Tjänstledigt.

Hej, det är jag igen. Det är snart en månad sedan sist. Jag vet, jag borde ha hört av mig och sagt att jag varit semesterledig. Har någon saknat mig? Inte jag själv i alla fall. Inte just nu. Det cirkulerar lite för många andra saker i mitt liv för att jag ska hinna blogga.

Dessutom är jag inte så inspirerad just nu. Inte ens Isaac Hayes tragiska död kunde tvinga ur mig ett inlägg. Inte heller Karl-Martin Almqvists som vanligt majestätiska Stretching A Portfolio som jag fick för två veckor sedan. Inte ens japanska Jazzy Sports nördiga hiphop som jag lyssnar på just nu. Eller den sublima Strange Overtones – förra veckans försmak till David Byrne och Brian Enos nysläppta Everything That Happens Will Happen Today, uppföljaren till den 27 år gamla My Life In The Bush Of Ghosts som jag hittade på fin vinyl en vacker julidag i Seattle i år.

Inte ens den. Då är det illa. Jag tar härmed tjänstledigt från Tobydammit & Co.

Jag behöver bli inspirerad igen. Det har blivit 190 inlägg hittills. Tusen tack alla ni som läst! Ni som vill får gärna maila mig, eller kommentera, så hör jag av mig när jag är på banan igen. Om nu era RSS-läsare skulle svika.



Men låt mig avsluta med någonting som faktiskt fick igång mig. Jag hittade Singer-Saints av en slump via Google Images och steg rakt in i ett väldigt eget MP3-blogguniversum. Just det, i den digitala optimala tillgänglighetens tid känns ju snart ingenting exklusivt längre och det genuint personliga håller ofta på att devalveras på kuppen. Men Joe Sarno presenterar stolt sin spretiga, men samtidigt tveklöst konsekventa musiksmak. Här blandas minimalism, bossa, evergreens, 60-talssoundtracks, post-rock, cooljazz, tropicalia, no wave och frijazz – både intuitivt och associativt. Här finns så många trådar som man aldrig hade kunnat drömma om att få dra ihop. Det har redan blivit många självbespeglingar, önskedrömmar, utgrävningar och uppvaknanden.

Till exempel den makalösa hyllningsplattan Amarcord Nino Rota som jag inte alls visste fanns. Jag älskar ju som ni vet Fellini och är särskilt svag för Nino Rotas surrealistiskt vemodiga och karnevaliska melodier. Att valda delar av New Yorks konstrockscen och jazzvärld i början av 80-talet skulle gå samman under ledning av Hal Willner och hylla Nino Rota lät mest som en bisarr önsketanke. Att Debbie Harry och Steve Lacy skulle vistas på samma skiva, tillsammans med bröderna Marsalis? Är det sant? Att Jaki Byard – denna formidabla pianist, detta stabbiga geni som inte ens Charlie Mingus kunde tämja – skulle göra solopiano av Nino Rotas ledmotiv till La Strada kunde jag faktiskt inte föreställa mig skönheten av. Jag blev tårögd för ett kort ögonblick.

Att min långvariga jazzpassion och sliriga förälskelse i det tidiga 80-talets no wave-pop – i kölvattnet efter dess massiva påverkan på de senaste årens klubbmusik och min nytända fäbless för David Byrne – skulle förenas med min snobbigast cineasm hade jag kort sagt aldrig kunna drömma om. Enrico Ravas och Giovanni Tommasos tre år gamla La Dolce Vita med jazztolknignar av den italienska filmens klassiker lät mig ana en möjlighet som jag hade glömt.

Sådana upptäckter sparkar igång vem som helst. (Nästan.) Kanske dags att se Julietta och andarna igen.

För övrigt får jag rekommendera El Reza, Keytars & Violins, Soundcloud och Jamendo. Och till sist - kanske för sista gången hoppas någon av er - här är vad jag lyssnar på annars:

Wild Wild Life 3.42 Talking Heads "True Stories"
Strange Overtones 4.18 David Byrne and Brian Eno "Everything That Happens Will Happen Today"
Interlude From Juliet Of The Spirits 0.34 Dave Samuels "Amarcord Nino Rota (I Remember Nino Rota)"
Amarcord 7.49 Jaki Byard "Amarcord Nino Rota (I Remember Nino Rota)" Jazz
Finster 4.12 Eine Kleine Nacht Musik "Eine Kleine Nacht Musik"
Cue 5.01 Cornelius "Gum - ep"
Parla 8.17 Naruyoshi Kikuchi Dub Sextet "The Revolution Will Not Be Computerized"
Un Heure 3.51 Sebastien Tellier "Sexuality"
Fraud 01 1.22 Mr.Suitcase "Frauds"
Paper Moon 5.12 Booka Shade "Movements"
A Time for Love 4.53 Elvin Jones "Merry-Go-Round"
To Climb The Cliff 3.44 Antena "Camino Del Sol"
Pra Você Que Vai Chegar 2.46 Claúdia "Você, Claúdia, Você"
Vai E Vem 2.27 Claúdia "Você, Claúdia, Você"
Heater (Diplo Remix) 3.57 Samim "Heater"
Weldon 6.01 Timo Lassy "The Soul & Jazz Of Timo Lassy"
Limbo 4.59 Bryan Ferry "Bête Noire"
Problemes Damour (Dub) 6.10 Alexander Robotnick "The Dark Side Of Disco Vol.1"
Melody for Bu 7.23 Harold Vick "Don't Look Back"
Time (Caharsia Mix) 4.14 Pluramon "Colette Cap & Pep!New!!!" Unclassifiable
Black Cherry 4.50 Goldfrapp "Colette Cap & Pep!New!!!"
Second Wind 6.54 Magnus Broo Quartet "Painbody"
Naoka's F 6.06 Syclops "I've Got My Eye On You"
So Special (Feat Rozzi Daime) 3.35 Sa-Ra "The Hollywood Recordings"
And If (Feat Ty Of Ty & Kory) 2.37 Sa-Ra "The Hollywood Recordings"
Talk To The Rain 3.00 Spring "Talk To The Rain"
You're So Hard To Forget 2.57 Spring "Talk To The Rain"
Allure 4.06 Jay-Z + DJ Danger Mouse "The Grey Album"
Gee Sam Gee 6.38 Yusef Lateef "Club Date"
Barefoot in Beverly Hills 4.07 Grace Jones "Inside Story"
You Rented A Space 3.25 Cristina "Funky Nassau - The Compass Point Story"
Black and White 5.23 Hans Koller Big Band "New York City"
I Wonder 2.57 The Willowz "Eternal Sunshine Of The Spotless Mind"
Peer Pressure 1.13 Jon Brion "Eternal Sunshine Of The Spotless Mind" Soundtrack
She's Like Gravity 3.31 Nicolas Makelberge "Dying In Africa"
The Night Has A Thousand Eyes 6.05 Steve Kuhn "Childhood Is Forever"
Darkness 3.10 The Police "Ghost In The Machine"

Mary m.fl.

Skärgården tog mig bort från både uppkoppling och jazzfestival. Dock hann jag se Mary J Blige och Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio i onsdags. Givetvis två fundamentalt olika akter och upplevelser. Den ena glassig, bling bling och högenergisk, den andra ödmjuk, lågmäld och kort sagt väldigt svensk.

Låt mig börja med de sistnämnda. Ludvig har jag förstås en förutsägbart stark relation till. Nina Ramsby har jag ingen relation till alls, förutom att jag från första stund gillat hennes textsättning av Ludvigs Just Her Weekend Fling – både idé- och textmässigt. Och det var där det började. Hon skrev texten på eget initiativ och nu stod de på jazzfestivalens mindre scen med ett formaliserat samarbete, ett gemensamt band faktiskt, och hade redan hypats av dagstidningarna. Och? Det lät bra. Inte innovativt eller djärvt. Snarare sådär rakt och innerlig som svensk vokaljazz låter när den är som bäst.

För det lät oväntat mycket svensk vokaljazztradition om det hela. Förmodligen mer än det är tänkt, defintivt mer än i de inspelningar jag hört, säkert med nästan omedvetna drag av den jazzvistradition som jag egentligen inte alls diggar. Delvis beror det nog på att Ludvig Berghe Trio är en sådant råjazzigt band att de aldrig skulle kunna spela varken rak eller kantig pop. Samtidigt är de ju mer amerikanska än svenska. Kanske beror det på Nina Ramsbys mjuka svenska röst och abstrakta texter, i märklig konstrast till hennes extremt androgyna hållning. Jag vet inte. Jag var i alla fall positiv, tagen och partisk. Kanske gillar jag det med den slöa förhoppningen om att de ska bryta mycket mer ny mark framöver.



När det gäller Mary är jag om möjligt ännu mer partisk. Man kan ha hundra invändningar mot spelningen på Skeppsholmen. Man kan vara sur och tycka att den var klinisk och opersonlig. Själv tyckte jag att en av behållningarna var att bevittna en så minutiöst hårdförpackad show. Ingenting är oplanerat. Hårt hållen klickar den in på drygt en timme. Inte många minuter, eller kronor, extra. Ungefär som när Jay-Z spelade på Globen för en månad sedan – exakt en timma och åtta minuter. Man kan också tycka att hon inte spelade sina bästa låtar. All That I Can Say? Nej. Fast några viktiga toppas nåddes ju med No More Drama och tidiga Real Love.

Man kan även tycka att hennes mellansnack tangerar Oprah, om man inte förstår det som en självklar del av ett samtida R&B-manér och välvilligt hör ekon av en äldre väckelsetradition. Man kan tycka att hon är en diva som inte tar av sig solglasögonen. Eller inte. Allting är viktiga komponenter av en lång amerikansk soultradition. Som att tala om sig själv i tredje person till exempel. Men i slutändan är det förstås garnityr. Självfallet handlar det om rösten. Den där himmelska rösten. Som kan lyfta vilken skitlåt som helst i mina öron och göra den där miniatyrscenen på Skeppsholmen till ett palats i mitt huvud.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Early Move 5.53 Timo Lassy "The Soul & Jazz Of Timo Lassy"
Shadows (M83 Remix) 6.16 Midnight Juggernauts "Dystopia"
Let This Day Be 2.35 Martha Reeves & The Vandellas "Watchout!"
I'm Ready For Love 2.54 Martha Reeves & The Vandellas "Watchout!"
Dancing Slow 2.18 Martha Reeves & The Vandellas "Dance Party"
I'll Do That, The Booty Mix - Andre' Featuring Emma 3.39 André f/ Emma "Raw Fusion Bass_Ment Classics"
Departure #1 5.24 Stanley Cowell "Musa - Ancestral Streams"
Shoot The Pump 3.29 Loose Joints "The Dark Side Of Disco Vol.1"
Public Service Announcement 2.45 Jay-Z + DJ Danger Mouse "The Grey Album"
Good Life 3.28 Kanye West Ft T-Pain "Graduation"
On the Nile 12.35 Charles Tolliver "The Ringer"
2nd Movement 2.42 Roberto Cacciapaglia "Colette Cap & Pep!New!!!"
Selè Senè Fetrèt 3.27 Alèmu Aga "Colette Cap & Pep!New!!!"
Ibad 4.08 Bernard Szajner "Colette Cap & Pep!New!!!"
Papa Legba 5.56 Talking Heads "True Stories"
Round Town 3.25 Elvin Jones "Merry-Go-Round"
Lady O K'pele 2.28 Lizzie Mercier Descloux "Funky Nassau - The Compass Point Story"
Dance Sucker (Francois Kervorkian Mix) 6.17 Set The Tone "Funky Nassau - The Compass Point Story"
The Chill Of Death 7.42 Charles Mingus "Let My Children Hear Music"
No Kinda Man (Chloe Remix) 8.55 Junior Boys "No Kinda Man"
Manty 3.32 Sebastien Tellier "Sexuality"
J'aurais Bien Voulu 2.30 Jacques Higelin "Saravah for Café Après-Midi"
Comment Ca Va 1.40 Brigitte Fontaine & Areski "Saravah for Café Après-Midi"
Vent D'Automne 1.48 Brigitte Fontaine & Areski "Saravah for Café Après-Midi"
Throw It Away 5.04 Jeffrey Smith "Down Here Below"
Skyline 5.10 Hans Koller Big Band "New York City"
On The Grid (Re-Mix Dub) 9.29 Lime "The Dark Side Of Disco Vol.1"
June Evenings 4.02 Air France "No Way Down"
Painbody 5.43 Magnus Broo Quartet "Painbody"
Mr. Blue Sky 5.03 Electric Light Orchestra "Eternal Sunshine Of The Spotless Mind"
Collecting Things 1.14 Jon Brion "Eternal Sunshine Of The Spotless Mind"
Bookstore 0.52 Jon Brion "Eternal Sunshine Of The Spotless Mind"
Indo-Jazz Fusions: Subject 6.22 Joe Harriott & John Mayer Double Quintet "Indo-Jazz Suite/Indo Jazz Fusions"
Gimme Little Sign 3.47 Maxine Harvey "This Is Lovers Rock (1978-1988)"

Get Carter!

När Stockholms jazzfestival invigdes av James Carter på Fasching igår (om man nu inte räknar världsrekordet som en invigning) var det en super-size-portion råenergi som serverades. Själv gapade jag stort, eftersom jag inte hade sett någon amerikansk jazz under min USA-semester.

Det är också alltid med en sorts genant storögd förtjusning man kollar in de amerikanska namnen när de väl dyker upp i Stockholm, väl medveten om hur ihåligt det är att prata om autencitet och lägga nästan metafysiska värderingar i det afroamerikanska uttrycket. Fast redan när den storväxte James Carter stiger upp på scenen i pösig pyjamasliknande kostym, jazzhatt och brett leende, med saxar, basklarinett och flöjt i händerna, samt gigantiska lungor ska det visa sig, är det uppenbart att vi svenskar aldrig kan - eller ens borde vilja - skapa den här typen av jazz.

När James Carter slog igenom i mitten av 90-talet med plattan Conversin' With The Elders hyllades han som en pånyttfödd Coleman Hawkins med fötterna nedtryckta i jordig swing och han fick givetvis spela Hawkins, typ, i Robert Altmans Kansas City. Han var en del av en osorterad våg under 90-talet, tillsammans med bl a Joshua Redman, där bluesen fick nytt blod och kreativ förnyelse av nästa generation jazzmusiker.



James Carter vet också vad som förväntas. På professionellt amerikanskt vis är det publikfriande från början till slut. Första låtan är en nästan löjligt våldsam urladdning bluesbebop. Det är ett fläskigt skyfall av licks, chops och speedswing som intressant nog ofta spricker sönder i saxofonvrål som är så fryntligt leende att de aldrig någonsin skulle kunna kopplas ihop med en europeisk frijazztradition - även om Albert Ayler saligt svävar över de båda. James Carter dominerar. Han är ett rovdjur. Hans lungor tycks rymma timmar av toner och hans hjärna tömmer ögonblickligen jazzens stora bibliotek av fraser och licks för att elda på sitt egna fyrverkeri. Han är sinnessjukt virtuos. Stackars Curtis Taylor, hans pliktskyldiga sidekick på trumpet, som mest får stå och titta på när Carter flyger iväg a cappella. Det är lätt att tänka på Charlie Parkers stöddiga försprång och fysiskt grundade kreativitet. Det är många frontalattacker. Det är ren utmattningsjazz. Det är bara pianisten Gerard Gibbs som försöker mäta sig med Carters energi när han spelar med fötterna utan att det blir löjligt.

Ändå är det modernisten i James Carter jag gillar mest. När han byter till sopransax och basklarinett och blir "fri" på samma sätt som David Murray (som jag skrev om här). När Coleman Hawkins och Sonny Rollins muskler kompletteras med Archie Shepp och Albert Aylers ikonoklasm. Det är ironiskt nog i balladerna det bränner till mest. Precis som hos Murray. När ingen annan lever om i närheten. När han spräcker en ton, trasar sönder en skala och glider över tonerna. När han spottar och morrar genom den sköra sopranen.

Jag ska akta mig för att överbetona det "svarta", men självfallet finns det någonting hos James Carter som en svensk jazzmusiker aldrig skulle kunna efterlikna. Nästan vem som helst kan lära sig spela som Coleman Hawkins, men tonen kommer alltid att vara annorlunda. Och jag talar inte primärt om erfarenheter utan om ren fysik.

Road Trip

Nu är jag hemma igen. Tre veckor och åtta amerikanska delstater senare. Plus några dagar i Kanada. Jag har besökt delar av the US of A som jag verkligen älskar och varit på andra ställen som känts högst märkliga. Här kommer några intryck och ögonblick.

Åker västerut

Imorgon åker jag till San Francisco. Eller rättare sagt till Seattle, Vancouver, Portland, Napa Valley och till slut San Francisco. Las Vegas och Grand Canyon ska det också bli på vägen tillbaka till Seattle. Jo, det låter kanske skrytigt, men efter detta stressiga halvår är det precis vad jag behöver.

Jag åker förstås inte själv, men Thelonious Monk får ändå fungera som inspiration. Jag försöker posta lite då och då. Annars är jag tillbaka om tre veckor.

Här är vad jag ska lyssna på:

Plight 7.11 Charles Tolliver "The Ringer"
Gammal Sång 3.27 Veronica Maggio "Och Vinnaren Är"
Can't Break The Habit (Sterieo Mix) 3.24 Martha Reeves & The Vandellas "Watchout!"
He Doesn't Love Her Anymore 3.03 Martha Reeves & The Vandellas "Watchout!" R&B 1 2008-06-15 23.14
There He Is (At My Door) 2.37 Martha Reeves & The Vandellas "Dance Party"
We'll Be Together Again 5.43 Woody Shaw "For Sure!"
William's Welcome 0.34 William S. Burroughs "Colette Cap & Pep!"
Imitations Of Spring 2.59 The Threshold House Boyschoir "Colette Cap & Pep!"
The Flash, The Pan and The Enochson (Boot number 1) 8.09 Markus Enochson "Sound Cloud"
Camino Del Sol (Joakim Remix) 8.21 Antena "Versions Spéciales - Camino Del Sol"
The Message 5.12 E.S.T "Strange Place For Snow"
Travelin Man 2.59 Stanley Cowell "Musa - Ancestral Streams"
Rising Up (featuring Chrisett Michelle & Wale) 4.23 The Roots "Soullounge.blogspot.com"
Rendezvous (feat Capitol A) 2.38 Jazzanova "Soullounge.blogspot.com"
Got To Find A Way 4.20 Lorna Gee "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
Indo-Jazz Fusions: Partita 17.24 Joe Harriott & John Mayer Double Quintet "Indo-Jazz Suite/Indo Jazz Fusions"
Hungry For You (J'aurais Toujours Faim De Toi) 2.50 The Police "Ghost In The Machine"
Sparke The Universe 6.12 Ramm "The Dark Side Of Disco Vol.1 (White Label)"
Manhattan 3.33 Hans Koller Big Band "New York City"
Dying In Africa 4.32 Nicolas Makelberge "Dying In Africa
Born Under Punches (The Heat Goes On) 5.49 Talking Heads "Funky Nassau - The Compass Point Story"
Nubiska riddare 7.38 H3fk "Nubiska nätter"
Genius Of Love (Instrumental) (BONUS) 3.17 Tom Tom Club "Genius Of Love [12"]"
Wordy Rappinghood 6.45 Tom Tom Club 12" INCH. "General Electronic"
Suite Pour 4 Pianistes 3.28 G. Arvanitas, M. Graillier, M. Varder, R. Urtreger "Saravah for Café Après-Midi"
Musique Légère 2.24 Jean-Roger Caussimon "Saravah for Café Après-Midi"
Africa 9.00 Magnus Broo Quartet "Painbody"
Until We Bleed (feat. Lykke Li) (Warsawastudion Remix) 4.50 Kleerup "Warsawastudion behandlar Until We Bleed"
Planet Caravan (MAU_FixUp) 7.07 Black Sabbath "Paranoid"
Don't Be Afraid, The Clown's Afraid Too 9.29 Charles Mingus "Let My Children Hear Music"
Available (Hearin' Aid Remix) 4.49 Linn "Raw Fusion Bass_Ment Classics"

Nej,

Esbjörn. Vilken tragedi. Vilken förlust. Vilken sorg. Det känns nästan som ett straff att Sveriges internationellt sett mest kända jazzmusiker, och för den delen även en av samtidens mest självsäkert personliga och konsekvent innovativa pianister, har slitits bort från oss. Det känns så orättvist. 44 år gammal. Så viktig för så många.



Jag träffade honom bara en gång. Jag intervjuade trion för över sex år sedan (vilket jag skrev om i slutet här) och fick samma intryck av honom som de flesta andra verkade ha fått: ödmjuk, ärlig, bestämd, självsäker, rolig. Min fru Maria berättade om hur hela bandet glatt slog sig ned vid henne och några andra svenskar när de hade spelat klart på en jazzklubb i Washington D.C. Vid det här laget har mycket har skrivits om E.S.T och mer kommer det att bli. (Är man cynisk kan man tänka sig en Jan Johansson-liknande mytbildning med globalt genomslag.) Det mesta har handlat om hur organiskt sammansvetsade trion var och jag minns att en stor del av vårt samtal handlade om hur de hade lyckats positionera sig som ett tydligt band – något som i sin tur både berodde på och bidrog till att utveckla deras sound.

Jag har inte alltid gillat det de gjort. Många gånger har de blivit alldeles för kammarmusikaliskt såsiga för min smak, för att i nästa stund vara så där innerligt omdelbara att allt bara stannar. När vi sågs var jag särskilt förtjust i The Message som inledde Strange Place For Snow. Jag minns att de berättade att den var helt och hållet improviserad, byggd på en enkel loop och hur det var någonting nytt, ett ögonblick av avslappnad frihet i ett annars tämligen virtuost driven konstellation, ett band som dessutom skulle utmärka sig mer och mer för sin förmåga att utveckla komplexa kompositioner. Jag hittade just några av Esbjörns ord:

Många tror att de ska ha sådan användning för sin kunskap. Jag talar för mig själv, jag är en riktig kunskapssökare. Men ibland känns det som att det bara är en noja, som att jag inte kan tillåta mig själv att spela riktigt bra om jag inte har övat ett visst antal timmar och inte gått igenom vissa saker, om jag inte känner mig trygg i min kunskap. /.../ Men vad jag egentligen dras till när det gäller just jazzmusiker är timingen. Teknik och klang kan vara, bara det finns timing.

Vilken förlust.

Inifrån-och-ut-perspektiv

Jag satt nästan bakom pianot på Glenn Miller i torsdags. Lars Ekman gjorde debut på stället med sin kvartett. Daniel Tilling, Daniel Fredriksson och Björn Cedergren. De slog sina långa, modala bläckfiskarmar om ett par starka egna låtar och några noga valda standars, och slutligen även om oss - i ett fast hårt grepp som jag trivdes bra med. Jag var totalt utarbetad och min vän Paula tog betydligt bättre bilder än den här.

Här är vad jag lyssnar på annars:

What I Am Going To Do Without Your Love 2.55 Martha Reeves & The Vandellas "Watchout!"
Tell Me I'll Never Be Alone 2.35 Martha Reeves & The Vandellas "Watchout!"
Maimoun 5.29 Stanley Cowell "Musa - Ancestral Streams"
Sihouettes 3.26 Thick Pigeon "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Ode To Booker T 2.59 Young Marble Giants "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Collecting Things 1.14 Jon Brion "Eternal Sunshine Of The Spotless Mind"
Candy Castle 5.26 G/L/A/S/S/C/A/N/D/Y "Colette N°9 (Disc 1)"
Lilledror 5.57 H3fk "Nubiska nätter"
That Sound Wiped 6.00 Von Südenfed "Colette N°9 (Disc 1)"
Look 4.35 Sebastien Tellier "Sexuality"
Les Loges Du T.P.F. 1.35 Trio Michel Roques "Saravah for Café Après-Midi"
Central Park 4.40 Hans Koller Big Band "New York City"
When It Came (Attica Blues Remix) 5.59 Breakreform "Raw Fusion Bass_Ment Classics"
Mama's Gone 3.28 Freda Payne "Contact"
Never Knew Love Like This 1.45 Alexander O'Neal "Hearsay"
Crying Overtime 5.42 Alexander O'Neal "Hearsay"
Til Suns In Your Eye - DJ Vadim Featuring Demolition Man 3.46 DJ Vadim f/ Demolition Man "Raw Fusion Bass_Ment Classics"
Close To You Alone 8.52 Chico Freeman "Spirit Sensitive"
Victor Should Have Been a Jazz 4.43 Grace Jones "Inside Story"
Papa Legba (Pops Staples Vocal Version) 6.02 Talking Heads "True Stories"
South America 4.18 Nicolas Makelberge "Dying In Africa"
The Boy (Steve Yanko x Antena) 6.11 Antena "Versions Spéciales - Camino Del Sol"
Estrada Do Sol 2.37 Le Trio Camara "Saravah for Café Après-Midi"
Opec 5.26 Woody Shaw "For Sure!"
Indo-Jazz Fusions: Acka Raga 2.44 Joe Harriott & John Mayer Double Quintet "Indo-Jazz Suite/Indo Jazz Fusions"
Get In Touch (With Me) 6.28 One Blood "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
My Jamaican Guy 7.06 Grace Jones "Funky Nassau - The Compass Point Story"
Crosseyed And Painless (12" Long Version) 4.53 Talking Heads "The Dark Side Of Disco Vol.2"
Adagio Ma Non Troppo 8.27 Charles Mingus "Let My Children Hear Music"
Journey 4.32 Ben Klock "Fabric 34"
Baby Kate (Plastikman Remix) 3.24 Heartthrob "Fabric 34"
Arcadia 3.57 Apparat "Fabric 34"
Do you know a good thing when you see One ? 8.48 Shirley Scott "One for Me"

Tillbaka med två

Nu har jag dåligt samvete. I drygt en månad har två nya skivor från Moserobie legat på mitt skrivbord och blängt på mig med försummad blick. Vad håller du på med? Du hade ju lovat att skriva om oss?

Ja, och det har bara med för lite tid att göra, jag lovar. För ni är verkligen svinbra båda två. Painbody med Magnus Broo Quartet och Maryland från norska Maria Kannegaard/Håkon Kornstad/Ole Morten Vågan/Håkon Mjåset Johansen. Framför allt Magnus Broo. Någon som kommer ihåg Sugarpromise? Lätt en av de tre bästa skivorna som släppts på Moserobie. Utan tvekan. Så sant som jag skrev följande ord:

Även om plattan inleds och avslutas med fenomenal ensemblejazz skisserad ur 60-talets akustiska bok, med flexibla tempoväxlingar, lyhörd dynamik, distinkta teman och orädd improvisation, så är det två personliga stickspår däremellan som förändrar allt. Två melodier som kommer att förändra Jazzsverige (åtminstone lite grann). Två klockrena jazzhits:

1.)”Cochise” – med wah-wah-trumpet och jazzpunkig Motown-fyrtakt, kaxigt trippande på het asfalt, med slitna sneakers istället för loafers.
2.)”Alla dansar samba till tyst musik” – nästan lite blyg i sin framtoning, med shufflande vispar, riffbas och gräsdoftande, obekymrade improvisationer.

Dessa två låtar är i sig, som ni förstår, andledningar att skaffa den här plattan. De är till och med mycket viktiga anledningar. Det handlar om musik – och det här är så förbannat befriande eftersom jazzen så lätt blir antingen ängsligt konservativ eller ängsligt trendig – som utan ansträngning bara är så mycket sig själv.



Det är kanske en händelse som ser ut som en önskan, men som egentligen är en tydlig konstnärlig strategi, att Painbody konsekvent fortsätter att odla dessa bästa sidor från föregångaren. Kanske är det den komplexa råenerergin i Atomic som fått Magnus Broo att skala bort den sista virtuosa elegansen från Freddie Hubbard och istället blåsa de mest eldfängda, spräckta, aggresiva, utdragna toner jag hört sedan Charles Tolliver på allvar började omsätta Coltranes modala frasmetodik på trumpet i slutet av 60-talet. Eller glöm det, Magnus Broo låter som sig själv. Att trumpeten har den där smutsiga, fläskiga, vresiga, frustrerade, skadeskjutna tonen, frätt i kanterna, desillusionerad och självsäker på samma gång, i det utomordentligt jazzpunkiga titelspåret är inte svårt att förstå, men att samma ton – bara vagt förskjuten – finns i balladen Vera Li skvallrar om djupt förankrade känslor. Eller ballad och ballad, den har snart skjutit iväg till ett slamrande crescendo. Fortfarande sammanhållen.

