Ur arkivet

Jag stötte just ihop med en gammal bekant nere på Sostas espressobar vid Sveavägen. Han heter Nicola Conte och är en italiensk jazzsnobb och bossa-dj med svåra jet-setambitioner. Han var på väg ut till Arlanda med en ny samlingsplatta fylld av obskyr brasiliansk sambajazz under armen. Han hade just satt ihop den – med arkeologisk precision givetvis – för engelska Far Out Recordings. Viagem heter den.

Så hade det i alla fall kunnat vara. Nu har jag dock aldrig träffat Nicola Conte i egen hög person. Jag har bara hört honom spela skivor och jag har pratat med honom i telefon. Men det var länge sedan, i ett annat liv känns det nästan som – under en lång och intensiv sommar då jag överdoserade gammal bossajazz och de nya elektroniska tolkningar som blommade som allra finast på italienska Schema Records. Sedan kom hösten och löven vissnade så sakteliga.



Hur som helst är Viagem, som dök upp i brevlådan för några veckor sedan, en alldeles utmärkt platta. Faktiskt lite av ett måste för alla som är det minsta intresserade av brasiliansk bossa och jazz. Nicola Conte har nämligen fått botanisera i Som Livres arkiv och fyller några viktiga luckor i bossajazzhistorien genom att lyfta fram Tenório JR, Sansa Trio och Yvette till en större publik. Stolt placerar sig Viagem vid de numera legendariska Blue Brazil-serierna och Brazilica-samlingarna.

Själv kontrar jag med att gräva fram en gammal intervju med Nicola Conte ur mitt eget arkiv. Den gjordes för drygt fem år sedan under arbetet med plattan Other Directions. Men efter att ha läst den igen märker jag att här finns egentligen allt du behöver veta innan du lyssnar på Viagem.

Trevlig läsning!

Nicola Conte

Just den dagen var värmen outhärdlig. Solen gassade mot de hårda myndighetsbyggnaderna runt Dupont Circle i Washington D.C. Temperaturen var uppåt 40 grader utomhus och vi passade på att njuta av luftkonditioneringen i den lilla skivbutiken Rhythm & Culture. Hit, till denna garageliknande jazzoas mitt i den mest byråkratiska av världens huvudstäder, hade jag släpat med mina vänner för att bevittna en viss Nicola Conte spela skivor.

Tillsammans med ett antal dåsiga klubbjazzare stod vi och smuttade lågkaloriöl och väntade troget på att han, en av de mest omtalade klubbjazz- och nybossaproducenterna, skulle dyka upp. Den nervösa expediten skruvade på sig varje gång hon fick frågan ”skulle han inte spela klockan fyra?” från i stort sett alla som var på plats.

En timme försenad vandrar en kortväxt, tystlåten och något besvärad italienare in genom dörren, med gul sidenskjorta och svarta solglasögon, förvånansvärt lik en ung Roman Polanski och förmodligen vansinnigt värmeplågad – trots att han kommer från kuststaden Bari nere i södra Italien. Bakom honom kånkade en skäggig, svettig, kepsprydd, av allt att döma bakfull, amerikansk slacker på skivväskan.



Kvällen innan hade Nicola Conte spelat med sitt jazziga ”Jet Sounds”-band på en av de största klubbarna i Washington. Att han råkade befinna sig just här, av alla platser, berodde på att han var ute för att marknadsföra sin debutplatta ”Jet Sounds” som Thievery Corporations Washington-baserade skivetikett ESL hade släppt på licens i USA. Samtidigt var han aktuell med en märkvärdigt sofistikerad bossaplatta tillsammans med sångerskan Rosalia de Souza och den första tolvan, en mjuk, drum´n´bass-pudrad version av Carlinhos Lyras ”Maria Moita” stod på plats i butiken.

Det var alltså en betydelsefull herre, särskilt inom den kosmopolitiskt kreativa delen av klubbmusiken, som vandrade in genom dörren den där augustisöndagen. Dessutom en av nyckelpersonerna i kretsen kring skivbolaget Schema, en av Europas mest produktiva loungeetiketter som placerar Conte vid sidan av sådana som Gerardo Frisina, Soulstance, The Dining Rooms och S-Tone Inc. Där släppte han sin ”Jet Sounds” år 2000 och den är faktiskt ett kapitel i sig. Med över 50 000 exemplar sålda världen över kan den mycket väl vara den platta som öppnade dörren till klubbmusikens hybrid av cinematisk beatbossa och uppdaterad easy-listening för en bredare publik. Plattans hit ”Bossa per due” har vid det här laget varit med i så många reklamfilmer och på så många samlingsplattor att man inte kan räkna längre.

