Get Carter!

När Stockholms jazzfestival invigdes av James Carter på Fasching igår (om man nu inte räknar världsrekordet som en invigning) var det en super-size-portion råenergi som serverades. Själv gapade jag stort, eftersom jag inte hade sett någon amerikansk jazz under min USA-semester.

Det är också alltid med en sorts genant storögd förtjusning man kollar in de amerikanska namnen när de väl dyker upp i Stockholm, väl medveten om hur ihåligt det är att prata om autencitet och lägga nästan metafysiska värderingar i det afroamerikanska uttrycket. Fast redan när den storväxte James Carter stiger upp på scenen i pösig pyjamasliknande kostym, jazzhatt och brett leende, med saxar, basklarinett och flöjt i händerna, samt gigantiska lungor ska det visa sig, är det uppenbart att vi svenskar aldrig kan - eller ens borde vilja - skapa den här typen av jazz.

När James Carter slog igenom i mitten av 90-talet med plattan Conversin' With The Elders hyllades han som en pånyttfödd Coleman Hawkins med fötterna nedtryckta i jordig swing och han fick givetvis spela Hawkins, typ, i Robert Altmans Kansas City. Han var en del av en osorterad våg under 90-talet, tillsammans med bl a Joshua Redman, där bluesen fick nytt blod och kreativ förnyelse av nästa generation jazzmusiker.



James Carter vet också vad som förväntas. På professionellt amerikanskt vis är det publikfriande från början till slut. Första låtan är en nästan löjligt våldsam urladdning bluesbebop. Det är ett fläskigt skyfall av licks, chops och speedswing som intressant nog ofta spricker sönder i saxofonvrål som är så fryntligt leende att de aldrig någonsin skulle kunna kopplas ihop med en europeisk frijazztradition - även om Albert Ayler saligt svävar över de båda. James Carter dominerar. Han är ett rovdjur. Hans lungor tycks rymma timmar av toner och hans hjärna tömmer ögonblickligen jazzens stora bibliotek av fraser och licks för att elda på sitt egna fyrverkeri. Han är sinnessjukt virtuos. Stackars Curtis Taylor, hans pliktskyldiga sidekick på trumpet, som mest får stå och titta på när Carter flyger iväg a cappella. Det är lätt att tänka på Charlie Parkers stöddiga försprång och fysiskt grundade kreativitet. Det är många frontalattacker. Det är ren utmattningsjazz. Det är bara pianisten Gerard Gibbs som försöker mäta sig med Carters energi när han spelar med fötterna utan att det blir löjligt.

Ändå är det modernisten i James Carter jag gillar mest. När han byter till sopransax och basklarinett och blir "fri" på samma sätt som David Murray (som jag skrev om här). När Coleman Hawkins och Sonny Rollins muskler kompletteras med Archie Shepp och Albert Aylers ikonoklasm. Det är ironiskt nog i balladerna det bränner till mest. Precis som hos Murray. När ingen annan lever om i närheten. När han spräcker en ton, trasar sönder en skala och glider över tonerna. När han spottar och morrar genom den sköra sopranen.

Jag ska akta mig för att överbetona det "svarta", men självfallet finns det någonting hos James Carter som en svensk jazzmusiker aldrig skulle kunna efterlikna. Nästan vem som helst kan lära sig spela som Coleman Hawkins, men tonen kommer alltid att vara annorlunda. Och jag talar inte primärt om erfarenheter utan om ren fysik.