Behöver jag nämna hur intuitivt samspelta bandet är? Hur underbart färgstark Torbjörn Gulz är och hur vass Jonas Holgersson är? Nej. Ska jag nämna någonting om att det livsfarliga med åtta spår, som trots allt håller konsekvent hög klass? Nej. Låt mig bara säga Africa. Låt mig beskriva hur den bottnar i Jan Johanssons lekfulla inspiration från en nigeriansk begravningsmarsch till Pippi Långstrump och den mörkaste, mest sammanbitna, alienerade och panafrikanska Strata East-jazzen från tidigt 70-tal – alltihopa med Gulz som genialisk samordnare. Låt mig betona att det är ett mästerverk. Ingenting mindre. Aldrig någonsin.

Nu behöver jag knappast tillägga att Painbody är en av årets bästa jazzskivor. Däremot bör jag nämna att den har ett riktigt snyggt Saul Bass-influerat omslag och härmed framföra en redaktionell ursäkt till Mattis Cederberg (apropå kommentarerna här).



Norrmännen imponererar försås inte lika mycket. Går inte, trots att Maryland är mycket bra. Jag kommer ihåg hur Jonas Kullhammar tjatade på mig att upptäcka pianisten Maria Kannegaard för fyra år sedan. Det är hon som leder bandet och står för nio av tio låtar. Samtliga tämligen stillsamma, nästan elegiska, liksom bitterljuva betraktelser, med lagom mycket undertryckta aggressioner, inga regelrätta utbrott, bara några skarpa höjningar av tilltalet på några ställen. Men det jag gillar mest – som jag tror Jonas tänkte på när han rekommenderade henne – är Kannegaards distinkta rytmkänsla, ibland föredömligt enkel och reducerad i riffen. Och givetvis hennes förkärlek för spindelliknande teman med rytmiska skalvandringar, ibland snarlikt Ludvig Berghe.

Ironiskt nog får man säga att Marylands höjdpunkt är Bethesda av Ole Morten Vågan som någonstans lyckas förena ögonblick av John Coltranes andliga ingivelse med kammarmusikalisk fjordluft. Som Jan Garbarek? Javisst.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Emil Danenberg 2.53 Stanley Cowell "Musa - Ancestral Streams"
Walking The Blue Beat 4.12 The Blow Monkeys "Animal Magic"
Opening 2.40 Hans Koller Big Band "New York City"
52nd Street 4.29 Hans Koller Big Band "New York City"
Tin Tin Deo 4.06 Roy Nathanson Quartet "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
A Man And A Woman 1.11 Marine "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Experiment In Fifth 3.35 The Durutti Column "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Imra 5.56 H3fk "Nubiska nätter"
Seaside Weekend (Escort Remix) 6.13 Antena "Versions Spéciales - Camino Del Sol"
Integrity 4.21 Aretha Franklin "Who's Zoomin Who"
Kilometer 4.18 Sebastien Tellier "Sexuality"
L'Amour Et La Violence 5.23 Sebastien Tellier "Sexuality"
What makes Harold sing? 8.46 Shirley Scott "One for Me"
Criticize 4.11 Alexander O'Neal "Hearsay"
Time Is Right 4.26 Woody Shaw "For Sure!"
Situation (Dub) 5.44 Yazoo "The Dark Side Of Disco Vol.1"
The Jellyfish 3.33 Danny Breaks "Raw Fusion Bass_Ment Classics"
I Wont Race You 4.30 Caural "Raw Fusion Bass_Ment Classics"
It Never Entered My Mind 6.22 Chico Freeman "Spirit Sensitive"
Man From Mars 2.21 Ferrante & Teicher "Colette N°9 (Disc 1)"
Bullets 4.12 Tunng "Colette N°9 (Disc 1)"
Walking In The Sand 2.59 The Flies "Colette N°9 (Disc 1)"
Chateau 4.21 The Brute Chorus "Colette N°9 (Disc 1)"
The Shoes Of The Fisherman's Wife Are Some Jive Ass Slippers 9.38 Charles Mingus "Let My Children Hear Music"
A Clean City 3.52 Nicolas Makelberge "Dying In Africa"
Harrowdown Hill 7.01 Thom Yorke "Fabric 34"
Indo-Jazz Fusions: Gana 2.09 Joe Harriott & John Mayer Double Quintet "Indo-Jazz Suite/Indo Jazz Fusions"
Zombizar 7.17 Barney Wilen "Saravah for Café Après-Midi"
Lorelei (Instrumental) 6.18 Tom Tom Club "Genius Of Love [12"]"
Coco Verde 2.18 Doris Monteiro "Doris"
Vamos Partir Pro Mundo 2.30 Doris Monteiro "Doris"
Mais Um Adeus 2.35 Doris Monteiro "Doris"
East Of The Sun/Love Theme/Sun Dance 10.11 Charles Lloyd "Nirvana"
Am I The Same Girl 3.21 Winsome "This Is Lovers Rock (1978-1988)"

Integritet

För några veckor sedan köpte jag en av Aretha Franklins allra sämsta skivor på Myrorna. Who's Zoomin' Who från 1985. Ett livsfarligt årtal inom mainstreamsoulen, vilket konnässörerna bittert fått erfara. 1985 - året när den feta, bredbenta stadiumrocken för ett ögonblick invaderade soulen. I det här fallet det fatala Eurythmics-samarbetet Sisters Are Doing It For Themselves.



Men som de mest finkänsliga och beslutsamma soulkonnässörerna också fått erfara finns det alltid oundvikliga guldkorn även i de största skithögarna. På Who's Zooming Who heter guldkornet Integrity. Plötsligt minns jag den, tror jag, från en kväll på Riddarkällaren där två snobbar levererade ett överjordiskt soul-dj-set med imponerande spännvidd från 1965 till 2005.

Lyssna:
Aretha Franklin "Integrity" 1985 (ZShare)

Här är vad jag lyssnar på annars:

Departure (For Andrew Hill) 1.53 Hans Olding "No Space"
Genius Of Love (Long Version) 7.27 Tom Tom Club "Genius Of Love [12"]"
Silent Running 4.18 Pacific "Reveries"
Ginseng People 5.32 Woody Shaw "For Sure!"
Stella 4.25 Ultramarine "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Boo Boo's Gone Mambo / My Guardian Angel 4.25 The French Impressionists "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Taurus In The Arena Of Life 4.21 Charles Mingus "Let My Children Hear Music"
abyss 5.39 fennesz + sakamoto "Cendre"
Achilles (Enne Mix) 4.40 Antena "Versions Spéciales - Camino Del Sol"
Wise One 7.01 Chico Freeman "Spirit Sensitive"
W.A.R 11.45 Trus'me "Colette N°9 (Disc 1)"
Body Double 3.44 Pino Donaggio "Colette N°9 (Disc 1)"
I Want Your Love 6.37 Chromatics "Colette N°9 (Disc 1)"
This Is Hardcore (End Of The Line Mix) 2.03 Pulp "Colette N°9 (Disc 1)"
Prayer For Peace 7.09 Stanley Cowell "Musa - Ancestral Streams"
You've Got To Love Somebody (Let It Be Me) 3.03 Freda Payne "Contact"
The Road We Didn't Take 4.16 Freda Payne "Contact"
Telephone 7.48 Erykah Badu "New Amerykah Part One (4th World War)"
Moody Melo (Up Hygh Featuring Black First Remix) 4.00 Melo "Raw Fusion Bass_Ment Classics"
Island Blues/Carcara/Long Time Baby 7.18 Charles Lloyd "Nirvana"
Aaltovaihe 1.36 Ø "Fabric 34"
Fingers Of Steel 5.16 Sebastien Tellier "Sexuality"
Big Man Restless (Original Extended Version) 6.57 Kissing The Pink "The Dark Side Of Disco Vol. 3"
Hei Voce 3.06 Doris Monteiro "Doris"
Conversa De Botequim 2.31 Doris Monteiro "Doris"
Feel It 2.49 Mellow Rose "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
Indo-Jazz Fusions: Multani 11.27 Joe Harriott & John Mayer Double Quintet "Indo-Jazz Suite/Indo Jazz Fusions"
Paper Planes 3.25 M.I.A. "Kala"
Evo 3.01 Pierre Akendengué "Saravah for Café Après-Midi"
Orema Ka-Ka-Ka 3.57 Pierre Akendengué "Saravah for Café Après-Midi"
Nubisk 5.48 H3fk "Nubiska nätter"

Funky solsken

Solen skiner. Jag menar, nu skiner solen verkligen. Den skiva jag lyssnat på mest den senaste tiden är Funky Nassau: The Compass Point Story 1980-1986 – ännu ett stycke svängig och genomarbetad musikturism från brittiska Strut.

Destination Bahamas. Det är i slutet av 1979. Chris Blackwell lyfter luren och bjuder in några av sina favoritmusiker och handplockade studiotekniker. Han är redan en klassisk imperiebyggare. Island Records och därmed lanseringen av reggaen till en gigantisk publik i västvärlden har gjort honom till en förmögen och världsberömd musikentreprenör. En mycket passionerad sådan. Ty jakten på det perfekta, dansanta, unika soundet kunde han aldrig släppa. Därför bestämde han sig för att bygga en egen studio. Tekniskt perfekt och extravagant skulle den vara. Bara det bästa. Lugnt och avskilt dessutom. Utrymme för koncentration och kreativitet. En 24-kanalstudio på Bahamas blev svaret. The Compass Point Studio.



När det inte dröjde länge innan Studio A var fullbokad av så vitt skilda mainstreamband som Rolling Stones (Tattoo You), Dire Straits (Communique) och AC/DC (Back In Black) – samtliga på jakt efter den feta produktionen – bestämde sig Blackwell för att bygga en mindre studio intill för sina mer experimentella projekt. Välkommen Studio B. Här kunde han i lugn och ro fortsätta mot den ursprungliga visionen: att bygga en studio med samma unika sound och personlighet som Muscle Shoals, Abbey Road, Hitsville, Sun, Black Ark eller Treasure Isle. Det enda som saknades var ett extraordinärt husband. Det är nu han lyfter luren och bjuder in:

Sly Dunbar.

Robbie Shakespeare.

Mikey Chung.

Barry Reynolds.

Wally Badarou.

Uziah "Sticky" Thompson.

Tillsammans skapade de musikhistoria. Ofta löjligt svängig och obekymrad. Musikalisk excellens kombinerad med naiv upptäckarglädje. Inte bara platsen, utan också Blackwells hela vision präglades ju av den västindiska kulturens organiska eklekticism. Snart blev Studio B precis den konstnärliga frizon han var på jakt efter. En pulserande utpost i mittenlandet kring ekvatorn. I David Katz utmärkta omslagsessä vittnar de inblandade om det avslappnade och långsamma arbetsklimatet i studion. Hur man tämligen planlöst och hämningslöst testade sig fram till nya idéer, som sedan skruvades ytterligare ett varv av den magiske studioteknikern Steven Stanley. Chris Blackwell kom och gick som en allvetande visionär seansledare. Wally Badarou, som kom från en intensiv afrojazzbakgrund i Paris, var till en början ytterst förvirrad och frustrerad. Innan han förstod att han befann sig mitt i en stilbildande smältdegel av tidens viktigaste musikaliska strömmar: reggae, disco, funk, punk.

Grace Jones klassiska Warm Leatherette slog an tonen. Hennes radikala och gränsöverskridande persona i kombination med hennes jamaicanska ursprung blev en nästan osannolikt kreativ motor. Den märkligt lyxiga blandningen av reggae och disco, som i sin tur satte tonen för hela det tidiga 80-talet, tycktes komma i rakt nedstigande led från hennes androgynitet. Året efter spelade Tom Tom Club in sin minst lika stilbildande (om än i något mer obskyr utsträckning) debutplatta. Just nu, försommaren 2008, är jag barsnligt förtjust i deras barnsligt intelligenta och svängiga post-punk-funk-exotica-disco-pop.

Nu är jag helt såld. Det är bara nummer två på Funky Nassau och jag har redan kapitulerat. Genius Of Love med Tom Tom Club. Systrarna Weymouths vingliga stämsång och Steven Stanleys banbrytande syntslinga. Låten är en studie i glädje och (musikalisk) framtidstro. Sedan kommer Talking Heads, Gwen Guthrie, Ian Dury och Will Powers i en fantastisk blandning. 1980 till 1986. Solen skiner hela vägen. Intelligensen likaså. Men aldrig på bekostnad av en orubblig optimism. Sedan var det tydligen slut. Chris Blackwell hade sedan ett par år flugit iväg mot nya intressen. Atmosfären var spräckt.

Och nu alltså återupptäckt. Skaffa den här skivan. Tills dess, hämta hem lite Tom Tom Club här.

Kvar på Sveavägen

Stressad igen. Försöker hitta genvägar. Hittar en ganska lång i en gammal recension jag skrev om den oundgänliga boken om Gyllene Cirkeln, vilket också får bli ett slags komplement till min lunch förra veckan.



Vilken tid det måste ha varit. På 60-talet verkade allt plötsligt hända. Efterkrigstidens återhållsamhet släppte äntligen, och i princip alla konstarter och uttrycksformer verkade explodera av fantasi, insikt, upptäckarglädje och hänsynslöst gränsöverskridande. Det var en ny tid. Eller som Åke Abrahamsson – en gång i tiden artistbokare på restaurang Gyllene Cirkeln – uttrycker det:

Nytt var pubar, pizzor, p-piller och porr. På Tyrol och Berns underhöll Hasse och Tage; 1960 startade den vitala Stadsteatern, och på Dramaten härskade 1963-66 den demoniska Ingmar Bergman, vars filmer utomlands gjorde ångesten till svenskt varumärke. /.../ Pontus Hultén öppnade upp Moderna museet och sprängde konstbegreppets gränser. /.../ Och på Sveavägen 41 låg Gyllene Cirkeln, 1960-talets jazzcentrum. För säga vad man vill: trots kritiken av kapitalismen och USA:s krigsföring var det den amerikanska kulturen som gällde.

Orden är tagna ur inledningen till boken Den Gyllene Cirkeln – jazzen på 60-talet (Prisma). En veritabel skattkista av text, bild och musik som skildrar en explosiv epok i svensk jazzhistoria. Det handlar om åren mellan 1962 och 1967, den tid då restaurang Gyllene Cirkeln var stället – ja, själva navet i det svenska jazzlivet. Här spelades nämligen jazz av absolut världsklass. Spännvidden var fenomenal. Från gamla rävar som Coleman Hawkins, Teddy Wilson och Erroll Garner till yngre radikaler som Charles Lloyd, Albert Ayler, Don Cherry, Keith Jarrett, George Russell och Ornette Coleman. Det var alltså här, i denna lilla restaurang, under några intensiva kvällar i november 1965, alldeles invid Sveavägen i Stockholm, som den sistnämnde spelade in sina två klassiska Blue Note-plattor ”At the Golden Circle” volym 1 och 2.



Fattar ni? På Cirkeln spelade de flesta av 60-talets framåtblickande jazzare, bara de dyra superstjärnorna som kunde fylla Konserthuset undantagna. Här satt modernismen i väggarna. Musiken var så långt ifrån museal man över huvud taget kunde tänka sig. På Gyllene Cirkeln skapades ett direkt tidsuttryck. Utvecklingen skedde på plats. ”Alla” spelade här. Dexter Gordon, Archie Shepp, Donald Byrd, Johnny Griffin, Cecil Taylor, Bud Powell, Kenny Dorham, Lou Donaldson, Mark Murphy, Carla Bley, Eddie Harris, Stanley Turrentine, Brother Jack McDuff, Ben Webster, Art Farmer, Krzystof Komeda, Booker Ervin och många fler. Alla stod de på Gyllene Cirkelns scen. Det gjorde också inhemska storheter som Lars Gullin, Jan Johansson, Monica Zetterlund, Rolf Ericson och Bengt Hallberg. Samt en hel drös yngre svenska jazzkatter som blommade ut på Cirkeln, ofta genom att lira med sina utländska bröder: Bernt Rosengren, Lalle Svensson, Lars Färnlöf, Bosse Broberg, Lasse Sjösten, Bobo Stenson, Palle Danielsson och Janne ”Loffe” Carlsson.

Många stora jazzhjältar återvände till Cirkeln gång på gång. För Bill Evans blev det ett andra hem, en plats där han kände sig bekväm och avslappnad, där han flera gånger överträffade sig själv, sanslöst kreativ och sorgligt nerknarkad. Vid första besöket på sensommaren 1964 passade han också på att spela in den legendariska plattan ”Waltz for Debby” med Monica Zetterlund. Fritänkaren Don Cherry var en annan flitig besökare och i oktober 1965 var han på plats med den argentinske blåsaren Gato Barbieri i bandet. Två månader senare spelade de in milstolpen ”Complete Communion” för Blue Note hemma i USA. Vid andra tillfällen improviserade Cherry tillsammans med svenska kollegor, särskilt tenoristen Bernt Rosengren, vid den här tiden en av de svenska friformspionjärerna.



Rosengren blev även anlitad av pianisten George Russell, en annan stammis på Cirkeln tillika den modala jazzens uppfinnare, bosatt i Stockholm under många år på 60-talet. När Russells storband uppträdde i januari 1967, med Rosengren och Cherry, saxofonisterna Jan Garbarek och Christer Boustedt, trumpetarna Maffy Falay och Bosse Broberg, gitarristen Rune Gustafsson och trummisen Jon Christensen, var det som ett enda stort klimax. Spelningen hette Big Bang 67. Den blev avslutningen på Gyllene Cirkelns tillvaro som renodlad jazzklubb. En storartad sorti som samlande gräddan av den progressiva, nordiska jazzen under namnet Emanon Big Band. På den suveräna cd som följer med boken kan man höra deras version av ”Ezz-thetic”. Den är löjligt bra. Faktiskt något av det ösigaste jag någonsin hört.

På ett av bokens alla fotografier kan man sedan, för att toppa en redan stor upplevelse, studera hur bandets saxofonsektion dirigeras av en auktoritär George Russell. Koncentrationen är maximal. ”Han skrev ju så svårt”, berättade Bernt Rosengren när jag intervjuade honom för några år sedan. Bilden fångar känslan av exalterad utmaning, samma känsla som hörs i musiken. I mina ögon uppfyller denna bild – som numera även går att studera på plats i restaurangen – alla krav på stor jazzfotografi: närvaro, gestik, miljö och stämning. Bakom fotot står svenske fotografen Christer Landergren. Tillsammans med Nils Edström har han plåtat bokens alla hundratals fotografier från åren på Cirkeln, ett helt makalöst bildmaterial som förärades en separatutställning på Stockholms Stadsmuseum 1995, något som också blev upprinnelsen till den här boken.

Nils Edström är inte lika känd som Landergren. Han blev skivproducent efter 60-talet, men som fotograf står han för några av bokens verkliga visuella brännpunkter. Till exempel bilden på Dexter Gordon som tar en rökpaus, för ett ögonblick coolast i hela världen. Eller den på Karin Krog där ljuset elegant skulpterar med hennes hår. Eller den på Don Cherry med sin kornett i skarp siluett. Eller den på Jimmy Woode Sr när pianots tangentbord plötsligt avspeglas i glasögonen. Det är smått förtrollande. Helt och hållet på samma nivå som stora internationella jazzfotografer som William Claxton och Francis Wolff.



Så till texterna. Åke Abrahamsson har skrivit merparten av textmaterialet och han vet vad han talar om, 1964 tog han över som musikansvarig på Gyllene Cirkeln efter initiativtagaren Bengt ”Abbe” Johansson. Bland de övriga namnen märks jazzskribenten Hans Fridlund och redaktören Roger Bergner. Det som berättas är en fängslande jazzhistoria med Gyllene Cirkeln som dramatisk spelplats. Eftersom i princip allt som hände i USA och Europa speglades på denna stockholmska scen har det också blivit en historia om 60-talsjazzens övergripande utveckling som Abrahamsson och de andra berättar, byggd på såväl egna erfarenheter som rundfrågningar och efterforskningar, men alltid filtrerad genom minnets rökdimmor och kärleken till musiken. Bland kapitelrubrikerna hittar man ”Funken rämnar”, ”Mjuka och hårda boppare”, ”Än friare former” och ”De komma från öst och väst”. Det är kort sagt essentiell läsning för alla som gillar jazz det minsta.

Slutligen musiken. För alla kalenderbitare finns en avslutande genomgång av alla spelningar på Gyllene Cirkeln och en komplett diskografin över alla inspelningar. Betydligt mer väsentlig är däremot den medföljande cd:n som samlar ett delikat urval av klassiska Cirkeln-spelningar. Där rasar Lars Gullin loss i Charlie Parkers ”Donna Lee”, Bill Evans gör ”Time Remembered” tillsammans med en tonårig Palle Danielsson på bas och Rune Carlsson på trummor, och Kenny Dorham fräser fram ”Scandia Skies” ur sin trumpet. För alla vi som inte ens var födda när Gyllene Cirkeln stängde räcker det väldigt långt.

Lyssna:
Dexter Gordon "Cheese Cake" live på Gyllene Cirkeln 1965 (ZShare)

Miriameffekten

Miriam Aida spelade på Fasching i torsdags och passade samtidigt på att fira sin nya platta Come On Home som släpps av Ajabu i dagarna. Det var första gången på över fyra år som jag hörde henne och maken Fredrik Kronkvist uppträda tillsammans. Det blev ett sentimentalt glädjeskutt till deras renläriga souljazzhimmel – som alltid förgrenad av jazzbossa, rhythm & blues-ballader, latinjazz och hardbop.

Precis så är det även på Come On Home. Det rör sig om ännu en samling favoriter från djupet av både hjärtat och skivsamlingen. En del av låtarna är klassiker, andra smått underbara obskyriteter. Det är lika personligt här-och-nu som stilmässigt oklanderligt. Vi pratar Jive Samba med utgångspunkt i Sarah Vaughan 1965. Vi pratar A Night In Tunisia med utgångspunkt i Ella Fitzgerald 1960. Vi pratar I'm Not Ashamed med utgångspunkt i Bobby Bland 1961 och vi pratar – kanske störst och mest oväntat – Make Sure You're Sure med utgångspunkt i Stevie Wonders soundtrack till Spike Lees Jungle Fever 1991.



Jag kommer ihåg första gången jag besökte Miriams och Fredriks souljazzhimmel. Jag fick deras första platta – inspelad tillsammans med och under beskydd av Jan Lundgren och hans svintajta trio – i handen någon gång sensommaren 2002. Den slog ut mig totalt. Lika imponerad lär Jan Lundgren ha blivit när han hörde Miriam och Fredrik i en trång källare i Malmö. Själv hade jag aldrig hört en svensk jazzplatta som var så "svart" och så självsäkert initierad i de mest sofistikerade delarna av det tidiga 60-talets jazzsound.

Året efter intervjuade jag Miriam med anledning av hennes första egna platta My Kind Of World. Vi fann varandra direkt, förenade av någon sorts hämningslös passion för soulig hardbop och intervjun blev knappast särskilt nyanserad. Ett år senare bad Miriam och Fredrik att jag skulle skriva omslagstexten till deras Live At The Palladium som de spelade in med Monday Night Big Band. Jag var bokstavligen såld. Tur i alla fall att översättaren kallade det för en av de bästa (svenska) omslagstexter han hade översatt.



En fyraårig son, ett eget skivbolag – Connective Records – och en underskattad bossaplatta kallad Meu Brasil senare stod nu Miriam på Faschings scen och predikade souljazzens evangelium så att vissa (det är sant) i publiken började gråta. Och då kom jag att tänka på den positionerande inledningen till min gamla intervju. Jag avslutar med den, som en påminnelse om Miriams patos och åtminstone lite unika plats inom svensk jazz.

”I loved bebop for taking jazz further along. But as hip and as great as it was, there was a period when musicians had kinda… not totally, but somewhat… eliminated the blues, you know? They got so sophisticated that it seemed like they were afraid to play the blues, like it was demeaning to be funky. And I tried to bring that. I didn’t do it consciously at first. But it started to happen.”

Orden är Horace Silvers, formulerade för jazzkritikern Gene Seymour. Det var i början av 50-talet som han försiktigt reagerade mot bebopens rasande komplexitet och sökte sig tillbaka till bluesens jordiga melodier och till gospelns extatiska rytmik, både i sitt pianospel och i sina kompositioner. Det var så han kom att skapa hardbopen tillsammans med batteristen Art Blakey. Och det var så han kom att bli en av jazzens stora stilbildare.

Horace Silver hade den sällsynta förmågan att kunna förena mjuk lyrik och hård rytmik. Men hans viktigaste pionjärgärning låg i att han gjorde jazzen funkig, dansant, nynnig och rolig, utan att den blev förenklad, halvhjärtad eller banal. Snarare tvärtom. På den vägen fick han sällskap av bröderna Cannonball och Nat Adderley, av organisterna Jimmy Smith och Shirley Scott, av Stanley Turrentine och Lou Donaldson och hundratals andra som bidrog till att göra sin del av jazzen så soulig som bara möjligt. Stilen kom att kallas ”soul jazz” och blev väldigt populär på 60-talet. Influenserna hämtades från R&B och gospel, lika mycket som från bebop och cool. Basgångarna var funkiga och riffen slagkraftiga. Men framför allt var det musik som inte var rädd för att vara utåtriktad, glad och rakt på sak.

Eller ”in the pocket” för att tala funkspråk. Ett uttryck som talande nog också hoppar ur den svenska jazzsångerskan Miriam Aida när jag ber henne beskriva sin musik. Hon vet vad hon pratar om. Hennes röst är något av det bluesigaste och souligaste som hörts i svensk jazz på evigheter. Och även något av det gladaste, mest utåtriktade och rakt på sak. Hon älskar förstås sin Horace Silver och bröderna Adderley och hon har inte varit rädd för att göra en klockren souljazzplatta för det svenska 2000-talet.

Historisk mark

Lunch på Gyllene Cirkeln idag (eller igår ser jag nu)...

Varumärkeslojalitet

Som ni kanske har märkt har jag lagt till en Uniqlock här till höger på bloggen. Jag är barnsligt förtjust över denna lilla widget från japanska Uniqlo, världens bästa herrmodemärke om du frågar mig. Jag har en nästan osund lojalitet till Uniqlo. De står för precis den välskräddade japanska jazzfanatism som jag länge älskat och till slut fick uppleva. Och de gör det med övertygande smak och integritet. När H&M inledde ett samarbete med Kylie Minogue skapade Uniqlo en serie t-shirts med omslag från ECM. Och bara så att ni förstår jämförelsens relevans, vi pratar inte om ett nischmärke utan om mode för folket. I fallet Uniqlo betyder det utsökt kvalitet och design till generande låga priser.

Fråga mig inte exakt vad denna widget betyder, annat än att den visar klockan och ansluter mig – och kanske er – till en sorts (varumärkes-) gemenskap. Fråga mig absolut inte vad de dansande japanska flickorna i biblioteket betyder. Ingen aning. Men det känns väldigt sympatiskt. Missa heller inte musiken. Typisk japansk jazzretrofuturism. Typiskt mig med andra ord.

Fotosyntes

Hur lärde sig Airto Moreira spela slagverk? Inte var det genom att plugga musikteori och öva paradiddlar. Han lyssnade på världen runt omkring, på djuren och naturen. Hur var det för Naná Vasconcelos? Förmodligen exakt samma sak. Lyssna på regnskogen – jag säger det igen: regnskogen – i bakgrunden av den här Woody Shaw-låten från 1980. Den kommer från plattan For Sure och den korta men intressanta era när Columbia satsade ambitiöst på att göra jazzen stor igen. Jag har älskat den i några veckor och vill dela med mig.

Lyssna på Woody och lyssna på pianisten Larry Willis som jag lärde känna genom Jackie McLean på 60-talet. Alltihopa hade riskerat att brinna upp om det inte hade varit för den daggtäta och grönskimrande fotosyntesen i bakgrunden. Tacka Naná för den.

