lördag, september 30, 2006

Pass på!

Jag blev så entusiastisk efter att ha skrivit om topplattan On The Spot att jag nu måste publicera en recension – en mycket relevant sådan – som jag skrev om den tionde delen i Caprices samlingsserie Svensk jazzhistoria, den del som dokumenterar den svenska jazzen mellan 1965 och 1969. Precis som Impulse-texten hann den aldrig bli publicerad innan La Musik skrotades.

Frågar du mig är detta tveklöst bland det bästa som över huvud taget har släppts i boxväg inom jazzen. Jag säger det igen: tveklöst. Den knockade mig totalt när den kom i slutet av förra året. Dessutom blir man exalterad bara av den coola titeln "Watch Out!".

Det blir sällan bättre än så här.



Watch Out! Svensk jazzhistoria vol. 10: 1965-1969
Caprice/CDA

Det var INTE bättre förr. Måste säga det högt för mig själv om och om igen när jag lyssnar igenom den här boxen.

Det var inte bättre år 1965. Måste hindra mig själv från att falla till föga och se det som händer just nu som klena ekon av den jazz som skapades i Sverige i slutet av 60-talet, innan jag själv ens var påtänkt. Det är trots allt i din samtid, Tobias, som du hittar den mest relevanta jazzen. Måste se till att du inte tappar greppet inför dessa fyra cd-skivor, just eftersom de dokumenterar vad som var den kanske främsta guldåldern i svensk jazzhistoria: de hyperprogressiva åren mellan 1965 och 1969.

För i denna den tionde volymen i Caprices och SR P2:s jazzhistoriska projekt finns stundtals den bästa jazz jag någonsin hört. Här finns ett antal moderna klassiker från Staffan Abeleen & Lars Färnlöf, Monica Zetterlund, Bernt Egerbladh och Börje Fredriksson – samtliga skurna enligt kompromisslöst jazzmodernistiskt snitt och skräddade med det finaste svenska handlaget. Här finns de svindlande rymderna i Jan Johanssons, Georg Riedels och Bengt-Arne Wallins ambitiösa synteser av svensk folkton och eldig jazzenergi. Här finns även ett unikt litet pianosolo av Lars Gullin som vid det här laget hade flytt ut till den småländska landsbygden.



Här finns djärv friform från ”Frippe” Nordström och livsfarliga kollektiva improvisationer längs turkiska skalor i Bernt Rosengrens sena 60-talskvartett. Här finns den fantastiska kvartetten med Bengt Ernryd och Jan Wallgren som nosar på den indiska ragans cykler i kombination med ett rejäl dos av Miles modala atmosfär – redan 1965! Här finns också Don Cherry som tillsammans med Rosengren tvinnar ihop del för del i maratonstycket Brotherhood Suite, mitt inne i rökelsemolnen, med kostymerna sedan länge i garderoben. Och här finns givetvis George Russell, den modala jazzens gudfader och chefideolog, som bodde i Sverige och ledde Emanons storband vid denna tid.

Nästan alla av de 55 låtar som jazzarkeologerna Jan Bruér och Bengt Nyquist har grävt fram osar av djärv modernism och estetisk precision. Till och med Arne Domnérus (ja, i synnerhet han) låter fantastisk i de olika spåren med Radiojazzgruppen. Här finns ett spår tillsammans med Leif Strands kammarkör från 1969 som liksom reser sig som en stor suggestiv mur runt omkring en. Precis som när Gilbert Holmströms kvintett parade ihop sig med Göteborgs kammarkör i den maffiga modala jazzvalsen Resan till Hellas tre år tidigare. Hippt är bara förnamnet. Detta var hisnande år.

Framför allt var det år som visar på den kreativitet som följde av alla de fantastiska bokningar som fyllde Gyllene Cirkeln på 60-talet. Här spelade ju alla de viktiga amerikanska musikerna, från Ornette Coleman och Albert Ayler till Stanley Turrentine och Eddie Harris. Alltså de som inte kunde fylla Konserthuset som John Coltrane, Miles och Stan Getz.



