fredag, maj 30, 2008

Integritet

För några veckor sedan köpte jag en av Aretha Franklins allra sämsta skivor på Myrorna. Who's Zoomin' Who från 1985. Ett livsfarligt årtal inom mainstreamsoulen, vilket konnässörerna bittert fått erfara. 1985 - året när den feta, bredbenta stadiumrocken för ett ögonblick invaderade soulen. I det här fallet genom det fatala Eurythmics-samarbetet Sisters Are Doing It For Themselves.



Men som de mest finkänsliga och beslutsamma soulkonnässörerna också fått erfara finns det alltid guldkorn även i de största skithögarna. På Who's Zooming Who heter guldkornet Integrity. Plötsligt minns jag den, tror jag, från en kväll på Riddarkällaren där två snobbar levererade ett överjordiskt soul-dj-set med imponerande spännvidd från 1965 till 2005.

Lyssna:
Aretha Franklin "Integrity" 1985 (ZShare)

Här är vad jag lyssnar på annars:

Departure (For Andrew Hill) 1.53 Hans Olding "No Space"
Genius Of Love (Long Version) 7.27 Tom Tom Club "Genius Of Love [12"]"
Silent Running 4.18 Pacific "Reveries"
Ginseng People 5.32 Woody Shaw "For Sure!"
Stella 4.25 Ultramarine "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Boo Boo's Gone Mambo / My Guardian Angel 4.25 The French Impressionists "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Taurus In The Arena Of Life 4.21 Charles Mingus "Let My Children Hear Music"
abyss 5.39 fennesz + sakamoto "Cendre"
Achilles (Enne Mix) 4.40 Antena "Versions Spéciales - Camino Del Sol"
Wise One 7.01 Chico Freeman "Spirit Sensitive"
W.A.R 11.45 Trus'me "Colette N°9 (Disc 1)"
Body Double 3.44 Pino Donaggio "Colette N°9 (Disc 1)"
I Want Your Love 6.37 Chromatics "Colette N°9 (Disc 1)"
This Is Hardcore (End Of The Line Mix) 2.03 Pulp "Colette N°9 (Disc 1)"
Prayer For Peace 7.09 Stanley Cowell "Musa - Ancestral Streams"
You've Got To Love Somebody (Let It Be Me) 3.03 Freda Payne "Contact"
The Road We Didn't Take 4.16 Freda Payne "Contact"
Telephone 7.48 Erykah Badu "New Amerykah Part One (4th World War)"
Moody Melo (Up Hygh Featuring Black First Remix) 4.00 Melo "Raw Fusion Bass_Ment Classics"
Island Blues/Carcara/Long Time Baby 7.18 Charles Lloyd "Nirvana"
Aaltovaihe 1.36 Ø "Fabric 34"
Fingers Of Steel 5.16 Sebastien Tellier "Sexuality"
Big Man Restless (Original Extended Version) 6.57 Kissing The Pink "The Dark Side Of Disco Vol. 3"
Hei Voce 3.06 Doris Monteiro "Doris"
Conversa De Botequim 2.31 Doris Monteiro "Doris"
Feel It 2.49 Mellow Rose "This Is Lovers Rock (1978-1988)"
Indo-Jazz Fusions: Multani 11.27 Joe Harriott & John Mayer Double Quintet "Indo-Jazz Suite/Indo Jazz Fusions"
Paper Planes 3.25 M.I.A. "Kala"
Evo 3.01 Pierre Akendengué "Saravah for Café Après-Midi"
Orema Ka-Ka-Ka 3.57 Pierre Akendengué "Saravah for Café Après-Midi"
Nubisk 5.48 H3fk "Nubiska nätter"

måndag, maj 26, 2008

Funky solsken

Solen skiner. Jag menar, nu skiner solen verkligen. Den skiva jag lyssnat på mest den senaste tiden är Funky Nassau: The Compass Point Story 1980-1986 – ännu ett stycke svängig och genomarbetad musikturism från brittiska Strut.

Destination Bahamas. Det är i slutet av 1979. Chris Blackwell lyfter luren och bjuder in några av sina favoritmusiker och handplockade studiotekniker. Han är redan en klassisk imperiebyggare. Island Records och därmed lanseringen av reggaen till en gigantisk publik i västvärlden har gjort honom till en förmögen och världsberömd musikentreprenör. En mycket passionerad sådan. Ty jakten på det perfekta, dansanta, unika soundet har han inte kunnat släppa. Därför bestämmer han sig nu för att bygga en egen studio. Tekniskt perfekt och extravagant ska den vara. Bara det bästa. Lugnt och avskilt dessutom. Utrymme för koncentration och kreativitet. En 24-kanalstudio på Bahamas blir lösningen. The Compass Point Studio.



