Andrew Hill - igen!

När jag trodde jag visste allt om Andrew Hill upptäcker jag Passing Ships.När jag inte ens visste att den fanns dyker den plötsligt upp och framstår som den optimala Andrew Hill-plattan. När det mest kändes som en vacker tanke i teorin visar den sig vara den fulländade föreningen av den aviga komplexiteten från Black Fire och den kärva souljazzen från Grass Roots. Som om det var noggrannt uträknat, fastän det låter fullkomligt spontant.

Jag som främst köpte den för att komplettera min samling fick en av jazzens tjugo bästa skivor i min hand. Nej, jag överdriver inte.



Att Passing Ships aldrig släpptes när det begav sig är förstås ett mysterium. Den innehåller en tidigare outgiven session från 1969 med en förbluffande nonett. (Woody Shaw på trumpet! Joe Farrell på sax! Lenny White på trummor!) Det var först för ett par år sedan som jazzforskarna på Blue Note lyckades gräva fram den.

Men Andrew Hill själv skulle nog mest avfärda den som en ”period piece”. Precis som den där gången då jag försökte pumpa honom på information om den nästan lika briljanta Lift Every Voice.