Väl framme vid de två skivdäcken, längst inne i Rhythm & Cultures lilla skrymsle till butik, dröjde det heller inte länge innan Nicola Conte visade upp sin goda smak, det dåliga humöret till trots. Han började med att lägga på ett stycke porlande drum´n´bass som snart gick över i frisk, gitarrdriven bossa och landade i mättad, modal 60-talsjazz. Och plötsligt kände de flesta av oss en helt annan värme.



Sedan dess har Nicola Contes snille fortsatt invadera klubbjazzvärlden. Han formligen spottar ur sig den ena remixen efter den andra och verkar träffa rätt nästan varenda gång. Nu senast en uppskruvad och uppjazzad version av Koops ”Tonight”. Dessförinnan en salt medelhavsbossa av tyska Re:Jazz ”Quiet Nights” och en kärleksfull omarbetning av flöjtisten Jerome Richardssons jazzklassiker ”Way In Blues”. Men framför allt, en av fjolårets absolut bästa låtar: japanska Sunaga T Experiences ”No Reason No Rhyme” som förvandlades till virtuos akustisk bossajazz, komplett med skör scatsång och bop-piano, i Nicola Contes känsliga händer. Just den låten är i sig en anledning till att jag kontaktar honom för en intervju.

På papperet hör han dock till den moderna skola som den legendariske diskoproducenten Tom Moulton – en av de allra första att remixa låtar för dansgolvet – ringade in när han påpekade att det vi idag kallar för remixar istället borde kallas för re-produktioner. Av den enkla anledningen att de flesta producenter numera oftast bara tar ett enda element, sången eller en sampling, och skapar helt nya låtar utifrån det. Men Nicola Conte går ännu ett steg längre när han remixar. I stället för att nöja sig med att klippa och klistra i datorn drar han sig inte för att arrangera om ifrån grund och komponerar ibland helt nytt om det krävs. Sedan låter han sitt husband, tillika några av Italiens bästa unga jazzmusiker, ta sig an materialet under hans överinseende. Så gjorde han med ”No Reason No Rhyme” och så gjorde han när han skapade sin ”Bossa Ogi”, en melankolisk, vibrafondriven klubbossa, av Yukihiro Fukutomis houselåt ”Just A Dream”. Han han betydligt mer gemensamt med Gil Evans än, säg, Frankie Knuckles.

Under fjolåret började det gå rykten om att Nicola Conte arbetade på en uppföljare till ”Jet Sounds”. Men det handlade inte om någon loungeklubbig fortsättning utan om en platta full av modernistisk ensemblejazz av europeiskt 60-talssnitt. Skivan skulle släppas på Schema någon gång under våren 2003.

När jag slutligen tar mig för att ringa upp Nicola Conte är jag självfallet lite nervös. Jag minns ju honom som den där lilla sprätten som tågade in på Rhythm & Culture den där märkliga söndagen för över ett år sedan. Tänk om han är värsta divan? Vid första försöket får jag heller inget svar. Italiensk arrogans? En kvart senare slår jag numret igen. Nu svarar en vänlig röst, med varmt bruten engelska, och frågar om det är Tobias. Han var förstås i studion och jobbade.



Jag måste börja med att säga hur fascinerad jag är av din omarbetning av Sunaga T Experiences ”No Reason No Rhyme”. Hur fick du idén att låna pianoriffet från Milton Banana Trios berömda version av Sergio Mendes ”Primitivo”?

- Ah... fast pianot kommer faktiskt inte från Sergio Mendes ”Primitivo” utan från Bossa Tres ”Imprevissio”! Den bygger på precis samma idé som ”Primitivo”. Du vet, ett sorts modal bossajazz, typisk för den perionden.

Ja, nu ringer en klocka...

- Hur som helst - Tatsuo Sunaga bad mig göra en remix på ”No Reason No Rhyme” och det var ju en sån där riktigt poppig låt som japanerna verkligen gillar. Så jag tänkte, vad ska jag göra med den här? Jag kan knappast göra den mer catchy (skratt). Så jag övergav hela tanken på att jobba vidare med själva låten. Istället började jag studera en viss passage, ett antal takter med scatsång som jag samplade och började fundera på hur jag kunde använda just den tonföljden. Dessutom visste jag ungefär vad man förväntade sig av mig: en jazzig groovebossa av något slag.

