Ännu en brasilianska i London

Den brasilianska portugisiskan måste vara världens mest elastiska språk. Åtminstone låter det så, med alla de där långa diftongerna som studsar som mjuka fonetiska gummibollar mellan stavelserna.

Min senaste favorit bland brasilianska sångerskor heter Cibelle. Hon är inte ny på scenen direkt, utan dök upp redan i slutet av 90-talet hos superproducenten Suba. Av mycket självklara skäl får man tillägga. För precis som João Gilberto (och Bebel), Marcos Valle, Nara Leão, Caetano Veloso och Gal Costa har hon en underbart mjuk och len röst - med många och långa diftonger. Och det blir faktiskt bara bättre när hon försöker sjunga på engelska på senaste plattan The Shine Of Dried Electric Leaves. Brytningen är nästan förtrollande. Helt plötsligt låter engelskan försyntare och ödmjukare än någonsin tidigare.



Förutom eventuella kommersiella avsikter, vad vet jag, har detta sin förklaring i att Cibelle numera bor i London. Därmed är det knappast en slump att hon ger sig på en tolkning av Caetano Velosos London, London tillsammans med neo-hippien Davenda Banhart, en klassisk låt som Veloso skrev under sin mytomspunna Londonexil tillsammans med Gilberto Gil i början av 70-talet och en barnsligt självklar lägesrapport fylld av både desillusionerad hemlängtan och nyfiken glädje.

"I'm wandering round and round nowhere to go
I'm lonely in London and London is lonely so
I cross the streets without fear
Everybody keeps the way clear"

I det ledet placerar sig The Shine Of Dried Electric Leaves. Den har ingenting att göra med Elis Reginas glassiga och på sitt sätt fantastiska In London från 1969. Cibelle har nämligen lämnat den lyxiga loungen från förra plattan och flyttat in i ett rivningskontrakt i nordvästra London tillsammans med sin akustiska gitarr, en gammal sampler och lite slagverk hemifrån. Där sitter hon mestadels ensam, visserligen befriad från den undertryckta ilskan hos Veloso och Gil, men minst lika intim och uppriktig.

Jag trivs väldigt bra där just nu.