Lyssna:
Woody Shaw "Isabel, The Liberator" 1980 (ZShare)

Här är vad jag lyssnar på annars:

Bye Bye Papaye (Lexx Mix) 4.53 Antena "Versions Spéciales - Camino Del Sol"
Frantz (Nouvelle Vague Mix) 4.28 Antena "Versions Spéciales - Camino Del Sol"
Equipoise 3.44 Stanley Cowell "Musa - Ancestral Streams"
Elle 4.38 Sebastien Tellier "Sexuality"
Hobo Ho 10.11 Charles Mingus "Let My Children Hear Music"
Witness Dub 4.13 Roots Manuva "Raw Fusion Bass_Ment Classics"
Game Over - Dabrye Featuring Jay Dee & Phat Kat 3.42 Dabrye f/ Jay Dee & Phat Kat "Raw Fusion Bass_Ment Classics"
I'm Not Getting Any Better 6.16 Freda Payne "Contact"
Suddenly It's Yesterday 4.57 Freda Payne "Contact"
Tears For Johannesburg 9.43 Max Roach "We Insist!: Freedom Now Suite"
glow 7.13 fennesz + sakamoto "Cendre"
On N'a Rien a Faire 2.29 Pierre Barouh "Saravah for Café Après-Midi"
No Kinda Man (Body Language Exclusive Track) 6.28 Junior Boys "No Kinda Man"
Par Hasard 4.30 Mikado "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Seaside Week End 3.55 Antena "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
On The Boat (Chromatics Main Mix) 6.49 Antena "Versions Spéciales - Camino Del Sol"
Why? 4.49 Woody Shaw "For Sure!"
Guided By A God Few Know 4.17 Nicolas Makelberge "Dying In Africa"
Mutter 6.32 Roman Flügel "Fabric 34"
Cal's Bluedo 5.35 Cal Tjader "The Prophet"
De Pilantra E De Poeta 2.27 Doris Monteiro "Doris"
Ao Amigo Tom 1.58 Doris Monteiro "Doris"
De Noite, Na Cama 2.46 Doris Monteiro "Doris"
Body And Soul 6.28 Freddie Hubbard "Here To Stay"
Wot (12" Version) 5.33 Captain Sensible "The Dark Side Of Disco Vol. 3"
Villanova Sunset 2.43 Pacific "Reveries"
Sunrise 2.26 Pacific "Reveries"
Just Don't 7.36 Hans Olding "No Space"
Goodby Miss Wiggie 4.08 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Alvarsleken 4.36 H3fk "Nubiska nätter"

Brasiliansk syra

Det här är en viktig gränsdragning. Några månader efter Nicola Contes Viagem (avrapporterad här) släpper Far Out en ny samling med namnet Brazilika som ställts samman av pop/progg/psykedelia-konnässören Andy Votel. Det rör sig om ett oväntat och relevant steg i den ständigt pågående utgrävningen av den brasilianska musikens historia och stor respekt ska ges till Far Out som inte bara förstärker sin position som ett av de viktigaste bolagen i fråga om brasiliansk musik, utan framför allt tar ett stort kliv utanför sin upptrampade jazzfusion/beat-arena.

Ty att båda skivorna bygger på material ur Som Livres arkiv är lika självklart som det är obegripligt. Här har vi bytt dry martini mot LSD. Där den högst sofistikerade bossajazz som Nicola Conte hade valt ut porträtterade den modernism och optimism som fanns i Brasilien åren kring och just efter statskuppen 1964 har Andy Votel valt att koncentrera sig på några av de mest utflippade utsvävningarna i kölvattnet efter att Caetano Veloso, Gal Costa och Gilberto Gil sparkade igång Tropicália-rörelsen 1967. Jag ska inte trötta ut er med ännu ett referat av det politiska upproret och den konstnärliga radikaliseringen under denna period, läs i stället Caetano Velosos utmärkta självbiografi Tropical Truth: A Story About Music and Revolution in Brazil som kom för några år sedan. Det räcker också att läsa undertiteln på Votels samling för att förstå vad det handlar om: Subtropical Sun Stroke Psych-Out.



Andy Votel startade ju en gång i tiden Twisted Nerve Records vilket fick fart på Badly Drawn Boy och är numera välkänd som samlare av diverse rariteter inom rock och progg (men inte i den svenska, smala och på många sätt infekterade betydelsen av ordet). Att han hade sådana här kunskaper på det brasilianska området visste jag dock inte. Jag ska villigt erkänna att jag bara kände till Os Mutantes och Tim Maia bland de artister han radar upp. Däremot känner jag till många av låtarna, särskilt från Gal Costas och Marcos Valles skivor från samma period. Här pratar vi ju populärmusik, det som en bit in på 70-talet skulle få det överflödiga namnet MPB (Musica Popular Brasileira). Här spelade man utan betänkligheter in varandras hitlåtar.

Votel skriver vidare i sin korta introduktionstext att han fokuserat på tiden efter 1969, när Caetano Veloso och Gilbero Gil hade flytt landet, och att han har velat lyfta fram hur Tropicálians vilda fuzzgitarrer och mest populistiskt dansanta psykedelia fördes vidare av andra artister. Den brasilianska musiken må alltid ha utvecklats genom en nästan systematisk dialektik med utomliggande influenser – jazz, pop, funk, soul, jerk – som smältes samman med den egna rytmiken, historien och temperamentet, men vad Tropicália-rörelsen gjorde var att sparka upp dörrarna på vid gavel mot Swinging London och San Franciscos hippiescen under mantrat "kulturell kannibalism". Som Livre var i sin tur det första oberoende bolaget i Brasilien som gav ut denna typ av rock och funk, även om Votel också har grävt i RGEs katalog.

Helt ärligt – jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör ett begrepp som "acid funk". Den musikaliska kreativiteten är det emellertid inget fel på. Dessutom var det en kreativitet som ofta kanaliserades genom soundtrack till brasilianska – förmodligen högst melodramatiska – tv-serier. Bara en sådan sak! Kort sagt är det ännu ett viktigt kapitel i den brasilianska musikläroboken. Denna gång på syra.

En trivial iakttagelse

Barnteckningar, eller åtminstone naivism, i min brevlåda idag...

På besök i samtiden

Det handlar inte om datorer, samplingar, electronica eller vad du nu vill kalla det. Det är i grund och botten oväsentligt vad det är för apparatur eller instrument och hur de fungerar. Det handlar om idéer och känslor, en tolkning av världen runt omkring, inte nödvändigtvis ny men definitivt nyfiken. Där, i en försynt syntslinga och ett klassiskt blockackord, ligger ett framåtskridande som räcker för att vara samtida.

The Splendor från Göteborg har precis rätt fingertoppskänsla och temperament för integrera liveleectronica i den klassiska organiska jazzensembeln. Lisen Rylander heter saxofonisten som burit med diverse elektronik (och kalimba) in i bandet. Förutom att vara forstrad i den mest melodiska delen av post-coltranetraditionen – med lååååånga modala skalor och sjungande broar från Pharoah Sanders ögonblickliga sinnesfrid till den balanserade funken i Strata Easts souljazz – är hon nog mest känd som en del av indieelectronicatrion Midaircondo.



Här har hon slagit sig ihop med Fabian och Josef Kallerdahl från MusicMusicMusic samt Lars "Lade" Källfält, vanligtvis batterist i Fabians egna band Galore. Debutplattan heter Sound Of Splendor och pressreleasen försöker omgående förklara att idén varit att fritt och förutsättningslöst utveckla ett eget, personligt sound. Omvälvande och nyskapande är det dock inte. Det är bitvis så mycket Coltrane i The Splendor att man först rodnar. Samtidigt är det inte negativt menat, det är snarare alldeles utmärkt om du frågar mig. Fabian Kallerdahl måste ha lånat en gaffeltruck för att lasta fram så här tunga ackord ur McCoy Tyners kassakista, för att i nästa sekund plocka upp några rytmiserade skalor ur sin egen godispåse. Men framför allt – vilket var den inledande spetsen, låt vara diskret och subtil på alla sätt – finns det en intressant inramning i livelektroniken. Förskiktiga syntmattor, sprattlande knaster, ett snabbt blip, små detaljer som skjuter musiken kort åt sidan från att bli mästerliga upprepningar på historiens pendeltåg till att fyllas av samtida inspiration längs ett urbant elljusspår.

Hoob har visserligen tidigare nosat på elektronican, dels genom några fina, manifestartade remixar på MusicMusicMusics debutplatta och dels genom The Stoners samarbete med Forss och Borg på The Lektor Tapes (som jag skrev om här) vilket var ett ambitiöst försök att förena ensemblespel och livelektronik. The Splendors styrka ligger dock i att de musikaliskt sett – på det konceptuella planet är det mer snack – inte gör något stort nummer av elektroniken utan låter varje komposition och stämningsläge diktera villkoren. Mycket gott så. Applåder!



Samtidigt i Tokyo bedriver saxofonisten Naruyoshi Kikuchi ett liknande projekt. Han kallar sitt senaste band för Dub Sextet vilket på sedvanligt japanskt sätt är smått obegripligt och inte har någonting med Dub att göra. Det betyder bara att Pardon Kimura finns med i bandet på diverse liveelektronik, sammanfattat som just "dub". I praktiken innebär det lite knaster, lite skratch och en skruvad moog här och där. Naruyoshi Kikuchi är emellertid tydlig med villkoren: The Revolution Will Not Be Computerized heter plattan. Här är elektroniken en del av ensemblen. Punkt slut. Inga lama ljudmattor eller smakfulla finesser. Ska man vara med ska man improvisera precis som alla andra. Och som omslagets fina parafras på This Is Our Music antyder är det från Ornette Coleman man hämtar inspirationen, men inte bara från de komplicerade eldarna i början på 60-talet utan lika mycket från Ornettes alltmer mättade ljudbilder från 70-talet och framåt.

Hur låter det då? Som det är tänkt skulle jag säga. Resultatet är ypperligt samtida. Men inte i den banala meningen att den integrerar "sound" från klubbsfären och electronican, utan i sin hedervärda ansats att försöka tolka dagens fragmenterade perception och informationsintesiva verklighet genom jazzen. Musiken är upphackad och upplöst, men samtidigt hårt sammanhållen. Utkast av fria improvisationer och ögonblick av nedmonterade grooves balanseras av tydliga, starka teman. De improvisatoriska frontalattackerna – ren excellens på många ställen, inte minst tack vare trumpetaren Shinpei Ruike – styrs hela tiden i rätt riktning genom en stark tilltro till den klassiska idén om "the swing". Kostymklädd postbop möter ljuskygg electronica. Det är kort sagt en exalterande fusion av historia och nutid. Applåder!

Lyssna:
Naruyoshi Kikuchi Dub Sextet "Dub Liz" från The Revolution Will Not Be Computerized (ZShare)

Läs detta först!

Stop Smiling Magazine är inte bara en utomordenlig kulturtidskrift. Det är en utomordentlig kulturtidskrift som varje år dedikerar ett nummer åt jazzen. Vilket innebär två saker som egentligen inte borde vara så svåra att åstadkomma, men som ofta lyser med sin frånvaro: intelligenta och välskrivna jazztexter i kompromisslöst snygg förpackning.

Det är verkligen hoppingivande att läsa texter som dessa, som berättar om jazzen med en bred kulturell horisont framför sig, som tolkar musiken kontextuellt, personligt och kreativt, som inte förlorar sig i specialistens närsynta musikanalys. Stop Smiling är intresserade av uttrycket och upplevelsen, inte av uppbyggnaden och konstruktionen. Därför behöver de inte analysera ackord eller rekommendera musikskolor.



Senaste numret innehåller en matig Eric Dolphy-special där till och med en fågelforskare får uttala sig om hur fågelkvitter kan ha influerat den store blåsaren, en intervju med Bobby Hutcherson och en snäppet saftigare med Ornette Coleman som verkligen gör sitt bästa för att lyfta fram "konstnären" Coleman. Lägg till mycket mer, bland annat småtexter om skivomslag, John Cassvettes Shadows och The Girl From Ipanema.

Stop Smiling – namnet säger egentligen allt – har alltså förstått vad som krävs (mer här) för att överleva i ett överlastad, hyperoptimerat och söndertrasat medialandskap. De skriver om sådant de tycker är viktigt, sådant som förtjänar uppmärksamhet, och de gör det med en övertygande intelligens och relevans. De hänger sig åt objektsfetischism och låter tidningen komma med tre olika omslag. Alltihopa med den iver för historia och koppling till samtid som bara kan komma från kulturskribenter i 30-årsåldern. Obligatorisk läsning med andra ord.

Argast av dem alla

Åh, Mingus, Mingus, Mingus, Mingus. På sätt och vis var det ganska lätt att skriva den här texten. Kunde man misslyckas med ett sådant stoff? Bitvis tyckte jag nog det och skrev om den ett par år efter den första versionen för sju år sedan. Charles Mingus själv är och förblir dock fantastisk. Jag inleder med min senaste favorit, en sedvanligt yvig och på många sätt kvintessentiell låt från den sena mästerverket Let My Children Hear Music.

Lyssna:
Charles Mingus "Hobo Ho" 1971 (ZShare)




Charles Mingus - jazzens argaste man

Charles Mingus ligger för döden. Året är 1978 och den store jazzbasisten – en av Amerikas främsta kompositörer genom tiderna – lider av Lou Gehrigs sjukdom, en neurologisk sjukdom som successivt förlamar kroppen och slutligen andningsmuskulaturen. Gamla vänner avlöser varandra i lägenheten på Manhattan Plaza där Mingus är sängliggande. En dag tittar den legendariske jazzkritikern Nat Hentoff förbi. De pratar gamla minnen, något som osökt leder in på den rasism som Mingus brottades med hela sitt liv.

Han föddes den 22 april 1922 och växte upp i den mångkulturella stadsdelen Watts i Los Angeles. Med svart farfar, vit farmor, kinesisk morfar och svart mormor var han själv en sorts rasbiologisk blandfigur. Han var ljus i hyn men såg sig ändå som svart, samtidigt som han inte drog sig för att kalla mörkare medmusiker för ”niggers”. Han var full av självmotsägelser, hårt präglad av att varken vara det ena eller det andra, varken svart eller vit. På gott och ont. Man kan säga att han gjorde konst av dessa motsägeler. Utsattheten, en beskärd del av orättvisa och rasförtryck, skapade nämligen den enorma ilska som blev hans kanske allra viktigaste drivkraft. Till Hentoff väser han fram ett sista manifest:

It’s not only a matter of color any more. It’s getting deeper than that. I mean it’s getting more and more difficult for a man and a woman to just love. People are getting so fragmented, and part of that is that fewer and fewer people are making real effort any more to find out exactly who they are and to build on that knowledge. Most people are forced to do things they don’t want to most of the time, and so they get to the point when they feel they no longer have any choice about anything important, including who they are. We create our own slavery.



Förmodligen var detta mycket laddade ord för Mingus. Kanske till och med ett slags personligt bokslut. De återges i Gene Santoros biografi ”Myself When I Am Real - the Life and Music of Charles Mingus” (Oxford 2000) och leder oss rakt på kärnan i Mingus konstnärskap: frigörelsen. Han ville slå sönder alla bojor – sociala, politiska, psykologiska och kulturella – och övervinna alla sina begränsningar. Han ville skapa ett fritt jag för ett fritt skapande. Men det är inte fråga om någon slapp, diffus eller trevande frihet. Snarare en tillkämpad, krävande och frustande frihet. Lyssna på nästan vilken som helst av Mingus inspelningar och du förstår varför – musiken lever sitt eget dramatiska liv, den är bångstyrig och sprakande, aldrig någonsin klen, alltid ett stenhårt spel mellan kaos och ordning. Det är musik som förverkligas i stunden. Själva definitionen av jazz.

”Myself When I Am Real” är även namnet på en alldeles underbar Minguslåt. En magisk titel som pekar ut ytterligare en sida av konstnärskapet: självförverkligandet. I Mingus värld fanns inga egentliga gränser mellan liv och konst. Han såg livet i sig som ett personligt, pågående konstverk. Och han tog till många medel – allra främst musikaliska, men även verbala och kroppsliga – för att uttrycka sig själv. Storheten låg i att han var en mästare på att smälta samman olika idéer och uttryck till en temperamentsfull helhet.

Låt vara att Mingus var en produkt av sin tid, hans drivkrafter är ändå ganska tidlösa. Redan i 17-årsåldern möter han den bohemiske konstnären Farwell Taylor vars hem ofta härbärgerade den amerikanska västkustens intellektuella elit. Taylor blir Mingus första mentor och stora förebild vid sidan av jazzgiganten Duke Ellington. Han öppnar Mingus intellektuella tänkande. Han exponerar honom för indiansk kultur, österländsk religion och europeisk filosofi, och han får honom att lusläsa taoistiska texter såväl som viktiga böcker av Freud, Dostojevskij, Sartre och Rilke. Mingus får lära sig att inte känna några gränser. Han påverkas lika mycket av klassiska kompositörer som Rachmaninov, Ravel och Debussy som av Ellington och Charlie Parker. Han inspireras lika mycket av Jackson Pollock och Orson Welles som av Art Tatum och baslegenden Jimmy Blanton. Viljan att uttrycka sig är ju universell – det är bara medlen som är olika – och livet ut älskade Mingus att hänga med författare, poeter, dramatiker, journalister, målare och filmare, lika mycket som med musiker. Han slukade det mesta: idéer, delikatesser, intryck, sprit, kvinnor, visioner och knark.



Mingus skolades alltså intensivt, grundligt och brett, med inställningen att man alltid lär sig reglerna innan man bryter mot dem. Vilket han mer än gärna gjorde. När så krävdes. Många Mingus-kompositioner rymmer faktiskt rena felaktigheter, musikteoretiskt sett, men de fungerar förstås alldeles utmärkt i slutändan. Helt enkelt eftersom formen följer berättelsen. Den som är djärv möter dock alltid mostånd och när Mingus spelar med Miles Davis i slutet av 40-talet klagar den tjurige trumpetaren över att det inte finns några ackord som övergång mellan olika tonarter. Det givna svaret: ”Miles, just play the shit like I wrote it.”

Sådana konflikter, mellan kompositör och instrumentalist, var mer eller mindre obligatoriska i Mingus värld. Men han lyckades alltid, precis som Ellington, med konststycket att locka fram och sedan inkorporera solisternas personligheter i sina egna kompositioner. Däri ligger storheten. Och precis som Ellington arbetade han hellre med distinkta fraser än med massiva ackordgrupper, och helst av allt med starka melodier som för låtarna framåt. Det är också blåsinstrumentens melodiska och dramaturgiska grupperingar man förlorar sig i när man lyssnar på Mingus. Det är polyfont och konverserande, fyllt av liv, ofta simultant improviserat, och med massiv karaktär – men alltid inom givna ramar. Mingus visste ju att den bästa dramatiken uppstår i friktionen mellan kaos och ordning.

”You can’t improvise on nothing, man”, fick medmusikerna höra gång på gång. Friheten var villkorlig. Mingus krävde alltid (sin egen) struktur när det handlade om improvisation. Han både formulerar och utvecklar sitt musikaliska koncept när han 1955 döper sitt band till The Jazz Workshop och iscensätter en metodik som kommer att förlösa kreativiteten totalt. Spelningarna var hädanefter att betrakta som processer, som kreativa övningar för ett kollektiv under ledning av kompositören, pedagogen och regissören Mingus. Tanken var att ta vara på situationens dramatik. Här framfördes inte några stycken, här skapades musik på plats. Och på scen var Mingus en på samma gång inspirerande och tyrannisk ledare. Han skrek och dirigerade, spottade och fräste, en gigantisk kroppshydda med en buske yviga gester bakom kontrabasen. Lyssna på de klassiska studioinspelningarna av låtar som ”Wednesday Night Prayer Meeting” och ”Better Git It in Your Soul”. Lyssna på Mingus röst i bakgrunden och du förstår hur det kan ha sett ut. Om inte annat känner du extasen och glädjen.



Oftast blev det bra. Mingus eggade sina medmusiker till att uträtta stordåd. Men när det inte funkade, då blev han ursinnig och drog sig inte för att förnedra någon stackars bandmedlem inför publiken. Så viktigt var resultatet. Var han inte nöjd fick man ta om, även om gruppen faktiskt stod på scen inför publik. Inte så konstigt att många inte stod ut under någon längre tid, vilket är lite ironiskt eftersom han i sin tur var helt beroende av olika musikaliska sparringpartners. Trumslagaren Dannie Richmond är undantaget som bekräftar den stormiga regeln. Han spelade med Mingus från 1957 och framåt, bara med några få avbrott, och deras samspel växte sig alltmer organiskt och intuitivt.

Under de gyllene åren med The Jazz Workshop, från mitten av 50-talet till början av 60-talet, fanns också ett antal ytterst betydelsefulla medarbetare vid Mingus sida, däribland saxofonisterna Booker Ervin och Eric Dolphy, trombonisten Jimmy Knepper (som Mingus demonstrativt slog på käften) och pianisterna Mal Waldron och Jaki Byard. Utan dessa hade Mingus knappast lyckats skapat den musik han gjorde, men han fick också betala för alla kreativa sammandrabbningar. Som i den fruktbara relationen med Byard, präglad av ömsesidig hatkärlek och ett tärande engagemang som ofrånkomligen ledde till ett häftigt uppbrott.

Hårdast var han mot pianister, eftersom han var en alldeles utmärkt pianist själv. Sy Johnson, som spelade med The Jazz Workshop 1960, var en av de som drabbades. Under ett gig började Mingus skrika efter fler ”pedal tones”. Johnson försöker förgäves blidka den krävande bandledaren. Till slut exploderar Mingus och springer fram till Johnson, stirrar honom i ögonen och slår fyra hårda slag på pianot. När den stackars Johnson gör ett nytt försök skiner Mingus upp och vänder sig till publiken med ett leende: ”Now the white boy can play!”



Nöden har dock ingen lag och under perioden 1961-62 spelade Mingus mestadels själv i bandet i brist på pianister som höll måttet. När han några år senare prövar den unga kvinnliga pianisten Jane Getz (16 år) slutar även det i en mindre katastrof. Han tyckte att hon använde pedalerna för mycket. Kväll efter kväll skriker han otåligt ”think Duke Ellington, Ellington, baby!” och skuffar sedan undan henne från pianot när det är dags för ”Meditations” – ett av nyckelverken i Mingus produktion. En ödesdiger afton kokar bägaren slutligen över, tålamodet är slut och Mingus lämnar scenen, springer ut i omklädningsrummet och återvänder med en sönderriven handduk som han knyter upp pianopedalerna med. ”Fuck you, man!”, svarar Getz och lämnar både pianot och scenen.

Höga krav ställdes också på publiken som obönhörligt involverades i The Jazz Workshops framträdanden. En kväll på The Five Spot i New York 1957 skäller Mingus ut sin publik efter att ha blivit störd i den kreativa processen. ”You think you’re important and digging jazz when all the time all you’re doing is digging a blind, deaf scene that has nothing to do with any kind of music at all”, mässar han uppfordrande. Han krävde respekt och engagemang. Musiken var livsviktig. Vid en spelning några år senare sägs han ha blivit så uppjagad på scen att blåsaren Yusef Lateef – om möjligt ännu större till växten än Mingus – fick lyfta upp den sprattlande och fräsande basisten tills han lugnat ner sig. Det hände också att han i vredesmod slog sönder sin kontrabas. Vid ett sådant tillfälle satt ett engelskt band vid namn The Animals i publiken och betraktade storögt Mingus utbrott. Några år senare började även engelska popband slå sönder sina instrument.

Mingus gjorde alltså hela sitt liv till ett konstverk. Mer eller mindre medvetet. Den som läser Santoros biografi får också lära känna en förbluffande självupptagen människa, en individ som ständigt tog sin omvärld i besittning genom ett prunkande ego. Av många upplevdes han som fascinerande och förtjusande, full av entusiasm och idéer, och han blev en naturlig mittpunkt i alla sällskap. Han älskade att säga sin sak och blev ofta en sorts mentor, och upphörde aldrig att inspirera sina lärljungar. Men av andra upplevdes han som manipulativ, rovgirig och intolerant. Vredesutbrotten var ju aldrig långt borta och inte för inte kallades han för ”Jazz’s angry man”.



Baksidan av Mingus karaktär stavades självömkan. Han såg alltid sig själv som mest utsatt och fabulerade ofta fram de mest dramatiska hotbilder. Var han inte slagen på grund av rasism så hade han maffian, CIA eller New York-polisen efter sig. Han litade inte heller på banken utan specialsydde mot slutet av sitt liv kläder med olika lönnfack för såväl pengar som knivar och pistoler. Han var helt enkelt världens mittpunkt, åtminstone i sin egen berättelse.

Rötterna till denna väldiga självupptagenhet finns antagligen i uppväxten i Watts, Los Angeles. Med en auktoritär och distanserad far sökte han naturlig tillgivenhet hos sina systrar och sin styvmor. Där kände han förtroende och ärlighet, och under åren kom han alltid att ty sig till kvinnor. Han hann med att vara gift fyra gånger – tre av gångerna med vita kvinnor – och antalet älskarinnor och kvinnliga vänner var förstås stort. Män hade han svårt att lita på. Han kände konkurrens och självhävdelsebehov. Ändå var i stort sett alla musikaliska vänner män och redan under uppväxten i Watts slog han sig ihop med blåsarna Eric Dolphy, Britt Woodman och Buddy Collette. Den sistnämnde föreslog att Mingus skulle byta cellon, som han hade studerat sedan sjuårsåldern, mot basen. Sagt och gjort. Snart var han en virtuos på sitt nya instrument.

På 40-talet drabbades Mingus av den revolutionerande bebopen och sökte upp Charlie Parker, Dizzy Gillespie och Miles Davis när de kom till Los Angeles för att spela. Lika betydelsefull var första upplevelsen av Duke Ellingtons band med kanonbasisten Jimmy Blanton. När han i början av 50-talet gjorde en kort sejour hos Duke lyckades han (självklart) få sparken på grund av sin kaxighet. Genombrottet kom i stället några år tidigare, som basist i vibrafonisten Red Norvos trio. En turné tog honom till New York och där stannade han.



På plats i det stora äpplet startade han skivbolaget Debut Records tillsammans med batteristen Max Roach och andra frun Cecilia, för att på så vis själv kunna kontrollera sin produktion. En skrävlande entreprenörsanda präglade honom livet ut. Och trots en ekonomisk berg-och-dalbana levde bolaget fram till slutet av 50-talet, kanske främst tack vare storsäljaren ”Jazz at Massey Hall” (1954) med The Quintet, ett All Star-band med Mingus, Dizzy, Bird, pianisten Bud Powell och Max Roach. Mingus allra första egna inspelningar dateras dock till slutet av 40-talet – då ofta under det ödmjuka namnet ”Baron” Mingus – men det verkliga genombrottet som bandledare kom först 1956 då han spelade in den banbrytande ”Pithecanthropus Erectus” för Atlantic.

Sedan följde milstolpar som ”The Clown” (Atlantic 1957), ”East Coasting” (Bethlehem 1957) med Bill Evans på piano och den lika episka som intensiva ”Tijuana Moods” (1957) som RCA inte släppte förrän 1962 på grund av ett bråk med Mingus. Givetvis, vad skulle det annars ha varit? Under dessa år blev Mingus umgänge med Beat-poeter som Allen Ginsberg och Gregory Corso också allt flitigare, och från deras uppläsningar kan man ana influenserna till skivan ”A Modern Jazz Symposium of Music and Poetry” (Bethlehem 1958). Han var ju en mästare på att smälta samman olika idéer och uttryck till en temperamentsfull helhet.

Men mot slutet av 50-talet var Mingus knappast ensam om att revolutionera jazzen. Saxofonisten Ornette Coleman rev murarna med sin fria jazz och kompositören George Russells modala experiment banade väg för Miles Davis ”Kind of Blue” (Columbia 1959). Men Mingus var givetvis kluven till andras framsteg. ”I’ve already done that”, var hans ständiga kommentar samtidigt som han antagligen kokade inombords av att ha blivit förbisedd. Mot slutet av sitt liv sägs han ha kunnat nämna en inspelning från sin egen produktion, komplett med årtal och medmusiker, så fort han hörde något nytt och banbrytande på radio.



