söndag, februari 25, 2007

Något för alla, även cineaster

Det har sina risker att ladda ned film. Då menar jag försås inte främst juridiskt. Såg härom kvällen Marc Fosters fenomenala Stranger Than Fiction bara för att bli bryskt avbruten 10 minuter innan slutet. Och då, för er som inte har sett den, handlar det om ett ganska intellektuellt cliffhanger-slut.

Stranger Than Fiction är faktiskt riktigt intressant just som exempel på en ovanligt intelligent Hollywoodfilm. En ovanligt intelligent feelgood-film till och med. Kanske kan man säga att den har fått en stor slev av den kreativitet som annars har flyttat till HBO och andra amerikanska tv-kanaler. Kanske också några teskedar visuell kreativitet från ett par ovanligt smarta musikvideor och reklamfilmer.



Will Ferrell spelar Harold Crick, en skinntorr skattehandläggare vid IRS och likaledes kvadratisk rutinmänniska som byggt sitt rigoröst ordningsamma och djupt ensamma liv kring matematisk precision. Något som illustreras med genialisk bildgrafik. Så plötsligt en dag hör han en myndig berättarröst som beskriver allt han gör in i minsta detalj. En elegant brittisk stämma som visar sig tillhöra författarinnan Kay Eiffel, spelad av Emma Thompson. Fast det vet förstås inte Harold Crick. Han har, underbart nog, plötsligt blivit en karaktär i berättelsen om sitt eget liv. Underbart, eftersom vi alla vid någon tillfälle har tänkt den tanken. Däri ligger storheten.

Jag ÄLSKAR metafilmer. Jag älskar alla berättelser som på något sätt vänder sig inåt och kommenterar berättandet som sådant. Jag älskar när liv och skapande, verklighet och fiktion, tvinnas samman. Inte bara för att det blir mer underhållande, utan för att man även täcker in fler bitar av vår existens på det viset. Och därför älskar jag, med reservation för ett antal tillrättalagda tveksamheter, Stranger Than Fiction.

Men det mest intressanta med Stranger Than Fiction är att den bygger broar. Den älskas redan av både cineaster och, förlåt, pöbeln. Den verkar ha någonting för alla och påvisar återigen Hollywoodfilmens målsättning: att erbjuda njutning för en så bred målgrupp som möjligt, även filmsnobbar, genom att lägga lager på lager. De mest lyckade exemplen på detta från senare år är nog The Matrix och Eternal Sunshine Of The Spotless Mind. Hey, kanske även Sagan om Ringen? Och givetvis Martin Scorseses samtliga filmer om man går lite längre bakåt. Genom sin ovanligt fina intelligens lyckas Stranger Than Fiction på så vis förena två av de snobbigaste grupperingarna bland cineasterna: Hipstern och Akademikern. Låt mig försöka beskriva dessa lite noggrannare



Hipster-cineasten är en populärkulturell kalenderbitare, förläst på tidningen Pop, i-D och Sight & Sound. Han eller hon är en utpräglat urban häckare som älskar japansk skräckfilm, förlorade oskulden till Quentin Tarantino och växte upp som volontärarbetare på Stockholms eller Göteborgs filmfestival. Han eller hon är extremt trendängslig, men har i gengäld ett rikt intellektuellt artilleri som försvar. Han eller hon skriver antingen på någon blogg eller i Nöjesguiden, Rodeo, Ingmar eller Bon och är sjukligt förtjust i att etablera nya hippa kodord. Således myntade en av mina kompisar, en tvättäkta hipster-cineast, nyligen begreppet "comedy-not-comedy" (i folkmun "co-no-co") för att beskriva Stranger Than Fiction.

Akademiker-cineasten är om möjligt ännu snobbigare, dock med en aningen mer världsfrånvänd hålling. Han eller hon skulle helst använda en fransk term från Gilles Deleuze för att beskriva Stranger Than Fiction. Akademiker-cineasten är uppväxt på olika cinematek ute i Europa, har otaliga uppsatser bakom sig, tänker film som kulturanalytisk akt, läser fortfarande Cahiers du Cinema iklädd yllehalsduk och föredrar tyskt 20-tal och franskt 60-tal. Faktum är att akademiker-cineasten oftast bara accepterar Hollywoodfilm om den är före 1980. Han eller hon skriver som regel på någon dagstidnings kultursida och på sin ständigt uppskjutna avhandling.

