Buenos amigos

Jag fick en resa till Argentina. Det var Vampi Soul som arrangerade den. Vi landade i Buenos Aires och åkte direkt vidare till Universidad Nactional de Litoral i Santa Fe. Vi smög in i den stora aulan. Ljuset var redan släkt och vi fick sätta oss längst fram. På scenen spelade pianisten Ruben Lopez Furst – "Baby" för alla lokala jazzhipsters – med sin trio bestående av Jorge Gonzáles på bas och Néstor Astarita på trummor. Wow! Det var som Bill Evans Trio, fast på spanska. I alla fall om man skulle tro det intima ensemblespelet, punktbelyst och inramat av de tre lyssnande kropparna mitt på scenen, samt Babys sätt att lägga ut ackorden, mättade av regnbågens alla färger. Men pulsen var förstås stadigare. Intensivare. Aningen sensuellare. Och då tänker jag inte bara på tangon, det är lite för enkelt, utan även på annan folkmusik som chacarera och zamba.

Efter ett tag blev trion en kvintett. Rubén Barbieri anslöt på trumpet och Jorge Anders på sax. Jag förstod direkt att Rubén var bror till den legendariske Leandro "Gato" Barbieri som nyligen hade lämnat Argentina för den italienska jazzscenen och Jorge Anders, berättade man för mig efteråt, var redan en av de skickligaste och mest drivande jazzmusikerna i landet. Wow! Det var så här Kind of Blue skulle ha låtit om den hade spelats in i Argentina. Djupblått modalt vemod, med ett blodigt hjärta längst in.



Året var 1964 men inspelningen skulle inte släppas förrän 1966 under namnet Jazz en la Universidad. Det blev den första av Ruben Lopez Furst Trios enda två skivor tillsammans. Den andra fick kort och gott heta Jazz Argentino och släpptes året efter. Att den inleddes med Bill Evans paradnummer Israel var förstås ingen slump, inte heller att den hade betydligt grövre konturer. Att båda dessa plattor nu har samlats på en och samma CD är en kulturgärning. Jag kan inte nog rekommendera den. Tack Vampi Soul!

Tre år tidigare, i början av 1961, hade det lilla kollektivet "Agrupacion Nuevo Jazz" startat i en källare i Buenos Aires. Det blev också starten på den moderna argentinska jazzscen som förutom Gato Barbieri även skulle fostra Lalo Schifrin. Denna sammanslutning hade två syften: att dricka sprit och digga de senaste amerikanska jazzplattorna, samt att försöka hitta vägar för hur den egna folkmusiken skulle kunna integreras med jazzen. Jorge Anders var en nyckelperson i sammanhanget, bröderna Barbieri och Jorge Gonzales likaså. Åtta år senare startade Anders och Gonzales Quinteplus som blev den första argentinska jazzfusiongruppen. Där Ruben Lopez Furst Trio hade fångat upp de mest lyriska av Miles Davis 50-talsidéer var det nu snarare In A Silent Way och Bitches Brew som stod i centrum.

På den självbetitlade plattan från 1972 hör jag dock först och främst någonting annat. Rytmiken - den stadiga staccatoartade puls som givetvis kommer från tangon. Inte för att man skulle kalla det för tangojazz. Det är modal fusion med psykedeliska underströmmar, fast med ett rytmspråk som aldrig någonsin skulle ha hörts i USA eller Europa. Även om man hör förtjusningen över elektroniken – Santiago Giacobbe lär ha haft det första fender rhodeset i Argentina – är stämningen suggestiv snarare än stökig. Åtminstone på studioplattan. Vampi Soul har lagt till en liveinspelning där gitarristen Ricardo Lew har anslutit och gör lite väl svårsmält jazzrock av alltihopa.



1973 var det över. Enligt sägnen utmanade Quinteplus sin omgivning lite för mycket. Två år senare skulle militärjuntan ta Argentina i ett hårt och långt strypgrepp. De bästa jazzmusikerna lämnade landet en efter en. Quinteplus trumpetare Gustavo Bergalli hamnade i Stockholm där han snabbt blev en nyckelperson på vår jazzscen. Hade han inte flyttat hem hade han gärna fått berätta mer.