Han var en ständig föregångare, men inte särskilt ödmjuk. Ändå fick han sitt stora erkännande i jazzvärlden redan i början av 60-talet, inte minst efter den vilda friheten på plattorna ”Mingus Ah Um” (Columbia 1959) och ”Blues and Roots” (Atlantic 1959). Resultatet blev svår prestationsångest. Kraven blev omåttligt höga, och i samband med en konsert på Town Hall i New York 1961 bröt Mingus ihop eftersom orkestern inte ”höll måttet”. Han var en förfärlig perfektionist. Men med sina två klassiska inspelningar för Impulse! – ”Mingus, Mingus, Mingus, Mingus, Mingus” och ”The Black Saint and the Sinner Lady”, båda 1963 – nådde han antagligen så långt som det går. Musiken är ett emotionellt tvärsnitt, totalt öppen men ändå så exakt. Smått legendarisk är också 1964 års europaturné med Byard och Dolphy i bandet, och spelningen på jazzfestivalen i Monterey samma år. Sedan började det sakta gå utför.

Efter 1965 och fram till början av 70-talet var Mingus föga aktiv och levde ett mer eller mindre kaotiskt liv. Hans umgänge med LSD-professorn Timothy Leary blev mer frekvent och han deltog i den tidens olika politiska aktioner. När han kom tillbaka på den musikaliska banan släppte han ”Let My Children Hear Music” (Columbia 1971). Samma år publiceras också Mingus osannolika självbiografi vars titel ”Beneath the Underdog” ringar in hans självuppfattning. Redan i början av 50-talet började han skriva på denna märkliga bok och under årens lopp växte arbetet till gigantiska proportioner. Läs den – Mingus fabulerar om allt mellan himmel och jord och spär ivrigt på myten om sig själv. Texten är pompös, personlig och stundtals rapsodisk. Han avhandlar sex, rasism, sex, musikindustrin, sex och mycket annat, däribland lite mer sex. Han hade ju åsikter om det mesta. Alltid tvärsäker.

Publiceringen blir också ytterligare ett erkännande för Mingus som under 70-talet växer till en kompositör av stora mått. Perioden är dessutom rejält hedonistisk. Han har mer pengar än någonsin och han äter, äter och äter, som den gourmand han var. Problem med vikten hade han i och för sig hela sitt liv, men nu är han alltså fetare än någonsin och åker in på hälsohem av och till. Till slut är Mingus så tjock att han inte kan lyfta det ena benet över det andra.



När sjukdomen till sist når honom tvingas han sluta spela, men in i det sista arbetar han vidare med sin musik. Han leder inspelningssessioner från sin rullstol och sjunger in melodier i sin bandspelare. Med ”Cumbia & Jazz Fusion” (Atlantic 1976) förenar han jazzen med den colombianska folkmusiken, ett projekt som liknar arbetet med det mexikanska musikarvet på ”Tijuana Moods” 20 år tidigare. Han var som sagt en mästare på att smälta samman olika idéer och uttryck till en temperamentsfull helhet ‒ alltid med sikte på att vara ”beyond category”, Duke Ellingtons klassiska beskrivning. Mingus sista projekt blev ett samarbete med Joni Mitchell som resulterade i den underskattade plattan ”Mingus” för Atlantic 1979.

När skivan släpptes var Mingus redan död. Han dog 57 år gammal, den 5 januari 1979 i Mexiko. Askan spreds av änkan Susan över floden Ganges i Indien. Nästan 40 år tidigare hade Farwell Taylor introducerat Mingus för hinduismen, ett tänkande som ju syftar till definitiv andlig frigörelse. Nu slöts slutligen cirkeln.


Fyra fantastiska från Mingus:

Pithecanthropus Erectus (Atlantic 1956)

En underskattad skiva på sin tid. Ändå blev den ett genombrott för både Mingus och den moderna jazzen. I vissa passager läggs grunden för den fria jazz som fyra år senare började höras över världen. Men alla experimentella inslag förenas helt naturligt med den jordiga blues som finns i bandets sound. Vem kan till exempel motstå det rumlande pianoriffet i ”Love Chant”? Bakom pianot satt Mal Waldron och den unge Jackie McLean spelade sax tillsammans med J.R. Monterose.

Mingus Ah Um (Columbia 1959)

En mycket älskad skiva. Här finns klassiker efter klassiker uppradade. Till exempel ”Goodbye Pork Pie Hat”, den makalösa hyllningen till Lester Young, och ”Self-Portrait in Three Colors”, ledmotivet till John Cassavetes film ”Shadows”. Hela bandet verkar vara mer eller mindre elastiskt, så grymt svänger det faktiskt. När man lyssnar förstår man också vad Mingus menade när han talade om ”rotary perception” – det vill säga att spela cirkulärt runt pulsslagen i stället för linjärt rakt på dem.

The Black Saint and the Sinner Lady (Impulse! 1963)

Ett stort, stort äventyr. Men inte särskilt lättsmält. Att Mingus lät sin psykoanalytiker Dr. Pollock skriva texten på skivomslaget säger en del om musikens personliga och komplexa karaktär. Titeln sägs anspela på kompositörens farföräldrar och i en magnifik svit mejslar Mingus fram sina stycken, baserade på olika formationer av dansare. Initialt tänkte han sig nämligen en koreografi till musiken. Mingus gav sig också på att dubba vissa partier, särskilt Charlie Marianos altsax. I bandet märks för övrigt svenske trumpetaren Rolf Ericson.

Town Hall Concert (Jazz Workshop 1964)

En otrolig liveinspelning med ett av Mingus bästa band. Blåset består av Eric Dolphy och Clifford Jordan på saxar och Johnny Coles på trumpet. Jaki Byard spelar piano och Dannie Richmond som vanligt trummor. Bara två låtar ryms på skivan. Mer behövs heller inte. ”So Long Eric” och ”Praying With Eric” är antagligen titlar som sattes i efterhand, för den senare låten är ingen annan än Mingus omtumlande ”Meditations for a Pair of Wire Cutters”. Att en sextett kunde skapa så här storslagen musik är fascinerande. Ja, till och med rörande.

Marvinism

Det finns nästan inga överraskningar längre. Det här inlägget var tänkt att handla om en fin liten japansk utgåva av What's Going On som visade sig rymma två obskyra b-sidor som i sin tur visade sig vara rörande förstudier till God Is Love och Flying High (In The Friendly Sky). Men någon upptäckt var det ju knappast konstaterar jag nu snopet, eftersom God Is Love (B-side) och Sad Tomorrows sedan länge finns på alla nyutgåvor av detta soulhistoriens mest bekymrade mästerverk. Desto bättre. ;-)

Lyssna:
Marvin Gaye "God is Love " (B-side)

Apropå soul. Låt mig även tipsa om Stanley Cowells utmärkta Musa: Ancestral Streams som finns att hämta hem här på El Reza. Det är troligtvis en av de bästa och mest funkiga solopianoplattorna någonsin, släppt på Strata East 1974, genomsyrad av både panafrikansk romantik, värdiga Art Tatum-influenser och, hur sökt den än låter, Marvin Gayes melodiska samhällskritik från åren innan. Låt oss kalla det Marvinism. Och när jag ändå håller på – missa inte heller Strata East Fan Clubs nya blogg.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Soldier 5.04 Erykah Badu "New Amerykah Part One (4th World War)"
Off and on 3.30 Róisín Murphy "Overpowered"
(What Can I Say) To Make You Love Me 5.27 Alexander O'Neal "Hearsay"
Hearsay 4.18 Alexander O'Neal "Hearsay"
Bass-Ment Theme 3.05 Up Hygh "Raw Fusion Bass_Ment Classics"
Freedom Day 6.09 Max Roach "We Insist!: Freedom Now Suite"
Tomski (Fredbeat) 7.49 Moss Eisley "Twelve"
Nostrand and Fulton 7.10 Freddie Hubbard "Here To Stay"
Ne Me Demande Pas Pourquoi 3.47 Nicole Croisille "Saravah for Café Après-Midi"
Un Homme Et Une Femme 2.28 Monique & Louis Aldebert "Saravah for Café Après-Midi"
Warm Song 3.43 Cal Tjader "The Prophet"
Toi 3.45 Cathy Claret "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
We Have All The Time In The World 2.48 The Pale Fountains "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Running Away 2.42 Paul Haig "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Waiting For G 5.07 Hans Olding "No Space"
If You Knew 3.25 Nicolas Makelberge "Dying In Africa"
Perhaps I Never Meet You 5.07 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Västgöten 3.50 H3fk "Nubiska nätter"
Afro Blue 7.12 Jeffrey Smith "Down Here Below"
India In Me [Mix 2] 6.32 Cobblestone Jazz "Fabric 34"
Achilles (Phreek Plus One Typhoon Mix) 7.10 Antena "Versions Spéciales - Camino Del Sol"
Joshua C. 7.15 Woody Shaw "For Sure!"
Mundo Pequeno 3.12 Doris Monteiro "Doris"
Eu Quero,Eu Quero,Eu Quero 2.04 Doris Monteiro "Doris"
Danger Global Warming 4.38 DJ Dolores "I Real"
Big Business (Dance Mix) 6.23 David Byrne "The Dark Side Of Disco Vol. 3"
I Can't Get Started 7.37 Art Blakey & the Jazz Messengers "Child's Dance"
Poolside Bungalow 3.02 Pacific "Reveries"
Amorph 5.58 fennesz + sakamoto "Cendre"

April in Paris

Komplettering

The Avalanches omarbetning av Belle & Sebastians I'm A Cuckoo – där de helt sonika sätter alltihopa i händerna på en grupp västafrikanska exilmusiker i Melbourne – är inte bara helt genialisk, den hade också varit omöjlig utan arvet från Saravah. Den till synes aparta föreningen av sköra popmelodier och afrikansk folkmusik hade inte låtit som den gör utan Pierre Barouh. (Jag har inget intresse av att nämna Vampire Weekend i sammanhanget.) Så, nu är det förra inlägget kompletterat och klart.

Lyssna:
Belle & Sebastian "I'm A Cuckoo" (Avalanches Version) (ZShare)

Min vän Pierre

På fredag åker jag till Paris. Teambuilding heter det på pappret. Paris Jazz Corner, à la carte-menyer, Kitsuné, café au lait, Colette, Favela Chic och Palais du Tokyo betyder det i praktiken. Det vore förstås ingen stor sak om det inte var för att jag inte har varit i Paris på över tio år. Intressant nog sammanfaller detta också med att jag just upptäkt ett viktigt kapitel i den franska musikhistorien: Saravah.

Enligt myten startade Pierre Barouh denna etikett 1966 – sprungen ur en tidstypisk förälskelse i bossanova och dedikerad åt att släppa all möjlig folk- och jazzinspirerad musik – med de pengar han tjänade på musiken till Claude Lelouchs film En man och en kvinna som han skrev tillsammans med Francis Lai. Som vi alla vet blev ledmotivet en exempellös hit och easyklassiker, men framför allt presenterade filmen Barouh – i rollen som Anouk Aimées ex-man – som en bohemisk blandning av Serge Gainsbourg och João Gilberto när han uppträder med sin gitarr och framför vad som skulle bli startskottet: den legendariska Samba Saravah, skriven av Baden Powell och med texten av Vinicius de Moraes.

På sätt och vis kan jag tycka att Samba Saravah förminskas en aning i kombination med Claude Lelouchs tillrättalagda bilder. Samtidigt kan ingen missa att det är den mest lekfullt nyförälskade programförklaring som någonsin gjorts, särskilt när Pierre Barouh namndroppar sina brasilianska hjältar en efter en över Baden Powells osvikliga bossagitarr. Eller nyförälskad – Barouh hade spelat in Saudade (Un manque habité) redan 1960, även denna gång med Baden Powell, vilket gör den till en av de första utombrasilianska bossorna.

Om nu Barouhs tolkningar av bossanovan, givetvis med en omisskännlig fransk chansonbrytning, blev startskotten för Saravah kom etiketten snart att ha en betydligt mer heterogen katalog än så. Den gode Pierre, med ett stadigt kassaflöde från sin filmsuccé, lär ha sagt till sina artister att de skulle ta god tid på sig, känna efter noga, gå på djupet och spela in någonting "som de inte ångarar om ett halvår". Ut kom därför allt ifrån märklig harpsichordjazz från Baroque Jazz Trio och spräcklig djungeljazz från Barney Wilen till klassisk chanson, bistroballader och experimentell konstpop från Brigitte Fontaine, ofta kompletterad av slagverkaren Areski och i klassiskt samarbete med Art Ensemble of Chicago.

Men vad som framför allt slår mig när jag lyssnar igenom mina två japanska samlingsplattor över Saravah – återigen från Café Après-midi, enastående i sin musikaliska rikedom – är hur etiketten tycks ha spelat en nyckelroll i framväxten av den starka franska traditionen av världsmusik. Något som alltså började med den unge Barouhs romantiska och oskuldsfulla utblick mot Brasilien, en vältajmat kommersiell och rusigt ödmjuk sådan, för att sedan fortsätta till allt djärvare och exprimentella hybrider av jazz, tropicalia och det nordafrikanska musikarv som kolonialismen hade bränt in i den franska själen. Ett konsekvent genreöverskridande som aldrig tappade känslan för starka melodier och givetvis löpte parallellt med den politska och konstnärliga radikaliseringen mot slutet av 60-talet. Samt inte att förglömma med framväxten av den franska frijazzen genom bolag som BYG Actuel.



Jag kan faktiskt inte hålla mig för skratt när jag tänker på mina kollegors nervösa leenden och flackande blickar när jag berättade att jag har bokat in dem på en grundkurs i fransk frijazz på Paris Jazz Corner. Nej, jag ska förstås inte tvinga dem. Men Pierre Barouh kommer i alla fall att guida mig genom ett Paris som jag vet håller på att rasa samman och befinner sig långt från 60-talets romantiska vyer. Tillsammans med valda delar Sebastien Tellier.

Till exempel La Ritournelle. (Och Divine.) Vilket för mig över till Tony Allen. Enligt mina lyssningar nådde aldrig Saravah ned till Nigeria, men att Fela Kutis afrofunk har ett särskilt starkt fäste i Frankrike behöver man bara blicka ned till Skåne för att bli påmind om. Till Sofi Hellborg närmare bestämt. Skånes kvinnliga svar på Femi Kuti, renlärigt skolad i världmusikalisk anda efter många år i Paris där hon bland annat spelade med Mory Kanté. Förrförra året blev jag imponerad äv hennes nasala sång och vidunderligt tajta afrofunk på plattan To Give Is To Get, förstärkt av både Tony Allen och Timbuktu. För några veckor sedan kom uppföljaren Drummig Is Calling i brevlådan och visade sig om möjligt vara ännu tajtare och konsekventare i sin omfamning av afrofunken. Jag kan i och för sig invända mot att den konceptuellt sett är aningen svagare än den förra, lite tråkigare helt enkelt, men tänker ändå ställa mig stenhårt på Sofis sida.

Här är vad jag lyssnar på annars:

A Tonga Da Mironga Do Kabulete 3.23 José Barrense-Dias "Saravah for Café Après-Midi"
Joppo & Eno (Pink Alert Re-Rub) 7.37 Antena "Versions Spéciales - Camino Del Sol"
Freedom Traveller 6.11 Charles Lloyd "Nirvana"
Number One 3.55 Pacific "Reveries"
Love Isn't Always On Time 3.41 Pacific "Reveries"
Johnny Too Bad (Sleepless Church Dub) 7.41 Allistair "Twelve"
Philly Mignon 5.30 Freddie Hubbard "Here To Stay"
Here's Where Mary Loved To Be 2.24 The Arcadians "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Message De Noel 3.57 Mikado "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Noelle A Hawaii 3.25 Antena "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Lollita's Back In Town 2.35 The Arcadians "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
It Is Now Either 4.15 Artificial Latvasmäki "Fabric 34"
Isabel, the Liberator 8.29 Woody Shaw "For Sure!"
The Mind Inspector 3.54 DJ Dolores "I Real"
E Isso Ai 3.01 Doris Monteiro "Doris"
Mas Que Doidice 2.07 Doris Monteiro "Doris"
Driva'man 5.18 Max Roach "We Insist!: Freedom Now Suite"
Like You'll Never See Me Again Remix ft. Ludacris 3.58 Alicia Keys "Soul Lounge"
Time Is Love 3.50 Black Ivory "Don't Turn Around"
Don'T Turn Around 3.25 Black Ivory "Don't Turn Around"
You know me better (Samim remix) 6.05 Róisín Murphy "You Know Me Better"
Espresso Loco 2.54 Francy Boland "Out Of The Background"
No Space 6.42 Hans Olding "No Space"
So Young 5.35 Nicolas Makelberge "Dying In Africa"
Seedy Films 5.04 Soft Cell "The Dark Side Of Disco Vol. 3"
C.C. 12.16 Art Blakey & the Jazz Messengers "Child's Dance"
Waiting For A Train (Instrumental Dub) 6.11 Moonbase "The Dark Side Of Disco Vol. 3"
Camino Del Sol (Todd Terje Remix) 6.44 Antena "Versions Spéciales - Camino Del Sol"
Yubimine 6.05 H3fk "Nubiska nätter"
Endless 3.20 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
cendre 3.10 fennesz + sakamoto "Cendre"

Paus

Vill bara kort nämna att jag finns kvar. Det är bara så att jag jobbar ohyggligt mycket just nu, vilket gör att det blir glest mellan inläggen. Häng kvar, spännande saker kommer framöver – till exempel en recension av The Splendor från Hoob. Jag borde vara tillbaka efter helgen. Och mitt i stressen drömmer jag om att ta en paus och sitta på en trappa i New York tillsammans med en jazzdvärg. Precis som Ben Sidran – grymt cool i sin klassiska collegelärarstil à la 1979 – på omslaget till The Cat and The Hat. För övrigt en mycket bra platta.

Isabelle

Den här helgen har jag inte varit i närheten av Swedish Jazz Celebration. Det närmaste jag kom var Torbjörn Zetterbergs releasefest för sitt singer/songwriter-projekt Folke på Riche i onsdags. Jag har hållt mig på avstånd av två anledningar. Jag har haft några privata saker som tyngt mig och jag har helst suttit hemma och lyssnat på Isabelle Antena.

Hon är min största upptäckt på länge. Isabelle. Låt mig börja på Crepuscule for Café Apres-midi. Två supersnygga och fullastade japanska samlingsplattor från den cappuccino-till-lunch-designade serien Café Apres-midi över den belgiska 80-talsetiketten Les Disques Crepuscule. Här samlades de mjukaste, jazzigaste och mest romantiska delarna av den popmusik som brukar tvingas in under begreppet post-punk. Just nu är jag ytterst fascinerad av denna etikett och denna epok i musikhistorien. Här blandades tidig brittisk tweepop från Pale Fountains, Orange Juice och Aztec Camera med Thomas Dolbys teknologiballader och populärklassiska sonetter från Michael Nyman och Gavin Bryars. Alltihopa med en sorts drömsk optimism, en intellektuell glädje och någon sorts nordeuropeiskt överdriven längtan till Medelhavets helande stränder.



Denna längtan förkroppsligades av Antena – eller, ja, de blev ett slags ofrivilligt objekt för denna längtan när de själva egentligen blickade någon annanstans. Isabelle Antena var uppvuxen i Paris men hade lärt sig flytande engelska som au pair hos Yes-keyboardisten Rick Wakeman i London och fått ett starkt musikaliskt självförtroende på köpet. Hemma igenom träffade hon Pascale Moiroud och Sylvain Fasy som delade samma musikaliska preferenser som hon själv. De startade ett band som fick heta Antena – med ena foten i Antonio Carlos Jobims tidlösa melodier och paret Gilbertos för evigt honungslena vemod, och den andra i samtidens experimentella electropop från Soft Cell, Yazoo, Ultravox och givetvis Kraftwerk. Precis den hybriden, på pappret onannolik och vansklig, blev verklighet i en elektrifierad och smått psykedelisk version av The Boy From Ipanema. "Electro-samba" skrev tidningarna.

Det blev en EP med namnet Camino del Sol som kom i början av 1982 och i några storartade ögonblick svepte in bossanovans vemod i svala syntfiltar, kopplade Stan Getz till en analog dator och ställde sig längst ut på Normandies vindpinade atlantkust och blickade ut mot vågorna. Dagen innan hade de fnittrat sig igenom en dagisversion av Michel Legrands titelspår till Jacques Demys Flickorna i Rochefort. Två år senare släppte Antena – utan Pascale – sin andra platta En Cavale som de hade spelat med gräddan av studioeliten i London, gravt influerade av Nile Rogers och Chics blankpolerade funksoul. Men hur mycket soul och funk de än försökte uppbringa stod de ändå alltid kvar i sina egna erfarenheter, precis som The Style Council och The Blow Monkeys. Precis därför blev det också så bra.



När Camino Del Sol kom på CD för snart tre år sedan var det en viktig nyutgivning. Eller snarare nylansering, eftersom Antena i många avseenden var 25 år före sin tid. Camino Del Sol är alltså inte bara underbar, den är också anmärkningsvärt samtida, varför det måste ha fallit sig naturligt att låta några av dagens electroakter, däribland Todd Terje, Nouvelle Vague och Chromatics, remixa hela Camino Del Sol under namnet Versions Spéciales i slutet av förra året. Särskilt som varken Nouvelle Vague eller Chromatics skulle ha låtit som de gör utan Antena.

Två år tidigare, i en annan del av remixsfären, hade en annan skola av producenter med Nicola Conte och Thievery Corporation i spetsen remixat Isabelle Antenas nya bossaplatta Easy Does It under namnet Issy Does It. Härifrån slogs en bro tillbaka Le poisson des mers du sud från Isabelle Antenas första soloskiva Hoping For Love som släpptes av Crepuscule 1987. En skiva som definierade en märkligt älskvärd och marginell tradition av nybossa och electropopjazz som tidigt blev stor i Japan och sedan spred sig till resten av världen. Utan João Gilberto hade ju inte Isabelle Antena låtit som hon gör och utan Isabelle hade inte Bebel Gilberto låtit som hon gör.

Jag lyssnare vidare. Aningen nyförälskad.

Dubletter

För en månad sedan publicerade Orgy In Rhythm skivan Child's Play från en av Art Blakeys kanske minst belysta och hyllade perioder: det tidiga 70-tal då hardbopens förste trummis mest försökte lista ut hur han skulle hitta rätt i jazzfusiondjungeln. Som guide anlitade han den unge Stanley Clarke som tog med sig en låt med den sorgligt uppriktiga titeln Song For A Lonely Woman till inspelningen av Child´s Dance i slutet av maj 1972. Fyra månader senare spelade han in samma låt med Chick Corea & Return To Forever på plattan Light As A Feather under namnet 500 Miles High och fick en av jazzfusionvärldens största hittar.



Jag ska inte säga att det låter helt annorlunda, men om möjligt ännu bättre. Där Return To Forever gjorde ettrigt virtuos brassefusion, polerad för 70-talets europeiska jazzpublik, grinar sig Art Blakey fram till en mer bekymrad, vemodigt rasslande afropolitisk asfaltfusion. Hans version rör sig inte många kilometrar utanför Brooklyn. Tur att både Woody Shaw och John Hicks finns med och leder den gamle patriarken ut på gatan.

Som om det inte vore nog är titelspåret på Child's Dance, med tillägget (Christian's Song), en smärre karbonkopia av Donald Byrds underbara Fancy Free från 1969 – faktiskt en av mina fem favoritjazzlåtar någonsin. Eller om det nu är Donald Byrds förvillade lika Kofi som spelades in ett halvår senare. Det spelar ingen roll. Ni förstår hur bra det är, att jazzvärlden ofta var en ankdamm och att man inte alltid brydde sig om var idéerna kom ifrån.

Natt i Tunisien?

Örjan Hultén - igen! Knappt hade jag sett hans trio på GMC och förhört mig om deras kommande platta så dyker H3FK upp med Nubiska nätter. Just det, Örjan Hultén Trio plus Fakir Karlsson med Mats Karlsson på oud och Nassim Al Fakir på diverse slagverk. Gruppen har existerat rätt länge – tidigare förstås även med Salem Al Fakir – men jag har aldrig hört dem live.

För att inte göra er besvikna medverkar Salem i alla fall på en låt på skivan, men den verkliga ryggraden heter Jonas Östholm. Han är en fantastisk pianist – jag gillar honom oerhört mycket – som obekymrat växlar mellan dragspel och melodica också. Och då förstår ni karaktären. En ohelig allians mellan jazz och diverse arabisk och romsk folkmusik. En blandning som faktiskt mest hade kunnat bli en politiskt korrekt blandning: jazz förvandlad till kulturpolitiskt alibi. De svenska titlarna andas givetvis också 70-tal och yllekoftor, men det skitsnygga omslaget har all samtida lyster man kan önska.

Det finns heller igenting sentimentalt eller romantiskt med den kulturella mångfalden på den här plattan. Det är en rent musikalisk angeläghet. En inre, glödhet sådan. Samtliga bråkrater brinner upp innan de ens hinner stava till H3FK. Om jag själv var det minsta skeptisk fick jag snart en musikalisk eldfackla i handen.



Förutsägbart? Inte i den mening du tror. Det hade varit enkelt att stirra sig blind på folkmusikens karnevaliska karaktär. Samtidigt som jazzen har haft en lång och heterogen kärleksaffär med arabisk musik – från Duke Ellingtons Caravan och Dizzy Gillespies A Night In Tunisia till John Coltranes avancerade cykliska kompositioner, Alice Coltranes transcendentala hymner och Don Cherrys vidöppna sinne på världens musikarv. Kolla även in Örjan Hulténs MySpace där han droppar Jan Garbareks Ragas and Sagas.

H3FK ställer sig stolt i den linjen. Nubiska nätter är först och främst en jazzplatta. Och en strålande – ja, faktiskt enastående – sådan. Örjan Hultén har alltid varit en strukturfascist i Sonny Rollins anda. Samma sak här. Ordning och redan även på bristningsgränsen. Klara konturer även när färgerna skvätter som värst. Även temana är urstarka och kristallklara. Låt vara om de har arabisk eller romsk dialekt och slingrar sig som orientaliska ormar över tonskalorna, de följer ändå jazzens stenhårda dramaturgi. Det är till och med funkprecision på sina ställen, till exempel i Nubiska riddare. Inte ens Mats Karlssons låtar är något annat än klassiskt lysande jazzkompositioner. Det är alltså inte natt i Tunisien – inte heller i Tensta som man verkligen hade kunnat tro – utan "natt i Tunisien" med en viss John Birks leende bakom sig.

Att oud sedan är en hetsande motor bakom varje jazzimprovisatör visste vi redan genom Alice Coltranes gamla plattor. Men lyssna på Västgöten – skriven av Filip Augustson – och du får nya perspektiv på saken, eftersom den paradoxalt nog visar sig vara en uppdaterad version av samma basists vid den här laget klassiska jazzpunklåt Magnum Bonum. Den är verkligen en ohelig allians den här plattan.

Prins Charles!

Charles Lloyd på Nirvana från 1968. I kreativ toppform och i flera olika konstellationer eftersom det är en samling med tidigare outgivet – fast på den tiden bara några år gammalt – material. Vinylen köptes på Hal's i Tokyo, i minutiöst perfekt skick och med monstruöst bra musik på sig. Så bra att ni måste få höra.