När jag ser Stranger Than Fiction märker jag hur dessa två cineaster, som jag själv befinner mig någonstans mitt emellan, sjunker ned ganska belåtet i soffan brevid mig. När ingen annan ser sänker de garden, njuter och funderar över nya ingångar till begreppet "feel-good".

fredag, februari 23, 2007

Musik vecka 8

Det har varit lite si och så med mina försök att skapa rutin kring mina spellistor. Här kommer i alla fall vad jag lyssnar på den här veckan. I väntan på Airs Pocket Symphony, som jag har sett fram emot ända sedan deras storartade arbete med Charlotte Gainsbourg, har jag förlorat mig totalt i deras kompis Sebastien Telliers barnsligt kreativa och orädda Politics. Och visst är det gamle afrobeat-batteristen Tony Allen i videon till Airs finfina Once Upon A Time:


Annars har jag återupptäckt lite gammal United Future Organization och snöat in ordentligt på legendariska jazzbolaget Strata-East, framför allt genom Charles Tollivers stenhårda storbandsplatta Impact från 1975. Mer om detta senare.

Många andra namn känner ni igen. Förlåt, men jag orkar inte länka alla till iTunes.

Naima 4.54 Mark Murphy "Mark Murphy Sings"
He Whisled the Tune 0.23 United Future Organization "UFOs For Real: Scene 3"
Juicy Flute 0.15 United Future Organization "UFOs For Real: Scene 3"
East Of The Village* 6.44 Hank Mobley "The Turnaround!"
Moondance (In Session) 6.01 United Future Organization "UFOs For Real: Scene 3"
Moondance (Claudia's Mood) 1.52 United Future Organization "UFOs For Real: Scene 3"
Carita de Luna 3.35 Claudia Acuna "Luna"
Amparo 3.41 Antônio Carlos Jobim "Stone Flower"
Wonderafrica 5.08 Sébastien Tellier "Politics"
Broadway 4.03 Sébastien Tellier "Politics"
Flotation (Subsonic Grid Mix) 7.08 The Grid "Mastercuts Balearic"
El Fantasma De La Libertad - Juju Remix 6.04 Raphael Sebbag Featuring Telmary "From El Fantasma De La Libertad"
Outta Sight 4.03 Osborne "M.A.N.D.Y. at the Controls"
Stop, look + listen. (Jesse Rose + Henrik Schwarz/Henrik's Version) 6.35 Jesse Rose & Henrik Schwarz "M.A.N.D.Y. at the Controls"
Life Light 9.17 Jason Lindner "AB Aeterno"
Spagnolia 2.03 The Now "Jazzcollectivo 2"
Wouldn't That Be Fun (Senorlobo & Watch TV Rmx) 7.03 Sofi Hellborg "Jazzcollectivo 2"
Two Wrongs Don't Make A Right 3.06 Mayberry Movement "Feber: Northern & Modern Soul"
Just To Be With You 3.02 Bobby Dukes "Feber: Northern & Modern Soul"
It Really Hurts Me Girl 3.28 Carstairs "Feber: Northern & Modern Soul"
Make a Good Beginning (Featuring Cleveland Watkiss) 0.55 United Future Organization "UFOs For Real: Scene 3"
I'll Bet You Thought I'd Never Find You (A Cappella / Jon Hendricks) 3.48 United Future Organization "UFOs For Real: Scene 3"
Mother Wit 8.24 Charles Tolliver "Impact"
Spirar 5.15 Infinite K "Good People"
Pocalips No 4.46 Stoner, Forss, Borg "The Lektor Tapes" 1 2007-02-20 23.19
Hets 2.46 Oskar Schönning "Oskar Schönning"
Begin 0.56 Salem al Fakir "This Is Who I Am"
This Is Who I Am 3.28 Salem al Fakir "This Is Who I Am"
Tell Me 2.52 Salem al Fakir "This Is Who I Am"
Two Long Distance To Great Thoughts 2.33 Salem al Fakir "This Is Who I Am"
The Good Life* 5.09 Hank Mobley "The Turnaround!"
Baby's Coming Back To Me 4.09 Jarvis Cocker "Jarvis"
From A To I 3.49 Jarvis Cocker "Jarvis"
Godnatt 3.09 Oskar Schönning "Oskar Schönning"
Push, Push (M.A.N.D.Y.'s Pusherman Rework) 5.49 Rockers Hi-Fi "M.A.N.D.Y. at the Controls"
In White Rooms (Mexico Version) 2.23 Booka Shade "M.A.N.D.Y. at the Controls"
I Believe 4.54 Tears For Fears "Songs From The Big Chair"
Now 2.46 Bobby Hutcherson "Now!"
Moondance (U.N.K.L.E. Remix) 8.53 United Future Organization "UFOs For Real: Scene 3"