När det inte dröjde länge innan Studio A var fullbokad av så vitt skilda mainstreamband som Rolling Stones (Tattoo You), Dire Straits (Communique) och AC/DC (Back In Black) – samtliga på jakt efter den feta produktionen – bestämde sig Blackwell för att bygga en mindre studio intill för sina mer experimentella projekt. Välkommen Studio B. Här kunde han i lugn och ro fortsätta mot den ursprungliga visionen: att bygga en studio med samma unika sound och personlighet som Muscle Shoals, Abbey Road, Hitsville, Sun, Black Ark eller Treasure Isle. Det enda som saknades var ett extraordinärt husband. Det är nu han lyfter luren och bjuder in:

Sly Dunbar.

Robbie Shakespeare.

Mikey Chung.

Barry Reynolds.

Wally Badarou.

Uziah "Sticky" Thompson.

Tillsammans skapade de musikhistoria. Ofta löjligt svängig och obekymrad. Musikalisk excellens kombinerad med naiv upptäckarglädje. Inte bara platsen, utan också Blackwells hela vision präglades ju av den västindiska kulturens organiska eklekticism. Snart blev Studio B precis den konstnärliga frizon han var på jakt efter. En pulserande utpost i mittenlandet kring ekvatorn. I David Katz utmärkta omslagsessä vittnar de inblandade om det avslappnade och långsamma arbetsklimatet i studion. Hur man tämligen planlöst och hämningslöst testade sig fram till nya idéer, som sedan skruvades ytterligare ett varv av den magiske studioteknikern Steven Stanley. Chris Blackwell kom och gick som en allvetande visionär seansledare. Wally Badarou, som kom från en intensiv afrojazzbakgrund i Paris, var till en början ytterst förvirrad och frustrerad. Innan han förstod att han befann sig mitt i en stilbildande smältdegel av tidens viktigaste musikaliska strömmar: reggae, disco, funk, punk.

Grace Jones klassiska Warm Leatherette slog an tonen. Hennes radikala och gränsöverskridande persona i kombination med hennes jamaicanska ursprung blev en nästan osannolikt kreativ motor. Den märkligt lyxiga blandningen av reggae och disco, som i sin tur satte tonen för hela det tidiga 80-talet, tycktes komma i rakt nedstigande led från hennes androgynitet. Året efter spelade Tom Tom Club in sin minst lika stilbildande (om än i något mer obskyr utsträckning) debutplatta. Just nu, försommaren 2008, är jag barsnligt förtjust i deras barnsligt intelligenta och svängiga post-punk-funk-exotica-disco-pop.

Nu är jag helt såld. Det är bara nummer två på Funky Nassau och jag har redan kapitulerat. Genius Of Love med Tom Tom Club. Systrarna Weymouths vingliga stämsång och Steven Stanleys banbrytande syntslinga. Låten är en studie i glädje och (musikalisk) framtidstro. Sedan kommer Talking Heads, Gwen Guthrie, Ian Dury och Will Powers i en fantastisk blandning. 1980 till 1986. Solen skiner hela vägen. Intelligensen likaså. Men aldrig på bekostnad av en orubblig optimism. Sedan var det tydligen slut. Chris Blackwell hade efter ett par år flugit iväg mot nya intressen. Atmosfären var spräckt.

Och nu alltså återupptäckt. Skaffa den här skivan. Tills dess, hämta hem lite Tom Tom Club här.

torsdag, maj 22, 2008

Kvar på Sveavägen

Stressad igen. Försöker hitta genvägar. Hittar en ganska lång i en gammal recension jag skrev om den oundgänliga boken om Gyllene Cirkeln, vilket också får bli ett slags komplement till min lunch förra veckan.



Vilken tid det måste ha varit. På 60-talet verkade allt plötsligt hända. Efterkrigstidens återhållsamhet släppte äntligen, och i princip alla konstarter och uttrycksformer verkade explodera av fantasi, insikt, upptäckarglädje och hänsynslöst gränsöverskridande. Det var en ny tid. Eller som Åke Abrahamsson – en gång i tiden artistbokare på restaurang Gyllene Cirkeln – uttrycker det:

Nytt var pubar, pizzor, p-piller och porr. På Tyrol och Berns underhöll Hasse och Tage; 1960 startade den vitala Stadsteatern, och på Dramaten härskade 1963-66 den demoniska Ingmar Bergman, vars filmer utomlands gjorde ångesten till svenskt varumärke. /.../ Pontus Hultén öppnade upp Moderna museet och sprängde konstbegreppets gränser. /.../ Och på Sveavägen 41 låg Gyllene Cirkeln, 1960-talets jazzcentrum. För säga vad man vill: trots kritiken av kapitalismen och USA:s krigsföring var det den amerikanska kulturen som gällde.