Lägg till att svensk konstliv lyfte rejält under 60-talet med Moderna Museet under Pontus Hulténs ledning som explosiv samlingspunkt. Det var happenings, installationer och konkret poesi om vartannat med konstnärer som Öyvind Fahlström och Åke Hodell i spetsen. Och det spelades förstås en hel del jazz på Moderna. Särkilt happeningbenägna var Lasse Werner och hans vänner som gärna dekonstruerade jazzen i sina framträdande och på köpet skapade skådisar av både Janne ”Loffe” Karlsson och Gösta Wälivaara. Man får heller inte glömma den vilt politiska 68-andan och all psykedelia och flower-power som självklart påverkade jazzen. Här dyker Hansson & Karlsson och Peps tidiga bluesband upp medan proggen skymtar till i Roland Keijsers kvartett som snart skulle byta namn till Arbete & Fritid.

Den verkliga styrkan i den här volymen ligger emellertid i att Bruér och Nyquist har nosat fram så mycket obskyrt och tidigare outgivet material. Dessutom av så vansinnigt hög klass. Framför allt handlar det om radioinspelningar, ofta specialkomponerade och unika uppsättningar som hittats i arkiven. Att jazzradion spelade en huvudroll i svenskt jazzliv framgår med nästan självbelåten tydlighet i det 90-sidiga häftet. Vad som dock förvånar när man läser texterna är hur utsatt jazzen var under denna tid och hur svårt det var för jazzmusiker att få spelningar. 1967 beskrivs som ett katastrofår, något som absolut inte hörs i musiken.

I den långa essän kan man också läsa om alla de grupperingar, byråkratiska intriger och politiska kontroverser som uppstod kring jazzscenerna, någonting som känns väldigt svenskt. Tyvärr skrivs det inte lika mycket om musiken, stilblandningarna, tidsandan och visionerna i vad som mest liknar en torr årsbok, endast räddad av sitt rika bildmaterial. Det ”dokumentariska” problemet skymtar även i musikurvalet när några spår tradjazz helt plötsligt dyker upp eftersom detta råkade vara en populär (men knappast representativ) genre vid denna tid.



I övrigt går det knappast att överskatta betydelsen av denna box. Den jazz som skapades under 60-talet, framför allt de modala experimenten och frijazzen, är utan tvekan den musik som har påverkat dagens jazz mest av allt. I Sverige och i övriga världen. Här finns med andra ord de viktigaste rötterna för den som vill förstå dagens svenska jazzscen – akustisk såväl som elektronisk. Det var just där jag tvekade först. Jag blev uppriktigt talat överrumplad av musiken i den här boxen, jag som trodde jag hade hyfsad koll på svensk 60-talsjazz. För ett ögonblick kändes dagens svenska jazz rätt ointressant i jämförelse med det som Staffan Abeleen spelade in 1966. Den mesta verkade plötsligt futtigt när man hörde ett spår som Watch Out!, Nils Lindbergs congadrivna tempojazz från 1969.

Tur att du sansade dig, Tobias. Detta är visserligen rötterna. Detta är det stilistiska ursprunget. Detta är och förblir tidlös musik. Men den är inte, vilket är avgörande, samtida. Lyssna på det bästa som kommer från Moserobie, Hoob eller Headspin idag och du hör skillnaden. Energin och pulsen är en helt annan.

Det var inte bättre förr. Men det var fullkomligt fantastiskt.

torsdag, september 28, 2006

The Scandinavian Masters

Antti Eerikäinen heter en av Finlands mest dedikerade, och förmodligen också trevligaste, skivsamlare. Eftersom han personligen har guidat mig genom Helsingfors bästa skivaffärer kan jag intyga att han är som en vandrande kärleksförklaring till hela 60-talsjazzen. Han var också den som efter en sen klubbnatt uppmanade Nuspirit Helsinki-producenten Tuomas Kallio att starta The Five Corners Quintet så att klubbkidsen skulle få dansa till riktigt bra jazz för omväxlings skull. I samma stund grundade han hippa skivbolaget Ricky-Tick Records.

Helt logiskt har nu denne Antti satt ihop On The Spot - A Peek At The 1960s Nordic Jazz Scene. En på många sätt livsviktig samlingsplatta med något av det bästa och mest svåråtkomliga från 60-talets nordiska jazzscen.



Vi börjar i Sandrewstudion i Stockholm, den 20 april 1961. Staffan Abeleens kvintett spelar in sin blivande klassiker Pia. Åh… som jag njuter. Abeleens piano, Lars Färnlöfs trumpet och den överjordiske Björn Netz på sax. Att svensk hardbop kunde låta på det här viset är revolutionerande. Det är så sylvasst bra jazz att det borde vara obligatorisk lyssning i grundskolan. Blotta vetskapen om att man ibland kan skåda Staffan Abeleen vandrandes längs Odengatan som en vanlig man, okänd och bortglömd, är nästan skandalöst. Man borde rulla ut röda mattan för honom!