tisdag, februari 20, 2007

Stoned out of my mind

Man kan inte få allt. Mitt i värsta februaristressen hade jag helst av allt velat gå och se The Stoners spelning på Fasching igår och fira deras nya platta The New Pink. Min kära kusin kom emellan och vi hamnade framför en hemlig dvd-kopia av Robert Lillhongas Hata Göteborg. En, hur ska jag säga, intressant syskonfilm till Farväl Falkenberg. Inte så dumt det heller.

Men just nu är det The Stoner som är mest intressant. Faktiskt utan tvekan Sveriges bästa jazzband just nu. Jag skriver det igen och med stora bokstäver: Just Nu. The Stoner är nämligen summan av all kreativitet i svenskt musikliv för stunden. Kom ihåg vad jag bloggade om The Lektor Tapes. Lägg bara till ett berg av tidlös kompositionskonst och minst femtio års djupt personlig och skicklig instrumentkonst. Jag har berört honom många gånger förut, saxofonisten Nils Berg, originalet och ledaren framför The Stoner. Men det vore skamligt att inte nämna den fantastiska pianisten Jonas Östholm, basisten Nils Ölmedal och batteristen Jon Fält.



Samtliga är stjärnor på den underjordiska svenska jazzscenen. Indiejazzscenen. Den svenska jazzscen som på allvar suddat ut gränserna mellan jazz, indiepop, electronica och konstmusik. När Jonas Kullhammar och hans gelikar hämtar energin från punken och rocken, men fortfarande står med båda benen stadigt i jazzhistorien, har Nils Berg hämtat känslosamheten från så många olika håll att jazzen ibland bara framstår som en inspirationskälla i mängden. Att The Stoner spelade på Fasching igår kan bara ha att göra med att Nils Berg blivit årets Jazz i Sverige-artist. De är normalt sett så långt ifrån Fasching man kan komma. De hör hemma på Ugglan eller Landet. Eller på rödvinsstinna efterfester i någon studentkorridor bredvid Södertörns högskola. Eller vid konsthögskolan i Umeå. Eller var som helst där det finns genuin nyfikenhet och en vilja att omdefiniera det som redan finns och skapa sitt eget uttryck. Det nya rosa, till exempel.

I pressmaterialet skriver The Stoner mycket riktigt att alla låtarna på The New Pink är inspelade som poplåtar – som noggrant utmejslade och sammanhållna små enheter. Mycket mer så än på debutplattan Upp till kamp. Improvisationen är underordnad en stark övergripande idé och sinnesstämning. En stämning som i och för sig gärna får komma från jazzhåll. Nils Bergs långsamma melodier är influerade av så vitt skilda figurer som Eric Dolphy och Jan Johansson. Om de nu är så vitt skilda egentligen. The Stoners sound är annars härligt närsynt, fyllt av komplexa lager och mikroskopiska detaljer, som en sorts akustisk electronica. Med lika delar The Boards of Canada och George Russell.

Är det instrumentalmusik, improvisationsmusik eller filmmusik? Det är självfallet ointressant vilket. Det var det redan på Oskar Schönnings debutplatta för drygt två år sedan, med både Nils Berg och Jonas Östholm ombord. Där fungerade varje låt som en smärre uppvisning i stämningsbyggande, någonstans mellan Goran Bregovic, Mercury Rev och Art Farmer. Jazzen var starkt närvarande medan "Jazzen", den som sitter och pustar i ett hörn på Fasching, inte ens hittade dit.

