Audiofili

Jag har gått och blivit audiofil. Åtminstone lite grann. Jag som alltid har himlat med ögonen inför män (jo, det är flest män) med alldeles för dyra stereoanläggningar och alldeles för dålig musiksmak. Som jag har raljerat över det mytomspunna användandet av Brothers In Arms i världens samtliga hi-fibutiker och plockat enkla poänger på folk som skulle vara mer intresserade av ljud än musik.

Men audifilin är givetvis mer mångfacetterad än så. Ibland är den dråplig. Jag kommer ihåg en gammal chef, som verkligen ska ha respekt för att han i 50-årsåldern fortfarande hängde med bland musiktrender. När tidningarna skrev upp Khonnors knasterindie köpte han direkt Handwriting och gick hem till sin miljonanläggning. Dagen efter rusade han in på kontoret och grymtade högljutt om att han minsann skulle reklamera den där skivan – så som den knastrade, sprakade och levde om.

Skrattar bäst som skrattar sist. Själv klagade jag vid upprepade tillfällen på en gammal vinylutgåva av Ahmad Jamals Poinciana Revisited innan jag gick hem, öppnade högtalarna och storögt såg hur membranet smulades sönder som ett gammalt torkat löv. Ibland är audiofilin osannolikt ignorant.

Jag har med andra ord inte, förutom nya högtalare, spenderat en krona på musikutrustning på över 20 år. Nu gick cd-spelaren sönder och jag blev tvungen. Så här ser den ut, min nya Arcam. Och plötsligt är audiofilin ett uppvaknande som ger nytt liv åt mina gamla skivor.



Nu är det förstås inte längre Brothers In Arms-generationen som sätter agendan för dagens audiofili. Det är de 30-åriga electronicamännen (jo, det är flest män), de som tillhör programmerings- och laptopgenerationen. De som lyssnar på hemmatechno som Kompakt och Trentemoller. Kanske ibland också Junior Boys. Och självfallet Ricardo Villalobos – den minimalistiska technons största särling. En tysk-chilensk trollkarl som lyckats med det angenäma konststycket att ge microhousens kliniska kretskortsrytmik en brasiliansk-/afro-yorubiansk puls. Om än en ytterst minimalistisk sådan.

Hans utomordentliga mixplatta FABRIC 36 – skapad för den engelska klubben med samma namn och ett strålande exempel på mervärdesdesign genom sin ursnygga stansade cd-plåtburk – har guidat mig genom min nya audiofiltillvaro. Det är en provocerande renodlad skiva. Ricardo Villalobos skulle hugga händerna av sig om det blev ett blip för mycket. Han skalar av, eller kanske snarare torkar ut, sin ljudbild. Direkt befinner vi oss i en ödslig electronicaöken. Men som renlärig minimalist får han givetvis maximalt ut ur sina asketiskt processade ljud. Inte ett knaster lämnas åt slumpen. Han förstår även rummets och tidens samband. Han placerar några sydamerikanska fotbollskörer en bit in bakom de komprimerade tranceslingorna. Resultatet är sublimt. Han låter en mästrande kvinnoröst hålla spanskbruten monolog mellan stålblanka laptopbeats och stora japanska kaguratrummor. Resultatet är sensationellt. I närmare femton minuter får de hålla på. Maestro Villalobos avslutar aldrig en låt för tidigt.

Audiofilin tar sig många uttryck. Lyssna på några mäktiga smakprov här och här.