Något för alla, även cineaster

Det har sina risker att ladda ned film. Då menar jag försås inte främst juridiskt. Såg härom kvällen Marc Fosters fenomenala Stranger Than Fiction bara för att bli bryskt avbruten 10 minuter innan slutet. Och då, för er som inte har sett den, handlar det om ett ganska intellektuellt cliffhanger-slut.

Stranger Than Fiction är faktiskt riktigt intressant just som exempel på en ovanligt intelligent Hollywoodfilm. En ovanligt intelligent feelgood-film till och med. Kanske kan man säga att den har fått en stor slev av den kreativitet som annars har flyttat till HBO och andra amerikanska tv-kanaler. Kanske också några teskedar visuell kreativitet från ett par ovanligt smarta musikvideor och reklamfilmer.



Will Ferrell spelar Harold Crick, en skinntorr skattehandläggare vid IRS och likaledes kvadratisk rutinmänniska som byggt sitt rigoröst ordningsamma och djupt ensamma liv kring matematisk precision. Något som illustreras med genialisk bildgrafik. Så plötsligt en dag hör han en myndig berättarröst som beskriver allt han gör in i minsta detalj. En elegant brittisk stämma som visar sig tillhöra författarinnan Kay Eiffel, spelad av Emma Thompson. Fast det vet förstås inte Harold Crick. Han har, underbart nog, plötsligt blivit en karaktär i berättelsen om sitt eget liv. Underbart, eftersom vi alla vid någon tillfälle har tänkt den tanken. Däri ligger storheten.

Jag ÄLSKAR metafilmer. Jag älskar alla berättelser som på något sätt vänder sig inåt och kommenterar berättandet som sådant. Jag älskar när liv och skapande, verklighet och fiktion, tvinnas samman. Inte bara för att det blir mer underhållande, utan för att man även täcker in fler bitar av vår existens på det viset. Och därför älskar jag, med reservation för ett antal tillrättalagda tveksamheter, Stranger Than Fiction.

Men det mest intressanta med Stranger Than Fiction är att den bygger broar. Den älskas redan av både cineaster och, förlåt, pöbeln. Den verkar ha någonting för alla och påvisar återigen Hollywoodfilmens målsättning: att erbjuda njutning för en så bred målgrupp som möjligt, även filmsnobbar, genom att lägga lager på lager. De mest lyckade exemplen på detta från senare år är nog The Matrix och Eternal Sunshine Of The Spotless Mind. Hey, kanske även Sagan om Ringen? Och givetvis Martin Scorseses samtliga filmer om man går lite längre bakåt. Genom sin ovanligt fina intelligens lyckas Stranger Than Fiction på så vis förena två av de snobbigaste grupperingarna bland cineasterna: Hipstern och Akademikern. Låt mig försöka beskriva dessa lite noggrannare



Hipster-cineasten är en populärkulturell kalenderbitare, förläst på tidningen Pop, i-D och Sight & Sound. Han eller hon är en utpräglat urban häckare som älskar japansk skräckfilm, förlorade oskulden till Quentin Tarantino och växte upp som volontärarbetare på Stockholms eller Göteborgs filmfestival. Han eller hon är extremt trendängslig, men har i gengäld ett rikt intellektuellt artilleri som försvar. Han eller hon skriver antingen på någon blogg eller i Nöjesguiden, Rodeo, Ingmar eller Bon och är sjukligt förtjust i att etablera nya hippa kodord. Således myntade en av mina kompisar, en tvättäkta hipster-cineast, nyligen begreppet "comedy-not-comedy" (i folkmun "co-no-co") för att beskriva Stranger Than Fiction.

Akademiker-cineasten är om möjligt ännu snobbigare, dock med en aningen mer världsfrånvänd hålling. Han eller hon skulle helst använda en fransk term från Gilles Deleuze för att beskriva Stranger Than Fiction. Akademiker-cineasten är uppväxt på olika cinematek ute i Europa, har otaliga uppsatser bakom sig, tänker film som kulturanalytisk akt, läser fortfarande Cahiers du Cinema iklädd yllehalsduk och föredrar tyskt 20-tal och franskt 60-tal. Faktum är att akademiker-cineasten oftast bara accepterar Hollywoodfilm om den är före 1980. Han eller hon skriver som regel på någon dagstidnings kultursida och på sin ständigt uppskjutna avhandling.

När jag ser Stranger Than Fiction märker jag hur dessa två cineaster, som jag själv befinner mig någonstans mitt emellan, sjunker ned ganska belåtet i soffan brevid mig. När ingen annan ser sänker de garden, njuter och funderar över nya ingångar till begreppet "feel-good".