Precis så är det även på The New Pink. Det är överflödigt att plocka poänger på Nils Bergs insatser hos Loney Dear, Koop, Mando Diao och Peter, Bjorn and John. Lika mycket som jag skulle kunna tänka mig att han älskar The Chi-Lites gamla soulklassiker som fått låna namnet till den här texten. Det är i alla fall som tidlös kompositör han är mest väsentlig. Silent Superman hörde jag första gången på en bootleg från Lydmar i en funkig version med Ludvig Berghe på rhodes och estradpoeten Daniel Boyaciouglu framför micken. Nu är den kort och avskalad och stannar för evigt. Boyaciouglu dyker även upp på plattan, överraskande följsam när han bidrar till att lyfta Mellan planeterna, stängde jag av spisen.

Nej, skratta inte åt de studentikosa titlarna. Lyssna istället lite grann redan här (i väntan på iTunes). Annars missar du årets viktigaste jazzskiva i Sverige.

söndag, februari 11, 2007

Runt och runt

Sedan en tid tillbaka bedriver jag ett ekonomiskt självmordsprojekt. Jag säljer av stora delar av min CD-samling för att istället köpa samma skivor på vinyl. (Alternativt svindyra japanska CD-pressningar som kommer i små LP-konvolut). För 15 år sedan gjorde jag tvärtom.

Nu är kanske detta ett helt logiskt beetende i mp3:ornas tidevarv. Antingen skrotar man sin fysiska skivsamling helt och hållet. Eller så söker man ett större fysiskt mervärde som cd-skivan nästan aldrig kan erbjuda. Då finns det bara en väg att gå: tillbaka till vinylen. Allra roligast är det när nya skivor släpps som LP. Och då menar jag inte bara hiphop och house. Nej, nu har ju även Jonas Kullhammar – som alltid – den goda smaken att pressa upp en och annan Moserobie-platta på vinyl. I går lyckades jag dessutom lägga beslag på Jarvis Cockers finfina Jarvis – som jag uppenbarligen har ett speciellt förhållande till – på vinyl i min favoritskivbutik Runtrunt. Det sjuka, förlåt logiska, var att jag bytte in mitt CD-exemplar mot denna ursnygga utvikbara LP.

Låtarna har jag givetvis fortfarande i digital form och kommer att konsumera på det viset när stressar iväg till jobbet. LPn däremot – den kommer jag att fingra på, lukta på och trösta mig med på de mest handgripliga sätt. Kanske ibland till och med utan att lyssna på musiken. Svårartad fetischism, någon?

Här är allt annat jag lyssnar på just nu:

Long Distance Call (Sebastien Tellier Remix) 3.09 Phoenix "Long Distance Call"
Punky's Dilemma 2.17 Simon & Garfunkel "Bookends"
Plight 9.51 Charles Tolliver "Impact"
Tide. (Mathew Dear/Including an extract from Crowdpleaser + St-Plomb "Zukunft") 1.56 Mathew Dear "M.A.N.D.Y. at the Controls"
Willy Skipper 1.17 Isolée "M.A.N.D.Y. at the Controls"
Les Djinns (My My Remix) 5.04 djuma soundsystem "M.A.N.D.Y. at the Controls"
Smart Cats vs. Dumb Dog 2.46 Jona "M.A.N.D.Y. at the Controls"
Love Is Here To Stay 3.02 Mark Murphy "Once To Every Heart"
Lektor 5.49 Stoner, Forss, Borg "The Lektor Tapes"
Spiritual High (State Of Independence) 4.30 Moodswings "Mastercuts Balearic"
Another Again 5.20 John Legend "Once Again"
Coming Home 5.22 John Legend "Once Again"
Slow Change 7.17 Bobby Hutcherson "Now!"
Here We Go, Loving Again 4.59 Dillard & Johnson "Feber: Northern & Modern Soul"
I'm So Happy 4.18 Prince Phillip Mitchell "Feber: Northern & Modern Soul"
Headed For The Streets 3.48 Herman H Harper II "Feber: Northern & Modern Soul"
Rose Petals 11.11 Branford Marsalis "Crazy People Music"
El Fantasma De La Libertad - zero dB Reconstruction 6.20 Raphael Sebbag Featuring Telmary "From El Fantasma De La Libertad"
La Batanga 4.47 Ocho "Ocho II"
Chorado 4.16 Claudia Acuna "Luna"
His Majesty - bisinis man : tokyo : narita 2017 - mega boy mix 4.51 Raphael Sebbag Featuring Telmary "From El Fantasma De La Libertad"
Monserrate 6.48 Jason Lindner "AB Aeterno"
Tereza My Love 4.24 Antônio Carlos Jobim "Stone Flower"
Children's Games 3.31 Antônio Carlos Jobim "Stone Flower"
Wax The Van (Jon's Dub) 8.29 Lola "Mastercuts Balearic"
Hiding Your Present From You 4.43 Arthur Russell "Springfield"
You Have Did The Right Thing When You Put That Skylight In 3.55 Arthur Russell "Springfield"
Listen 6.50 Tears For Fears "Songs From The Big Chair"
Our Feelings/Bishmallah 6.10 Don Cherry "Complete Communion"
Sundays Child (Dub) 6.25 Bacuzzi "Good People"
Spiritual Blessing 5.41 Pharoah Sanders "Elevation"
Rej (Pastaboys Dub Mix) 6.42 Ame "Rej"
...But We Were Happy 3.48 Paddy McAloon "I Trawl the Megahertz"

