"Well, I got this guitar and I learned how to make it talk..."

Musikaliska stilar är inte heliga, de är bara olika uttryck som i sin tur kan omvandlas. Därför ser inte jag på jazz som någonting som hände på 20-talet, eller 60-talet, utan som ständigt kommer att fortsätta.

Andrew Hill, intervjuad av undertecknad 2001

Ska jag verkligen tjata om Andrew Hill igen? Ännu en gång? Absolut, så länge hans musikaliska visioner fortsätter att vägleda samtida jazz. Hans Olding är det senaste exemplet. Med den kortfattade elegin Depature (For Andrew Hill) tackar han den gamla mästaren som dog i april förra året. Självfallet är det en teoretisk blinkning till den monumentala Point Of Depature från 1964, men den verkliga hyllningen ligger i ett vemodigt och gåtfullt tema där en komplex skalvandring utvecklas till den naturligaste saken i världen.



Jag hörde den första gången på Landet i somras och nu utgör den en kompakt och vibrerande avslutning på No Space. Det är Hans Oldings första platta efter sju år med den egna kvartetten bestående av Sebastian Voegler, Linus Lindblom och Pär-Ola Landin. Men det är inte den erfarenheten i sig som gör No Space till en så bra platta. Faktiskt är det sällan man hör en så väsentlig, och osökt, förening av samtida rockinfluenser och snobbig jazzexpertis. Det räcker att lyssna på Just Don't för att få ytterligare ett exemplel på den utomordentliga hybrid av hardbop och postpunk som inleddes med Fabian Kallerdahls 49th 2nd Longst och Nils Bergs Silent Superman.

Fast känslan går djupare än så. Det handlar om Hans Oldings sätt att lägga ut sina riff. Torrt, korthugget och uppmanande. Det är precis så det börjar i Chez Gladines. Det är klassisk hardbop transporterad till en samtid med 40 års spretig jazz-, rock- och postrockhistoria bakom sig.

Låt mig verkligen betona hardbop. Låt mig också lägga till postbop. Hans Oldings kvartett vitaliserar en stil, de erövrar ett uttryck som har lång tradition bakom sig – men de är inte ute efter att förändra en hel genre, vilket jag försökte förklara här. En stark stilkänsla är dock i slutändan alltid en fråga om stark personlighet, annars hade de aldrig kunnat skapa en låt av sådan kaliber som New Directions där de för ett ögonblick förstärkts av Nils Jansson på trumpet. Den är inte bara en kandidat till årets jazzlåt, den är också själva essensen av Hans Oldings musikaliska etos: ett plockande gitarriff från Chicagos postrockscen förenat med ett klassiskt blåsmotiv från Blue Notes senare 60-tal.

Javisst, titeln hade verkligen kunnat komma från någon av Andrew Hills 60-talsplattor. Men ingen kan förstås missa nukänslan.