Röstlära på Lederman

Teaterstudio Lederman är en utmärkt lokal av flera anledningar. Dels har den billiga baren en märklig bohemisk inredning à la bortglömd Weimarkabaré anno 1921. Dels har scenrummet utmärkt akustik och är perfekt att fotografera i. Vilket jag gör på mitt amatörmässiga vis...

I onsdags spelade Lina Nyberg, Fredrik Ljungkvist och Klas Nervin under namnet Third Stream. Direkt gick de till frontalattack och byggde om Fats Dominos Blueberry Hill, Charles Mingus Reincarnation Of A Lovebird och Jimmy Rowles underbara The Peacocks genom en ström av fria associationer. Kammarmusikalisk friform kan man säga, för den mentala synkroniseringen dem emellan var lika rigorös som den var upplöst. Linas gutturala volkalimprovisationer – alltid en lektion i röstlära – Fredriks spräckta klarinett och Klas kaskader av spastisk impressionism bakom pianot. Hmmm, det var precis vad jag behövde, krävande och befriande på samma gång, när jag egentligen hade mycket annat att tänka på.


Främst tänkte jag på hur kroppslig musiken var. Hur de liksom spelade med hela kroppen, vickade fram och tillbaka, nästan bokstavligen avlade fram låtarna ur sig själva. Vilket helt osökt, faktiskt, fick mig att tänka på en intervju jag gjorde med Lina för snart fem år sedan. (Att jag gräver i arkivet är uppenbarligen en form av terapi, säg till om jag ska sluta.) Jag skrev texten under en djupt olycklig period i mitt liv och tog möjligtvis i för mycket på vissa ställen. Jag skrev den också med nära koppling till några bilder som vi tog av henne och kanske var det enda gången som en av mina artiklar såg bra ut i den där jävla tidningen. Så här lät det:

Vad är det med henne egentligen? Vi är på Stortorget i Gamla stan för att fotografera henne. Hur kan hon se så cool ut? Hon bara står där i solen framför fontänen med ett paraply som hängt med sedan morgonregnet. Lina Nyberg heter hon. Hon sjunger jazz till vardags och just nu är hon en given, men diskret, mittpunkt.

Ett sommarrusigt kärlekspar leker sig förbi. Några turisttanter fotar varandra i bakgrunden. En stressad kostymkvinna genar rakt framför. Men annars händer inte mycket. Jo, någon ringer och berättar att hon fått ett stipendium. Hon blir väldigt glad. Hösten är tryggad. Ändå poserar hon lugnt vidare med en hållning som är återhållsamt närvarande. Precis så. Cool.

Kanske är det så med jazzsångerskor tänker jag. Eller snarare med alla musiker och sångare som betyder någonting. Musiken syns på dem. De agerar musikaliskt. Ungefär som den där skrönan om Thelonious Monk, att han var så musikalisk att det syntes och hördes när han gick. Kanske är det så med riktigt musikaliska människor, de har en särskild rytm och utstrålning. Men inte så att den nödvändigtvis tränger sig på. Snarare just cool.

Jag vet – ”cool” är ett begrepp som per automatik förknippas med jazz, jive, Miles Davis, kostymer, cigaretter, paljettklänningar, nattklubbar och en massa annan romantik. Men konkret, om vi skippar legenderna, så ligger det någonting i jazzens uttryck, i synkoperna, fraseringarna och ljuden, och framför allt i dynamiken, som alltid kommer att koppla ihop jazz och ”cool”. Och även om rötterna går djupt ner i den afroamerikanska myllan – läs Lewis McAdams finfina bok The Birth of The Cool: Beat, Bebop, and the American Avant Garde – så är ”cool” någonting som i slutändan endast har med individ och personlighet att göra. Med hållning och uttryck. Återhållsamt närvarande är väl en ganska bra beskrivning.

Och avslutningsvis:

När allt kommer kring finns det säkert någon evolutionsbiologisk förklaring till röstens omedelbarhet, något om frekvensgångar, audiella tecken och överlevnad. Och när det gäller musik är och förblir rösten den mänskligaste källa som finns. Inga filter eller apparater. Direkt ur kroppen. Luft, kött och blod. Vilket råmaterial egentligen, det lever liksom av sig självt. Men sedan ska rösten förstås riktas och harmonieras, ja göras till sång helt enkelt. Sedan ska det ofta till text också. I slutändan gäller det bara att försöka behålla så mycket som går av den där kroppsliga omedelbarheten. Det lyckas Lina med. Precis som alla (jazz)sångare som betyder någonting.