Rapport från Koop Islands

Just nu hände någonting. Jag har suttit och lyssnat på Koops purfärska Koop Islands och i min iTunes följs den nu av Krzysztof Komedas musik till Henning Carlsens exotiska kärleksdrama Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat från 1967 med Harriet Andersson i huvudrollen.

Ett sammanträffande, jag svär. Men Magnus och Oscar i Koop nickar med alla säkerhet gillande.



Vad som började som en strikt alfabetisk koppling visar sig snart rymma en värld av referenser. Framför allt eftersom Koop Islands är om möjligt ännu mer filmisk än de tidigare Sons of Koop och Waltz for Koop. Den är faktiskt farligt späckad av cinematiska drömmar och romantisk dramaturgi. Det räcker bara att se videon till Come to Me för att förstå hur mycket The Great Gatsby, La Dolce Vita och Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat som Koop numera består av.

Kanske är det en strategisk utveckling. Att de hade releasepartyt för nya plattan på neo-burleskklubben Debonair i Stockholm och att motsvarande fest för Waltz for Koop för drygt 4 år sedan hölls på Raw Fusion säger en hel del om hur klubblivet har förändrats. Ironiskt nog verkar tiden äntligen ha hunnit i kapp Koop-killarnas faiblesse för klänningar.



Musikaliskt har det sagts att Koop skulle ha lämnat den svenska skärgården för den karibiska övärlden och att Koop Islands bygger mer på 40-talsswing och 50-talskalypso än på skandinavisk 60-talsjazz. Egentligen inte. Den stråkklädda jazzvalsen bakom Rob Gallaghers engelska berättarröst i Beyond the Song och Yukimi Naganos avslutning i Whenever There is You är om något en jättedos nordeuropeisk melankoli. Samtidigt vore det väl konstigt om inte Koop hade utvecklats. Forces... Darling hämtar exotismen från Gene Krupas djungelrytmer medan Nils Berg spelar Benny Goodman-klarinett à la 1941. Och här finns gott om kontinentala dragspel som känns igen från Koops tidigare remix av Astor Piazzollas Vuelvo al Sur. Koop Island Blues med sång av Ane Brun är definitivt också mer Patsy Kline än Monica Zetterlund och fungerar alldeles utmärkt när jag blickar ut mot de stora barrträden här borta i Birmingham, Alabama.

Men framför allt är det viktigt att en gång för alla sluta betrakta Koop som ett jazzband. Koop Islands är en popplatta mer än något annat. Mikael Sundins sång på Let’s Elope låter till och med lite som Morrissey. Att samma låt rymmer både marimba och Sonny Rollins-saxofon visar egentligen bara på popens möjligheter år 2006.

Därmed inte sagt att Koop Islands är den fantastiska platta jag hade hoppats på. Den har några fullkomligt perfekta låtar, absolut, men den är bäst i klassen på ett ibland ganska avslaget sätt. Den räcker upp handen på alla frågor och får högsta poäng i stilövning efter stilövning. Till slut blir det lite väl smakfullt och korrekt.