Djupt inne i det blå

Kom just på att titeln kan missförstås såhär i valtider. För kanske är det så att man som bloggare förväntas skriva någonting om det stundande valet. Ett val som faktiskt intresserar mig mer än någonsin genom en ömsesidig, pragmatisk och kanske lite oroande dragning mellan sossarna och moderaterna.

Fast nej, det här ska varken bli en politisk åsiktsblogg eller en anal webbdagbok. Jag vill missionera och inspirera, så låt oss titta in i min iTunes just nu. Där snurrar Saint Etienne, McCoy Tyner, Lindstrom & Prins Thomas, Archie Shepp, Smokey Robinson, Jaqee, Ray Barretto, Arthur Russell och Krzysztof Komeda.

Och Graham Collier förstås.



Graham Collier? Javisst, en brittisk jazzbasist och kompositör som släppte en numera klassisk septettplatta vid namn Deep Dark Blue Centre 1966. Det handlar om en modal - och monumental - asfaltsklassiker. En platta som lyckas vara fluffig och sylvass på en och samma gång. En platta som bjuder på massor av melankoli för både jazzamatörer och snobbiga proffs och som visar hur fenomenal den engelska jazzen var redan för 40 år sedan.

Jag erkänner, jag hade dålig koll på den brittiska 60-talsjazzen innan Gilles Petersons Impressed-samling dök upp för fyra år sedan. Men jag hade någorlunda koll på den yngre klubbiga 80-talsjazzen med Courtney Pine, Steve Williamson och Cleveland Watkiss i spetsen. Dessutom tycker att det sena 80-talets The Wire och Straight No Chaser, som jag själv köpt på antikvariat, fortfarande är oöverträffade som jazztidningar. Så den ofta så styvmoderligt behandlade brittiska jazzen (förutom då frijazzare som John Surman) har alltid funnit nåd hos mig.

Nu är cirkeln sluten. Idag hör engelska jazzmän som Ian Carr, Don Rendell, Tubby Hayes, Joe Harriott och Michael Garrick till mina stora hjältar och placerar sig alldeles självklart i skivhyllan intill Matthew Herbert Big Band, Scott Walker, Style Council, Bryan Ferry, Saint Etienne och Two Banks of Four. Så ser min anglofili ut. Våga inte ens nämna punkrock. Och våga inte tolka titeln på något annat sätt. ;-)

Jag passar för säkerhets skull på att avsluta genom att citera mig själv med några ord ur en recension jag skrev av Impressed with Gilles Peterson 2:

Det här är en berättelse om motkultur. När det brittiska imperiet väl hade börjat falla, Suez-krisen 1956 brukar ses som en dolkstöt, fick den dominanta konservativa high brow-kulturen successivt ge utrymme åt fler röster på den offentliga arenan. Under 50- och 60-talens ekonomiska och mediala boom började den ena motrörelsen efter den andra dyka upp, och det handlade om motrörelser som uppstod utanför den traditionella akademiska världen: Mods, Teddy Boys, Rockers och jazzens egna Hipsters. Här fanns också ”diskbänksrealisterna” inom teatern och Free Cinema-filmarna med Lindsay Anderson i spetsen. Alla sökte de förändring på ett eller annat sätt.

Nu var visserligen jazzen hipp och radikal över hela Europa, skillnaden var att den i England föll in i ett tydligt och djupgående mönster av radikal motkultur. Den brittiska kulturen har ju alltid varit resultatet av ett hårt klassamhälle och subkulturer har alltid kommit att spela en viktig roll för att stärka de svaga och utsatta.

Med andra ord är det svårt att inte känna en hel del trotsig och utmanande energi i den jazz som presenteras här. Samtidigt är nog det mest utmärkande draget den svåremotståndliga melankoli som genomsyrar alltihopa.