Lyssna:
Charles Lloyd with The Chico Hamilton Quintet "One For Joan" (ZShare)

För övrigt vill jag bara snabbt påpeka att Pacific! har släppt årets hittills bästa popskiva i Reveries. Den är så emotionellt finkänslig och stilsäker att man knyter ökenkängorna med smått darrande händer.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Assunta 7.10 Freddie Hubbard "Here To Stay"
Vivre! 3.00 Pierre Barouh "Saravah for Café Après-Midi"
Des Ronds Dans L'eau 3.23 Pierre Barouh "Saravah for Café Après-Midi"
Disappear 3.56 Pacific "Reveries"
Rosa De Luxe 2.56 Francy Boland "Out Of The Background"
Golden Cage (Fred Falke Rexix) 8.29 The Whitest Boy Alive "Dreams"
W 8.36 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
The Ballad Of The Sad Young Men 4.59 Peter Herbolzheimer Rhythm Combination and Brass "Waitaminute"
Números 3.44 DJ Dolores "I Real"
Moca 5.03 Jorge Ben "Ben"
Domingo 23 3.54 Jorge Ben "Ben"
Souled Out 4.20 Cal Tjader "The Prophet"
Mutant Child 4.19 DJ Dolores "I Real"
Memorial (Traditional) 1.27 Narlai Village Troubador "The Darjeeling Limited"
Strangers 3.20 The Kinks "The Darjeeling Limited"
Jimmy (The Foot Soldiers remix) 5.50 M.I.A. "Jimmy - M.I.A."
Song for the Lonely Woman 9.39 Art Blakey & the Jazz Messengers "Child's Dance"
mono 4.14 fennesz + sakamoto "Cendre"
Londo 4.45 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Vagrantones 1.26 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
When The Party Is Over 2.50 Border Boys "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Just A Girl 4.22 The Pale Fountains "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Le Poisson Des Mers Du Sud 4.11 Isabelle Antena "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Elvis Presley Blues 5.22 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
Paradise 5.22 Jean Adebambo "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
You're Welcome ft. Mary J. Blige 5.05 Jay-Z "Soul Lounge"
Google Me 3.24 Teyana Taylor "Soul Lounge"
Peace 5.40 Chico Freeman "Spirit Sensitive"
Don't You Miss Me A Little Bit Baby 2.18 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
So Long 2.28 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
Three/Four 8.56 Hans Olding "No Space"
The Sun Can't Compare 5.27 Larry Heard Presents Mr. White "Fabric 34"
Driven 6.07 Estroe "Fabric 34"

Buenos amigos

Jag fick en resa till Argentina. Det var Vampi Soul som arrangerade den. Vi landade i Buenos Aires och åkte direkt vidare till Universidad Nactional de Litoral i Santa Fe. Vi smög in i den stora aulan. Ljuset var redan släkt och vi fick sätta oss längst fram. På scenen spelade pianisten Ruben Lopez Furst – "Baby" för alla lokala jazzhipsters – med sin trio bestående av Jorge Gonzáles på bas och Néstor Astarita på trummor. Wow. Det var Bill Evans Trio fast på spanska. I alla fall om man ska tolka det intima ensemblespelet, punktbelyst och inramat av de tre lyssnande kropparna, samt babys sätt att lägga ut ackorden, mättade av regnbågens alla färger, som en sval kamin mitt på scenen. Men pulsen var förstås stadigare. Intensivare. Aningen sensuellare. Och då tänker jag inte bara på tangon, det är för enkelt, utan också på annan folkmusik som chacarera och zamba.

Efter ett tag blev trion en kvintett. Rubén Barbieri anslöt på trumpet och Jorge Anders på sax. Jag förstod att Rubén var bror till den legendariske Leandro "Gato" Barbieri som nyligen hade lämnat Argentina för den italienska jazzscenen och Jorge Anders, berättade man för mig, var redan en av de skickligaste och mest drivande jazzmusikerna i landet. Wow. Det var så här Kind of Blue skulle ha låtit om den hade spelats in i Argentina. Djupblått modalt vemod, med ett blodigt hjärta längst in.



Året var 1964 men inspelningen skulle inte släppas förrän 1966 under namnet Jazz en la Universidad. Det blev den första av Ruben Lopez Furst Trios enda två skivor tillsammans. Den andra fick kort och gott heta Jazz Argentino och släpptes året efter. Att den inleddes med Bill Evans paradnummer Israel var förstås ingen slump, inte heller att den hade betydligt grövre konturer. Att båda dessa plattor nu har samlats på en och samma CD är en kulturgärning. Jag kan inte nog rekommendera den. Tack Vampi Soul!

Tre år tidigare, i början av 1961, hade det lilla kollektivet "Agrupacion Nuevo Jazz" startat i en källare i Buenos Aires. Det blev också starten på den moderna argentinska jazzscen som förutom Gato Barbieri även skulle fostra Lalo Schifrin. Denna sammanslutning hade två syften: att dricka sprit och digga de senaste amerikanska jazzplattorna samt att försöka hitta vägar för hur den egna folkmusiken skulle kunna integreras med jazzen. Jorge Anders var en nyckelperson i sammanhanget, bröderna Barbieri och Jorge Gonzales likaså. Åtta år senare startade Anders och Gonzales Quinteplus som blev den första argentinska jazzfusiongruppen. Där Ruben Lopez Furst Trio hade fångat upp de mest lyriska av Miles Davis 60-talsidéer var det nu snarare In A Silent Way och Bitches Brew som stod i centrum.

På den självbetitlade plattan från 1972 hör jag dock först och främst någonting annat. Rytmiken - den stadiga staccatoartade puls som givetvis kommer från tangon. Inte för att man skulle kalla det för tangojazz. Det är modal fusion med psykedeliska underströmmar, fast med ett rytmspråk som aldrig någonsin skulle ha kunnat komma från USA eller Europa. Även om man hör förtjusningen över elektroniken – Santiago Giacobbe lär ha haft det första fender rhodeset i Argentina – är stämningen suggestiv snarare än stökig. Åtminstone på studioplattan. Vampi Soul har lagt till en liveinspelning där gitarristen Ricardo Lew har anslutit och gör lite väl svårsmält jazzrock av alltihopa.



1973 var det över. Enligt historien utmanade Quinteplus sin omgivning för mycket. Två år senare skulle militärjuntan ta Argentina i ett hårt och långt strypgrepp. De bästa jazzmusikerna lämnade landet en efter en. Quinteplus trumpetare Gustavo Bergalli hamnade i Stockholm där han snabbt blev en nyckelperson på vår jazzscen. Hade han inte flyttat hem hade han gärna fått berätta mer.

Ett mörkt tips

För alla som förstått att "disco" i grund och botten är ett vidöppet begrepp som svänger på många olika sätt finns en obligatorisk – och annars svåråtkomlig – samling kallad The Dark Side Of Disco att hämta hem här, här och här på Discotrax.

Den släpptes i tre delar, endast på vinyl, för tre år sedan och koncentrerar sig på den ikonoklastiskt kreativa period i början på 80-talet när gränserna för vad som är dansmusik på allvar suddades ut. Vilket betyder David Byrne, Yello, New Order och till och med The Police vid sidan av klassiska discofingrar från Walter Gibbons. Med andra ord nödvändigheter för den som är det minsta intresserad av dagens klubbmusik.

File under "Annat"

Så var det dags att avhandla Wildbirds & Peacedrums. Årets Jazz i Sverige-pristagare som själva kallar sig Annat/Blues/Pop på MySpace. Hey – "annat" är verkligen det ofrivilligt bästa sättet att beskriva sin musik. Eller "beyond category" som Duke Ellington självsäkert konstaterade. Jazzen har ju alltid varit upptagen av att ifrågasätta sitt namn och sina gränser i samma ögonblick som den utvecklar musiken, men i och med den första stora retrovändningen i början av 80-talet (läs Wynton Marsalis) har det mest varit ett trassligt gnällande som stått i direkt proportion till musikens marginalisering.

Wildbirds & Peacedrums sa i en intervju att de själva inte var riktigt säkra på hur etiketten jazz påverkar dem och det krävs inte många sekunder innan man försår att det är jazzen som är den stora vinnaren genom att ta rygg på Wildbirds & Peacedrums och komma ytterligare en bit närmare den experimentella delen av indiescenen. Jag har ingen aning om hur Rikskonserter och Caprice har tänkt, men i mina öron är det en utomordentlig utmärkelse – även om det inte finns många millimeter jazzhistoria i musiken. Det är ju faktiskt ingen hemlighet att den mest progressiva "jazzen" är lika influerad av postrock, electronica, indiepop, soul och singer/songwriter som av Charlie Mingus frustande kompositioner. Måste man verkligen ha en fast parameter kan man säga att det är improvisationen som definierar jazzen, men i samma ögonblick har man uteslutit electronican. Tre sekunder och det har blivit kulturpolitik av alltihopa.

Tack och lov lyssnar inte folk på det viset. Det finns bra musik och det finns dålig musik. Eller hur Kurt Weill?




Först var jag dock inte alls särskilt förtjust i Wildbirds & Peacedrums. Jag tyckte att det fanns något hysteriskt pretentiöst och beskäftigt i musiken. Som om de tog i ända ifrån tårna för att vara speciella. Kanske var det något i det artistiska upplägget, sång/trummor, maka/make, som ställde sig i vägen. Wildbirds & Peacedrums lägger ju också av naturliga skäl till hellre än de drar ifrån. De rusar fram mot sina lyssnare. Andreas Werliin har en hel arsenal av musikaliska slagverk som han lever om med och Mariam Wallentin sjunger på något vis långt utöver sig själv även när hon inte dubbar och körar bakom huvudstämman. Wildbirds & Peacedrums är helt enkelt "maximalister" och jag tänker på en lite trubbig, men långt ifrån oväsentlig, jämförelse med norska Jaga Jazzist som hamrade in begreppet i en intervju jag gjorde för en massa år sedan.

Men när krutet har lagt sig, när de värsta fyrverkerierna har slocknat, när man till slut börjar se skogen inser man att de starkaste delarna verkligen består av ypperligt välväxta popsånger. Bakom den musikaliska råenergin finns det emotionellt glasklara grundstrukturer. Symptomatiskt – eller ironiskt – nog är det först i sista spåret på The Snake som den stora triumfen infinner sig. My Heart heter den. Lyssna hela vägen på deras Myspace. Det är en klassisk soulballad. Och en bedårande sådan. När man har gått hela varvet runt inser man plötsligt hur allting lyfter av de smattrande lägereldstrummorna, xylofonen och den där smygande distortionen som hela tiden riskerar att smula sönder sången. Det är verkligen en klassisk soulballad – men i experimentell konsthögskoleuniform.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Everybody's Gotta Learn Sometimes 5.54 Beck "Eternal Sunshine fo the Spotless Mind"
Theme 2.24 Jon Brion "Eternal Sunshine Of The Spotless Mind"
Brazil 2.28 Django Reinhardt "Toasted Biscotti"
Chez Galdines 6.24 Hans Olding "No Space"
Silent Night (Pacific! Remake) 3.50 Karin Ström "Silent Night"
Tristess 2.58 Lars Blek "Expeditions #1"
Three Cheers For Our Side 2.47 Orange Juice "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
(There's Always) Something On My Mind 2.40 The Pale Fountains "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
You Just Hit The One You Say You Love 5.29 Francy Boland "Out Of The Background"
When Will You Be Back? 2.48 Border Boys "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Ensam 2.55 Lars Blek "Expeditions #1"
Head Trick 6.32 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
Peace Offering 8.37 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Title Music from Merchant-Ivory's film "Bombay Talkie" 2.34 Shankar Jaikishan "The Darjeeling Limited"
"Montage" from Nityananda Datta's film "Baksa Badal" 1.15 Satyajit Ray "The Darjeeling Limited"
Paper Planes (DFA Remix) 5.51 M.I.A. "Kala"
Brotherhood Suite 3 8.53 Don Cherry with Bernt Rosengren Group "Brotherhood Suite"
Free 5.01 Matsi "Brownswood Bubblers Two"
Let's It Dub It Up 4.08 Dee Sharp "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
This Is Me 2.57 Chris & Cosey "Elaste Vol. 1 - Slow Motion Disco (Compiled By DJ Mooner)"
Airwaves 5.18 Thomas Dolby "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
kuni 2.24 fennesz + sakamoto "Cendre"
Joy 9.00 Wayne Shorter "Odyssey Of Iska"
Abraham, Martin And John 4.33 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
Gonna Keep On Tryin' Till I Win Your Love 2.51 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
No Time For Tears 2.31 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
Set It Off (Walter Gibbons Mix) 9.22 Harlequin Four's "The Dark Side Of Disco Vol.2"
Mr Clean 4.24 Peter Herbolzheimer Rhythm Combination and Brass "Waitaminute"
Wonderful World 2.48 Grand Union "Brownswood Bubblers Two"
My First Hommage 10.59 Gavin Bryars "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
The Pop 4.02 Chocolate Star "Elaste Vol. 1 - Slow Motion Disco (Compiled By DJ Mooner)"
Little Bit 4.34 Lykke Li "Youth Novels"
Seul a la maison 2.01 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

Audiofili

Jag har gått och blivit audiofil. Åtminstone lite grann. Jag som alltid har himlat med ögonen inför män (jo, det är flest män) med alldeles för dyra stereoanläggningar och alldeles för dålig musiksmak. Som jag har raljerat över det mytomspunna användandet av Brothers In Arms i världens samtliga hi-fibutiker och plockat enkla poänger på folk som skulle vara mer intresserade av ljud än musik.

Men audifilin är givetvis mer mångfacetterad än så. Ibland är den dråplig. Jag kommer ihåg en gammal chef, som verkligen ska ha respekt för att han i 50-årsåldern fortfarande hängde med bland musiktrender. När tidningarna skrev upp Khonnors knasterindie köpte han direkt Handwriting och gick hem till sin miljonanläggning. Dagen efter rusade han in på kontoret och grymtade högljutt om att han minsann skulle reklamera den där skivan – så som den knastrade, sprakade och levde om.

Skrattar bäst som skrattar sist. Själv klagade jag vid upprepade tillfällen på en gammal vinylutgåva av Ahmad Jamals Poinciana Revisited innan jag gick hem, öppnade högtalarna och storögt såg hur membranet smulades sönder som ett gammalt torkat löv. Ibland är audiofilin osannolikt ignorant.

Jag har med andra ord inte, förutom nya högtalare, spenderat en krona på musikutrustning på över 20 år. Nu gick cd-spelaren sönder och jag blev tvungen. Så här ser den ut, min nya Arcam. Och plötsligt är audiofilin ett uppvaknande som ger nytt liv åt mina gamla skivor.



Nu är det förstås inte längre Brothers In Arms-generationen som sätter agendan för dagens audiofili. Det är de 30-åriga electronicamännen (jo, det är flest män), de som tillhör programmerings- och laptopgenerationen. De som lyssnar på hemmatechno som Kompakt och Trentemoller. Kanske ibland också Junior Boys. Och självfallet Ricardo Villalobos – den minimalistiska technons största särling. En tysk-chilensk trollkarl som lyckats med det angenäma konststycket att ge microhousens kliniska kretskortsrytmik en brasiliansk-/afro-yorubiansk puls. Om än en ytterst minimalistisk sådan.

Hans utomordentliga mixplatta FABRIC 36 – skapad för den engelska klubben med samma namn och ett strålande exempel på mervärdesdesign genom sin ursnygga stansade cd-plåtburk – har guidat mig genom min nya audiofiltillvaro. Det är en provocerande renodlad skiva. Ricardo Villalobos skulle hugga händerna av sig om det blev ett blip för mycket. Han skalar av, eller kanske snarare torkar ut, sin ljudbild. Direkt befinner vi oss i en ödslig electronicaöken. Men som renlärig minimalist får han givetvis maximalt ut ur sina asketiskt processade ljud. Inte ett knaster lämnas åt slumpen. Han förstår även rummets och tidens samband. Han placerar några sydamerikanska fotbollskörer en bit in bakom de komprimerade tranceslingorna. Resultatet är sublimt. Han låter en mästrande kvinnoröst hålla spanskbruten monolog mellan stålblanka laptopbeats och stora japanska kaguratrummor. Resultatet är sensationellt. I närmare femton minuter får de hålla på. Maestro Villalobos avslutar aldrig en låt för tidigt.

Audiofilin tar sig många uttryck. Lyssna på några mäktiga smakprov här och här.

Nicola plays a mode for Tatsuo

Här kommer den, låten som i mångt och mycket var upprinnelsen till intervjun med Nicola Conte här nedanför. Härifrån borrar man förslagsvis ned sig i Bossa Tres, Tamba Trios och Salvador Trios samlade produktioner. Men det är förstås inte Nicola utan den finfina pianisten Pietro Lussu som spelar med sin trio, för övrigt just skivaktuella med plattan A Different View på Ricky-Tick.

Lyssna:
Sunaga T Experience "No Reason No Rhyme" (Nicola Conte Plays A Mode For Tatsuo) (ZShare)

Ur arkivet

Jag stötte just ihop med en gammal bekant nere på Sostas espressobar vid Sveavägen. Han heter Nicola Conte och är en italiensk jazzsnobb och bossa-dj med svåra jet-setambitioner. Han var på väg ut till Arlanda med en ny samlingsplatta fylld av obskyr brasiliansk sambajazz under armen. Han hade just satt ihop den – med arkeologisk precision givetvis – för engelska Far Out Recordings. Viagem heter den.

Så hade det i alla fall kunnat vara. Nu har jag dock aldrig träffat Nicola Conte i egen hög person. Jag har bara hört honom spela skivor och jag har pratat med honom i telefon. Men det var länge sedan, i ett annat liv känns det nästan som – under en lång och intensiv sommar då jag överdoserade gammal bossajazz och de nya elektroniska tolkningar som blommade som allra finast på italienska Schema Records. Sedan kom hösten och löven vissnade så sakteliga.



Hur som helst är Viagem, som dök upp i brevlådan för några veckor sedan, en alldeles utmärkt platta. Faktiskt lite av ett måste för alla som är det minsta intresserade av brasiliansk bossa och jazz. Nicola Conte har nämligen fått botanisera i Som Livres arkiv och fyller några viktiga luckor i bossajazzhistorien genom att lyfta fram Tenório JR, Sansa Trio och Yvette till en större publik. Stolt placerar sig Viagem vid de numera legendariska Blue Brazil-serierna och Brazilica-samlingarna.

Själv kontrar jag med att gräva fram en gammal intervju med Nicola Conte ur mitt eget arkiv. Den gjordes för drygt fem år sedan under arbetet med plattan Other Directions. Men efter att ha läst den igen märker jag att här finns egentligen allt du behöver veta innan du lyssnar på Viagem.

Trevlig läsning!

Nicola Conte

Just den dagen var värmen outhärdlig. Solen gassade mot de hårda myndighetsbyggnaderna runt Dupont Circle i Washington D.C. Temperaturen var uppåt 40 grader utomhus och vi passade på att njuta av luftkonditioneringen i den lilla skivbutiken Rhythm & Culture. Hit, till denna garageliknande jazzoas mitt i den mest byråkratiska av världens huvudstäder, hade jag släpat med mina vänner för att bevittna en viss Nicola Conte spela skivor.

Tillsammans med ett antal dåsiga klubbjazzare stod vi och smuttade lågkaloriöl och väntade troget på att han, en av de mest omtalade klubbjazz- och nybossaproducenterna, skulle dyka upp. Den nervösa expediten skruvade på sig varje gång hon fick frågan ”skulle han inte spela klockan fyra?” från i stort sett alla som var på plats.

En timme försenad vandrar en kortväxt, tystlåten och något besvärad italienare in genom dörren, med gul sidenskjorta och svarta solglasögon, förvånansvärt lik en ung Roman Polanski och förmodligen vansinnigt värmeplågad – trots att han kommer från kuststaden Bari nere i södra Italien. Bakom honom kånkade en skäggig, svettig, kepsprydd, av allt att döma bakfull, amerikansk slacker på skivväskan.



Kvällen innan hade Nicola Conte spelat med sitt jazziga ”Jet Sounds”-band på en av de största klubbarna i Washington. Att han råkade befinna sig just här, av alla platser, berodde på att han var ute för att marknadsföra sin debutplatta ”Jet Sounds” som Thievery Corporations Washington-baserade skivetikett ESL hade släppt på licens i USA. Samtidigt var han aktuell med en märkvärdigt sofistikerad bossaplatta tillsammans med sångerskan Rosalia de Souza och den första tolvan, en mjuk, drum´n´bass-pudrad version av Carlinhos Lyras ”Maria Moita” stod på plats i butiken.

Det var alltså en betydelsefull herre, särskilt inom den kosmopolitiskt kreativa delen av klubbmusiken, som vandrade in genom dörren den där augustisöndagen. Dessutom en av nyckelpersonerna i kretsen kring skivbolaget Schema, en av Europas mest produktiva loungeetiketter som placerar Conte vid sidan av sådana som Gerardo Frisina, Soulstance, The Dining Rooms och S-Tone Inc. Där släppte han sin ”Jet Sounds” år 2000 och den är faktiskt ett kapitel i sig. Med över 50 000 exemplar sålda världen över kan den mycket väl vara den platta som öppnade dörren till klubbmusikens hybrid av cinematisk beatbossa och uppdaterad easy-listening för en bredare publik. Plattans hit ”Bossa per due” har vid det här laget varit med i så många reklamfilmer och på så många samlingsplattor att man inte kan räkna längre.

Väl framme vid de två skivdäcken, längst inne i Rhythm & Cultures lilla skrymsle till butik, dröjde det heller inte länge innan Nicola Conte visade upp sin goda smak, det dåliga humöret till trots. Han började med att lägga på ett stycke porlande drum´n´bass som snart gick över i frisk, gitarrdriven bossa och landade i mättad, modal 60-talsjazz. Och plötsligt kände de flesta av oss en helt annan värme.



Sedan dess har Nicola Contes snille fortsatt invadera klubbjazzvärlden. Han formligen spottar ur sig den ena remixen efter den andra och verkar träffa rätt nästan varenda gång. Nu senast en uppskruvad och uppjazzad version av Koops ”Tonight”. Dessförinnan en salt medelhavsbossa av tyska Re:Jazz ”Quiet Nights” och en kärleksfull omarbetning av flöjtisten Jerome Richardssons jazzklassiker ”Way In Blues”. Men framför allt, en av fjolårets absolut bästa låtar: japanska Sunaga T Experiences ”No Reason No Rhyme” som förvandlades till virtuos akustisk bossajazz, komplett med skör scatsång och bop-piano, i Nicola Contes känsliga händer. Just den låten är i sig en anledning till att jag kontaktar honom för en intervju.

På papperet hör han dock till den moderna skola som den legendariske diskoproducenten Tom Moulton – en av de allra första att remixa låtar för dansgolvet – ringade in när han påpekade att det vi idag kallar för remixar istället borde kallas för re-produktioner. Av den enkla anledningen att de flesta producenter numera oftast bara tar ett enda element, sången eller en sampling, och skapar helt nya låtar utifrån det. Men Nicola Conte går ännu ett steg längre när han remixar. I stället för att nöja sig med att klippa och klistra i datorn drar han sig inte för att arrangera om ifrån grund och komponerar ibland helt nytt om det krävs. Sedan låter han sitt husband, tillika några av Italiens bästa unga jazzmusiker, ta sig an materialet under hans överinseende. Så gjorde han med ”No Reason No Rhyme” och så gjorde han när han skapade sin ”Bossa Ogi”, en melankolisk, vibrafondriven klubbossa, av Yukihiro Fukutomis houselåt ”Just A Dream”. Han han betydligt mer gemensamt med Gil Evans än, säg, Frankie Knuckles.

Under fjolåret började det gå rykten om att Nicola Conte arbetade på en uppföljare till ”Jet Sounds”. Men det handlade inte om någon loungeklubbig fortsättning utan om en platta full av modernistisk ensemblejazz av europeiskt 60-talssnitt. Skivan skulle släppas på Schema någon gång under våren 2003.

När jag slutligen tar mig för att ringa upp Nicola Conte är jag självfallet lite nervös. Jag minns ju honom som den där lilla sprätten som tågade in på Rhythm & Culture den där märkliga söndagen för över ett år sedan. Tänk om han är värsta divan? Vid första försöket får jag heller inget svar. Italiensk arrogans? En kvart senare slår jag numret igen. Nu svarar en vänlig röst, med varmt bruten engelska, och frågar om det är Tobias. Han var förstås i studion och jobbade.



Jag måste börja med att säga hur fascinerad jag är av din omarbetning av Sunaga T Experiences ”No Reason No Rhyme”. Hur fick du idén att låna pianoriffet från Milton Banana Trios berömda version av Sergio Mendes ”Primitivo”?

- Ah... fast pianot kommer faktiskt inte från Sergio Mendes ”Primitivo” utan från Bossa Tres ”Imprevissio”! Den bygger på precis samma idé som ”Primitivo”. Du vet, ett sorts modal bossajazz, typisk för den perionden.

Ja, nu ringer en klocka...

- Hur som helst - Tatsuo Sunaga bad mig göra en remix på ”No Reason No Rhyme” och det var ju en sån där riktigt poppig låt som japanerna verkligen gillar. Så jag tänkte, vad ska jag göra med den här? Jag kan knappast göra den mer catchy (skratt). Så jag övergav hela tanken på att jobba vidare med själva låten. Istället började jag studera en viss passage, ett antal takter med scatsång som jag samplade och började fundera på hur jag kunde använda just den tonföljden. Dessutom visste jag ungefär vad man förväntade sig av mig: en jazzig groovebossa av något slag.

- Så lösningen blev att försöka göra någonting i stil med Bossa Tres och Sergio Mendes jazzbossor från 60-talet och ta hjälp av de musiker jag vanligtvis brukar jobba med. Men det är ju väldigt svårt att återskapa den känslan eftersom det krävs så oerhört skickliga musiker för att matcha 60-talets brasilianska jazzmusiker, typ Luiz Carlos Vinhas, Octavio Bailly och Ronie Mesquita. De var ju de absolut bästa inom sin genre och det finns antagligen ingen som kan spela bossa på det sättet nu för tiden. Men vi gav det hela en chans, och jag kände mig ganska säker på att vi skulle kunna skapa någonting i närheten i alla fall. Så vi byggde om ”No Reason No Rhyme” efter den modellen. Vi spelade in den helt live från början till slut.

Använder du alltid livemusiker och livesångare när du gör remixer?

- Ja, alltid. Eller... det är på det sättet jag gör musik just nu i alla fall.

Du använder inte samplingar över huvud taget?

- Nja, inte lika mycket som jag gjorde förr i tiden. Nu använder jag bara samplingar om jag verkligen behöver dem. Mitt sätt att tänka på musik just nu utgår från ett liveband helt enkelt, jämfört med ”Jet Sounds” som jag gjorde till största delen med hjälp av samplingar och datorer. Samtidigt har jag ju mina erfarenheter som dj och elektroniskt inriktad producent i grunden, och på det sättet jag hoppas jag kunna göra musik med någon sorts spets och inte en tragisk kopia av någonting som redan är gjort. Fast ibland kan det ju givetvis vara så att man måste sampla för att bygga en viss ljudbild till en låt, men i vår studio här nere i Bari behöver vi inte göra det längre utan vi kan spela in prylar som låter som att de är inspelade på 60-talet.

Men hur skapar ni det soundet? Använder ni gammal utrustning?

- Precis, vi har en blandutrustning kan man säga. Vi har ett analogt mixerbord och en analog bandspelare som vi kopplar ihop med den senaste digitala utrustningen. Vi använder också gamla mikrofoner och har ett stort rum att spela in i, med ett stort akustiskt piano i centrum som vi sätter upp alla andra instrument runt omkring. Alla ljud spelas in analogt, med hela den akustiska dynamiken, och bearbetas sedan digitalt så att jag kan lägga till vissa elektroniska effekter om det skulle kännas rätt.

Har du allting klart i ditt huvud när du går in i studion?

- Inte alltid. Ibland har jag bara skissartade idéer och då arbetar jag fram hur det ska låta tillsammans med musikerna. Ofta sätter vi oss och lyssnar på några gamla skivor innan vi sätter igång, särskilt jag och rytmsektionen – fast vid det här laget vet de exakt vad det handlar om. I andra fall har jag en väldigt tydlig idé om hur det ska låta och ger direkta instruktioner till musikerna. Men vi lyssnar ändå alltid igenom de skivor som vi har som utgångspunkt, så att alla känner till grundmönstret och vet vilket sound vi är ute efter.



Har du en fast ensemble som du jobbar med?

