumpa honom på information om den nästan lika briljanta Lift Every Voice.

söndag, oktober 15, 2006

The Big Easy 2

Fler minnen från New Orleans. Skivköpen. Men bara ett namn från Louisiana.

Gene Ammons "Brother Jug" (Prestige 1969)
Rolf & Joachim Kuhn Quartet "Impressions of New York" (Impulse 1967)
Yusef Lateef "A Flat, G Flat and C" (Impulse 1966)
Wynton Marsalis "J Mood" (Columbia 1986)
Jackie Wilson "Higher and Higher" (Brunswick 1967)
Richie Cole "Alto Madness" (Muse 1977)
Wayne Shorter "Odyssey of Iska" (Blue Note 1970)
John Hicks "Some Other Time" (Theresa 1981)
The Dells "There Is" (Cadet 1967)
Al Jazzbo Collins & The Bandidos "A Lovely Bunch Of..." (Impulse 1967)
Astrud Gilberto "With Stanley Turrentine" (CTi 1971)
Four Tops "Reach Out!" (Tamla Motown 1966)

The Big Easy 1

Det blir svårt att glömma New Orleans. Värmen, fukten, jazzen, jambalayan, smutsen, drinkarna, spåren efter Katrina.

Här är några fler minnen.



















torsdag, oktober 12, 2006

Shakespeare på jazzspråk – läskigt, eller?

MusicMusicMusic är och förblir ett bisarrt namn på en av Sveriges skönaste jazztrior. Bröderna Fabian Kallerdahl och Josef Kallerdahl, piano och bas, döpte bandet efter låten Music Music Music som de hörde i en våldsamt svängig version på en gammal Ahmad Jamal-platta. Kort därefter anslöt trummisen Michael Edlund.

MusicMusicMusic ska tolkas bokstavligt. De har alltid spelat först och analyserat och filosoferat sen. De är i musiken idéerna föds. De vrider, vänder, svänger, slänger, förlänger, stökar, bökar, kopplar, stoppar, hoppar, startar och urartar. Allting händer i ett NU som går till frontalangrepp. Precis som en jazztrio ska funka.



Inget undantag på nya plattan Macbeth (Hoob Jazz). Samtidigt är själva premissen annorlunda än på de två tidigare plattorna One, Two, Free och What’s a Good Boss Anyway?. Här är nämligen alla låtar utom tre skapade för en uppsättning av Macbeth på Den Nationale Scene i Bergen. Läskigt? Nej, Fabian Kallerdahl & Co iscensätter sina musikaliska Shakespeare-tolkningar i realtid och slingrar sig förbi alla stela finkulturella väghinder med Thelonious Monk som navigator. Självklart är de lite tyngre i sinnet - vore konstigt annars med tanke på Macbeths becksvarta maktstudier och desperata blodspillan - men i grunden är MusicMusicMusic lika stökigt svängiga som vanligt. Förutom då den där viktiga, särpräglade meditativa linjen som de började dra upp på förra plattans mooghymn Satoshi.

Även på Macbeth smyger sig mer och mer elektronik in. Vilket förstås är jättebra. Fast MusicMusicMusic har alltid rört sig utanför de snäva traditionerna. På första plattan fanns två lysande remixar och de lirar jämt och ständigt med Hird och andra Gonkyburg-akter. På Macbeth ger de sig också på en briljant version av Earth Wind and Fires September så fort Shakespeare-dramat är över. Så här. För att sedan göra en helomvändning mot Bernsteins Some Other Time – jazztrions kanske mest klassiska klassiker. Det är precis så de funkar.

En sak till: Missa heller inte Fabian Kallerdahl Galores platta Maxi Music som kom tidigare i våras, samtidigt som han blev årets "Jazz i Sverige"-artist. Precis som Macbeth stakar den ut jazzens framtid på ett högst personligt vis. Främst genom att obekymrat montera ned gränserna mellan pop och jazz. Så här. Fabians version av Hoagy Charmichaels The Nearness of You med fru Lindha Kallerdahl på sång är fortfarande årets låt. Den är inte jazz, den är inte pop, den är ovan kategorisering.

tisdag, oktober 10, 2006

Ledsen, men vi har stängt

Jag vet ärligt talat inte hur många Gilles Peterson-samlingar jag skrivit om till dags dato. Den mannen verkar ständigt hitta nya anledningar att sätta ihop ännu en skiva och kapitalisera ytterligare på sitt överexponerade varumärke.

Inte för att jag tvivlar på hans passion för musiken. Däremot är det konstigt att Sunday Afternoon At Dingwalls (Ether Records) släpps först nu. Det var ju här, på denna mytomspunna Londonklubb, som den unge jazzfanatikern Gilles Peterson byggde sin status som klubbjazzvärldens viktigaste smakdomare tillsammans med sin vapendragare Patrick Forge. Det var här som begreppet ”Acid Jazz” myntades i marginalerna av Acid House-vågen i slutet av 80-talet. Det var här som ett fanatiskt kollektiv av jazzdansare, neo-mods och post-soulboys samlades varje söndagseftermiddag för att dansa sig galna till latinfusion, groovejazz och funksoul under banderollen "Talkin´Loud and Sayin´Something".

