söndag, februari 04, 2007

Årets bästa platta 2005

Blev så inspirerad av mitt tidigare inlägg om Kalimas "baleariska" jazz, och kopplingen till John Lurie och hans The Lounge Lizards, att jag måste publicera min recension av Blake Tartare – årets bästa jazzplatta 2005 – en gång till. Tillsammans med sin feta danska trio skapade saxofonisten Michael Blake ett stycke vidunderligt suggestiv jazz som inte lät som någonting annat och fortfarande saknar vettigt motstycke. Det är sällan man hör ett jazzband med så egna konturer.

Att Michael Blake har ett förflutet i The Lounge Lizards har självfallet mycket med saken att göra.



MICHAEL BLAKE
Blake Tartare
Stunt Records/CDA



Michael Blake, 41 år gammal, regerar. Han är den mest fantastiska saxofonist jag vet just nu, i november 2005. Att han också är något av en underjordisk legend gör saken sämre. Han föddes i Kanada, började spela jazz som tonåring och landade i New York i mitten av 80-talet för att försöka slå sig fram som musiker. Kring 1990 fick John Lurie – just det, Jim Jarmusch och Tom Waits gamla parhäst – höra honom på en skitig klubb på nedre Manhattan, blev trollbunden och bjöd in honom till sitt märkliga post-punk/no-wave/nyjazz-band The Lounge Lizards.

Sedan dess har Blake blivit ett respekterat namn i sofistikerade jazzkretsar världen över och har prånglat ut ett antal skivor i eget namn varav denna är den näst senaste. (Blake släppte den ursprungligen på egen hand för två år sedan.) Vad som gör den så märkvärdig är dock inte att det är den första han spelat in med sitt danska band – med Kresten Osgood på trummor, Jonas Westergaard på bas och Sören Kjærgard på piano och keyboards - utan den starka och förunderliga vision som verkar hålla dem samman.

Man behöver inte lyssna särskilt länge för att inse att Blake Tartare låter ganska olik den mesta av dagens jazz. Det finns en sorts stabbighet i bandets sväng som tveklöst har sina rötter i den märkliga no-wave-eran som i det tidiga 80-talets New York gifte samman punk med soul, jazz, funk och latin – vilket Blake fick i sitt blod genom The Lounge Lizards. Och med tanke på de senaste årens no-wave-revival kan Blake Tartare knappast träffa mer rätt, även om de själva aldrig ens skulle tänka tanken.

Som dedikerad rockhatare borde jag dock tveka en del, särskilt som Teddy Koppel hoppar in och spelar värsta elgitarren på flera spår. Men han låter på sin höjd som Steve Cropper och inte alls som någon av de där spretiga Television-gitarristerna. Fast mest av allt är han bara sjukt atmosfärisk. För den här plattan är och förblir en studie i musikalisk täthet och atmosfär, med underbart starka berättardrag. Och framför allt är den en helt osentimental hyllning till jazzen som det urbana landskapets musik (läs: New York). Här samsas regnvåta ballader som gått vilse bakom Broadway med ångande jazzig asfaltfunk från Brooklyn och någonstans däremellan ligger några pyttesmå latinska sandkorn från El Barrio. Fasen, här finns till och med ett besök från yttre rymden i form av Sun Ras Lanquididy.

Och Michael Blake spelar helt enastående oavsett om han använder tenorsax, sopransax eller basklarinett. Han är så mjuuuuuuk i sina toner. Som om han inte ens behöver blåsa eftersom tonerna bara glider ur honom på kommando med extakt rätt styrka och densitet. Han är otrolig. Det avslutande trojkan inleds av Charles Mingus Meditation (on a pair of wirecutters) – kanske tidernas mest respektingivande jazzlåt - och fortsätter med de häpnadsväckande kontrollerade balladerna A Hole Is To Dig och Neil’s Toy Train. Det är den vackraste i jazzväg jag hört i år och förmodligen även för lång tid framöver. Det är som om Charlie Mingus skulle ha gjort musik till Jim Jarmusch vid sidan av John Cassavettes.

2 kommentarer:

jens sa...

Efter att jag läst detta inlägg blev jag genast tvungen att kolla upp den mannen.
Fan tobias, Blake är nog det största jag upptäckt på flera år. Tack för att du guidar en ödmjuk novis genom jazzjungeln i denna ytterst läsvärd blogg.

Tobydammit sa...

Jag kan förstås inte annat än hålla med, och det bästa är att jag tror att det just har kommmit en ny platta med Blake Tartare! Återkommer med mer information.

Jazz On!