Orden är tagna ur inledningen till boken Den Gyllene Cirkeln – jazzen på 60-talet (Prisma). En veritabel skattkista av text, bild och musik som skildrar en explosiv epok i svensk jazzhistoria. Det handlar om åren mellan 1962 och 1967, den tid då restaurang Gyllene Cirkeln var stället – ja, själva navet i det svenska jazzlivet. Här spelades nämligen jazz av absolut världsklass. Spännvidden var fenomenal. Från gamla rävar som Coleman Hawkins, Teddy Wilson och Erroll Garner till yngre radikaler som Charles Lloyd, Albert Ayler, Don Cherry, Keith Jarrett, George Russell och Ornette Coleman. Det var alltså här, i denna lilla restaurang, under några intensiva kvällar i november 1965, alldeles invid Sveavägen i Stockholm, som den sistnämnde spelade in sina två klassiska Blue Note-plattor ”At the Golden Circle” volym 1 och 2.



Fattar ni? På Cirkeln spelade de flesta av 60-talets framåtblickande jazzare, bara de dyra superstjärnorna som kunde fylla Konserthuset undantagna. Här satt modernismen i väggarna. Musiken var så långt ifrån museal man över huvud taget kunde tänka sig. På Gyllene Cirkeln skapades ett direkt tidsuttryck. Utvecklingen skedde på plats. ”Alla” spelade här. Dexter Gordon, Archie Shepp, Donald Byrd, Johnny Griffin, Cecil Taylor, Bud Powell, Kenny Dorham, Lou Donaldson, Mark Murphy, Carla Bley, Eddie Harris, Stanley Turrentine, Brother Jack McDuff, Ben Webster, Art Farmer, Krzystof Komeda, Booker Ervin och många fler. Alla stod de på Gyllene Cirkelns scen. Det gjorde också inhemska storheter som Lars Gullin, Jan Johansson, Monica Zetterlund, Rolf Ericson och Bengt Hallberg. Samt en hel drös yngre svenska jazzkatter som blommade ut på Cirkeln, ofta genom att lira med sina utländska bröder: Bernt Rosengren, Lalle Svensson, Lars Färnlöf, Bosse Broberg, Lasse Sjösten, Bobo Stenson, Palle Danielsson och Janne ”Loffe” Carlsson.

Många stora jazzhjältar återvände till Cirkeln gång på gång. För Bill Evans blev det ett andra hem, en plats där han kände sig bekväm och avslappnad, där han flera gånger överträffade sig själv, sanslöst kreativ och sorgligt nerknarkad. Vid första besöket på sensommaren 1964 passade han också på att spela in den legendariska plattan ”Waltz for Debby” med Monica Zetterlund. Fritänkaren Don Cherry var en annan flitig besökare och i oktober 1965 var han på plats med den argentinske blåsaren Gato Barbieri i bandet. Två månader senare spelade de in milstolpen ”Complete Communion” för Blue Note hemma i USA. Vid andra tillfällen improviserade Cherry tillsammans med svenska kollegor, särskilt tenoristen Bernt Rosengren, vid den här tiden en av de svenska friformspionjärerna.



Rosengren blev även anlitad av pianisten George Russell, en annan stammis på Cirkeln tillika den modala jazzens uppfinnare, bosatt i Stockholm under många år på 60-talet. När Russells storband uppträdde i januari 1967, med Rosengren och Cherry, saxofonisterna Jan Garbarek och Christer Boustedt, trumpetarna Maffy Falay och Bosse Broberg, gitarristen Rune Gustafsson och trummisen Jon Christensen, var det som ett enda stort klimax. Spelningen hette Big Bang 67. Den blev avslutningen på Gyllene Cirkelns tillvaro som renodlad jazzklubb. En storartad sorti som samlande gräddan av den progressiva, nordiska jazzen under namnet Emanon Big Band. På den suveräna cd som följer med boken kan man höra deras version av ”Ezz-thetic”. Den är löjligt bra. Faktiskt något av det ösigaste jag någonsin hört.

På ett av bokens alla fotografier kan man sedan, för att toppa en redan stor upplevelse, studera hur bandets saxofonsektion dirigeras av en auktoritär George Russell. Koncentrationen är maximal. ”Han skrev ju så svårt”, berättade Bernt Rosengren när jag intervjuade honom för några år sedan. Bilden fångar känslan av exalterad utmaning, samma känsla som hörs i musiken. I mina ögon uppfyller denna bild – som numera även går att studera på plats i restaurangen – alla krav på stor jazzfotografi: närvaro, gestik, miljö och stämning. Bakom fotot står svenske fotografen Christer Landergren. Tillsammans med Nils Edström har han plåtat bokens alla hundratals fotografier från åren på Cirkeln, ett helt makalöst bildmaterial som förärades en separatutställning på Stockholms Stadsmuseum 1995, något som också blev upprinnelsen till den här boken.

