Fingerfärdighet

Måste bara skriva några rader efter att äntligen ha sett Jacques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag.

Det är en fantastisk berättelse om en vilsen och hormonstinn småfifflare som mitt i sin våldsamma vardag hittar tillbaka till sin barndoms ambition att bli konstertpianist. I Audiards film heter han Tom, spelas av Romain Duris och ägnar sig åt tveksamma fastighetsaffärer i ett grådaskigt Paris. I den amerikanska förlagan från 1978 - James Tobacks gamla klassiker Fingers - heter han Jimmy, spelas av Harvey Keitel och är ett typiskt gangsterämne av Little Italy-snitt.



Oavsett vilken version du väljer är det svårt att värja sig mot hur killen dras in sitt "förlorade" pianospel. Pianolektionerna i Audiards film utklassar det mesta. Tom förstår inte ett ord av vad den kinesiska lärarinnan säger men desto mer om sina brister och deras betydelse. Pianot är som en stor och obarmhärtig spegel som ställts mitt framför honom. Här hjälper inga knytnävar eller kåtkonster. Han måste blicka in i sig själv. Allt annat är bortskalat. Inga sociala kryphål, bara total ödmjukhet och total disciplin. Tangenterna ljuger inte. Tekniken är kompromisslös. Och genom detta lär han förstås känna sitt rätta jag, som det brukar heta.

Själv har jag försökt lära mig spela golf sedan ett år tillbaka. Jag har kraschlandat gång på gång. Alltid lika brutalt. Precis samma sak där. Klubborna ljuger inte. Man kan ha tur, men det går inte att fuska. Det är, i alla fall nästan, som att sätta upp en stor obarmhärtig spegel framför sig själv.

Där har jag sett några av mina absolut sämsta sidor. Jag har blivit löjligt förbannad. Jag har slagit sönder klubbor och surat i timmar. Jag har desperat letat efter kryphål. Men precis som i Mitt hjärtas förlorade slag visar det sig alltid finnas någonting djupt tillfredställande i den värsta frustrationen. När allt annat är bortskalat.