söndag, februari 04, 2007

Årets bästa platta 2005

Blev så inspirerad av mitt tidigare inlägg om Kalimas "baleariska" jazz, och kopplingen till John Lurie och hans The Lounge Lizards, att jag måste publicera min recension av Blake Tartare – årets bästa jazzplatta 2005 – en gång till. Tillsammans med sin feta danska trio skapade saxofonisten Michael Blake ett stycke vidunderligt suggestiv jazz som inte lät som någonting annat och fortfarande saknar vettigt motstycke. Det är sällan man hör ett jazzband med så egna konturer.

Att Michael Blake har ett förflutet i The Lounge Lizards har självfallet mycket med saken att göra.



MICHAEL BLAKE
Blake Tartare
Stunt Records/CDA



Michael Blake, 41 år gammal, regerar. Han är den mest fantastiska saxofonist jag vet just nu, i november 2005. Att han också är något av en underjordisk legend gör saken sämre. Han föddes i Kanada, började spela jazz som tonåring och landade i New York i mitten av 80-talet för att försöka slå sig fram som musiker. Kring 1990 fick John Lurie – just det, Jim Jarmusch och Tom Waits gamla parhäst – höra honom på en skitig klubb på nedre Manhattan, blev trollbunden och bjöd in honom till sitt märkliga post-punk/no-wave/nyjazz-band The Lounge Lizards.

Sedan dess har Blake blivit ett respekterat namn i sofistikerade jazzkretsar världen över och har prånglat ut ett antal skivor i eget namn varav denna är den näst senaste. (Blake släppte den ursprungligen på egen hand för två år sedan.) Vad som gör den så märkvärdig är dock inte att det är den första han spelat in med sitt danska band – med Kresten Osgood på trummor, Jonas Westergaard på bas och Sören Kjærgard på piano och keyboards - utan den starka och förunderliga vision som verkar hålla dem samman.

Man behöver inte lyssna särskilt länge för att inse att Blake Tartare låter ganska olik den mesta av dagens jazz. Det finns en sorts stabbighet i bandets sväng som tveklöst har sina rötter i den märkliga no-wave-eran som i det tidiga 80-talets New York gifte samman punk med soul, jazz, funk och latin – vilket Blake fick i sitt blod genom The Lounge Lizards. Och med tanke på de senaste årens no-wave-revival kan Blake Tartare knappast träffa mer rätt, även om de själva aldrig ens skulle tänka tanken.

Som dedikerad rockhatare borde jag dock tveka en del, särskilt som Teddy Koppel hoppar in och spelar värsta elgitarren på flera spår. Men han låter på sin höjd som Steve Cropper och inte alls som någon av de där spretiga Television-gitarristerna. Fast mest av allt är han bara sjukt atmosfärisk. För den här plattan är och förblir en studie i musikalisk täthet och atmosfär, med underbart starka berättardrag. Och framför allt är den en helt osentimental hyllning till jazzen som det urbana landskapets musik (läs: New York). Här samsas regnvåta ballader som gått vilse bakom Broadway med ångande jazzig asfaltfunk från Brooklyn och någonstans däremellan ligger några pyttesmå latinska sandkorn från El Barrio. Fasen, här finns till och med ett besök från yttre rymden i form av Sun Ras Lanquididy.