Nils Edström är inte lika känd som Landergren. Han blev skivproducent efter 60-talet, men som fotograf står han för några av bokens verkliga visuella brännpunkter. Till exempel bilden på Dexter Gordon som tar en rökpaus, för ett ögonblick coolast i hela världen. Eller den på Karin Krog där ljuset elegant skulpterar med hennes hår. Eller den på Don Cherry med sin kornett i skarp siluett. Eller den på Jimmy Woode Sr när pianots tangentbord plötsligt avspeglas i glasögonen. Det är smått förtrollande. Helt och hållet på samma nivå som stora internationella jazzfotografer som William Claxton och Francis Wolff.



Så till texterna. Åke Abrahamsson har skrivit merparten av textmaterialet och han vet vad han talar om, 1964 tog han över som musikansvarig på Gyllene Cirkeln efter initiativtagaren Bengt ”Abbe” Johansson. Bland de övriga namnen märks jazzskribenten Hans Fridlund och redaktören Roger Bergner. Det som berättas är en fängslande jazzhistoria med Gyllene Cirkeln som dramatisk spelplats. Eftersom i princip allt som hände i USA och Europa speglades på denna stockholmska scen har det också blivit en historia om 60-talsjazzens övergripande utveckling som Abrahamsson och de andra berättar, byggd på såväl egna erfarenheter som rundfrågningar och efterforskningar, men alltid filtrerad genom minnets rökdimmor och kärleken till musiken. Bland kapitelrubrikerna hittar man ”Funken rämnar”, ”Mjuka och hårda boppare”, ”Än friare former” och ”De komma från öst och väst”. Det är kort sagt essentiell läsning för alla som gillar jazz det minsta.

Slutligen musiken. För alla kalenderbitare finns en avslutande genomgång av alla spelningar på Gyllene Cirkeln och en komplett diskografin över alla inspelningar. Betydligt mer väsentlig är däremot den medföljande cd:n som samlar ett delikat urval av klassiska Cirkeln-spelningar. Där rasar Lars Gullin loss i Charlie Parkers ”Donna Lee”, Bill Evans gör ”Time Remembered” tillsammans med en tonårig Palle Danielsson på bas och Rune Carlsson på trummor, och Kenny Dorham fräser fram ”Scandia Skies” ur sin trumpet. För alla vi som inte ens var födda när Gyllene Cirkeln stängde räcker det väldigt långt.

Lyssna:
Dexter Gordon "Cheese Cake" live på Gyllene Cirkeln 1965 (ZShare)

söndag, maj 18, 2008

Miriameffekten

Miriam Aida spelade på Fasching i torsdags och passade samtidigt på att fira sin nya platta Come On Home som släpps av Ajabu i dagarna. Det var första gången på över fyra år som jag hörde henne och maken Fredrik Kronkvist uppträda tillsammans. Det blev ett sentimentalt glädjeskutt till deras renläriga souljazzhimmel – som alltid förgrenad av jazzbossa, rhythm & blues-ballader, latinjazz och hardbop.

Precis så är det även på Come On Home. Det rör sig om ännu en samling favoriter från djupet av både hjärtat och skivsamlingen. En del av låtarna är klassiker, andra smått underbara obskyriteter. Det är lika personligt här-och-nu som stilmässigt oklanderligt. Vi pratar Jive Samba med utgångspunkt i Sarah Vaughan 1965. Vi pratar A Night In Tunisia med utgångspunkt i Ella Fitzgerald 1960. Vi pratar I'm Not Ashamed med utgångspunkt i Bobby Bland 1961 och vi pratar – kanske störst och mest oväntat – Make Sure You're Sure med utgångspunkt i Stevie Wonders soundtrack till Spike Lees Jungle Fever 1991.



Jag kommer ihåg första gången jag besökte Miriams och Fredriks souljazzhimmel. Jag fick deras första platta – inspelad tillsammans med och under beskydd av Jan Lundgren och hans svintajta trio – i handen någon gång sensommaren 2002. Den slog ut mig totalt. Lika imponerad lär Jan Lundgren ha blivit när han hörde Miriam och Fredrik i en trång källare i Malmö. Själv hade jag aldrig hört en svensk jazzplatta som var så "svart" och så självsäkert initierad i de mest sofistikerade delarna av det tidiga 60-talets jazzsound.