- Så lösningen blev att försöka göra någonting i stil med Bossa Tres och Sergio Mendes jazzbossor från 60-talet och ta hjälp av de musiker jag vanligtvis brukar jobba med. Men det är ju väldigt svårt att återskapa den känslan eftersom det krävs så oerhört skickliga musiker för att matcha 60-talets brasilianska jazzmusiker, typ Luiz Carlos Vinhas, Octavio Bailly och Ronie Mesquita. De var ju de absolut bästa inom sin genre och det finns antagligen ingen som kan spela bossa på det sättet nu för tiden. Men vi gav det hela en chans, och jag kände mig ganska säker på att vi skulle kunna skapa någonting i närheten i alla fall. Så vi byggde om ”No Reason No Rhyme” efter den modellen. Vi spelade in den helt live från början till slut.

Använder du alltid livemusiker och livesångare när du gör remixer?

- Ja, alltid. Eller... det är på det sättet jag gör musik just nu i alla fall.

Du använder inte samplingar över huvud taget?

- Nja, inte lika mycket som jag gjorde förr i tiden. Nu använder jag bara samplingar om jag verkligen behöver dem. Mitt sätt att tänka på musik just nu utgår från ett liveband helt enkelt, jämfört med ”Jet Sounds” som jag gjorde till största delen med hjälp av samplingar och datorer. Samtidigt har jag ju mina erfarenheter som dj och elektroniskt inriktad producent i grunden, och på det sättet jag hoppas jag kunna göra musik med någon sorts spets och inte en tragisk kopia av någonting som redan är gjort. Fast ibland kan det ju givetvis vara så att man måste sampla för att bygga en viss ljudbild till en låt, men i vår studio här nere i Bari behöver vi inte göra det längre utan vi kan spela in prylar som låter som att de är inspelade på 60-talet.

Men hur skapar ni det soundet? Använder ni gammal utrustning?

- Precis, vi har en blandutrustning kan man säga. Vi har ett analogt mixerbord och en analog bandspelare som vi kopplar ihop med den senaste digitala utrustningen. Vi använder också gamla mikrofoner och har ett stort rum att spela in i, med ett stort akustiskt piano i centrum som vi sätter upp alla andra instrument runt omkring. Alla ljud spelas in analogt, med hela den akustiska dynamiken, och bearbetas sedan digitalt så att jag kan lägga till vissa elektroniska effekter om det skulle kännas rätt.

Har du allting klart i ditt huvud när du går in i studion?

- Inte alltid. Ibland har jag bara skissartade idéer och då arbetar jag fram hur det ska låta tillsammans med musikerna. Ofta sätter vi oss och lyssnar på några gamla skivor innan vi sätter igång, särskilt jag och rytmsektionen – fast vid det här laget vet de exakt vad det handlar om. I andra fall har jag en väldigt tydlig idé om hur det ska låta och ger direkta instruktioner till musikerna. Men vi lyssnar ändå alltid igenom de skivor som vi har som utgångspunkt, så att alla känner till grundmönstret och vet vilket sound vi är ute efter.



Har du en fast ensemble som du jobbar med?

- Ja, och jag har lyckats knyta till mig vad som förmodligen är de bästa unga jazzmusikerna i Italien. Jag producerade ju en del jazzskivor för Schema för några år sedan, bland annat ett ganska berömt band: Rosario Guiliani Quartetto. Några av bandmedlemmarna, däribland min trummis Lorenzo Tucci, hoppade av och gick vidare till ett band som hette Hi Five. Min bassist Pietro Ciancaglini kommer också därifrån och just nu arbetar jag även med trumpetaren och saxofonisten från Hi Five. Min pianist, Pietro Lusso, spelar dock fortfarande med Rosario Guiliani och ärligt talat tror jag att han är den bästa boppianisten i Italien just nu. Han är otroligt svängig, samtidigt som han spelar väldigt sofistikerat. Han spelar aldrig för mycket och är aldrig förutsägbar. Den italienska jazzen mår faktiskt väldigt bra just nu.

Du började väl själv som instrumentalist?