Utan Dingwalls ingen Acid Jazz-rörelse, ingen Straight No Chaser och ingen global klubbjazz.



Men varför i hela världen kommer den här samlingen nu? Det är i alla fall minst tio år för sent. Hade jag fått den här skivan i min hand 1993 hade jag gråtit glädjetårar. Att de rastlösa trendvindarna har blåst förbi dansgolvsjazzen sedan länge borde vara tecken nog att tänka till. Att det här känns som en rätt ohipp platta år 2006 - när till och med den globala klubbjazzen har fått flytta till mindre lokaler - är möjligtvis ganska sympatiskt på ett trotsigt vis, men knappast en vettig anledning.

Dock rymmer Sunday Afternoon At Dingwalls alldeles utmärkt musik. Janet Lawsons signaturmelodi Sunday Afternoon, Willis Jacksons Nother’n Like Thuther’n, Ricardo Marrero and The Group Times Feel Like Making Love och Roy Haynes Dorian. Allihopa är de strålande. Men här finns även sköna spår som A Tribe Called Quests Luck of Lucien och Soul II Souls Fairplay som på gott och ont placerar skivan i sin historiska kontext.

Givetvis finns också Mark Murphys Empty Faces på plats. ”När jag besökte de klubbarna blev jag helt paff av att se hur folk dansade till min musik”, berättade den gamle jazzsångaren när jag intervjuade honom i Helsingfors förra året. I gengäld skrev han tempojazzklassikern Dingwalls. Att äntligen ha Weekends The View from Her Room från 1982 (som Kyoto Jazz Massive gjorde sin egen version av tillsammans med Bebel Gilberto för sisådär fem år sedan) på CD är också glädjande. I det här sammanhanget känns den faktiskt som den brittiska klubbjazzens urkund.

Men just nu, i oktober 2006, behöver jag den inte så mycket. Dingwalls har tyvärr stängt.

måndag, oktober 09, 2006

Sweet Home Alabama

Okej, här kommer en till reseskildring när jag nu ändå är ute och reser.

Här borta i Alabama kommer man inte någonstans utan bil. Jag har inte ens sett en antydan till kollektivtrafik. Egen bil och eget gevär är fundamenta. Desto mer avgörande blir den lilla GPS-navigator som vi har till hjälp på våra turer - med John Cleese som ciceron!

Ja, ja, kanske skulle vi ha haft Bill Bob Thorntons röst för att vara helt korrekta, men nöjet är helt på vår sida.



Hur som helst, med sin myndiga och lite nippriga brittiska stämma guidar Mr Cleese oss genom Birmingham, Alabama. Med bestämda utrop som "Turn left!" och "In 800 meters, exit right!" styr han oss rätt. Fast om man kört fel blir det mer komplicerat: "Turn around when possible, so that your vehicle is facing in the opposite direction from the direction in which you are directing your vehicle." Mr Cleese började till och med gasta denna fras inifrån min golfbag när jag trodde att han låg och sov. Avslutningen är också obetalbar: "You have reached your destination. You may get out of the vehicle, but I'm not going to help you carry your bags. From now on, you're on your own!"



Det är lummigare än man kan tro här nere i Alabama. Massor av tät grön skog mest överallt, men inte några sunkiga träskmarker utan mer av ett friskt klorofyllandskap. I den norra delen, där vi befinner oss, är det också förhållandevis torrt - med sydstatsmått mätt - vilket betyder typ 86% luftfuktighet och 31 grader varmt.

Här hälsar man på varandra med "Howdy" och har en så bred dialekt att det är omöjligt att inte betrakta folk som lite halvtröga. Precis som Billy Bob. Vilket väl beror på att den amerikanska populärkulturens stereotyper har lärt oss att sydstatare är på det viset - efterblivna kusiner från landet alternativt korrumperade religiösa fantatiker. Jag har inte träffat någon av dessa hittills. Däremot förstår man ganska snabbt att det finns en speciell sydstatshållning som är både avslappnad, liksom generöst lunkande genom tillvaron, och lite knepig på samma gång. När jag försöker tolka en bildekal med texten "I'm no longer with stupid" som anti-Bush skakar våra svenska vänner på huvudet. Så subtil är man inte här nere.



Några subtiliteter möter heller inte ögat när var och varannat hus har börjat pynta för Halloween.