Efter Pia följer så ett helt pärlband av nordisk modernism, komplett med många av de amerikanska hjältar som hade bosatt sig här och sporrade hela den skandinaviska jazzscenen till osannolika höjder. Vi snackar Dexter Gordon, Slide Hampton och Sahib Shihab. Här finns också danska Jazz Quintet 60 som Anders i Povo inte kunde sluta prata om när jag intervjuade honom förra året. Här finns även norska Kjell Karlsen och framför allt några riktigt tunga finska jazzare såsom Esa Pethman och Otto Donner. Det hettar också till på ett skönt sätt, om nu någon hade väntat sig uteslutande svalt nordiskt skärgårdsvemod.

Efter 10 spår rundar vi av med lunch i Helsingfors. Christian Schwindt Quintet spelade in sin suveräna Helsinki In Noon den 9 november 1965. Den hamnade på vad som kom att bli en av de mest eftersökta jazzplattorna någonsin: For Friends and Relatives. Att italienska nyjazzproducenten Nicola Conte kallar sin remix av The Five Corners Quintets Jamming (with Mr Hoagland) – som Antti skickade med i samma paket – för just ”For Friends and Relatives Version” sluter cirkeln på ett förnämligt sätt. Man måste le, vilket skönt bevis på hur den underjordiska jazzfanatismens mest subtila koder bygger broar över hela världen.

Fast märk väl, On The Spot är en kulturgärning för alla. Rika japaner möjligtvis undantagna. Bor man i Skandinavien är den obligatorisk.

söndag, september 24, 2006

Farväl filmkritiker

Farväl Falkenberg blev en besvikelse. Självklart och tyvärr. Vilken film klarar en sådan hype? Jag borde kanske ha vetat bättre, men de skyhöga förväntningarna på Jesper Ganslandts debutfilm hade till och med borrat sig in i mitt omedvetna efter de senaste veckornas homogena hyllningar.

Därmed inte sagt att Farväl Falkenberg inte är en alldeles utmärkt och på alla sätt viktig film. Det är den verkligen. Men den svenska filmkritikerkåren och alla andra proffstyckare hade redan kramat ihjäl den och lastat alla sina förhoppningar om en ny kreativ och genuint alternativ svensk filmvåg – med Jesper Ganslandt och Ruben Östlund (mannan bakom Gitarrmongot) i spetsen – på det som blev kvar. För övrigt är det en händelse som ser ut som en tanke att Ruben Östlunds utmärkta kortfilm Nattbad, en del av Knark är bajs-kampanjen, visades i reklamblocket alldeles innan Farväl Falkenberg.



Fast den främsta anledningen till att jag inte föll som en fura är hisnande enkel. Jag blev inte tillräckligt berörd. Och jag kan verkligen identifiera mig med Farväl Falkenberg, precis som alla andra som vuxit upp i en svensk småstad, precis som alla andra som desperat försöker förlänga ungdomen och skjuta upp vuxenlivets ansvar och mognad, precis som alla andra som gärna hemfaller åt melankoli och bakåtblickande i brist på tydlig riktning framåt. Men filmen levererade inte. Skit i hypen, med sitt tacksamma ämne och djärva berättande borde den ha borrat sig in i hjärtat. Visst har den sina stunder då det verkligen bränner till, men den har alldeles för många scener som bara förblir planlöst diffusa och omständliga.

Missförstå mig rätt, den lilla filmkritikern i mig nickar förstås gillande till de mjuka kontrasterna i bildspråket, reflekterar över den förhöjda nukänslan och njuter av glidningarna mellan dröm och verklighet. Den före detta filmvetaren är minst lika aktiv. Han analyserar på kommando uppbyggnaden och noterar direkt namn som Terence Mallick, Harmony Korine, Jan Troell och Larry Clark. Det är bara anteckningsblocket som saknas.

Skillnaden är att den där lilla filmkritikern och filmvetaren får bestämma allt mer sällan numera. Och då försvinner också nästan alla de teoretiska filter, analytiska processer och branshmässiga förbehåll som gjorde att jag inte kunde se film som avkoppling på flera år. Det var alltid ett intellektuellt projekt, kravfyllt och lustfyllt på en och samma gång. Jag skulle alltid lära mig någonting. Jag skulle servera en analys och gärna skriva en hel recension. Idag är mitt filmtittande betydligt enklare. Och lite ärligare. Blev jag berörd eller inte? Svårare – och kanske tråkigare – än så är det inte.