Året efter intervjuade jag Miriam med anledning av hennes första egna platta My Kind Of World. Vi fann varandra direkt, förenade av någon sorts hämningslös passion för soulig hardbop och intervjun blev knappast särskilt nyanserad. Ett år senare bad Miriam och Fredrik att jag skulle skriva omslagstexten till deras Live At The Palladium som de spelade in med Monday Night Big Band. Jag var bokstavligen såld. Tur i alla fall att översättaren kallade det för en av de bästa (svenska) omslagstexter han hade översatt.



En fyraårig son, ett eget skivbolag – Connective Records – och en underskattad bossaplatta kallad Meu Brasil senare stod nu Miriam på Faschings scen och predikade souljazzens evangelium så att vissa (det är sant) i publiken började gråta. Och då kom jag att tänka på den positionerande inledningen till min gamla intervju. Jag avslutar med den, som en påminnelse om Miriams patos och åtminstone lite unika plats inom svensk jazz.

”I loved bebop for taking jazz further along. But as hip and as great as it was, there was a period when musicians had kinda… not totally, but somewhat… eliminated the blues, you know? They got so sophisticated that it seemed like they were afraid to play the blues, like it was demeaning to be funky. And I tried to bring that. I didn’t do it consciously at first. But it started to happen.”

Orden är Horace Silvers, formulerade framför jazzkritikern Gene Seymour. Det var i början av 50-talet som han försiktigt reagerade mot bebopens rasande komplexitet och sökte sig tillbaka till bluesens jordiga melodier och till gospelns extatiska rytmik, både i sitt pianospel och i sina kompositioner. Det var så han kom att skapa hardbopen tillsammans med batteristen Art Blakey. Och det var så han kom att bli en av jazzens stora stilbildare.

Horace Silver hade den sällsynta förmågan att kunna förena mjuk lyrik och hård rytmik. Men hans viktigaste pionjärgärning låg i att han gjorde jazzen funkig, dansant, nynnig och rolig, utan att den blev förenklad, halvhjärtad eller banal. Snarare tvärtom. På den vägen fick han sällskap av bröderna Cannonball och Nat Adderley, av organisterna Jimmy Smith och Shirley Scott, av Stanley Turrentine och Lou Donaldson och hundratals andra som bidrog till att göra sin del av jazzen så soulig som bara möjligt. Stilen kom att kallas ”soul jazz” och blev väldigt populär på 60-talet. Influenserna hämtades från R&B och gospel, lika mycket som från bebop och cool. Basgångarna var funkiga och riffen slagkraftiga. Men framför allt var det musik som inte var rädd för att vara utåtriktad, glad och rakt på sak.

Eller ”in the pocket” för att tala funkspråk. Ett uttryck som talande nog också hoppar ur den svenska jazzsångerskan Miriam Aida när jag ber henne beskriva sin musik. Hon vet vad hon pratar om. Hennes röst är något av det bluesigaste och souligaste som hörts i svensk jazz på evigheter. Och även något av det gladaste, mest utåtriktade och rakt på sak. Hon älskar förstås sin Horace Silver och bröderna Adderley och hon har inte varit rädd för att göra en klockren souljazzplatta för det svenska 2000-talet.

lördag, maj 17, 2008

Historisk mark

Lunch på Gyllene Cirkeln idag (eller igår ser jag nu)...

onsdag, maj 14, 2008

Varumärkeslojalitet

Som ni kanske har märkt har jag lagt till en Uniqlock här till höger på bloggen. Jag är barnsligt förtjust över denna lilla widget från japanska Uniqlo, världens bästa herrmodemärke om du frågar mig. Jag har en nästan osund lojalitet till Uniqlo. De står för precis den välskräddade japanska jazzfanatism som jag länge älskat och till slut fick uppleva. Och de gör det med övertygande smak och integritet. När H&M inledde ett samarbete med Kylie Minogue skapade Uniqlo en serie t-shirts med omslag från ECM. Och bara så att ni förstår jämförelsens relevans: vi pratar inte om ett nischmärke utan om mode för folket. I fallet Uniqlo betyder det utsökt kvalitet och design till generande låga priser.