- Jo, ja, men det var många, många år sen. Jag studerade klassik gitarr, prövade på trumpet och lärde mig lite piano. Men när jag gick över till att vara dj så lämnade jag musicerandet helt bakom mig. Fast nu har jag plockat upp det igen, särkilt på senare år, för att kunna tala ”samma språk” som musikerna jag jobbar med. Det skulle ju vara omöjligt att göra den typ av musik som jag gör om jag inte kände till hur man spelar instrumenten och förstod hur den var uppbyggd.

Turnerar du också med det här bandet?

- Det är i alla fall tänkt så. Just nu håller vi på att avsluta inspelningarna av min nya skiva. Vi har varit tillsammans i studion ända sen i februari och som mest har jag jobbat med mellan 16 och 18 musiker i olika format. Den största sättningen som jag kan se framför mig ute på turné är ett band med trumpet, trombon, tenorsax + flöjt, piano, bas, trummor, slagverk + vibrafon, jag själv på gitarr + elektronik samt en kvinnlig sångerska. Trombonist är Gianluca Piantrella, som jag anser är en av de bästa trombonisterna i Europa just nu, och han spelar också en del keyboards.

Och ni gjorde ju den smått fantastiska ”New Standards” tillsammans...

- Ja, jag arbetar i princip med samma musiker hela tiden, vare sig det handlar om att spela in den nya skivan, att spela live eller att göra remixar.

Berätta om nya skivan!

- Det låter ungefär som en blandning av europeiska jazzplattor från 60-talet och en del nyare amerikansk jazz.

Det låter som att det är stor skillnad jämfört med ”Jet Sounds”?

- Verkligen (skratt)! Framför allt eftersom det här är första gången som jag har skrivit riktiga jazzlåtar. Plattan bygger nästan enbart på mina egna kompositioner. Jag kände att jag ville jag göra musik som ligger nära den musik som jag älskar själv, och det är musik som verkligen är högsta kompositionskonst. Så det var en riktig utmaning. Eller hur ska jag säga… Jag hade ju förberett mig för det här under två, tre år. Jag kom till en punkt när jag kände att det var dags att gå över till att komponera musik på det här sättet.

En sak som slår mig vad gäller dina produktioner är att alla solon och improvisationer är väldigt korta och koncisa...

- Det beror nog först och främst på musikerna som spelar. Fast å andra sidan beror det också på att vi gillar att ha en ganska kompakt struktur i låtarna, en struktur som är tydligt satt innan vi spelar in. För mig är det väldigt viktigt att ha starka teman som inte bara är en inramning för alla solon, utan sätter hela stämningsläget. Det är ett sätt att arrangera musik som påminner om en del av mina favoritjazzplattor från 60-talet, med låtar mellan säg fyra och sex minuter. Och då måste solona vara ganska korta, över två ackord snarare än fyra, fem, vilket ju i och för sig kan vara spännande. Men eftersom jag gör jazz som också ska fungera på dansgolvet så kan jag inte ha hur mycket improvisationer som helst.




Jag läste någonstans att du är väldigt influerad av Gil Evans...

- Gil Evans är min alla tiders favorit! Och Miles Davis första kvintetter, banden som spelade på hans plattor med Gil Evans och på de tidiga Columbia-plattorna, typ ”Kind Of Blue” och ”Someday My Prince Will Come” - de är mina stora inspirationskällor. Och sen förstås den andra kvintetten med Wayne Shorter och Herbie Hancock, fast då är vi inne i ett annat skede med en helt annat, på många sätt fantastiskt ensemblespel. Oj, jag skulle kunna fortsätta, jag kan prata om Cannonball Adderleys band, eller Art Blakey and The Jazz Messengers, eller Horace Silver, eller The Jazztet med Benny Golson och Art Farmer. Det finns så många... The Jazz Crusaders... Fast just nu är jag faktisk mest inne på äldre europeisk jazz. Olika grejer från Sverige, England, Danmark, Frankrike, Tyskland och från Östeuropa.

Från Sverige? Berätta, vad är det för grejer.

- Du får ursäkta mitt uttal men just nu lyssnar jag en del på till exempel Eje Thelins kvintett från tidigt 60-tal, och Bernt Rosengrens plattor, och Monica Zetterlund, och Staffan Abeleens plattor, och Nannie Porres. Ja, Sverige är nog ett av de bästa landen när det gäller modern jazz. Ni hade ju Åke Persson, Sture Nordin, Lars Gullin och Rune Gustafsson. Om du vill höra europeisk jazz som är riktigt ”deep” då finns det mycket att hämta hos er.

