Natt i Tunisien?

Örjan Hultén - igen! Knappt hade jag sett hans trio på GMC och förhört mig om deras kommande platta så dyker H3FK upp med Nubiska nätter. Just det, Örjan Hultén Trio plus Fakir Karlsson med Mats Karlsson på oud och Nassim Al Fakir på diverse slagverk. Gruppen har existerat rätt länge – tidigare förstås även med Salem Al Fakir – men jag har aldrig hört dem live.

För att inte göra någon besviken medverkar Salem i alla fall på en låt på skivan, men den verkliga ryggraden heter Jonas Östholm. Han är en fantastisk pianist som även växlar obekymrat mellan dragspel och melodica. Och då förstår ni karaktären. En ohelig allians mellan jazz och diverse arabisk och romsk folkmusik. En blandning som faktiskt mest hade kunnat bli en politiskt korrekt blandning: jazz förvandlad till kulturpolitiskt alibi. De svenska titlarna andas givetvis också 70-tal och yllekoftor, men det skitsnygga omslaget har all samtida lyster man kan önska.

Det finns heller igenting sentimentalt eller romantiskt över den kulturella mångfalden på den här plattan. Det är en rent musikalisk angeläghet. En inre glödhet sådan. Samtliga bråkrater brinner upp innan de ens hinner stava till H3FK. Om jag själv var det minsta skeptisk fick jag snart en musikalisk eldfackla i handen.



Förutsägbart? Inte i den mening du tror. Det hade varit enkelt att stirra sig blind på folkmusikens karnevaliska karaktär. Samtidigt som jazzen har haft en lång och heterogen kärleksaffär med arabisk musik – från Duke Ellingtons Caravan och Dizzy Gillespies A Night In Tunisia till John Coltranes avancerade cykliska kompositioner, Alice Coltranes transcendentala hymner och Don Cherrys vidöppna omfamningar av världens musikarv. Kolla även in Örjan Hulténs MySpace där han droppar Jan Garbareks Ragas and Sagas.

H3FK ställer sig stolt i den linjen. Nubiska nätter är först och främst en jazzplatta. Och en strålande – ja, faktiskt enastående – sådan. Örjan Hultén har alltid varit en strukturfascist i Sonny Rollins anda. Samma sak här. Ordning och redan även på bristningsgränsen. Klara konturer även när färgerna skvätter som värst. Temana är urstarka och kristallklara. Låt vara att de har arabisk eller romsk dialekt och slingrar sig som orientaliska ormar runt tonskalorna, de följer ändå jazzens stenhårda dramaturgi. Det är till och med funkprecision på sina ställen. Inte ens Mats Karlssons låtar är något annat än klassiskt lysande jazzkompositioner. Det är alltså inte natt i Tunisien – inte heller i Tensta som man verkligen hade kunnat tro – utan "natt i Tunisien" med en viss John Birks leende bakom sig.

Att oud sedan är en hetsande motor bakom varje jazzimprovisatör visste vi redan genom Alice Coltranes gamla plattor. Men lyssna på Västgöten – skriven av Filip Augustson – och du får nya perspektiv på saken, eftersom den visar sig vara en uppdaterad version av hans vid den här laget klassiska jazzpunklåt Magnum Bonum. Den är verkligen en ohelig allians den här plattan.