Fråga mig inte exakt vad denna widget betyder, annat än att den visar klockan och ansluter mig – och kanske er – till en sorts (varumärkes-) gemenskap. Fråga mig absolut inte vad de dansande japanska flickorna i biblioteket betyder. Ingen aning. Men de känns väldigt sympatiska. Missa heller inte musiken. Typisk japansk jazzretrofuturism. Typiskt mig med andra ord.

tisdag, maj 13, 2008

Fotosyntes


Hur lärde sig Airto Moreira spela slagverk? Inte var det genom att plugga musikteori och öva paradiddlar. Han lyssnade på världen runt omkring sig. På djuren och naturen. Hur var det för Naná Vasconcelos? Förmodligen exakt samma sak. Lyssna på regnskogen – jag säger det igen: regnskogen – i bakgrunden av den här Woody Shaw-låten från 1980. Den kommer från plattan For Sure, skapad under den korta men intressanta era när Columbia satsade ambitiöst på att göra jazzen stor igen. Jag har älskat den i några veckor och vill dela med mig.

Lyssna på Woody och lyssna på pianisten Larry Willis som jag lärde känna genom Jackie McLean på 60-talet. Alltihopa hade riskerat att brinna upp om det inte hade varit för den daggtäta och grönskimrande fotosyntesen i bakgrunden. Tacka Naná för den.

Lyssna:
Woody Shaw "Isabel, The Liberator" 1980 (ZShare)

Här är vad jag lyssnar på annars:

Bye Bye Papaye (Lexx Mix) 4.53 Antena "Versions Spéciales - Camino Del Sol"
Frantz (Nouvelle Vague Mix) 4.28 Antena "Versions Spéciales - Camino Del Sol"
Equipoise 3.44 Stanley Cowell "Musa - Ancestral Streams"
Elle 4.38 Sebastien Tellier "Sexuality"
Hobo Ho 10.11 Charles Mingus "Let My Children Hear Music"
Witness Dub 4.13 Roots Manuva "Raw Fusion Bass_Ment Classics"
Game Over - Dabrye Featuring Jay Dee & Phat Kat 3.42 Dabrye f/ Jay Dee & Phat Kat "Raw Fusion Bass_Ment Classics"
I'm Not Getting Any Better 6.16 Freda Payne "Contact"
Suddenly It's Yesterday 4.57 Freda Payne "Contact"
Tears For Johannesburg 9.43 Max Roach "We Insist!: Freedom Now Suite"
glow 7.13 fennesz + sakamoto "Cendre"
On N'a Rien a Faire 2.29 Pierre Barouh "Saravah for Café Après-Midi"
No Kinda Man (Body Language Exclusive Track) 6.28 Junior Boys "No Kinda Man"
Par Hasard 4.30 Mikado "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
Seaside Week End 3.55 Antena "Crepuscule For Cafe Apres-Midi"
On The Boat (Chromatics Main Mix) 6.49 Antena "Versions Spéciales - Camino Del Sol"
Why? 4.49 Woody Shaw "For Sure!"
Guided By A God Few Know 4.17 Nicolas Makelberge "Dying In Africa"
Mutter 6.32 Roman Flügel "Fabric 34"
Cal's Bluedo 5.35 Cal Tjader "The Prophet"
De Pilantra E De Poeta 2.27 Doris Monteiro "Doris"
Ao Amigo Tom 1.58 Doris Monteiro "Doris"
De Noite, Na Cama 2.46 Doris Monteiro "Doris"
Body And Soul 6.28 Freddie Hubbard "Here To Stay"
Wot (12" Version) 5.33 Captain Sensible "The Dark Side Of Disco Vol. 3"
Villanova Sunset 2.43 Pacific "Reveries"
Sunrise 2.26 Pacific "Reveries"
Just Don't 7.36 Hans Olding "No Space"
Goodby Miss Wiggie 4.08 Kazumasa Hashimoto "Euphoriam"
Alvarsleken 4.36 H3fk "Nubiska nätter"

lördag, maj 10, 2008

Brasiliansk syra

Det här är en viktig gränsdragning. Några månader efter Nicola Contes Viagem (avrapporterad här) släpper Far Out en ny samling med namnet Brazilika som ställts samman av pop/progg/psykedelia-konnässören Andy Votel. Det rör sig om ett oväntat och relevant steg i den ständigt pågående utforskningen av den brasilianska musikens historia och stor respekt ska ges till Far Out som inte bara förstärker sin position som ett av de viktigaste bolagen i fråga om brasiliansk musik, utan framför allt tar ett stort kliv utanför sin upptrampade jazzfusion/beat-arena.

Ty att båda skivorna bygger på material ur Som Livres arkiv är lika självklart som det är obegripligt. Här har vi bytt dry martini mot LSD. Där den högst sofistikerade bossajazz som Nicola Conte valde ut porträtterade den modernism och optimism som fanns i Brasilien åren innan statskuppen 1964, har Andy Votel istället valt att koncentrera sig på några av de mest utflippade utsvävningarna i kölvattnet efter att Caetano Veloso, Gal Costa och Gilberto Gil sparkade igång Tropicália-rörelsen 1967. Jag ska inte trötta ut er med ännu ett referat av det politiska upproret och den konstnärliga radikaliseringen under denna period, läs i stället Caetano Velosos utmärkta självbiografi Tropical Truth: A Story About Music and Revolution in Brazil som kom för några år sedan. Det räcker också att läsa undertiteln på Votels samling för att förstå vad det handlar om: Subtropical Sun Stroke Psych-Out.