Men så plötsligt öppnas salongsdörrarna till Bio Victor i Filmhuset och jag dras in i den där märkliga blandningen av entusiasm och plikt, den frustrerade glädjen över att ha en hel filmhistoria att sätta sig in i, som kännetecknade mina hundratals Cinemateket-kvällar i början av 90-talet. Undrar om jag hinner se om Farväl Falkenberg?

torsdag, september 21, 2006

Rektorn!

Även jag har drabbats av Fibes, Oh Fibes!-febern. Njuter mest hela tiden faktiskt. Det är ”vit” västkustsoul när den är som bäst, när den vågar ta steget rätt in i sängkammaren och inte blir stående vid bardisken. Dessutom komplett med Leroy Hutson-typografi på omslaget till Emotional. Varje dag spelas Get Up! minst tre gånger på P3 och när den dyker upp är det alltid lika roligt att blicka över bordet och ställa den retoriska frågan: ”Hey, är inte det här din rektor?”

Det är nämligen så att vi har en praktikant från designskolan Hyper Island hos oss på jobbet och som av en händelse råkar ju Fibes-sångaren Christian Olsson vara rektor där. Andra gången brukar det bli ett lite mer korthugget och retsamt ”Nu är det rektorn igen!” och vid tredje tillfället - eller mest hela tiden numera - höjer vi våra blickar, möts i glatt samförstånd och konstaterar i kör: ”Rektorn!”


Veckans intertextualitet: Christian Olsson och Michael Franks.



Samtidigt i min iPod: Michael Franks västkustklassiker Sleeping Gypsy från 1977. Visst, även jag har drabbats av att västkustrock och blue-eyed-soul är bland det hippaste som finns i kölvattnet efter den omtalade Yacht Rock-sommaren 2006. Eller drabbats och drabbats? Jag har alltid gillat det mjuka och polerade, därav min hämningslösa passion för 60-talets bossanova och easy-listening. Men det har inte alltid varit lätt. Under 90-talets skrammelrockiga första hälft vågade man ju knappt ens lyssna på Prefab Sprout öppet. Hösten 2006 är helt plötsligt ordet studiomusiker positivt laddat.

Bastarden har dock alltid varit den distade elgitarren. För mig är den anledningen till att det varken går att lyssna på Toto eller Boz Scaggs och jag håller den direkt ansvarig för Todd Rundgrens sämsta stunder. Sleeping Gypsy däremot, den är befriad från alla klantigt riffande gitarrfingrar. Här finns bara mjuka, på gränsen till porriga, jazzslingor. Det är en näst intill unik platta som kapslar in den kaliforniska västkustens vemodiga solskensromantik i ett magiskt skimmer. Mycket tack vare Franks fjunigt avspända röst och den legendariske Claus Ogermans arrangemang - mannen som arrade Stan Getz, Astrud Gilbero och Walter Wanderley under den första kaliforniska bossavågen på 60-talet.

Så tvinnas trådarna samman ännu en gång, bakvägen framåt och fullpackat av liv inför hösten 2006. Där Sleeping Gypsy är en kritvit hyllning till bossanovan kontrar Fibes, Oh Fibes! med sin kritvita skandinavisk hommage till Lionel Richie. Till och med elgitarren låter grym!

Äntligen, äntligen är det tufft att vara soft.

måndag, september 18, 2006

Ännu en brasilianska i London

Den brasilianska portugisiskan måste vara världens mest elastiska språk. Åtminstone låter det så, med alla de där långa diftongerna som studsar som mjuka fonetiska gummibollar mellan stavelserna.

Min senaste favorit bland brasilianska sångerskor heter Cibelle. Hon är inte ny på scenen direkt, utan dök upp redan i slutet av 90-talet hos superproducenten Suba. Av mycket självklara skäl får man tillägga. För precis som João Gilberto (och Bebel), Marcos Valle, Nara Leão, Caetano Veloso och Gal Costa har hon en underbart mjuk och len röst - med många och långa diftonger. Och det blir faktiskt bara bättre när hon försöker sjunga på engelska på senaste plattan The Shine Of Dried Electric Leaves. Brytningen är nästan förtrollande. Helt plötsligt låter engelskan försyntare och ödmjukare än någonsin tidigare.