- Ja, och jag har lyckats knyta till mig vad som förmodligen är de bästa unga jazzmusikerna i Italien. Jag producerade ju en del jazzskivor för Schema för några år sedan, bland annat ett ganska berömt band: Rosario Guiliani Quartetto. Några av bandmedlemmarna, däribland min trummis Lorenzo Tucci, hoppade av och gick vidare till ett band som hette Hi Five. Min bassist Pietro Ciancaglini kommer också därifrån och just nu arbetar jag även med trumpetaren och saxofonisten från Hi Five. Min pianist, Pietro Lusso, spelar dock fortfarande med Rosario Guiliani och ärligt talat tror jag att han är den bästa boppianisten i Italien just nu. Han är otroligt svängig, samtidigt som han spelar väldigt sofistikerat. Han spelar aldrig för mycket och är aldrig förutsägbar. Den italienska jazzen mår faktiskt väldigt bra just nu.

Du började väl själv som instrumentalist?

- Jo, ja, men det var många, många år sen. Jag studerade klassik gitarr, prövade på trumpet och lärde mig lite piano. Men när jag gick över till att vara dj så lämnade jag musicerandet helt bakom mig. Fast nu har jag plockat upp det igen, särkilt på senare år, för att kunna tala ”samma språk” som musikerna jag jobbar med. Det skulle ju vara omöjligt att göra den typ av musik som jag gör om jag inte kände till hur man spelar instrumenten och förstod hur den var uppbyggd.

Turnerar du också med det här bandet?

- Det är i alla fall tänkt så. Just nu håller vi på att avsluta inspelningarna av min nya skiva. Vi har varit tillsammans i studion ända sen i februari och som mest har jag jobbat med mellan 16 och 18 musiker i olika format. Den största sättningen som jag kan se framför mig ute på turné är ett band med trumpet, trombon, tenorsax + flöjt, piano, bas, trummor, slagverk + vibrafon, jag själv på gitarr + elektronik samt en kvinnlig sångerska. Trombonist är Gianluca Piantrella, som jag anser är en av de bästa trombonisterna i Europa just nu, och han spelar också en del keyboards.

Och ni gjorde ju den smått fantastiska ”New Standards” tillsammans...

- Ja, jag arbetar i princip med samma musiker hela tiden, vare sig det handlar om att spela in den nya skivan, att spela live eller att göra remixar.

Berätta om nya skivan!

- Det låter ungefär som en blandning av europeiska jazzplattor från 60-talet och en del nyare amerikansk jazz.

Det låter som att det är stor skillnad jämfört med ”Jet Sounds”?

- Verkligen (skratt)! Framför allt eftersom det här är första gången som jag har skrivit riktiga jazzlåtar. Plattan bygger nästan enbart på mina egna kompositioner. Jag kände att jag ville jag göra musik som ligger nära den musik som jag älskar själv, och det är musik som verkligen är högsta kompositionskonst. Så det var en riktig utmaning. Eller hur ska jag säga… Jag hade ju förberett mig för det här under två, tre år. Jag kom till en punkt när jag kände att det var dags att gå över till att komponera musik på det här sättet.

En sak som slår mig vad gäller dina produktioner är att alla solon och improvisationer är väldigt korta och koncisa...

- Det beror nog först och främst på musikerna som spelar. Fast å andra sidan beror det också på att vi gillar att ha en ganska kompakt struktur i låtarna, en struktur som är tydligt satt innan vi spelar in. För mig är det väldigt viktigt att ha starka teman som inte bara är en inramning för alla solon, utan sätter hela stämningsläget. Det är ett sätt att arrangera musik som påminner om en del av mina favoritjazzplattor från 60-talet, med låtar mellan säg fyra och sex minuter. Och då måste solona vara ganska korta, över två ackord snarare än fyra, fem, vilket ju i och för sig kan vara spännande. Men eftersom jag gör jazz som också ska fungera på dansgolvet så kan jag inte ha hur mycket improvisationer som helst.




Jag läste någonstans att du är väldigt influerad av Gil Evans...

- Gil Evans är min alla tiders favorit! Och Miles Davis första kvintetter, banden som spelade på hans plattor med Gil Evans och på de tidiga Columbia-plattorna, typ ”Kind Of Blue” och ”Someday My Prince Will Come” - de är mina stora inspirationskällor. Och sen förstås den andra kvintetten med Wayne Shorter och Herbie Hancock, fast då är vi inne i ett annat skede med en helt annat, på många sätt fantastiskt ensemblespel. Oj, jag skulle kunna fortsätta, jag kan prata om Cannonball Adderleys band, eller Art Blakey and The Jazz Messengers, eller Horace Silver, eller The Jazztet med Benny Golson och Art Farmer. Det finns så många... The Jazz Crusaders... Fast just nu är jag faktisk mest inne på äldre europeisk jazz. Olika grejer från Sverige, England, Danmark, Frankrike, Tyskland och från Östeuropa.

Från Sverige? Berätta, vad är det för grejer.

- Du får ursäkta mitt uttal men just nu lyssnar jag en del på till exempel Eje Thelins kvintett från tidigt 60-tal, och Bernt Rosengrens plattor, och Monica Zetterlund, och Staffan Abeleens plattor, och Nannie Porres. Ja, Sverige är nog ett av de bästa landen när det gäller modern jazz. Ni hade ju Åke Persson, Sture Nordin, Lars Gullin och Rune Gustafsson. Om du vill höra europeisk jazz som är riktigt ”deep” då finns det mycket att hämta hos er.

Men har du koll på vad som händer på den svenska jazzscenen idag? Det finns ett helt gäng unga jazzmusiker som arbetar utifrån det modernistiska 60-talssoundet. De är fenomenala.

- Det vore väldigt, väldigt intressant att få lyssna på dem. Det verkar ju vara så svårt för unga musiker att få iväg sina skivor på export, så det är i princip omöjligt att hitta deras skivor här nere. Det är lättare att hitta gamla 60-talsplattor.

Av alla dina influenser måste väl ändå The Kenny Clarke-Francy Boland Sextet och Big Band vara bland de mest betydelsefulla.

- Åh, ja. På den nya plattan är många låtar baserade på det sound som fanns i Clarke-Bolands sextett och i Sahib Shihabs band. Andra spår hämtar inspiration från Tubby Hayes tidiga 60-talskvintett, andra från Don Rendell & Ian Carrs band och vissa bygger på en del gamla italienska grejer. Det är lite olika bitar från min värld. Men musiken kommer förstås att låta lite annorlunda eftersom det är mina låtar och det är andra musiker med. Fast första intrycket kommer nog att vara slående, ingen kommer att tro att plattan är inspelad år 2003 (skratt)!

- Det har verkligen varit ett stort arbete, och en stor ansträngning att få ihop. Men detta är den musik som jag helst av allt vill göra. Jag kan inte göra någonting annat än det här. Det här är den musik som jag har lyssnat på varje dag i 15 år minst.

Är det någon större skillnad mellan att göra jazz och göra bossa?

- Inte egentligen. Bossan kräver ju uppenbarligen en viss attityd som inte är densamma som i jazzen. Men vårt tillvägagångssätt är ungefär detsamma och i grunden väldigt jazzigt. Det är därför vi inte lirar samba eller annan brasiliansk musik, utan håller oss till bossajazz eller jazzsamba. Det är den musiken vi hanterar bäst. Bossan är ju min andra stora kärlek vid sidan av jazzen. Det är en förlängning av mig själv. Jag ser det inte som att vi skapar någonting annorlunda, någonting utanför oss själva, när vi spelar bossa. Vi behöver inte söka eller tänka ut hur det ska vara, vi följer bara våra instinkter.



Hur kom det sig att du började jobba med Rosalia de Souza?

- Vi möttes redan 1995. På den tiden var jag involverad i att leda Fez, ett dj- och musikerkollektiv här nere i Bari, och det fanns ett band som hette Quintetto X som var kärnan i det vi gjorde och som lirade brasiliansk bossajazz. Och vi behövde en sångerska till det bandet. Jag träffade Rosalia i Rom och frågade om hon ville gå med. Hon sa ja, kom hit till Bari och vi blev vänner allihopa. Vi spelade in en skiva men sen så la bandet ner och vi förlorade kontakten. Men vi stötte ihop igen för några år sedan, jag hade med henne på några remixar och vi bestämde oss för att göra ett album. Skivbolaget bad mig producera det som senare blev ”Garota Moderna”.

På den plattan blandat du dina egna låtar med ett antal bossaklassiker...

- Det beror på att jag inte var redo, eller hade kapaciteten, att komponera så många låtar som kunde hålla samma kvalitet som de stora bossalåtarna. Så vi valde ut några klassiker som vi spelade in för att få ihop plattan som vi ville ha den, och även låtar som passade Rosalias lätta, mjuka röst. Och givetvis också för att dessa låtar, i sina originaltappningar, låg mycket nära det sound som jag försökte skapa på skivan. Den stora utmaningen var att instruera musikerna så att de spelade på ett sätt som var troget den stilen, men samtidigt här och nu.

Har du någonsin funderat på att försöka göra musik ihop med någon gammal bossalegend?

- Nej... jag är inte redo ännu.

Är det samma sak med de gamla jazzrävarna?

- Ja, eller nej, jag tror inte att jag kommer att göra någonting ihop med någon gammal legend. För mig är det intressantare att försöka skapa någonting eget, och jobba med musiker i min egen ålder. Men okej, det kanske kan komma en tid då jag gör någonting med de äldre killarna, fast inte just nu.

Du startade ju skivbolaget Schema, tillsammans med Davide Rosa och Luciano Cantone, eller hur?

- Inte riktigt. Jag var inte någon delägare eller så, utan de ringde mig för att ha mig som konstnärlig samarbetspartner och ville även släppa en del grejer som jag var involverad i. Jag valde namnet Schema och bidrog med olika idéer.

Vad var syftet med Schema?

- Tanken var att fortsätta efter den linje vi redan var inne på, att göra modern jazz- och klubbmusik med en italiensk touch.

Vad gillar du förresten för grejer på dagens klubbjazzscen?

- Jag tycker att det är en bra tid för klubbmusiken just nu. Särskilt kul är det med artister som vågar experimentera och använda influenser från 60-talsjazzen. Jag gillar verkligen den musik som Magnus och Oscar i Koop gör, och Andreas Saag i Swell Session, och finska Nuspirit Helsinki och The Five Corners Quintet. Plus en del grejer från Japan som Sleep Walker, Kyoto Jazz Massive och hela Especial-etiketten. Deras grejer tycker jag verkligen blickar framåt.



Vad har du själv för vision med din musik?

- (lång tystnad) Om det är någonting jag verkligen är mån om så är det att min musik inte ska tränga sig på och trycka sig in i lyssnaren. Jag vill att den ska ha mjukt och flödande sväng. Det är viktigt att man inte spelar för hårt, även i riktigt höga tempon. Lyckas jag inte skapa det svänget så skrotar jag inspelningen direkt. Jag gillar inte musik som skriker... Det skulle kunna vara någonting som gör mig lite annorlunda.

Jag avslutar med att hålla med honom, utan att verka för inställsam. Egentligen kan det verka som en paradox, detta att lyckas vara annorlunda genom att göra minutiöst stiltrogen musik. Men det är en paradox som inte bör förklaras med begreppet ”retro”. Det handlar om att definiera ramarna för sin kreativitet.

För när Nicola Conte dyker ned i de mjukaste 60-talsbossorna och den svalaste, modala 60-talsjazzen så handlar det givetvis inte om ett slött återskapande. Med sin bakgrund som dj har han den goda lyssnarens förmåga att renodla och fokusera, en förmåga som gör honom till en utmärkt producent. Och syftet är opretentiöst: att extrahera och förhöja den där känslan som berör allra mest. Så föds jazzen och bossan på nytt. Denna gång i en liten kuststad i södra Italien.


5 steg in i Nicola Contes värld:

Sahib Shihab ”And All Those Cats” (Schema Rearward 1998)

Utmärkt samling med några av multiblåsaren Sahib Shihabs europeiska 60-talsinspelningar. Shihab var en av nyckelmedlemmarna i Kenny Clarke/Francy Bolands stroband, men här framträder han i olika mindre konstellationer tillsammans med just Boland och Clarke. Fylld av bråddjupa modala låtar, spirituellt blås och hårt slagverk.




Bernt Rosengren Quintet ”Stockholm Dues” (Odeon/EMI 1965)

Kanske den mest klassiska av de svenska 60-talsjazzplattorna. När den spelades in var Bernt Rosengren den hippaste saxofonisten i Sverige. Här flankeras han av Lalle Svensson på trumpet och Nannie Porres på sång och man gör en lika tidstypisk som strålande version av Antonio Carlos Jobims ”How Insensitive”. Blev årets platta i Orkesterjournalen när den släpptes.



Bossa Tres ”Os Reis Do Ritmo” (Odeon/EMI 1966)

Ett praktexempel på den eldiga, men samtidigt sofistikerade, brasilianska bossajazzen. Pianotrion var ett populärt format i Brasilien på 60-talet och Bossa Tres slogs om förstaplatsen med Tamba Trio. På den här plattan finns den monumentala ”Nâo me diga adeus” där pianisten Luiz Carlos Vinhas backas upp av en grupp otämjda slagverkare från bergen.




Ennio Morricone ”Metti Una Sera A Cena” (Bixio Cemsa 1969)

Förmodligen det bästa av Ennio Morricones bossafärgade soundtracks. En dramatisk kombination av friska, melodiösa sångslingor och mörka, smygande arrangemang. Schemabandet Balanco gjorde en cover på titelspåret 1997.





”Impressed with Gilles Peterson” (Universal UK 2002)

Gilles Peterson satte ihop den här samlingen för att visa hur spännande och vital den brittiska jazzscenen var på 60-talet. Han lyckades mer än väl. Här finns essentiella spår från saxofonisterna Tubby Hayes och Joe Harriot, pianisten Michael Garrick samt Don Rendell och Ian Carrs legendariska kvintett.

Göteborg

I fredags var jag nere i Göteborg och höll ett föredrag. När jag rusade över spårvagnsspåren, någanstans vid Östra Hamngatan tror jag, på väg till tågstationen drabbades jag plötsligt av Francy Bolands makalösa lugn. Från Out Of The Background – inspelad för SABA/MPS (som jag skrev om här) för drygt 40 år sedan...

Lyssna:
Francy Boland "Gloria" 1967 (ZShare)

Här är vad jag lyssnade på annars:

I'm A Cuckoo (Avalanches Remix) 4.00 Belle & Sebastian "I'm A Cuckoo [Single]"
Morre o Burro, Fica o Homem 2.14 Jorge Ben "Ben"
O Circo Chegou 2.50 Jorge Ben "Ben" Samba 2 2008-03-09 01.03
Gloria 5.09 Francy Boland "Out Of The Background"
Saturday Night 8.40 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Shakespeare 3.03 DJ Dolores "I Real"
The Scene 1.47 Wim Mertens "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Easy Street 4.42 Isabelle Antena "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Waitaminute 5.51 Peter Herbolzheimer Rhythm Combination and Brass "Waitaminute"
Mozart 2.53 Michael Nyman "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Blue Skies 2.01 The French Impressionists "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Antartica Starts Here 2.26 John Cale "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Autumn In New York 4.15 Chico Freeman "Spirit Sensitive"
Camino Del Sol 3.44 Antena "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Love On A Two-Way Street 6.30 Jeffrey Smith "Down Here Below"
New Directions 6.11 Hans Olding "No Space"
It's not the end of the world 3.20 Le Sport "It's not the end of the world"
Wayfaring Stranger 3.43 Jamie Woon "Brownswood Bubblers Two"
I Wish It Would Rain 2.54 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
That's The Way Love Is 3.47 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
How Can I Forget 2.08 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
Ruby D 4.32 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought (Brownswood)"
Knight In Shining Armour 4.19 Deborahe Glasgow "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
Brotherhood Suite 1 & 2 9.47 Don Cherry with Bernt Rosengren Group "Brotherhood Suite"
J.P.S. 4.26 DJ Dolores "I Real"
Let me know (Joey Negro's Destination Boogie Club Mix) 7.13 Róisín Murphy "Overpowered"
Change Your Apesuit 7.44 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
De Pois Do Amor O Vazio 11.37 Wayne Shorter "Odyssey Of Iska"
Through Spray Coloured Glasses (From "Follow Me") 3.03 Loveletter "Beethoven Chopin Kitchen Fraud"
(I Believe In) Travellin' Light 2.38 Belle & Sebastian "I'm A Cuckoo [Single]"
kuni 2.24 fennesz + sakamoto "Cendre"
Aubade, a Paul Dukas 1.37 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"
Meditation , a Albert Roussel 0.55 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"
Severe reprimande 0.45 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

Röstlära på Lederman

Teaterstudio Lederman är en utmärkt lokal av flera anledningar. Dels har den billiga baren en märklig bohemisk inredning à la bortglömd Weimarkabaré anno 1921. Dels har scenrummet utmärkt akustik och är perfekt att fotografera i, vilket jag gör på mitt amatörmässiga vis...

I onsdags spelade Lina Nyberg, Fredrik Ljungkvist och Klas Nervin under namnet Third Stream. Direkt gick de till frontalattack och byggde om Fats Dominos Blueberry Hill, Charles Mingus Reincarnation Of A Lovebird och Jimmy Rowles underbara The Peacocks genom en ström av fria associationer. Kammarmusikalisk friform kan man säga, för den mentala synkroniseringen dem emellan var lika rigorös som den var upplöst. Linas gutturala volkalimprovisationer – alltid en lektion i röstlära – Fredriks spräckta klarinett och Klas kaskader av spastisk impressionism bakom pianot. Hmmm, det var precis vad jag behövde, krävande och befriande på samma gång, när jag egentligen hade mycket annat att tänka på.


Främst tänkte jag på hur kroppslig musiken var, hur de liksom spelade med hela kroppen, vickade fram och tillbaka, nästan bokstavligen avlade fram låtarna ur sig själva. Vilket helt osökt, faktiskt, fick mig att tänka på en intervju jag gjorde med Lina för snart fem år sedan. (Att jag gräver i arkivet är uppenbarligen en form av terapi, säg till om jag ska sluta.) Jag skrev texten under en djupt olycklig period i mitt liv och tog möjligtvis i för mycket på vissa ställen. Jag skrev den också med nära koppling till några bilder som vi tog av henne och kanske var det enda gången som en av mina artiklar såg bra ut i den där jävla tidningen. Så här lät det:

Vad är det med henne egentligen? Vi är på Stortorget i Gamla stan för att fotografera henne. Hur kan hon se så cool ut? Hon bara står där i solen framför fontänen med ett paraply som hängt med sedan morgonregnet. Lina Nyberg heter hon. Hon sjunger jazz till vardags och just nu är hon en given, men diskret, mittpunkt.

Ett sommarrusigt kärlekspar leker sig förbi. Några turisttanter fotar varandra i bakgrunden. En stressad kostymkvinna genar rakt framför. Men annars händer inte mycket. Jo, någon ringer och berättar att hon fått ett stipendium. Hon blir väldigt glad. Hösten är tryggad. Ändå poserar hon lugnt vidare med en hållning som är återhållsamt närvarande. Precis så. Cool.

Kanske är det så med jazzsångerskor tänker jag. Eller snarare med alla musiker och sångare som betyder någonting. Musiken syns på dem. De agerar musikaliskt. Ungefär som den där skrönan om Thelonious Monk, att han var så musikalisk att det syntes och hördes när han gick. Kanske är det så med riktigt musikaliska människor, de har en särskild rytm och utstrålning. Men inte så att den nödvändigtvis tränger sig på. Snarare just cool.

Jag vet – ”cool” är ett begrepp som per automatik förknippas med jazz, jive, Miles Davis, kostymer, cigaretter, paljettklänningar, nattklubbar och en massa annan romantik. Men konkret, om vi skippar legenderna, så ligger det någonting i jazzens uttryck, i synkoperna, fraseringarna och ljuden, och framför allt i dynamiken, som alltid kommer att koppla ihop jazz och ”cool”. Och även om rötterna går djupt ner i den afroamerikanska myllan – läs Lewis McAdams finfina bok The Birth of The Cool: Beat, Bebop, and the American Avant Garde – så är ”cool” någonting som i slutändan endast har med individ och personlighet att göra. Med hållning och uttryck. Återhållsamt närvarande är väl en ganska bra beskrivning.

Och avslutningsvis:

När allt kommer kring finns det säkert någon evolutionsbiologisk förklaring till röstens omedelbarhet, något om frekvensgångar, audiella tecken och överlevnad. Och när det gäller musik är och förblir rösten den mänskligaste källa som finns. Inga filter eller apparater. Direkt ur kroppen. Luft, kött och blod. Vilket råmaterial egentligen, det lever liksom av sig självt. Men sedan ska rösten förstås riktas och harmonieras, ja göras till sång helt enkelt. Sedan ska det ofta till text också. I slutändan gäller det bara att försöka behålla så mycket som går av den där kroppsliga omedelbarheten. Det lyckas Lina med. Precis som alla (jazz)sångare som betyder någonting.

"Well, I got this guitar and I learned how to make it talk..."

Musikaliska stilar är inte heliga, de är bara olika uttryck som i sin tur kan omvandlas. Därför ser inte jag på jazz som någonting som hände på 20-talet, eller 60-talet, utan som ständigt kommer att fortsätta.

Andrew Hill, intervjuad av undertecknad 2001

Ska jag verkligen tjata om Andrew Hill igen? Ännu en gång? Absolut, så länge hans musikaliska visioner fortsätter att vägleda samtida jazz. Hans Olding är det senaste exemplet. Med den kortfattade elegin Depature (For Andrew Hill) tackar han den gamla mästaren som dog i april förra året. Självfallet är det en teoretisk blinkning till den monumentala Point Of Depature från 1964, men den verkliga hyllningen ligger i ett vemodigt och gåtfullt tema där en komplex skalvandring utvecklas till den naturligaste saken i världen.



Jag hörde den första gången på Landet i somras och nu utgör den en kompakt och vibrerande avslutning på No Space. Det är Hans Oldings första platta efter sju år med den egna kvartetten bestående av Sebastian Voegler, Linus Lindblom och Pär-Ola Landin. Men det är inte den erfarenheten i sig som gör No Space till en så bra platta. Faktiskt är det sällan man hör en så väsentlig, och osökt, förening av samtida rockinfluenser och snobbig jazzexpertis. Det räcker att lyssna på Just Don't för att få ytterligare ett exemplel på den utomordentliga hybrid av hardbop och postpunk som inleddes med Fabian Kallerdahls 49th 2nd Longst och Nils Bergs Silent Superman.

Fast känslan går djupare än så. Det handlar om Hans Oldings sätt att lägga ut sina riff. Torrt, korthugget och uppmanande. Det är precis så det börjar i Chez Gladines. Det är klassisk hardbop transporterad till en samtid med 40 års spretig jazz-, rock- och postrockhistoria bakom sig.

Låt mig verkligen betona hardbop. Låt mig också lägga till postbop. Hans Oldings kvartett vitaliserar en stil, de erövrar ett uttryck som har lång tradition bakom sig – men de är inte ute efter att förändra en hel genre, vilket jag försökte förklara här. En stark stilkänsla är dock i slutändan alltid en fråga om stark personlighet, annars hade de aldrig kunnat skapa en låt av sådan kaliber som New Directions där de för ett ögonblick förstärkts av Nils Jansson på trumpet. Den är inte bara en kandidat till årets jazzlåt, den är också själva essensen av Hans Oldings musikaliska etos: ett plockande gitarriff från Chicagos postrockscen förenat med ett klassiskt blåsmotiv från Blue Notes senare 60-tal.

Javisst, titeln hade verkligen kunnat komma från någon av Andrew Hills 60-talsplattor. Men ingen kan förstås missa nukänslan.

Lite blues

Glenn Miller igen i onsdags. En senkommen rapport från en period av hårt arbete och stora besvikelser. Har jag ingenting bättre för mig? Inte i det här fallet, eftersom Oskar Schönning spelade och gav upphov till följande diskussion mellan mig och min kompis Fredrik.

F: - Det här var väl inget vidare. Visst, de har stilkänsla, men de spelar verkligen hellre än bra...
T: - Tycker du? Jag gillar det här skarpt, och jag har hört de här killarna i andra sammanhang där de lirar snortajt klassisk jazz. Jag tror man ska se det som att de "dekonstruerar" den traditionella jazzgrooven...
F: - Jaså?



För ett ögonblick spelades jazzkritikens potentiella död upp i baren. Dekonstruktion? Om det är något jag inte vill så är det beskriva Jonas Östholms långt utdragna, lite kantiga, nästan kubistiska sjömansblues för "dekonstruktion". Jag tänker på vad jag skrev här. Sällan har musikalisk skevhet, som vision betraktad, varit så virtuost och konsekvent utförd. Det var egentligen Rainer Werner Fassbinder som satt bakom pianot den kvällen.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Hot Lips 3.00 Pacific! "Reveries"
My Spine/ Our Spine 3.21 Erik de Vahl "Oh! My spine"
Lonnie's Lament 7.25 Chico Freeman "Spirit Sensitive"
The Days Before Lunch 4.16 Erik de Vahl "Oh! My spine"
Curame 4.20 Yomo Toro "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Des Calins,Des Caresses 4.03 Isabelle Antena "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Dia-Bleu 6.03 Francy Boland "Out Of The Background"
Paris 4.17 Anna Domino "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
Horizons 3.20 Eloy "Elaste Vol. 1 - Slow Motion Disco (Compiled By DJ Mooner)"
Modus Vivendi 5.36 Peter Herbolzheimer Rhythm Combination and Brass "Waitaminute"
Tea Leaf Dancers (Flying Lotus Featuring Andreya Triana) 3.08 Flying Lotus Featuring Andreya Triana "Brownswood Bubblers Two"
Auntie-Biotics 5.12 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
I'm So Sorry 4.24 Carroll Thompson "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
I Specialise In Good Girls 3.56 Keith Douglas "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
The Hype 4.14 NSM "Brownswood Bubblers Two"
The Shadow Of Your Smile 9.45 Oliver Nelson "Sound Pieces"
23 Seconds 6.10 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Angela's Dilemma(Vocal) 3.10 Phil Ranelin & Wendell Harrison "A Message From The Tribe"
What does it mean 2 U (Steve Mac remix) 7.28 Last Days Of Disco "Last Dance LP"
Gonna Give Her All The Love I've Got 3.25 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
Yesterday 3.28 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
Groovin' 3.01 Marvin Gaye "That's The Way Love Is"
Blue Magic 4.10 Jay-Z "American Gangster"
A Colloquial Dream (Scenes In The City) 10.57 Charlie Mingus "Tijuana Moods"
Wakaru 3.22 DJ Dolores "I Real"
Eu Sou da Pesada 2.03 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Si Manda 2.56 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Andruic 13.27 Ricardo Villalobos "FABRIC 36"
Calm 3.25 Wayne Shorter "Odyssey Of Iska"
trace 5.47 fennesz + sakamoto "Cendre"
Avant - dernieres pensees Idylle, a Debuusy 1.02 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

Ännu en natt på Brunnsgatan

I torsdags spelade Örjan Hultén och hans trio in en ny skiva på Glenn Miller Café. Perfektionisten Hultén, alltid lika glödande i sin noggranna balans, avbröt till och med en av låtarna och bad om att få ta om introt. Respekt! Inte för att någon i publiken lär ha märkt något, trion är sinnessjukt samspelt, precis så luftig som bara saxtrior kan vara. Jag försökte för övrigt fånga lite av detta musikaliska patos här – apropå den förra, på alla sätt utmärkta, plattan In The Woods.


I väntan på en ny platta från Örjan Hultén Trio måste jag dock uppmana alla att gå in på Pharoah's Dance och hämta hem Chico Freeemans gudomliga Spirit Sensitive från 1979. Jag är tagen. Lyssna på versionen av Patti Austins You Don't Have To Say You're Sorry. Cecil McBees basstråke gråter förvisso i bakgrunden, men det är saxofonen som bär den verkliga insikten om hur sårbar man är som människa. Det är en av de mest imponerande tolkningar jag hört, avskalad på det mest självklara viset. Inga ord, bara sältan av tårar.

På ytan skulle Spirit Sensitive kunna uppfattas som en traditionell tillbakagång, vilket Allmusic antyder, men i själva verket är det en studie i renodlingens konst när Chico Freeman ödmjukt tar sig an ett antal klassiska och moderna standards. Det är en stillsam insikt om exakt hur mycket, eller lite, som behövs för att röra vid en människas själ. Det är ett mästerverk kort sagt.