Och Michael Blake spelar helt enastående oavsett om han använder tenorsax, sopransax eller basklarinett. Han är så mjuuuuuuk i sina toner. Som om han inte ens behöver blåsa eftersom tonerna bara glider ur honom på kommando med extakt rätt styrka och densitet. Han är otrolig. Det avslutande trojkan inleds av Charles Mingus Meditation (on a pair of wirecutters) – kanske tidernas mest respektingivande jazzlåt - och fortsätter med de häpnadsväckande kontrollerade balladerna A Hole Is To Dig och Neil’s Toy Train. Det är den vackraste i jazzväg jag hört i år och förmodligen även för lång tid framöver. Det är som om Charlie Mingus skulle ha gjort musik till Jim Jarmusch vid sidan av John Cassavettes.

lördag, februari 03, 2007

Alice bor inte här längre


Lyssnar just på McCoy Tyners Message From The Nile, inspelad 1970 och handplockad till Dean Rudlands finfina Blue Note-samling Righteousness som släpptes tidigare i år. Lyssnar och saknar Alice Coltrane så evinnerligt när jag hör hennes harpa spinna sina trådar runt McCoys pan-afrikanska komposition. Hon dog den 14 januari i år - bisarrt nog nästan samtidigt som Michael Brecker - och äntligen fick jag till denna superkorta nekrolog.

Här är vad jag lyssnar på annars:

50 Ways To Leave Your Lover 3.32 Paul Simon "Still Crazy After All These Years"
Ineffable 2.42 Paddy McAloon "I Trawl the Megahertz"
Louise 4.41 Oskar Schönning "Oskar Schönning"
Take Me Into Your Skin 7.44 Trentemoller "The Last Resort"
West Side 7.08 The Studio "West Coast"
The Gathering 13.51 Pharoah Sanders "Elevation"
His Majesty (Instrumental) 8.06 Raphael Sebbag Featuring Telmary "From "El Fantasma De La Libertad"
Do Nothing Till You Hear From Me 4.33 Mark Murphy "Once To Every Heart"
Please Don't Leave (Funk Wave) 5.28 Paolo Fedreghini And Marco Bianchi "Several Additional Waves"
Where Did My Baby Go 5.17 John Legend "Once Again"
Maxine's Interlude 2.00 John Legend "Once Again"
Mr. Steepee 6.19 Branford Marsalis "Crazy People Music"
Somethin' Bout Cha 4.23 Millie Jackson "Feber: Northern & Modern Soul"
Here I Am Again 3.24 Denise LaSalle "Feber: Northern & Modern Soul"
The Whole Damn Worlds Is Going Crazy 3.10 John Gary Williams "Feber: Northern & Modern Soul"
Corn #3 5.29 Arthur Russell "Springfield"
Juche 6.38 Stoner, Forss, Borg "The Lektor Tapes"
Snappiness 6.27 BBG feat. Dina Taylor "Mastercuts Balearic"
Primavera (Stop Bajon) 7.12 Tullio De Piscopo "Mastercuts Balearic"
Arrimate Mi Amor 5.37 Claudia Acuna "Luna"
His Majesty - Street play remix 6.43 Raphael Sebbag Featuring Telmary "From "El Fantasma De La Libertad"
Song For Amos 12.24 Jason Lindner "AB Aeterno"
El Guayabero 4.33 Ocho "Ocho II"
Ab Aeterno 5.20 Jason Lindner "AB Aeterno"
2,3 5.30 Bacuzzi "Good People"
Duo de Amor 4.58 Astor Piazzolla "Astor Piazzolla Unmixed"
Golden Heart/Rememberance 7.20 Don Cherry "Complete Communion"
Ways To Infinity 4.45 Cesar Franck "Good People"
You Won't Find It Again 3.21 The Go-Betweens "1978 - 1990"