Andy Votel startade ju en gång i tiden Twisted Nerve Records vilket fick fart på Badly Drawn Boy och är numera välkänd som samlare av diverse rariteter inom rock och progg (men inte i den svenska, smala och på många sätt infekterade betydelsen av ordet). Att han hade sådana här kunskaper på det brasilianska området visste jag dock inte. Jag ska villigt erkänna att jag bara kände till Os Mutantes och Tim Maia bland de artister han radar upp. Däremot känner jag till många av låtarna, särskilt från Gal Costas och Marcos Valles skivor från samma period. Här pratar vi ju populärmusik, det som en bit in på 70-talet skulle få det överflödiga namnet MPB (Musica Popular Brasileira). Här spelade man utan betänkligheter in varandras hitlåtar.

Votel skriver vidare i sin korta introduktionstext att han fokuserat på tiden efter 1969, när Caetano Veloso och Gilbero Gil hade flytt landet, och att han har velat lyfta fram hur Tropicálians vilda fuzzgitarrer och mest populistiskt dansanta psykedelia fördes vidare av andra artister. Den brasilianska musiken må alltid ha utvecklats genom en nästan systematisk dialektik med utomliggande influenser – jazz, pop, funk, soul, jerk – som smältes samman med den egna rytmiken, historien och temperamentet, men vad Tropicália-rörelsen gjorde var att sparka upp dörrarna på vid gavel mot Swinging London och San Franciscos hippiescen under mantrat "kulturell kannibalism". Som Livre var i sin tur det första oberoende bolaget i Brasilien som gav ut denna typ av rock och funk, även om Votel också har grävt i RGEs katalog.

Helt ärligt – jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör ett begrepp som "acid funk". Den musikaliska kreativiteten är det emellertid inget fel på. Dessutom var det en kreativitet som ofta kanaliserades genom soundtrack till brasilianska – förmodligen högst melodramatiska – tv-serier. Bara en sådan sak! Kort sagt är det ännu ett viktigt kapitel i den brasilianska musikläroboken. Denna gång på syra.

fredag, maj 09, 2008

En trivial iakttagelse

Barnteckningar, eller åtminstone naivism, i min brevlåda idag...


söndag, maj 04, 2008

På besök i samtiden

Det handlar inte om datorer, samplingar, electronica eller vad du nu vill kalla det. Det är i grund och botten oväsentligt vad det är för apparatur eller instrument och hur de fungerar. Det handlar om idéer och känslor, en tolkning av världen runt omkring, inte nödvändigtvis ny men definitivt nyfiken. Där, i en försynt syntslinga och ett klassiskt blockackord, ligger ett framåtskridande som räcker för att vara samtida.

The Splendor
från Göteborg har precis rätt fingertoppskänsla och temperament för integrera liveleectronica i den klassiska organiska jazzensembeln. Lisen Rylander heter saxofonisten som burit med diverse elektronik (och kalimba) in i bandet. Förutom att vara forstrad i den mest melodiska delen av post-coltranetraditionen – med lååååånga modala skalor och sjungande broar från Pharoah Sanders ögonblickliga sinnesfrid till den balanserade funken i Strata Easts souljazz – är hon nog mest känd som en del av indieelectronicatrion Midaircondo.



Här har hon slagit sig ihop med Fabian och Josef Kallerdahl från MusicMusicMusic samt Lars "Lade" Källfält, vanligtvis batterist i Fabians egna band Galore. Debutplattan heter Sound Of Splendor och pressreleasen försöker omgående förklara att idén varit att fritt och förutsättningslöst utveckla ett eget personligt sound. Omvälvande och nyskapande är det dock inte. Det är bitvis så mycket Coltrane i The Splendor att man först rodnar. Samtidigt är det inte negativt menat, det är snarare alldeles utmärkt om du frågar mig. Fabian Kallerdahl måste ha lånat en gaffeltruck för att kunna lasta fram så här tunga ackord ur McCoy Tyners kassakista, bara för att i nästa sekund med lätta fingrar plocka upp några rytmiserade skalor ur sin egen godispåse. Men framför allt – vilket var den inledande spetsen, låt vara diskret och subtil på alla sätt – finns det en intressant inramning i livelektroniken. Förskiktiga syntmattor, sprattlande knaster, ett snabbt blip, små detaljer som skjuter musiken kort åt sidan, bort från att bli en mästerlig upprepning någonstans på historiens pendeltåg till att fyllas av samtida inspiration längs ett urbant elljusspår.