Triss

För ungefär fyra år sedan satt jag i en studio i Radiohuset i Stockholm och intervjuade Fabian och Josef Kallerdahl i en studio i Göteborg.

- Music Music Music - vad är det för namn egentligen?
- Ja, alltså det finns ju en gammal standard som heter (Put Another Nickel In) Music! Music! Music!, och vi har lyssnat jättemycket på en gammal Ahmad Jamal-platta där han gör en skitsnabb och göööööbra version av den...

Så startade en passionerad diskussion om skivsamlingar som senare blev bortklippt och förmodligen var en av anledningarna till att jag, kanske tack och lov, aldrig fick någon karriär på Jazzradion. Det blev för trivialt för redaktionens mogna smak. Fast egentligen sa just denna diskussion allt om den tajta entusiasm och yviga energi som sprutade ur bröderna Kallerdahl – både i radiostudion och på skiva, tillsammans med Michael Edlund bakom trummorna.

Och därför är det givetvis ett manifest när de inleder sin nya platta med just (Put Another Nickel In) Music! Music! Music! – dekonstruerad, kompletterad och funkifierad på deras sedvanliga vis. Men ändå, vilket är viktigt, med Ahmad Jamals exakta tyngd och knorriga rytmik längst fram i referensledet, den kreativa impuls som någonstans – utan att göra det för enkelt – sparkade igång MusicMusicMusic en gång i tiden. Det rör sig om humor, humor, humor. På största möjliga allvar.



Att nya plattan är döpt efter Bill Evans mästerliga Everybody Digs från 1959 är ytterligare en punkt i deras manifest. Det är egentligen ingen viktig musikalisk referens i sammanhanget, snarare en leende instruktion till hur man ska lyssna på plattan. Digga! Precis som på omslaget där Fabian, Josef och Michael har klonats till sex exemplar vardera och pimplar vitt vin som de antagligen köpte med hem från sin första turné till Sydafrika, den majestätiske Dollar Brands hemland. Kanske lyssnar de också på sin egna version av hans klassiska Blues For A Hip King som fanns med på debutplattan One, Two, Free. Tittar man noga ser det ut så. Kanske är allting också en avväpnande blinkning till en referenstuggande publik och den tillbakagång till olika klassiker som hela tiden har fört jazzen framåt. Vilket skruvas till när de avslutar nya plattan med Steve Miller Bands gamla örhänge The Joker. Jajamänsan!

MusicMusicMusic har kommit långt. Öh... ja, de har en publik i Europa och USA, men jag menade förstås musikaliskt. De har nämligen en häpnadsväckande tydlig personlighet. Man hör direkt att de är dem. De hetsiga takbytena. Call and response-skalorna. De vilda synkoperna. Vilket jag försökte fånga här apropå förra plattan Macbeth och formulerade så här i en recension av förrförra What's A Good Boss Anyway?: Energin är översvallande även i de lugna spåren. Som i den fenomenala Satoshi där en nervös moogslinga slingrar sig över det meditativa pianot. Märkligt nog är det denna rastlöshet som är MusicMusicMusics främsta styrka. De skriker ut "Vi måste kunna göra mer än så här!" Och så bombarderar de lyssnaren med tonvis av intryck, idéer och infall.

Jag försökte till och med jämföra dem med Jean-Luc Godard. Men riktigt så är det inte längre. MusicMusicMusic har mognat. De har blivit äldre som alla vi andra. Om styrkan tidigare låg i att musiken ofta pressades till en nivå där den riskerade att spricka, där den liksom balanserade på sin yttersta spets, står den nu stadigt och vilar självsäkert på sitt eget uttryck. De har kommit till den viktiga punkt där de kan välja bort och tona ned. Låt vara att det ligger i deras personlighet att vara mycket intensivare än andra. Det hör man ju redan på namnet.

Här är vad jag lyssnar på annars:

I'm A Cuckoo 5.20 Belle & Sebastian "Dear Catastrophe Waitress"
Get The Words 3.55 Erik de Vahl "Oh! My spine"
Tom Thumb 6.17 Wayne Shorter "Schizophrenia"
Not A Crime To Not 5.18 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Sunset Blvd. (The Touch Remix) 6.10 Pacific! "EP"
Blind (Frankie Knuckles remix) 7.56 Hercules & Love Affair (feat. Antony Hegarty) "Twelve"
Family Reunion 7.18 David Murray Black Saint Quartet "Sacred Ground"
Londo 4.45 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Vagrantones 1.26 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Toda Colorida 3.17 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Frases 2.50 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Come and Get It 3.06 Eddie Palmieri & Cal Tjader "Bamboleate"
Cala Cala 3.50 DJ Dolores "I Real"
Viva Emiliano Zapata 6.07 Gato Barbieri "Chapter Three Viva Emiliano Zapata"
Calling All Kids 7.16 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Us V Them (Live On KCRW's "Morning Becomes Eclectic") 7.53 LCD Soundsystem "A Bunch of Stuff EP"
Shout It Out 3.50 Erik de Vahl "Oh! My spine"
Christmas Party 2.42 The Sweptaways Feat. Marit Bergman "Christmas Party"
Keep Moving 3.51 Sarah Ann Webb "Brownswood Bubblers Two"
I'm In Love With A Dreadlocks 3.13 Brown Sugar "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
Muse Suite 9.14 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
Say Hello 5.27 Jay-Z "American Gangster"
Once Upon A Time 2.24 Four Tops "Yesterday's Dreams (Motown LP)"
The Sweetheart Tree 2.57 Four Tops "Yesterday's Dreams (Motown LP)"
Los Mariachis 10.22 Charlie Mingus "Tijuana Moods"
Fanny (CBG Demo) 3.11 Air "Cherry Blossom Girl [Maxi CD]"
Clash (Chinjyu Of Sun) 4.17 Logic System "Elaste Vol. 1 - Slow Motion Disco (Compiled By DJ Mooner)"
Wind 8.03 Wayne Shorter "Odyssey Of Iska"
Slap The Back 6.59 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Pieces froides - Danses de travers Nr. 2 1.21 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"
aware 4.46 fennesz + sakamoto "cendre"
Example 78 6.01 Oliver Nelson "Sound Pieces"

Oh, Laura!

Dörren till studion öppnas med ett ryck. Med bestämda steg går Laura Nyro, 20 år gammal, fram till gruppen av studiomusiker som samlats mitt på golvet. Hon sträcker fram de noterade arrangemangen till en efter en av dem.

- Here is how to play, sir!

Sedan springer hon bort till flygeln, hinner knappt sätta sig och börjar räkna in.


Det är i slutet av november 1967 och Laura Nyro, 20 år gammal, spelar in den epokgörande Eli and The 13th Confession. En virtuos, brådmogen, sömlös tonårssymfoni av tindrande brill building-pop, bekymrade singer/songwriter-ballader, storstadsjazz och innerlig blåögd soul.

På tre veckor sålde den minutiöst utformade japanska mini-lp-cd:n slut. Komplett som den var med originalutgåvans utanpåvik med Lauras texter och tre tidigare outgivna låtar. Jag hittade en av de sista på eBay.

Lyssna:
Laura Nyro "Stone Soul Picnic (unreleased piano demo)" (ZShare)
Bobby Hughes Combination "Laura's Kerma" (ZShare)

Brasilien x 3

1.) Jorge Ben, Jorge Ben, Jorge Ben! Hans sena 60-tal och 70-tal gör mig ofantligt glad. Det soliga springet, de stunsiga gitarrerna, de bitterljuva melodierna, den hest lena rösten – för övrigt en av musikhistoriens bästa paradoxer. Just där, när Jorge går upp i falsett, när han ylar på sitt speciella sätt, när vinden tar tag i musiken och drar upp oss mot bergen runt Rio, förbi Cristo Redentor. Jag har redan försökt förklara hur viktig hans musik är. Låt mig bara basunera ut att den eftersöka plattan Ben från 1972 finns att hämta hem här på Loronix. Man är verkligen tacksam.

2.) Kalla mig gärna förutsägbar och tendentiös, men det är svårt att inte se bossanovans taktslag i den brasilianska 50- och 60-talskonkretismen på Moderna Museets pågående Rio de Janeiro-utställning. Jag ville inte, och trodde inte, att det skulle vara så uppenbart. Titta på Hélio Oiticicas gouach, titta hur blocken liksom dansar på varandra, hur bossans synkoperade kantslag har styrt tyngden till andra foten, hur rytmen från havet har blåst in från vänster. En åttondels förskjutning och en ny värld uppstår. Jag önskar att jag hade kunnat avfärda kuratorn Paulo Venancio Filhos prat om Rio de Janeiros sinuskurva som tramsig romantik – den horisontella stranden, de vertikala bergen – men helt plötsligt såg jag bossans rytmik visuellt framför mig.


De hade inte behövt spela João Gilberto i utställningssalen. Man behövde bara snabbkolla Piet Mondrians stränga rätvinklighet i minnet för att förstå den relevanta skillnaden mellan Europas gravallvarliga modernism och dess lekfulla vidareutveckling i Rio. Några snabba pennskisser av Oscar Niemeyer inför katedralen i Brasilia övertygade mig. En enkel grundidé, en rörelse, en viss rytm, en form hämtad från bananens böjning som satte igång ett miljonbygge.

3.) Hur låter det i dag? Klipp till Recife i nordöstra Brasilien. DJ Dolores nya platta 1 Real släpps snart i Europa men finns redan nu att hämta hem här på Som Borato. Jag gillar den mycket. Tack igen!

Slutsats: jag måste till Brasilien.

Krokodiljazzen

Jag träffade Palle Sollinger för första gången här på trappen utanför Landet under deras alternativa jazzfestival i juli förra året. Han nämnde att han hade ett band och det kröp fram att jag hade en blogg. Krokodil hette de och spelade lite "rockigare" jazz. Han skulle skicka en skiva. Nästan gång var här på Hotell Hellsten där han spelade med Richard Kranz. Skivan hade inte kommit och vi konstaterade att det till och med i Sverige försvinner post ibland.

Nu, äntligen, har jag kunnat lyssnat på krokodiljazzen. Krokodilerna är Klas Gullbrand på gitarr och Sollinger på bas. Plus olika trummisar de gillar att spela med, typ Fredrik Rundqvist, Andreas Kleerup och Ola Hultgren. Men vänta, redan här är det väl ganska uppenbart att det inte leder någonstans att försöka beskriva Krokodil med en etikett som "indiejazz". Visserligen har Krokodil massor gemensamt med Nils Berg, The Stoner, Josef & Erika och Oskar Schönnning. Men också med Four Tet, Tortoise, Ennio Morricone och Cocteau Twins.



Det rör sig om gitarrbaserad instrumentalmusik kort sagt. Eller rättare sagt tror man att det är en gitarr, men i själva verket är det en lång regnbåge Klas Gullbrand spelar på. Och den dryper av reverbtunga regndroppar, för tillsammans kastade sig Gullbrand och Solinger rakt in i punkelectronicans kreativa skyfall när de lämnade Ry Cooders torra ökenlandsvägar bakom sig. Sedan fortsatte de förbi Jojje Wadenius studio, ungefär halvvägs upp på sin musikaliska regnbåge. De brydde sig aldrig om att besöka Louisianas träskmarker, om nu någon trodde det.

Det är inte Paris, Texas de försöker tonsätta. Jag är inte säker ännu, men det skulle kunna vara den urbana ensamheten i Johan Klings Darling. En högst relevant uppgift med andra ord.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Sunset Blvd. (Radio LXMBRG Remix) 3.49 Pacific! "EP"
Brdzola 2.38 Erik de Vahl "Oh! My spine"
The Lady From Girl Talk 4.55 Oliver Nelson "Sound Pieces"
Lime In Da Coconut 9.23 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Viola. Meu Bem 0.49 Caetano Veloso "Araçá Azul"
Cravo e Canela 2.58 Caetano Veloso "Araçá Azul"
Quintessência 2.33 Edison Machado E Samba Novo "Edison Machado & Samba Novo"
Deixa Falar 3.24 DJ Dolores "I Real"
Tocando o Terror 4.06 DJ Dolores "I Real"
Pancho's Seis Por Ocho 5.49 Eddie Palmieri & Cal Tjader "Bamboleate"
Euphoriam 4.51 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Velvet 36 2.39 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Somewhere Down The Road 2.44 Feist "Hottest State Soundtrack"
Cuando Vuelva A Tu Lado (What A Difference A Day Makes) 5.28 Gato Barbieri "Chapter Three Viva Emiliano Zapata"
Musical 2.28 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Conversion Point 9.48 Jackie McLean "'Bout Soul"
Satin Doll 4.18 Terry Callier "I Just Can't Help Myself"
Flow 4.37 Sotu the Traveler feat Maya Azucena "Brownswood Bubblers Two"
Can't Get Over You 5.06 Alpha "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
It's True 4.30 Donna Rhoden "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
Last Time 4.37 Nicola Kramer "Brownswood Bubblers Two"
The Pale 45s 6.23 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
Time to Get Away (Gucci Soundsystem Remix) 6.52 LCD Soundsystem "A Bunch of Stuff EP"
I Like You! 5.01 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Ysabel's Table Dance 10.29 Charlie Mingus "Tijuana Moods"
Flashing Lights (remix) 4.01 Kanye West feat. R.Kelly "Flashing Lights"
Ignorant Shit [Explicit] 3.43 Jay-Z "American Gangster"
Never My Love 3.22 Four Tops "Yesterday's Dreams (Motown LP)"
Daydream Believer 3.11 Four Tops "Yesterday's Dreams (Motown LP)"
Crash And Burn Girl (Jesper Dahlbäck Remix) 5.38 Robyn "Robyn"
Banished 5.46 David Murray Black Saint Quartet "Sacred Ground"
Title Music From Satyajit Ray's Film Teen Kanya 1.25 Satyajit Ray "The Darjeeling Limited"
Powerman 4.19 The Kinks "The Darjeeling Limited"
Title Music from Merchant-Ivory's film "The Householder" 1.38 Jyotitindra Moitra & Ali Akbar Khan "The Darjeeling Limited"
oto 3.50 fennesz + sakamoto "cendre"
Pieces froides - Danses de travers Nr. 1 1.30 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

Bob Dylan?

Jag är verkligen imponerad. Jag såg just Todd Haynes I'm Not There och kunde känna hur han har slitit med varenda sekund av den filmen. Allting är genomsyrat av en nästan mystisk perfektion. Kanske delvis för att inte bli slaktad av Dylanologerna. Fast det spelar ingen roll, han lär ändå bli älskad av cineasterna.

Jag har ingen fungerande relation till Bob Dylan. I min förenklade värld har han alltid förknippats med ett sentimentalt gubbvälde inom rockjournalistiken. Jag vet att jag har fel. Särskilt efter att ha läst några av Hynek Pallas passionerade texter i ämnet. Och det är jagupplösaren Dylan, den transcendentala konstnären, som Todd Haynes har som utgångspunkt. Det är sjukt imponerande hur han slår sönder Dylans biografi och sprider skärvorna över sex olika karaktärer, spelade av Cate Blanchett, Heath Ledger (RIP), Richard Gere och några till, som på olika sätt får spegla Dylans öde. Det är alltså fel att säga att de spelar Bob Dylan. Det är snarare berättelser, som det brukar heta, inspirerade av Dylans liv och idéer. Även om Dylanologerna säkert även kan föra protokoll över de biografiska referenserna.

Todd Haynes har inte gjort det enkelt för sig, den postmoderna mosaiken till film lär ha tagit nästan tio år att göra. Men det är svårt att tro att han hade kunnat ta sig an ett så mytomspunnet populärkulturellt stoff på ett annat sätt. Förlåt, ett mer allmängiltigt sätt. I'm Not There är nämligen inte en musikfilm.

Fildelning - en kommentar

Tidigare i veckan hade jag tänkt försöka formulera någon intelligent kommentar till den debatt som drog igång förrförra veckan när The Pirate Bay-grundarna åtalades. Som Nicklas Lundblad konstaterade i en understreckare har debatten hittills varit sorgligt onyansserad – antingen total teknikdeterminism där upphovsrätten snart är saga all, eller rabiat brottsretorik och lagstiftningshysteri där i princip själva Internet måste begränsas. Mycket intelligent blev sagt i anslutning till följande debattinlägg av Anders Mildner och en aning sentimentalt blev det här på Beneath A Steel Sky. Låt mig formulera några egna synpunkter. Jag ska fokusera på betalningsfrågan. Om jag sparkar in öppna dörrar är det för att de inte varit tillräckligt öppna tidigare.

Man behöver inte vara extrem marknadsliberal för att hävda att skiv- och filmbranscherna får skylla sig själva för att de inte har lyckats använda sig att webbens strukturer och förstått de nya konsumentbehov som vuxit fram. Den ökade tillgängligheten av film och musik är ingenting annat än fantastisk. Framför allt eftersom den är användardriven. Visserligen kan den vara stressande. Och visst kan man tycka att tillgängligheten och kvantiteten urholkar den där magiska och sjukt värdefulla relation man har till produkter och upplevelser man verkligen fått kämpa för att skaffa sig. Absolut, man kan också påstå att den ökade tillgängligheten skruvar upp konsumtionstempot och att vi får svårare (läs orkar inte) att "ta in" konstnärliga verk. Sånt som tar tid, får inte ta tid. Världen, våra beteenden och prioriteringar tycks förändras hur vi än gör, en bitvis smärtsam insikt. Men detta är i slutändan en användardriven utveckling och jag tror inte, rätta mig gärna om jag har fel, att den primära drivkraften bakom digital nedladdning är att det ibland är gratis. Inte på lång sikt.



Gratis är en bidragande faktor, inte en fundamental drivkraft. Det kommer alltid att finnas de som drivs av att inte vilja betala. Men totalt sett, och här finns det dessvärre alltför otydlig statistik, verkar ökad gratikskonsumtion i många fall leda till ökad "betald" konsumtion. Man vill tro att det rör sig om gammal hederlig inspiration. Och då behöver jag inte stirra in i mig själv och mitt egen beteende (jag hör till den typ av användare som snarare har ökat sina fysiska skivköp genom digital inspiration). Om priset är det rätta, dvs motsvarar det värde vi upplever, är det rimligt att tro att de allra flesta kommer att vilja betala för sig.

Varför väljer man då en MP3-blogg istället för iTunes? Svaret är inte "protest" eller "gratis". Inget betalalternativ levererar än så länge samma tillgänglighet. Det finns helt enkelt inga vettiga "legala" alternativ som möter samma behov. (Kjell Häglund belyser frågan ur ett filmperspektiv i följande inlägg.) Men det betyder förstås inte att samtliga användare helt plötsligt skulle börja betala för sig om iTunes eller, säg, Nokia Music Store plötsligt skulle vara lika uppdaterade som favoritbloggen. Eller om SF Anytime skulle börja köra simultanreleaser. Då börjar vi prata helt andra mervärden. Och rätt pris. Titta på Peel till exempel, ett program som jag gladeligen skulle erlägga en månadsavgift för att använda (nu är det 15 dollar totalt). När Peel, likt en iTunesifierad aggregator, scannar mina favoritbloggar och låter mig lyssna på låtarna innan jag laddar ned dem är det så värdefullt att jag inte skulle ha några problem att betala för mig. Så smidigt är det. Så stort är mervärdet.



Men på sätt och vis har jag fel perspektiv. Det verkliga paradigmskiftet sker på en betydligt mer övergripande nivå. Själva idén om ett stort skivbolag (och kanske även filmbolag) som äger marknadsföring och distribution ter sig mer och mer föråldrad i en tid när avståndet mellan artist, produkt och användare aldrig varit mindre. Och att skivbolaget tar 60 % av intäkterna är i sammanhanget svårt att få ihop. Samtidigt måste man vara krass, de flesta användare har ingen personlig relation till artisterna – inte ens om vi pratar små independetaktörer – och betalar (återigen) ett pris som anses motsvara produktens värde. Ingenting annat. Inga allmosor. Sett i det perspektivet skulle man förstås kunna spekulera om att den ökade tillgängligheten faktiskt devalverar värdet på kulturella produkter som sådana. Är man pessimist skulle man kunna svara ja, men det innebär förstås inte att musik och film per se skulle vara gratis. Tvärtom handlar det om gammalt hederligt mervärde. Vilket skulle kunna användas som argument för att rätt förpackade CD-skivor alltid kommer att vara mer attraktiva än MP3:or. Vilket också betyder att visst material säkerligen alltid kommer att vara gratis.

Är jag inne på djupt marknadsliberalt vatten här? Nej, jag är i grunden anhängare av såväl public service som viss statlig kulturfinansiering. Jag tror att vissa kulturella produkter måste sanktioneras. Historiskt sett har "marknader" inte kunnat säkra en god mångfald av kulturella produkter. Vi människor vet inte alltid vad vi behöver. Ibland är tröskeln för hög. Jämför när det infördes gratis entré på muséerna här i Stockholm (dessvärre inte längre). Antalet besökare ökade drastiskt och museerna lyckades i många fall få in pengar på andra saker. Jag vill tro att det fungerar på precis samma sätt med MP3:or som driver publik till konserter. Webben är till för att användas och utnyttjas. Inte begränsas. Den digitala tillgängligheten är en gigantisk inspirationsvåg. Den skapar nyfikenhet och den öppnar dörrar. Det är också vad jag i all ödmjukhet har försökt göra här på bloggen.

Carte Blanchard

På planet från Japan fördrev jag några timmar med Kasi Lemmons Talk To Me där Don Cheadle gör ännu en patosfylld karaktärsstudie (läs Oscarnominering), denna gång av radioprataren Ralph "Petey" Greene – en gammal kåkfarare som talade gatans språk rätt ut i etern och blev en smärre legende i Washington D.C. under det sena och politiskt stormiga 60-talet.



Filmen har precis samma styrkor och brister som American Gangster. Den är ett lysande nedslag i afroamerikansk kultur och tidsanda åren kring 1970, utförd med musikalisk och scenografisk fingertoppskänsla, men den blir också alldeles för ofta sentimental och inställsam. Den förenklar när den egentligen borde problematisera. Man undrar hur det hade blivit om Spike Lee – som visserligen inte heller brukar vara särskilt nyanserad – hade regisserat.

Bäst av allt i Talk To Me, apropå just Spike Lee, var faktiskt originalmusiken signerad Terence Blanchard. Eftertexterna ackompanjerades nämligen av en lysande nyinspelning av Gene McDaniels (av Roberta Flack odödliggjorda) Compared To What av Meshell NdegeOcello och Terence Blanchard där den senare och hans mannar gör sitt bästa för att åkalla fragment av 70-talets Miles. Jag är faktiskt ganska säker på att den version som hördes i slutet av filmen var en mer renodlad jazzversion än den, i och för sig, tunga version som finns på soundtracket.

Lyssna:
Meshell NdegeOcello feat. Terence Blanchard "Compared To What" (ZShare)

Vilket för mig över till hotell SAS Radisson på Vasagatan i Stockholm. Det var i slutet av juli den varma sommaren 2001. När Terence Blanchard kom nedför trappen och hälsade med artig pondus höll mina ben på att vika sig. Han skulle spela på jazzfestivalen senare på eftermiddagen och jag skulle intervjua honom för La Musik innan. Jag förstår egentligen inte varför jag var så nervös på den tiden (vilket jag i självupptagen ordning ventilerade här) – det gick ju i slutändan ofta ganska bra. Jag fick närmare två timmar med honom och resultatet kan ni läsa nedan.


Terence Blanchard

Jag skippar harangerna. Jag hade tänkt börja den här artikeln med någonting sentimentalt och högtravande om jazzens kraft. Jag hade tänkt beskriva trumpetaren Terence Blanchard och hans fenomenala band i ord som pyser av hänförelse och beundran, särskilt efter den explosiva konsert de gav på jazzfestivalen i Stockholm i somras. Men jag låter bli. Istället får ni lära känna Terence genom hans egna ord. Musiken får också tala för sig själv. Fast var på er vakt, den jazz som kommer från Terence Blanchard är en uppvisning i dynamik - ömsom aggressiv, ömsom amorös. Precis som all bra musik har den sitt eget känsloliv.

Först bara några inledande ord: Terence Blanchard steg upp på jazzscenen i början av 80-talet som ung medlem i åldrade vibrafonisten Lionel Hamptons band. Han hade vuxit upp och fostrats på New Orleans klassiska jazzscen, precis som generationskamraterna Wynton (trumpet) och Branford Marsalis (saxofon). Tillsammans med dessa två blev han snabbt stämplad som ”nyklassicist” eftersom han ägnade sig åt att lira klassisk akustisk jazz mitt i den elektriska fusionjazzens tidevarv och virtuost härmade Miles Davis och Freddie Hubbards etablerade skalor.

1982 efterträdde han Wynton Marsalis i Art Blakey’s Jazz Messengers och bildade kort därefter en egen kvintett tillsammans med saxofonisten Donald Harrison som han mötte i Blakeys band. De släppte flera habila plattor i nyklassicismens tecken, den mest anmärkningsvärda (och överflödiga) är kanske Eric Dolphy & Booker Little Remebered från 1986 som troget bygger på Eric Dolphys och Booker Littles klassiker Live at the Five Spot från 1961.

1989 spelade en annan ung konstnär in sin sjunde långfilm, en klockren jazzkrönika vid namn Mo’ Better Blues. Hans namn var Spike Lee och han lät sin pappa Bill Lee spela in musiken med de unga lejonen Branford Marsalis och Terence Blanchard i bandet. Terence bidrog dessutom med en komposition till filmen och fick det viktiga uppdraget att visa huvudrollsinnehavaren Denzel Washington hur man poserar med en trumpet. Därmed inleddes ett långvarigt samarbete mellan Spike Lee och Terence Blanchard.

Terence skrev den funkiga scenmusiken till Jungle Fever (1991) och skapade stora, episka kompositioner till Malcolm X (1992). Sedan har det bara fortsatt. Nu senast kunde man höra honom blåsa i Spike Lees toppenfilm Bamboozled (2000) som - illa nog - ännu inte har visats i Sverige.



Senaste tillskottet i Terence Blanchards produktion heter Let’s get lost – the songs of Jimmy McHugh. En mäktig standardskiva med jazzvokalissorna Cassandra Wilson, Dianne Reeves och Diana Krall på gästlistan. Det finns mycket att säga om den. Jag tycker vi börjar där.

På din senaste skiva har du bjudit in en hel skock jazzvokalissor och för åtta år sedan släppte du The Billie Holiday Songbook. Det låter som att sångrösten är en viktig inspirationskälla för dig...

– Absolut! På sätt och vis tycker jag att sångrösten är det ultimata instrumentet. Jag har alltid beundrat stora sångerskor, som Sarah Vaughan, Billie Holiday, Abbey Lincoln och Shirley Horn. Och det är nog anledningen till att jag har gjort dessa skivor, jag har alltid önskat att jag själv kunde sjunga (skratt).

Kopplingen mellan röst och blåsinstrument är onekligen intressant, har det alltid varit särskilda sångare du inspirerats av?

– Ja och nej, jag tror inte att det handlar om en specifik stil hos någon särskild sångare. Jag uppskattar och influeras av många olika uttryck. På Let´s get lost har jag ju med fyra olika sångerskor med väldigt personliga stilar. Fyra individer med olika känslor - det är vad som inspirerar mig och inget annat. Det får en att se på musik på ett helt nytt sätt när man spelar med Cassandra Wilson och sedan bakom Diana Krall.

Så när du började spela inspirerades du lika mycket av sångare som av blåsare...

– Nej, när jag började spela lyssnade jag främst på Miles Davis och Clifford Brown. Det var först senare som jag verkligen började lyssna på jazzsångare, fram tills dess var jag helt förtrollad av vad de där killarna gjorde med sina trumpeter. Men jag växte i och för sig upp med en pappa som älskade opera så jag hörde alltid vokal musik hemma.

Det brukar ju faktiskt sägas att jazzsången har bytt sida; för 50 år sedan inspirerades sångarna av blåsarna och försökte efterapa deras stilar, men i dag har vi snarare det motsatta förhållandet.

