Farväl filmkritiker

Farväl Falkenberg blev en besvikelse. Självklart och tyvärr. Vilken film klarar en sådan hype? Jag borde kanske ha vetat bättre, men de skyhöga förväntningarna på Jesper Ganslandts debutfilm hade till och med borrat sig in i mitt omedvetna efter de senaste veckornas homogena hyllningar.

Därmed inte sagt att Farväl Falkenberg inte är en alldeles utmärkt och på alla sätt viktig film. Det är den verkligen. Men den svenska filmkritikerkåren och alla andra proffstyckare hade redan kramat ihjäl den och lastat alla sina förhoppningar om en ny kreativ och genuint alternativ svensk filmvåg – med Jesper Ganslandt och Ruben Östlund (mannan bakom Gitarrmongot) i spetsen – på det som blev kvar. För övrigt är det en händelse som ser ut som en tanke att Ruben Östlunds utmärkta kortfilm Nattbad, en del av Knark är bajs-kampanjen, visades i reklamblocket alldeles innan Farväl Falkenberg.



Fast den främsta anledningen till att jag inte föll som en fura är hisnande enkel. Jag blev inte tillräckligt berörd. Och jag kan verkligen identifiera mig med Farväl Falkenberg, precis som alla andra som vuxit upp i en svensk småstad, precis som alla andra som desperat försöker förlänga ungdomen och skjuta upp vuxenlivets ansvar och mognad, precis som alla andra som gärna hemfaller åt melankoli och bakåtblickande i brist på tydlig riktning framåt. Men filmen levererade inte. Skit i hypen, med sitt tacksamma ämne och djärva berättande borde den ha borrat sig in i hjärtat. Visst har den sina stunder då det verkligen bränner till, men den har alldeles för många scener som bara förblir planlöst diffusa och omständliga.

Missförstå mig rätt, den lilla filmkritikern i mig nickar förstås gillande till de mjuka kontrasterna i bildspråket, reflekterar över den förhöjda nukänslan och njuter av glidningarna mellan dröm och verklighet. Den före detta filmvetaren är minst lika aktiv. Han analyserar på kommando uppbyggnaden och noterar direkt namn som Terence Mallick, Harmony Korine, Jan Troell och Larry Clark. Det är bara anteckningsblocket som saknas.

Skillnaden är att den där lilla filmkritikern och filmvetaren får bestämma allt mer sällan numera. Och då försvinner också nästan alla de teoretiska filter, analytiska processer och branshmässiga förbehåll som gjorde att jag inte kunde se film som avkoppling på flera år. Det var alltid ett intellektuellt projekt, kravfyllt och lustfyllt på en och samma gång. Jag skulle alltid lära mig någonting. Jag skulle servera en analys och gärna skriva en hel recension. Idag är mitt filmtittande betydligt enklare. Och lite ärligare. Blev jag berörd eller inte? Svårare – och kanske tråkigare – än så är det inte.

Men så plötsligt öppnas salongsdörrarna till Bio Victor i Filmhuset och jag dras in i den där märkliga blandningen av entusiasm och plikt, den frustrerade glädjen över att ha en hel filmhistoria att sätta sig in i, som kännetecknade mina hundratals Cinemateket-kvällar i början av 90-talet. Undrar om jag hinner se om Farväl Falkenberg?