Hoob har visserligen tidigare nosat på elektronican, dels genom några fina remixar på MusicMusicMusics debutplatta och dels genom The Stoners samarbete med Forss och Borg på The Lektor Tapes (som jag skrev om här), vilket var ett ambitiöst försök att förena ensemblespel och livelektronik. The Splendors styrka ligger dock i att de musikaliskt sett – på det konceptuella planet är det mer snack – inte gör något stort nummer av elektroniken utan låter varje komposition och stämningsläge diktera villkoren. Mycket gott så. Applåder!



Samtidigt i Tokyo bedriver saxofonisten Naruyoshi Kikuchi ett liknande projekt. Han kallar sitt senaste band för Dub Sextet vilket på sedvanligt japanskt sätt är smått obegripligt och inte har någonting med dub att göra. Det betyder bara att Pardon Kimura finns med i bandet på diverse liveelektronik, sammanfattat som just "dub". I praktiken innebär det lite knaster, lite skratch och en skruvad moog här och där. Naruyoshi Kikuchi är emellertid tydlig med villkoren: The Revolution Will Not Be Computerized heter plattan. Här är elektroniken en del av ensemblen. Punkt slut. Inga lama ljudmattor eller smakfulla finesser. Ska man vara med ska man improvisera precis som alla andra. Och som omslagets fina parafras på This Is Our Music antyder är det från Ornette Coleman man hämtar inspirationen, men inte bara från den komplicerade frijazzen i början på 60-talet utan lika mycket från Ornettes alltmer mättade ljudbilder från 70-talet och framåt.

Hur låter det då? Som det är tänkt skulle jag säga. Resultatet är ypperligt samtida. Men inte i den banala meningen att den integrerar "sound" från klubbsfären och electronican, utan i sin hedervärda ansats att försöka tolka vår tids fragmenterade perception och informationsintensiva verklighet genom jazzen. Musiken är upphackad och upplöst, men samtidigt hårt sammanhållen. Utkast av fria improvisationer och ögonblick av nedmonterade grooves balanseras av starka tydliga teman. De improvisatoriska frontalattackerna – ren excellens på många ställen, inte minst tack vare trumpetaren Shinpei Ruike – styrs hela tiden i rätt riktning genom en stark tilltro till den klassiska idén om "the swing". Kostymklädd postbop möter ljusskygg electronica. Det är kort sagt en exalterande fusion av historia och nutid. Applåder!

Lyssna:
Naruyoshi Kikuchi Dub Sextet "Dub Liz" från The Revolution Will Not Be Computerized (ZShare)

torsdag, maj 01, 2008

Läs detta först!

Stop Smiling Magazine är inte bara en utomordenlig kulturtidskrift. Det är en utomordentlig kulturtidskrift som varje år dedikerar ett nummer åt jazzen. Vilket innebär två saker som egentligen inte borde vara så svåra att åstadkomma, men som ofta lyser med sin frånvaro: intelligenta och välskrivna jazztexter i kompromisslöst snygg förpackning.

Det är verkligen hoppingivande att läsa texter som dessa, som berättar om jazzen med en bred kulturell horisont framför sig. Texter som tolkar musiken kontextuellt, personligt och kreativt. Texter som inte förlorar sig i specialistens närsynta musikanalys. Stop Smiling är nämligen intresserade av uttrycket och upplevelsen, inte av uppbyggnaden och konstruktionen. Därför behöver de inte analysera ackord eller rekommendera musikskolor.



Senaste numret innehåller en matig Eric Dolphy-special där till och med en fågelforskare får uttala sig om hur fågelkvitter kan ha influerat den store blåsaren, en intervju med Bobby Hutcherson och en snäppet saftigare med Ornette Coleman som verkligen gör sitt bästa för att lyfta fram "konstnären" Coleman. Lägg till mycket mer, bland annat några korta texter om skivomslag, John Cassvettes Shadows och The Girl From Ipanema.

Stop Smiling har alltså förstått vad som krävs (mer här) för att överleva i ett överlastat, hyperoptimerat och söndertrasat medialandskap. De skriver om sådant de själva tycker är viktigt – sådant som förtjänar uppmärksamhet – och de gör det med en övertygande intelligens och relevans. De hänger sig åt objektsfetischism och låter tidningen komma med tre olika omslag. Alltihopa med den barnsliga passion för både historia och samtid som bara kan komma från kulturskribenter i 30-årsåldern. Obligatorisk läsning med andra ord.