– Jag har också tänkt på det. Till exempel, när du lyssnar på en Ella Fitzgerald-skiva kan du definitivt höra att hon hängde runt med och lyssnade på blåsare. Men jag tror att det egentligen bara vittnar om en kreativ musikalisk miljö, för det handlar ju om att ösa ur alla tänkbara influenser runt omkring sig och försöka hitta sin egen stil.


För fem år sedan spelade du in ett fantastiskt album, The Heart Speaks, tillsammans med brasilianske singer/songwritern Ivan Lins. Hur ser din koppling till brasiliansk musik ut?

– Jag har alltid haft en passion för brasiliansk musik och jag älskade Ivan Lins musik långt innan jag träffade honom. Vi har en gemensam vän, Miles Goodman, som presenterade oss för varandra och efter att ha umgåtts med Ivan blev jag ännu mer passionerad. Vi pratade om Antonio Carlos Jobim och Caetano Veloso och jag fick upp ögonen för hur omfattande den brasilianska musiken verkligen är.

Vad är den största skillnaden mellan att spela brasiliansk musik och jazz? Finns det någon?

– I mitt huvud finns inga stora skillnader däremellan. Art Blakey sa en gång till mig att ”brasiliansk musik är som att spela jazz på andra sidan pulsen”. I jazz spelar vi 1-2-3-4, ta-tata, ta-tata. I Brasilien spelar de i stället 1-2-3-4, ta\ta\ta, ta\ta\ta. Förstår du? Till exempel har vi en låt på The Heart Speaks som heter ”Menino” där trumslagaren Troy Davis spelar en klassisk New Orleans-street beat och när slagverkaren Paulinho Da Costa hörde Troys spel tyckte han att det lät precis som en samba och han började spela det han i sin tur hörde ovanpå. Och det fungerade.

Det låter som att de brasilianska influenserna ändå utvecklade ditt trumpetspel...

– Ja, definitivt. Och särskilt genom att spela med Ivan som sjunger på ett speciellt sätt. Han tar ofta en ton och ändrar klangen samtidigt som han sjunger den, vilket får mig att tänka på vad jag kan göra i stället, för så kan man inte göra med trumpeten.

Jag tycker att en av dina bästa skivor är Jazz in Film från 1998 som rymmer några av filmhistoriens mest betydelsefulla jazzkompositioner. På vilket sätt har dessa kompositioner varit viktiga i att utveckla såväl jazzen som filmmusiken?

– Hmmm, jag tror att det främst handlar om musik som har varit banbrytande i fråga om filmusikens utveckling. Flera stycken står ju för själva övergången till modern filmmusik.

Hur då?

– Tänk på Linje lusta. Den musiken öppnade ögonen på Hollywood och fick dem att förstå hur viktig jazzen kunde vara i film. Sedan har vi Duke Ellingtons musik till Anatomy of a Murder som etablerade ett helt nytt, mer progressivt och modernt sound jämfört med Linje lusta - som i och för sig var jazz men som spelades av en traditionell storbandsorkester. Duke använde i stället sitt eget band. Och på det sättet de spelade... Musiken till Chinatown var också viktig eftersom den förde in jazzens romantiska ådra i filmmusiken.

Ligger betydelsen också i hur dessa kompositioner stod för en del av berättandet?

- Absolut, och de speglar ju den tid som de skapades i. Musiken slog an den ton som fanns i den amerikanska kulturen vid dessa olika tidpunkter och den var därför både aktuell, nyskapande och mycket viktig. En annan anledning till att jag spelade in Jazz in Film är att man i dag i Hollywood inte tror att jazz fungerar som filmmusik. Skojar de? The Pawnbroker, The Subterraneans...

Taxi Driver?

– Precis. Det är ju musik som visar på motsatsen och den ville vi ha med på skivan.



Är du bekant med den musik som Miles Davis spelade in till Louis Malles Hiss till galgen? Den banade ju väg för improviserad musik i film...

– Och Ornette Coleman gjorde samma sak! Det finns flera exempel. Men på Jazz in Film var vi främst intresserade av kompositionerna. Jag tror att det skulle ha varit väldigt svårt att göra en skiva med den andra musiken.

Någonstans känns det som att just jazzen, och kanske all instrumentalmusik, alltid varit väldigt filmisk. Den talar till vår fantasi, målar bilder och spelar upp scener i huvudet på många av oss...

- Jag tror att all stor konst har den förmågan. Jag tror att alla konstnärliga strävanden – vare sig det gäller prosa eller musik – handlar om ett slags bildmakeri. Det handlar ju om personliga erfarenheter som man söker förmedla till en publik. Det intressanta med filmmusik är att det inte nödvändigtvis är kompositörens känslor som står i centrum, utan det handlar om att förmedla och förhöja någon annans berättelse. Det är den grundläggande skillnaden. När du lyssnar på John Coltranes musik handlar det om hans liv, men när du hör Miles spela i den där franska filmen så handlar det om berättelsen och hur Miles tillför filmen sin musikaliska förståelse.

För snart tio år sedan spelade du in skivan Malcolm X Jazz Suite som utvecklade den musik du skrev till Spike Lees film, fast i en liten ensemblegrupp. Hur kom det sig?

– Jag hade arbetat med just den musiken under väldigt lång tid. Spike gjorde ju filmen under drygt ett års tid. När vi väl hade spelat in filmmusiken hade både jag och killarna i bandet svårt att släppa greppet om den.

Och hur förändrades musiken när ni spelade den i en mindre grupp?

– I Malcolm X Jazz Suite handlar det verkligen om mitt eget förhållande till Malcolm X. Skivan handlar om mig som konstnär och hur Malcolm X har påverkat mig.

Hur har det varit att arbeta med Spike Lee?

– Det har öppnat mina ögon och fått mig att se på världen på ett nytt sätt. Han har en annan rytm än jag och det betyder att jag måste hålla upp tempot på ett annat konstnärligt område. Han har stor kunskap om både film och musik. Eftersom han inte gör konventionella filmer så vill han heller inte ha konventionell musik, och det har nog fått mig att utveckla en särskild stil som filmkompositör. Det finns regissörer som säger att de vill ha en Terence Blanchard-aktig musik och det är verkligen smickrande (skratt).

Vad gör dig unik som filmkompositör?

– Jag skriver väldigt melodiskt. Och det beror nog på att Spike inte vill ha någon atmosfärisk musik. Han vill ha ett starkt melodiskt innehåll och det kan vara riktigt svårt att åstadkomma. För ibland kan ett starkt melodiskt innehåll föra uppmärksamheten från själva filmen, från dialogen.



När du själv spelar, improviserar du då utifrån olika scenarier i ditt huvud?

– Jag vet inte. Det beror väl på vad som händer ”där uppe”. Det är som att ha ett förhållande med en kvinna. Allt beror på vad som händer i stunden. Du kanske reagerar på någonting, eller försöker säga någonting. Det är också det intressanta med att spela jazz: det finns inte bara ett sätt att förhålla sig på. Och det håller dig i gång. Det som är frustrerande är att ena dagen känns allting riktigt bra, du snackar med din flickvän på ett visst sätt. Men nästa dag, när du försöker prata om samma saker, svarar hon inte. Förstår du? Du måste vara så medveten om var du och din omgivning befinner er. Det är det svåraste med att spela jazz. Du har en perfekt kväll på scen, sen så får du kämpa i två veckor för att hitta tillbaka till den känslan. Du måste förstå att den kvällen var ett perfekt ögonblick som inte går att återskapa.

– Det handlar om att vara i kontakt med sina känslor. Rent intellektuellt kan du försöka räkna ut hur du ska göra för att säga det du vill säga på scen. Jag gjorde ju si och så, jag försöker igen... Men då lyssnar du inte på dina känslor eftersom dina medmusikers situation är en annan och de reagerar annorlunda. Du försöker få dem att vara samma band som kvällen innan, men det funkar inte. John Coltrane brukade säga att man måste spela ”in tune” och då menade han ju inte i musikalisk mening...

Jazzens själ sägs ju ligga i det ständiga framåtskridandet. Hur håller man sig progressiv?

– Bara genom att vara sig själv. Om du hela tiden försöker vara progressiv kommer det inte att funka. Titta på dina kläder, du klär dig inte som någon från 30-talet. Du är dig själv. Folk tror ofta att du måste göra någonting urflippat för att vara progressiv, någonting som också skapar ett avstånd. Men det handlar verkligen bara om att vara sig själv, om att tänka: Vem är jag? Hur kan jag uttrycka mig själv? Där känner jag att jag befinner mig just nu i mitt liv och jag tror att det är det enda sättet att hålla sig samtida.

Många människor tycker ju att dagens jazz har stagnerat och förlorat sin progressiva kraft, och att den kraften i stället finns hos hip-hoppen och electronisk musik. Vad tror du?

– Det beror ju på att folk söker efter någonting som måste finnas i musiken, i stället för att uppskatta musiken för vad den är i sig själv. De närmar sig inte musiken med öppna öron utan med förväntningar. Tänk efter, ingen hade några krav eller förväntningar på hip-hoppen innan den slog igenom. Och från början var det bara fåtal som gillade musiken. Folk fick ju sälja skivorna från bagageluckorna på sina bilar! Så fort någon börjar tjata om jazzens aktualitet så vet jag vilka åsikter som följer... (skratt). Visst, det är oundvikligt att vi skaffar oss referenspunkter och gör jämförelser. Men vad man gör när man ifrågasätter jazzens aktualitet är att ifrågasätta den kultur man lever i.

Men det handlar väl om att musiken måste finnas i ett progressivt sammanhang, för att den ska kunna utvecklas?

– Javisst, men det finns så många sidor av saken. Många försöker göra jazzen mer tillgänglig för en bredare publik. Men så har det faktiskt inte varit sedan Louis Armstrongs dagar. Han var en verkligt populär underhållare som slog över alla publika gränser. Men i och med bebopen, med Bird och Dizzy, så blev jazzen en angelägenhet för en mindre, konstnärligt inriktad publik. Och så har det fortsatt att vara. Därför är det inte rättvist att jämföra jazzen med olika typer av popmusik och kräva att jazzen ska ha samma typ av attraktionskraft. Man måste vända på steken och fråga sig vad jazzen ”har” och inte vad den ”inte har”. Du kan inte lyssna på jazz och sedan tycka att du inte hör vad som finns i hip-hop. Förstår du? Du missar allt om du inte lyssnar med öppna öron.

Så du tycker inte att jazzen bör och kan betraktas som popmusik?

– Nej, det tycker jag inte. För till och med i hip-hop-världen handlar det mesta om vad som kommer att sälja. Och det är en helt annan inställning än i jazzvärlden. Visst tänker jazzskivbolagen på vad som ska sälja, men musikerna gör det inte. Vi tänker på vad vi vill göra. En skiva handlar alltid om att dokumentera din utveckling som artist.

Men är det inte viktigt att nå en publik utanför jazzvärlden?

– Ja, självklart. Men för att kunna ge dem den allra bästa upplevelsen när de lyssnar på min musik så måste jag vara så bra som jag bara kan. Och därför måste jag vara ärlig. Är det verkligen värt att nå en bredare publik om det gör att musiken vattnas ur? Du måste väga vad som är bäst för jazzen som konstform. Men skivbolagen och artistbokarna vill ju öka publiken, självfallet. Den balansgången har alltid funnits.


På 80-talet kallades du och dina generationskamrater, bröderna Marsalis och Donald Harrison, för “nyklassicister” då ni spelade akustisk jazz i samma stil som på 60-talet. Hur ser du tillbaka på den tiden i dag?

– Det känns ganska festligt när jag tänker tillbaka på de åren. Vi var ju så unga när vi slog igenom, jag var bara nitton år gammal när jag började spela med Art Blakey. Det fanns en stark längtan efter unga musiker, vilket skapade vansinnigt höga förväntningar på oss. Så folk tyckte: ”Ah, en Freddie Hubbard-kopia” eller ”De försöker bara spela som Miles Davis band gjorde.” Det intressanta är att nuförtiden, när någon spelar som Miles Davis, så ses det som någonting positivt! Det är verkligen intressant att se hur jazzvärlden ljuger röven av sig själv: man pratar hela tiden om att vara nyskapande, men det funkar ju inte. Å ena sidan snackas det om att du ska skriva din egen musik och vara dig själv, å andra sidan skulle du kanske inte få några spelningar om du gjorde din egen grej. Tänk på att John Coltrane spelade in My Favorite Things och att Miles Davis gjorde Porgy and Bess. Det har alltid funnits en balansgång mellan innovation och tradition.

Tror du att ni bidrog till att föra tillbaka den akustiska jazzen under 80-talet?

– Javisst. Men eftersom vi inte använde någon elektronik och spelade rak swing så tyckte folk att vi inte gjorde någonting nytt. Fast vi spelade ju bara den musik vi älskade och försökte bara vara oss själva.

Vad betydde det att spela med Art Blakey och Lionel Hampton i början av din karriär?

– När du är yngre ser du alltid upp till dina hjältar. Du tänker: jag klarar inte av att vara som dom. Men vad du lär dig när du spelar med dina idoler är att det är helt okej att vara olika. Du behöver bara vara dig själv.

Men att spela med Art Blakey, handlade det inte om att tas upp i en viss tradition?

– Jo, men traditionen handlar just om att vara sig själv. Visst, vid den tidpunkten hade bandet en väldigt etablerad stil och ett sound som det var svårt att ändra på, mest beroende på Art Blakeys spelstil. Men hans inställning till oss var att vi var tvungna att lämna vårt bidrag till musiken, sätta våra spår i bandet och inte försöka låta som Lee Morgan, Freddie Hubbard eller Wayne Shorter.

Avslutningsvis, hur ser framtiden ut?

– Jag ska spela in ny originalmusik. Jag känner att jag verkligen vill dokumentera det band jag har nu ytterligare. Jag måste dra nytta av den energi som finns.

Topp 5 enligt Terence Blanchard

Max Roach/Clifford "Brown Brown & Roach Inc." (Emarcy 1954)
Miles Davis "ESP" (Columbia 1965)
John Coltrane "Crescent" (Impulse! 1964)
Thelonious Monk "Plays the Music of Duke Ellington" (Riverside 1955)
Ornette Coleman "The Shape of Jazz to Come" (Atlantic 1959)

Fjolårets finaste soluppgång

För tillfället har jag återförenats med min gamla parhäst Niklas, en mycket skicklig kreatör, för ett webbprojekt på en stor reklambyrå i Stockholm. För att inte störa arbetsordningen har jag än så länge inte berättat hur mycket jag gillar Ryuichi Sakamotos samarbete med österrikiske gitarristen och laptopmannen Christian Fennesz. Cendre heter den på alla sätt besjälade skivan. Jag köpte den på plats i Japan.

Niklas, som egentligen inte är någon musiknörd, har nämligen en märkligt stor passion för det gamla japanska syntpopbandet Yellow Magic Orchestra och dess mytomspunna, tillika geniförklarade frontfigur Ryuichi Sakamoto. Jag kommer särskilt ihåg ett tillfället när Niklas surfade in på Sakamotos blogg och läste högt hur den japanske mästaren ödmjukt beskrev att han hade besökt den döde Antonio Carlos Jobims hus och spelat på hans piano. Resultatet blev plattan Casa. Till min stora förvåning ligger bilderna fortfarande kvar.



Jag tänker på det när jag lyssnar igenom Cendre. Ryuichi Sakamotos pianospel kan vara den vackraste studie i återhållsamhet som spelats in det här decenniet. Jobim knäpper händerna under hakan, lutar sig fram och ler med ögonbrynen. Jag inbillar mig att Sakamoto har kontemplerat över Jobims skenbart enkla melodier likt zenbuddhistiska gåtor. Nästan bara anslaget finns kvar. Ackorden tar god tid på sig. Mest liknar de djupa suckar. Lång indandning. Puttrande laptopknaster. Kvävda gitarrer. Talande tystnad insvept i ambientgardiner från Brian Enos kollektion. Eller kanske John Cages gamla kavaj för att sluta cirkeln Zen.

Jag ska sluta innan jag trasslar in mig i grunda resonemang om japansk sinnlighet och den nästan provocerande enkelheten i stenträdgården utanför Kyoto. Skivan är faktiskt inte inspelad i Japan utan genom två års cykliskt distanskomponerande mellan New York och Wien. Cendre är alltså ingenting för den otålige maximalisten. För alla som hade koll var den fjolårets finaste soluppgång. För mig börjar den nu.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Where Do You Go To (My Lovely) 4.39 Peter Sarstedt "The Darjeeling Limited"
Title Music from Satyajit Ray's film "Jalshagar" 2.25 Ustad Vilayat Khan "The Darjeeling Limited"
This Time Tomorrow 3.26 The Kinks "The Darjeeling Limited"
Pierce City 9.05 David Murray Black Saint Quartet "Sacred Ground"
What Color Is Love 4.07 Terry Callier "What Color Is Love"
Combinér 3.35 Boomclap Bachelors "Brownswood Bubblers Two"
Watch Out (Taiwah) 5.07 Tawiah "Brownswood Bubblers Two"
Scheme For Thought 7.37 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
I Could Do What I Ought To Do 3.15 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Today Has Been Bright 2.56 Erik de Vahl "Oh! My spine"
Götgatan 3.55 Anna Järvinen "Jag Fick Feeling"
Count My Sheep 1.47 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Lonesome Girl 4.39 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Sound Pieces For Jazz Orchestra 9.40 Oliver Nelson "Sound Pieces"
Compared To What (Feat. Terence Blanchard) 6.29 Meshell NdegeOcello "Talk To Me OST"
I Know 3.43 Jay-Z "American Gangster"
Party Life 4.29 Jay-Z "American Gangster"
Can I Change My Mind 2.46 Tyrone Davis "Brunswick Top 40 R&B Singles 1966-1975"
By The Time I Get To Phoenix 3.03 Four Tops "Yesterday's Dreams (Motown LP)"
Remember When 3.06 Four Tops "Yesterday's Dreams (Motown LP)"
Make 1, 2 2.50 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Get Innocuous! (Soulwax Remix) 10.03 LCD Soundsystem "A Bunch of Stuff EP"
Big Ben's Voice 10.09 Jackie McLean "'Bout Soul"
Cancao de uma Fan 2.11 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Menina Gata Augusta 2.57 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Miragem 2.53 Edison Machado E Samba Novo "Edison Machado & Samba Novo"
Toda Colorida 3.17 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Samba Do Sueno 3.57 Eddie Palmieri & Cal Tjader "Bamboleate"
Dizzy Moods 5.51 Charlie Mingus "Tijuana Moods"
Hop On Down 6.03 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Waiting Room 3.16 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Hired Touch 7.09 Cobblestone Jazz "23 Seconds"
Hello To The Season 7.00 Gary McFarland "Point of Departure"
3. Gnossienne Nr. 3 2.46 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

Några konversationer, ett formexperiment och en hyllning

Förra året såg jag många bra filmer, flera som faktiskt grep mig djupt, men det var få jag ville skriva om. The Darjeeling Limited var ett undantag, den knivskarpa – och sjukt Oscarnominerade – Michael Clayton ett annat, men någon text blev aldrig av. Av den anledningen kändes det konstigt att sätta ihop en summering av filmåret som ifjol.

Men nu hände det igen, mycket oväntat eftersom filmen hade den missvisande titeln Bröllopsnatten och ett minst lika slentrianmässigt omslag som liksom basunerade ut Romantisk Relationskomedi i hela videobutiken. Känn på den engelska titeln Conversations With Other Women och du förstår tonfallet. Du anar också att det rör sig om en dialogdriven film. Lägg till två lysande skådisar, Aaron Eckhart och Helena Bonham-Carter, som i princip är ensamma på rollistan – båda halvkreddiga, men inte direkt stora – och du förstår att det rör sig om ett kammarspel i independentklassen. Försök se dessa två framför dig – hans grova amerikanska pojkaktighet och sjaviga kostym, hennes svala brittiska smarthet och vemodiga självförakt – och du räknar ut att det rör sig om en alldeles utmärkt rollbesättning.



Så långt allt lovande. Men Conversations With Other Women, snart två år gammal men på video först nu, kom att övervinna mig på fler punkter. Den för mig okända regissören Hans Canosa har nämligen föresatt sig att gestalta allting i splitscreen. Bilden delas på mitten i två lika stora rutor. Detta grepp slog igenom stort i Doris Day/Rock Hudson-komedin Pillow Talk och utvecklades till allt fler rutor och betydligt häftigare stilgrepp i Peter Yates Bullitt från 1968. Över trettio år senare försökte Dogmafilmarna köra fyra berättelser parallellt i en hopplös splitscreen om en nyårsafton i Köpenhamn, vilket förfinades av Mike Figgis i den både missförstådda och misslyckade Timecode från 1999.

En varningsklocka ringer. Först tycker jag att Hans Canosa komplicerar saker och ting. Aaron Eckhart och Helena Bonham-Carter träffas på ett bröllop. Han går fram till henne. Vad man tror börjar som ett raggningsförsök utvecklar sig genom en fantastisk verbal pardans till en historia där de visar sig ha varit gifta och blott känner varandra alltför väl. Och här visar sig splitscreen vara ett utmärkt verktyg för att förstärka berättelsen. Inte bara genom att regelrätta minnesbilder klipps in vid sidan av dialogen, utan också genom att närbilder på respektive person kan visas i bild samtidigt. Hans Canosa, som också har klippt filmen, skapar snabbt ett utmärkt filmflöde där snabba klipp på blickar och kroppsrörerelser direkt kommenterar vad som sägs i andra rutan.

Åh, vad jag älkskar filmregissörer som sätter upp stränga formella regler! Det är i princip livsfarligt men blir nästan alltid strålande i rätt händer. Spontant tänker man på Roy Anderssons statiska helbilder och långa tagningar. Men personligen tänker jag på Abbas Kiarostamis Smak av körsbär från 1997 som använder en fyrkantig bilruta som centralt bildelement. Och givetvis, ännu mer drivet, Simon Stahos Dag och natt som bara utnyttjar två kamerainställningar in genom framrutan på Mikael Persbrandts stadsjeep. Även Julian Schnabels Fjärilen i glaskupan, som gick upp på bio förra veckan, använder sig av samma formella reducering när han berättar med subjektiv kamera genom den förlamade Jean-Dominique Baubys öga – vilket i sig är helt och hållet motiverat av historien. Det finns många fler exempel, de flesta dessvärre misslyckade.




Tillbaka till Conversations With Other Women. Styrkan är att de formella greppen förankras djup inne i berättelsen och gör precis vad de ska göra, det vill säga tillföra en unik filmisk dimension till kammarspelet. Men bäst av allt är att det är så lekfullt och lustfyllt utfört. Vilket man också kan säga om filmens genomgående hyllning till ett av filmhistoriens mest gåtfulla mästerverk: Alain Resnais Ifjol i Marienbad från 1961. Ramberättelsen är densamma. En man och en kvinna träffas på ett elegant kurhotell. Han menar att de hade en affär för ett år sedan. I Marienbad. Hon minns ingenting. Eller säger att hon inte minns. Eller så ljuger han. Eller så är det hans fantasi vi ser. Eller kanske hennes.

Ifjol i Marienbad skrevs av Alain Robbe-Grillet som vid den här tiden var en nyckelperson inom den franska "nya" romanen med dess intellektuella och kyligt objektiva skildringar av mänskliga relationer. Och någonstans på den vägen har filmen kommit att betraktas som ett försök att upplösa ett filmiskt presens, alltså ett stabilt "nu" där berättelsen utspelar sig. Till slut vet man inte vad som är sanning, lögn, minne, dröm, fantasi, önskan, nutid, dåtid eller framtid. Vilket är både fascinerande och irriterande. Conversations With Other Women använder sig av samma upplägg men låter oss relativt snabbt förstå vad som är vad, vilket behövs för att vi på traditionellt sätt ska komma närmare karaktärerna. Hos Alain Resnais och Alain Robbe-Grillet förblir de mest tomma komponenter i ett komplicerat filmiskt spel. Det sägs dock att någon teoretiker publicerade ett diagram i Cahiers du Cinema som benade ut relationen mellan berättelsens olika plan.

Men det som är mest överväldigande med Ifjol i Marienbad, nu när jag blev tvungen att se om den, är hur osannolikt vacker den är. Krispigt svartvit. Fylld av eleganta rokokoslott. Fylld av svinryggar och smokings. Fylld av ödsliga kameraåkningar och fylld av magnifika konturer, vilket i sig givetvis är en kommentar till berättelsens tematik. Blur snodde allting till sin video till To The End. Och det var den visuella gestaltningen som slog mig sönder och samman när jag som ung filmvetare såg Ifjol i Marienbad för första gången. Kombinationen av intellektuell komplexitet (läs obegriplighet) och filmisk skönhet satte griller i huvudet på mig. Hade det inte varit för det kristallklara fotot och berättelsens ödsliga romantik, båda högst emotionella, hade jag enkelt kunna avfärda den som skit. Nu tog den mig som gisslan. Jag var tvungen att köpa den som dyr import-vhs och se den flera gånger på raken. Precis som med Fellinis 8 1/2.

Jag förmodar att det var samma sak för Hans Canosa, även om han har översatt den ödsliga romantiken till en högst samtida pragmatism – om än minst lika ödestyngd – på ett modernt New York-hotell i murriga bruntoner.

Bildbevis

Ludvig Berghe Trio på Teaterstudio Lederman igår kväll. Äntligen fick jag höra Nina Ramsby hoppa in och sjunga sin svenska text till "Just Her Weekend Fling"...



Och Ludvig Berghe i Japan...



Här är vad jag lyssnar på annars:

PS, Tjörn 3.34 Anna Järvinen "Jag Fick Feeling"
At Dawn, Still Afloat 2.01 Erik de Vahl "Oh! My spine"
Transitions 12.04 David Murray Black Saint Quartet "Sacred Ground"
Let’s Get No One 2.04 Erik de Vahl "Oh! My spine"
And I Still Blush 2.36 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Refridgerator 4.15 Action Biker "FYN 60"
Small Sounds 4.30 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Scheme For Thought (Daisuke Tanabe Remix) 5.46 Elan Mehler "Brownswood Bubblers Two"
Christmas Song 5.21 Elan Mehler Quartet "Scheme For Thought"
Watch Them Come !!! (Original Version) 6.00 Men From The Nile feat. Peven Everett "Jerome Sydenham - Explosive Hi-Fidelity Sounds"
King's Cross (Hot Chip Remix) 6.46 Tracey Thorn "King's Cross"
Lotta Love 3.07 Nicolette "Lotta Love"
This is what i look like naked 3.13 Last Days Of Disco "Last Dance LP"
Elegy For A Duck 6.23 Oliver Nelson "Sound Pieces"
Hello Brooklyn 2.0 (Feat Lil W 3.56 Jay-Z "American Gangster"
Sweet 3.26 Jay-Z "American Gangster"
Walking 4.26 Cornish Waters "Brownswood Bubblers Two"
Dear Nick, Dear John 4.57 Jackie McLean "'Bout Soul"
That's Us/Wild Combination 6.58 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Another Sweet Summer's Night On Hammer Hill 3.23 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
F-Word 4.37 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
I Love To Say Her Name 5.18 Gary McFarland "Point of Departure"
Can't Seem To Get You Out Of My Mind 3.19 Four Tops "Yesterday's Dreams"
I'm In A Different World 2.57 Four Tops "Yesterday's Dreams"
We've Got A Strong Love (On Our Side) 3.05 Four Tops "Yesterday's Dreams"
Turn The Radio Off (Studio Remix) 10.26 Love Is All "Love Is All Mixed Up"
The Wrong Hands 4.21 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
La Podrida 4.48 Gato Barbieri "Chapter Three Viva Emiliano Zapata"
Jovem Samba 1.49 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Rosa Mais que Nada 2.31 Jorge Ben "O Bidu - Silencio no Brooklin"
Tristeza Vai Embora 2.51 Edison Machado E Samba Novo "Edison Machado & Samba Novo"
Mi Montuno 5.32 Eddie Palmieri & Cal Tjader "Bamboleate"
Us V Them (Any Color U Like Remix By Windsurf) 10.54 LCD Soundsystem "A Bunch of Stuff EP"
Raindrops, Raindrops 4.38 Steve Kuhn "Live In New York"
Miss You 4.03 Trentemøller "The Last Resort"
2. Gymnopedie 2.55 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"