Men har du koll på vad som händer på den svenska jazzscenen idag? Det finns ett helt gäng unga jazzmusiker som arbetar utifrån det modernistiska 60-talssoundet. De är fenomenala.

- Det vore väldigt, väldigt intressant att få lyssna på dem. Det verkar ju vara så svårt för unga musiker att få iväg sina skivor på export, så det är i princip omöjligt att hitta deras skivor här nere. Det är lättare att hitta gamla 60-talsplattor.

Av alla dina influenser måste väl ändå The Kenny Clarke-Francy Boland Sextet och Big Band vara bland de mest betydelsefulla.

- Åh, ja. På den nya plattan är många låtar baserade på det sound som fanns i Clarke-Bolands sextett och i Sahib Shihabs band. Andra spår hämtar inspiration från Tubby Hayes tidiga 60-talskvintett, andra från Don Rendell & Ian Carrs band och vissa bygger på en del gamla italienska grejer. Det är lite olika bitar från min värld. Men musiken kommer förstås att låta lite annorlunda eftersom det är mina låtar och det är andra musiker med. Fast första intrycket kommer nog att vara slående, ingen kommer att tro att plattan är inspelad år 2003 (skratt)!

- Det har verkligen varit ett stort arbete, och en stor ansträngning att få ihop. Men detta är den musik som jag helst av allt vill göra. Jag kan inte göra någonting annat än det här. Det här är den musik som jag har lyssnat på varje dag i 15 år minst.

Är det någon större skillnad mellan att göra jazz och göra bossa?

- Inte egentligen. Bossan kräver ju uppenbarligen en viss attityd som inte är densamma som i jazzen. Men vårt tillvägagångssätt är ungefär detsamma och i grunden väldigt jazzigt. Det är därför vi inte lirar samba eller annan brasiliansk musik, utan håller oss till bossajazz eller jazzsamba. Det är den musiken vi hanterar bäst. Bossan är ju min andra stora kärlek vid sidan av jazzen. Det är en förlängning av mig själv. Jag ser det inte som att vi skapar någonting annorlunda, någonting utanför oss själva, när vi spelar bossa. Vi behöver inte söka eller tänka ut hur det ska vara, vi följer bara våra instinkter.



Hur kom det sig att du började jobba med Rosalia de Souza?

- Vi möttes redan 1995. På den tiden var jag involverad i att leda Fez, ett dj- och musikerkollektiv här nere i Bari, och det fanns ett band som hette Quintetto X som var kärnan i det vi gjorde och som lirade brasiliansk bossajazz. Och vi behövde en sångerska till det bandet. Jag träffade Rosalia i Rom och frågade om hon ville gå med. Hon sa ja, kom hit till Bari och vi blev vänner allihopa. Vi spelade in en skiva men sen så la bandet ner och vi förlorade kontakten. Men vi stötte ihop igen för några år sedan, jag hade med henne på några remixar och vi bestämde oss för att göra ett album. Skivbolaget bad mig producera det som senare blev ”Garota Moderna”.

På den plattan blandat du dina egna låtar med ett antal bossaklassiker...

- Det beror på att jag inte var redo, eller hade kapaciteten, att komponera så många låtar som kunde hålla samma kvalitet som de stora bossalåtarna. Så vi valde ut några klassiker som vi spelade in för att få ihop plattan som vi ville ha den, och även låtar som passade Rosalias lätta, mjuka röst. Och givetvis också för att dessa låtar, i sina originaltappningar, låg mycket nära det sound som jag försökte skapa på skivan. Den stora utmaningen var att instruera musikerna så att de spelade på ett sätt som var troget den stilen, men samtidigt här och nu.

Har du någonsin funderat på att försöka göra musik ihop med någon gammal bossalegend?

- Nej... jag är inte redo ännu.

Är det samma sak med de gamla jazzrävarna?

- Ja, eller nej, jag tror inte att jag kommer att göra någonting ihop med någon gammal legend. För mig är det intressantare att försöka skapa någonting eget, och jobba med musiker i min egen ålder. Men okej, det kanske kan komma en tid då jag gör någonting med de äldre killarna, fast inte just nu.

Du startade ju skivbolaget Schema, tillsammans med Davide Rosa och Luciano Cantone, eller hur?

- Inte riktigt. Jag var inte någon delägare eller så, utan de ringde mig för att ha mig som konstnärlig samarbetspartner och ville även släppa en del grejer som jag var involverad i. Jag valde namnet Schema och bidrog med olika idéer.

