Stoned out of my mind

Man kan inte få allt. Mitt i värsta februaristressen hade jag helst av allt velat gå och se The Stoners spelning på Fasching igår och fira deras nya platta The New Pink. Min kära kusin kom emellan och vi hamnade framför en hemlig dvd-kopia av Robert Lillhongas Hata Göteborg. En, hur ska jag säga, intressant syskonfilm till Farväl Falkenberg. Inte så dumt det heller.

Men just nu är det The Stoner som är mest intressant. Faktiskt utan tvekan Sveriges bästa jazzband just nu. Jag skriver det igen och med stora bokstäver: Just Nu. The Stoner är nämligen summan av all kreativitet i svenskt musikliv för stunden. Kom ihåg vad jag bloggade om The Lektor Tapes. Lägg bara till ett berg av tidlös kompositionskonst och minst femtio års djupt personlig och skicklig instrumentkonst. Jag har berört honom många gånger förut, saxofonisten Nils Berg, originalet och ledaren framför The Stoner. Men det vore skamligt att inte nämna den fantastiska pianisten Jonas Östholm, basisten Nils Ölmedal och batteristen Jon Fält.



Samtliga är stjärnor på den underjordiska svenska jazzscenen. Indiejazzscenen. Den svenska jazzscen som på allvar suddat ut gränserna mellan jazz, indiepop, electronica och konstmusik. När Jonas Kullhammar och hans gelikar hämtar energin från punken och rocken, men fortfarande står med båda benen stadigt i jazzhistorien, har Nils Berg hämtat känslosamheten från så många olika håll att jazzen ibland bara framstår som en inspirationskälla i mängden. Att The Stoner spelade på Fasching igår kan bara ha att göra med att Nils Berg blivit årets Jazz i Sverige-artist. De är normalt sett så långt ifrån Fasching man kan komma. De hör hemma på Ugglan eller Landet. Eller på rödvinsstinna efterfester i någon studentkorridor bredvid Södertörns högskola. Eller vid konsthögskolan i Umeå. Eller var som helst där det finns genuin nyfikenhet och en vilja att omdefiniera det som redan finns och skapa sitt eget uttryck. Det nya rosa, till exempel.

I pressmaterialet skriver The Stoner mycket riktigt att alla låtarna på The New Pink är inspelade som poplåtar – som noggrant utmejslade och sammanhållna små enheter. Mycket mer så än på debutplattan Upp till kamp. Improvisationen är underordnad en stark övergripande idé och sinnesstämning. En stämning som i och för sig gärna får komma från jazzhåll. Nils Bergs långsamma melodier är influerade av så vitt skilda figurer som Eric Dolphy och Jan Johansson. Om de nu är så vitt skilda egentligen. The Stoners sound är annars härligt närsynt, fyllt av komplexa lager och mikroskopiska detaljer, som en sorts akustisk electronica. Med lika delar The Boards of Canada och George Russell.

Är det instrumentalmusik, improvisationsmusik eller filmmusik? Det är självfallet ointressant vilket. Det var det redan på Oskar Schönnings debutplatta för drygt två år sedan, med både Nils Berg och Jonas Östholm ombord. Där fungerade varje låt som en smärre uppvisning i stämningsbyggande, någonstans mellan Goran Bregovic, Mercury Rev och Art Farmer. Jazzen var starkt närvarande medan "Jazzen", den som sitter och pustar i ett hörn på Fasching, inte ens hittade dit.

Precis så är det även på The New Pink. Det är överflödigt att plocka poänger på Nils Bergs insatser hos Loney Dear, Koop, Mando Diao och Peter, Bjorn and John. Lika mycket som jag skulle kunna tänka mig att han älskar The Chi-Lites gamla soulklassiker som fått låna namnet till den här texten. Det är i alla fall som tidlös kompositör han är mest väsentlig. Silent Superman hörde jag första gången på en bootleg från Lydmar i en funkig version med Ludvig Berghe på rhodes och estradpoeten Daniel Boyaciouglu framför micken. Nu är den kort och avskalad och stannar för evigt. Boyaciouglu dyker även upp på plattan, överraskande följsam när han bidrar till att lyfta Mellan planeterna, stängde jag av spisen.

Nej, skratta inte åt de studentikosa titlarna. Lyssna istället lite grann redan här (i väntan på iTunes). Annars missar du årets viktigaste jazzskiva i Sverige.