Förutom eventuella kommersiella avsikter, vad vet jag, har detta sin förklaring i att Cibelle numera bor i London. Därmed är det knappast en slump att hon ger sig på en tolkning av Caetano Velosos London, London tillsammans med neo-hippien Davenda Banhart, en klassisk låt som Veloso skrev under sin mytomspunna Londonexil tillsammans med Gilberto Gil i början av 70-talet och en barnsligt självklar lägesrapport fylld av både desillusionerad hemlängtan och nyfiken glädje.

"I'm wandering round and round nowhere to go
I'm lonely in London and London is lonely so
I cross the streets without fear
Everybody keeps the way clear"

I det ledet placerar sig The Shine Of Dried Electric Leaves. Den har ingenting att göra med Elis Reginas glassiga och på sitt sätt fantastiska In London från 1969. Cibelle har nämligen lämnat den lyxiga loungen från förra plattan och flyttat in i ett rivningskontrakt i nordvästra London tillsammans med sin akustiska gitarr, en gammal sampler och lite slagverk hemifrån. Där sitter hon mestadels ensam, visserligen befriad från den undertryckta ilskan hos Veloso och Gil, men minst lika intim och uppriktig.

Jag trivs väldigt bra där just nu.

onsdag, september 13, 2006

Djupt inne i det blå

Kom just på att titeln kan missförstås såhär i valtider. För kanske är det så att man som bloggare förväntas skriva någonting om det stundande valet. Ett val som faktiskt intresserar mig mer än någonsin genom en ömsesidig, pragmatisk och kanske lite oroande dragning mellan sossarna och moderaterna.

Fast nej, det här ska varken bli en politisk åsiktsblogg eller en anal webbdagbok. Jag vill missionera och inspirera, så låt oss titta in i min iTunes just nu. Där snurrar Saint Etienne, McCoy Tyner, Lindstrom & Prins Thomas, Archie Shepp, Smokey Robinson, Jaqee, Ray Barretto, Arthur Russell och Krzysztof Komeda.

Och Graham Collier förstås.



Graham Collier? Javisst, en brittisk jazzbasist och kompositör som släppte en numera klassisk septettplatta vid namn Deep Dark Blue Centre 1966. Det handlar om en modal - och monumental - asfaltsklassiker. En platta som lyckas vara fluffig och sylvass på en och samma gång. En platta som bjuder på massor av melankoli för både jazzamatörer och snobbiga proffs och som visar hur fenomenal den engelska jazzen var redan för 40 år sedan.

Jag erkänner, jag hade dålig koll på den brittiska 60-talsjazzen innan Gilles Petersons Impressed-samling dök upp för fyra år sedan. Men jag hade någorlunda koll på den yngre klubbiga 80-talsjazzen med Courtney Pine, Steve Williamson och Cleveland Watkiss i spetsen. Dessutom tycker att det sena 80-talets The Wire och Straight No Chaser, som jag själv köpt på antikvariat, fortfarande är oöverträffade som jazztidningar. Så den ofta så styvmoderligt behandlade brittiska jazzen (förutom då frijazzare som John Surman) har alltid funnit nåd hos mig.

Nu är cirkeln sluten. Idag hör engelska jazzmän som Ian Carr, Don Rendell, Tubby Hayes, Joe Harriott och Michael Garrick till mina stora hjältar och placerar sig alldeles självklart i skivhyllan intill Matthew Herbert Big Band, Scott Walker, Style Council, Bryan Ferry, Saint Etienne och Two Banks of Four. Så ser min anglofili ut. Våga inte ens nämna punkrock. Och våga inte tolka titeln på något annat sätt. ;-)

Jag passar för säkerhets skull på att avsluta genom att citera mig själv med några ord ur en recension jag skrev av Impressed with Gilles Peterson 2:

Det här är en berättelse om motkultur. När det brittiska imperiet väl hade börjat falla, Suez-krisen 1956 brukar ses som en dolkstöt, fick den dominanta konservativa high brow-kulturen successivt ge utrymme åt fler röster på den offentliga arenan. Under 50- och 60-talens ekonomiska och mediala boom började den ena motrörelsen efter den andra dyka upp, och det handlade om motrörelser som uppstod utanför den traditionella akademiska världen: Mods, Teddy Boys, Rockers och jazzens egna Hipsters. Här fanns också ”diskbänksrealisterna” inom teatern och Free Cinema-filmarna med Lindsay Anderson i spetsen. Alla sökte de förändring på ett eller annat sätt.