Vad var syftet med Schema?

- Tanken var att fortsätta efter den linje vi redan var inne på, att göra modern jazz- och klubbmusik med en italiensk touch.

Vad gillar du förresten för grejer på dagens klubbjazzscen?

- Jag tycker att det är en bra tid för klubbmusiken just nu. Särskilt kul är det med artister som vågar experimentera och använda influenser från 60-talsjazzen. Jag gillar verkligen den musik som Magnus och Oscar i Koop gör, och Andreas Saag i Swell Session, och finska Nuspirit Helsinki och The Five Corners Quintet. Plus en del grejer från Japan som Sleep Walker, Kyoto Jazz Massive och hela Especial-etiketten. Deras grejer tycker jag verkligen blickar framåt.



Vad har du själv för vision med din musik?

- (lång tystnad) Om det är någonting jag verkligen är mån om så är det att min musik inte ska tränga sig på och trycka sig in i lyssnaren. Jag vill att den ska ha mjukt och flödande sväng. Det är viktigt att man inte spelar för hårt, även i riktigt höga tempon. Lyckas jag inte skapa det svänget så skrotar jag inspelningen direkt. Jag gillar inte musik som skriker... Det skulle kunna vara någonting som gör mig lite annorlunda.

Jag avslutar med att hålla med honom, utan att verka för inställsam. Egentligen kan det verka som en paradox, detta att lyckas vara annorlunda genom att göra minutiöst stiltrogen musik. Men det är en paradox som inte bör förklaras med begreppet ”retro”. Det handlar om att definiera ramarna för sin kreativitet.

För när Nicola Conte dyker ned i de mjukaste 60-talsbossorna och den svalaste, modala 60-talsjazzen så handlar det givetvis inte om ett slött återskapande. Med sin bakgrund som dj har han den goda lyssnarens förmåga att renodla och fokusera, en förmåga som gör honom till en utmärkt producent. Och syftet är opretentiöst: att extrahera och förhöja den där känslan som berör allra mest. Så föds jazzen och bossan på nytt. Denna gång i en liten kuststad i södra Italien.


5 steg in i Nicola Contes värld:

Sahib Shihab ”And All Those Cats” (Schema Rearward 1998)

Utmärkt samling med några av multiblåsaren Sahib Shihabs europeiska 60-talsinspelningar. Shihab var en av nyckelmedlemmarna i Kenny Clarke/Francy Bolands stroband, men här framträder han i olika mindre konstellationer tillsammans med just Boland och Clarke. Fylld av bråddjupa modala låtar, spirituellt blås och hårt slagverk.




Bernt Rosengren Quintet ”Stockholm Dues” (Odeon/EMI 1965)

Kanske den mest klassiska av de svenska 60-talsjazzplattorna. När den spelades in var Bernt Rosengren den hippaste saxofonisten i Sverige. Här flankeras han av Lalle Svensson på trumpet och Nannie Porres på sång och man gör en lika tidstypisk som strålande version av Antonio Carlos Jobims ”How Insensitive”. Blev årets platta i Orkesterjournalen när den släpptes.



Bossa Tres ”Os Reis Do Ritmo” (Odeon/EMI 1966)

Ett praktexempel på den eldiga, men samtidigt sofistikerade, brasilianska bossajazzen. Pianotrion var ett populärt format i Brasilien på 60-talet och Bossa Tres slogs om förstaplatsen med Tamba Trio. På den här plattan finns den monumentala ”Nâo me diga adeus” där pianisten Luiz Carlos Vinhas backas upp av en grupp otämjda slagverkare från bergen.




Ennio Morricone ”Metti Una Sera A Cena” (Bixio Cemsa 1969)

Förmodligen det bästa av Ennio Morricones bossafärgade soundtracks. En dramatisk kombination av friska, melodiösa sångslingor och mörka, smygande arrangemang. Schemabandet Balanco gjorde en cover på titelspåret 1997.





”Impressed with Gilles Peterson” (Universal UK 2002)

Gilles Peterson satte ihop den här samlingen för att visa hur spännande och vital den brittiska jazzscenen var på 60-talet. Han lyckades mer än väl. Här finns essentiella spår från saxofonisterna Tubby Hayes och Joe Harriot, pianisten Michael Garrick samt Don Rendell och Ian Carrs legendariska kvintett.