Men som svensk är det - förstås - riktigt lätt att komma överens med folk här nere. Det haglar gemytliga "Glad to have you here, Folks!" mest hela tiden, trots de inre oceanerna mellan oss. Försök bara inte beställa in en öl på en söndag. Du skola icke dricka på helgdagen. Vissa regioner lär tydligen vara rena nykterhetsreservat, så kallade "dry states".

I morgon blir det tvärtom. Då åker vi till New Orleans, den amerikanska söderns sargade Babylon.

söndag, oktober 08, 2006

I en egen division

Jag måste bara säga det ännu en gång, hur cool var inte Miles Davis?

Kolla in hur han improviserar fram musiken Louis Malles Hiss till galgen framför filmduken i Paris 1957. Jag visste inte ens att det här fanns på film. Jazzminimalism i kvadrat!



Och hur cool, fast samtidigt nästan lite förbannad, är han inte här - 13 år senare på Isle Of Wight-festivalen? Plus hur skitnödig ser inte Keith Jarrett ut?

onsdag, oktober 04, 2006

Rapport från Koop Islands

Just nu hände någonting. Jag har suttit och lyssnat på Koops purfärska Koop Islands och i min iTunes följs den nu av Krzysztof Komedas musik till Henning Carlsens exotiska kärleksdrama Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat från 1967 med Harriet Andersson i huvudrollen.

Ett sammanträffande, jag svär. Men Magnus och Oscar i Koop nickar med alla säkerhet gillande.



Vad som började som en strikt alfabetisk koppling visar sig snart rymma en värld av referenser. Framför allt eftersom Koop Islands är om möjligt ännu mer filmisk än de tidigare Sons of Koop och Waltz for Koop. Den är faktiskt farligt späckad av cinematiska drömmar och romantisk dramaturgi. Det räcker bara att se videon till Come to Me för att förstå hur mycket The Great Gatsby, La Dolce Vita och Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat som Koop numera består av.

Kanske är det en strategisk utveckling. Att de hade releasepartyt för nya plattan på neo-burleskklubben Debonair i Stockholm och att motsvarande fest för Waltz for Koop för drygt 4 år sedan hölls på Raw Fusion säger en hel del om hur klubblivet har förändrats. Ironiskt nog verkar tiden äntligen ha hunnit i kapp Koop-killarnas faiblesse för klänningar.



Musikaliskt har det sagts att Koop skulle ha lämnat den svenska skärgården för den karibiska övärlden och att Koop Islands bygger mer på 40-talsswing och 50-talskalypso än på skandinavisk 60-talsjazz. Egentligen inte. Den stråkklädda jazzvalsen bakom Rob Gallaghers engelska berättarröst i Beyond the Song och Yukimi Naganos avslutning i Whenever There is You är om något en jättedos nordeuropeisk melankoli. Samtidigt vore det väl konstigt om inte Koop hade utvecklats. Forces... Darling hämtar exotismen från Gene Krupas djungelrytmer medan Nils Berg spelar Benny Goodman-klarinett à la 1941. Och här finns gott om kontinentala dragspel som känns igen från Koops tidigare remix av Astor Piazzollas Vuelvo al Sur. Koop Island Blues med sång av Ane Brun är definitivt också mer Patsy Kline än Monica Zetterlund och fungerar alldeles utmärkt när jag blickar ut mot de stora barrträden här borta i Birmingham, Alabama.

Men framför allt är det viktigt att en gång för alla sluta betrakta Koop som ett jazzband. Koop Islands är en popplatta mer än något annat. Mikael Sundins sång på Let’s Elope låter till och med lite som Morrissey. Att samma låt rymmer både marimba och Sonny Rollins-saxofon visar egentligen bara på popens möjligheter år 2006.

Därmed inte sagt att Koop Islands är den fantastiska platta jag hade hoppats på. Den har några fullkomligt perfekta låtar, absolut, men den är bäst i klassen på ett ibland ganska avslaget sätt. Den räcker upp handen på alla frågor och får högsta poäng i stilövning efter stilövning. Till slut blir det lite väl smakfullt och korrekt.

måndag, oktober 02, 2006

Nördigt, men nödvändigt

Det finns få saker som gör måndagmornar uthärdliga. Snygga och bekväma kläder är en. Att ha planerat in en massa saker att göra direkt när man kommer till kontoret är en annan. (Men helst inte möten, det blir katastrof, utan någonting mekaniskt som man kan smygstarta med ända fram till lunch.)

Rätt musik är den tredje och mest avgörande. "Rätt" som i jag-svävar-från-porten-till-bussen. I morse hade jag en finfin övergång från Jaheims soulmästerverk The Choosen One till The Impressions We Must Be In Love från 1969. Givetvis eftersom den första innehåller en upplyftande sampling från den senare, eller om det nu är The Five Stairsteps minst lika fantastiska version från 1968. Sådant räddar måndagar.

Fast jag ska inte klaga. I morgon åker jag till Alabama och Louisiana. Jo, det är sant.