Nu var visserligen jazzen hipp och radikal över hela Europa, skillnaden var att den i England föll in i ett tydligt och djupgående mönster av radikal motkultur. Den brittiska kulturen har ju alltid varit resultatet av ett hårt klassamhälle och subkulturer har alltid kommit att spela en viktig roll för att stärka de svaga och utsatta.

Med andra ord är det svårt att inte känna en hel del trotsig och utmanande energi i den jazz som presenteras här. Samtidigt är nog det mest utmärkande draget den svåremotståndliga melankoli som genomsyrar alltihopa.

onsdag, september 06, 2006

Fingerfärdighet

Måste bara skriva några rader efter att äntligen ha sett Jacques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag.

Det är en fantastisk berättelse om en vilsen och hormonstinn småfifflare som mitt i sin våldsamma vardag hittar tillbaka till sin barndoms ambition att bli konstertpianist. I Audiards film heter han Tom, spelas av Romain Duris och ägnar sig åt tveksamma fastighetsaffärer i ett grådaskigt Paris. I den amerikanska förlagan från 1978 - James Tobacks gamla klassiker Fingers - heter han Jimmy, spelas av Harvey Keitel och är ett typiskt gangsterämne av Little Italy-snitt.



Oavsett vilken version du väljer är det svårt att värja sig mot hur killen dras in sitt "förlorade" pianospel. Pianolektionerna i Audiards film utklassar det mesta. Tom förstår inte ett ord av vad den kinesiska lärarinnan säger men desto mer om sina brister och deras betydelse. Pianot är som en stor och obarmhärtig spegel som ställts mitt framför honom. Här hjälper inga knytnävar eller kåtkonster. Han måste blicka in i sig själv. Allt annat är bortskalat. Inga sociala kryphål, bara total ödmjukhet och total disciplin. Tangenterna ljuger inte. Tekniken är kompromisslös. Och genom detta lär han förstås känna sitt rätta jag, som det brukar heta.

Själv har jag försökt lära mig spela golf sedan ett år tillbaka. Jag har kraschlandat gång på gång. Alltid lika brutalt. Precis samma sak där. Klubborna ljuger inte. Man kan ha tur, men det går inte att fuska. Det är, i alla fall nästan, som att sätta upp en stor obarmhärtig spegel framför sig själv.

Där har jag sett några av mina absolut sämsta sidor. Jag har blivit löjligt förbannad. Jag har slagit sönder klubbor och surat i timmar. Jag har desperat letat efter kryphål. Men precis som i Mitt hjärtas förlorade slag visar det sig alltid finnas någonting djupt tillfredställande i den värsta frustrationen. När allt annat är bortskalat.

söndag, september 03, 2006

Snygg musik!



Mina vänner på DNM (Dealers of Nordic Music) fortsätter att släppa angelägen musik i klubbmusikens elegantare och jazzigare trakter. Okej, kalla det gärna loungemusik om du svär att det inte är negativt menat. Men låt inga pensionerade rockvärderingar vakna till liv och plocka billiga poänger på att de licensierat musik till Filippa K. Nordic Lounge-serien, Jazzflora-plattorna och den strålande översikten över den nordiska electropopen på förra höstens Modern - med ursnyggt omslag av DN-illustratören Jesper Waldersten - visar gott och väl på deras ambitioner.

Fast det allra bästa med DNM är att de aldrig går ifrån idén om att släppen måste vara just SNYGGA. Senaste samlingen Blueprints Vol 1 kom i våras och var inget undantag. Råsnygg och med sköna grejer från Hird, The Similou och hyperjazziga Nils Krogh. Lite småsmart var det också att man själv fick bränna den andra cd:n genom att logga in på DNMs site.

Och det är förstås på det viset som DNM gör promotion i mp3:ornas tid. Senaste tolvan från Blueprints är Tennisheroes Alone som jag laddade ned i tre olika mixar som alla gör sitt bästa för att spetsa till originalets ganska mesiga mediumhouse. Riktigt vass är Tom Mangans techiga och lagom smutsiga Lone Ranger Mix (håll utkik efter den på iTunes).

Smart och bra. Och snyggt!