Rektorn!

Även jag har drabbats av Fibes, Oh Fibes!-febern. Njuter mest hela tiden faktiskt. Det är ”vit” västkustsoul när den är som bäst, när den vågar ta steget rätt in i sängkammaren och inte blir stående vid bardisken. Dessutom komplett med Leroy Hutson-typografi på omslaget till Emotional. Varje dag spelas Get Up! minst tre gånger på P3 och när den dyker upp är det alltid lika roligt att blicka över bordet och ställa den retoriska frågan: ”Hey, är inte det här din rektor?”

Det är nämligen så att vi har en praktikant från designskolan Hyper Island hos oss på jobbet och som av en händelse råkar ju Fibes-sångaren Christian Olsson vara rektor där. Andra gången brukar det bli ett lite mer korthugget och retsamt ”Nu är det rektorn igen!” och vid tredje tillfället - eller mest hela tiden numera - höjer vi våra blickar, möts i glatt samförstånd och konstaterar i kör: ”Rektorn!”


Veckans intertextualitet: Christian Olsson och Michael Franks.



Samtidigt i min iPod: Michael Franks västkustklassiker Sleeping Gypsy från 1977. Visst, även jag har drabbats av att västkustrock och blue-eyed-soul är bland det hippaste som finns i kölvattnet efter den omtalade Yacht Rock-sommaren 2006. Eller drabbats och drabbats? Jag har alltid gillat det mjuka och polerade, därav min hämningslösa passion för 60-talets bossanova och easy-listening. Men det har inte alltid varit lätt. Under 90-talets skrammelrockiga första hälft vågade man ju knappt ens lyssna på Prefab Sprout öppet. Hösten 2006 är helt plötsligt ordet studiomusiker positivt laddat.

Bastarden har dock alltid varit den distade elgitarren. För mig är den anledningen till att det varken går att lyssna på Toto eller Boz Scaggs och jag håller den direkt ansvarig för Todd Rundgrens sämsta stunder. Sleeping Gypsy däremot, den är befriad från alla klantigt riffande gitarrfingrar. Här finns bara mjuka, på gränsen till porriga, jazzslingor. Det är en näst intill unik platta som kapslar in den kaliforniska västkustens vemodiga solskensromantik i ett magiskt skimmer. Mycket tack vare Franks fjunigt avspända röst och den legendariske Claus Ogermans arrangemang - mannen som arrade Stan Getz, Astrud Gilbero och Walter Wanderley under den första kaliforniska bossavågen på 60-talet.

Så tvinnas trådarna samman ännu en gång, bakvägen framåt och fullpackat av liv inför hösten 2006. Där Sleeping Gypsy är en kritvit hyllning till bossanovan kontrar Fibes, Oh Fibes! med sin kritvita skandinavisk hommage till Lionel Richie. Till och med elgitarren låter grym!

Äntligen, äntligen är det tufft att vara soft.