Att bada i färger

Hur fel kan man ha? I min lilla genomgång av filmåret 2006 konstaterade jag kaxigt att Pedro Almodovars Att återvända minsann inte hade intresserat mig. Nu har jag till slut sett den, nästan av en slump, den liksom bara hängde med hem från videobutiken, med ganska låga förväntningar. Nu efteråt är jag knäckt. På ett lyckligt vis.

Att återvända är helt enkelt en storartad film. Ingenting mindre. Ingenting verkar kunna stoppa Pedro Almodovar numera. Han är antagligen världens främsta - och jämnaste - nu levande filmregissör. Efter att han gjorde Allt om min mamma för snart åtta år sedan har han bara fortsatt leverera mästerverk. Tala till henne. Dålig uppfostran. Och nu Att återvända. Från att ha varit en ganska ojämn och bitvis spekulativ filmskapare under 80- och 90-talen har han nu hittat en djupt inspirerande ådra rätt in i hjärtat. Han berättar på ett fullkomligt okrystat och uppriktigt sätt. Han är faktiskt den mest självsäkra filmberättare jag känner till. Att någonting skulle kunna förefalla banalt eller patetiskt slår honom inte ens. Han verkar snarare vara så övertygad om angelägenheten i sina berättelser och så uppfylld av empati för sina karaktärer att han inte tvekar en sekund.

Almodovar tar faktiskt begreppet passion till en helt ny nivå. Jag blir lycklig bara av att uppleva den inspiration som verkar driva honom. Jag menar, tänk på Att återvända. På pappret låter den snudd på patetisk. Två systrar som kämpar med sina trassliga liv och plötsligt får besök av sin döda mamma som ett slags ovälkommet stöd. Plus lite fler trassligheter från det förflutna i form av mord och incest. I händerna på någon hade det blivit antingen deppigt eller bara tråkigt. Nu får vi en av de mest livsbejakande filmer som gjorts.



Och det börjar på kyrkgården av alla ställen. Bara en sån sak. Den magnifika inledningsscenen, med en långsam kameraåkning över en kyrkogård där en massa kvinnor putsar och fejar på sina familjers gravar, sammanfattar egentligen hela filmen. Precis som alla stora filmskapare brukar göra. Öppningsscenen blir ett emotionellt emblem. Men vad som är mest fascinerande är hur man kan skildra döden med så mycket liv som Pedro Almodovar gör.

Det är faktiskt som att han hyllar livet i varenda bildruta. Inga känslor är för små, fula eller generande. Och han impregnerar varenda bildruta med vibrerande känslor genom sitt makalösa sätt att jobba med färger. Här pumpar blodet i alla röda detaljer, vi hämtar syre i Penelope Cruz lila koftor och slappnar av i de blå klänningarna. Alltmedans döden alltid bär svart. Almodovar har visserligen alltid varit en ovanligt färggalen regissör, men på senare tid har han sån väldig kraft i känslorna att det inte verkar finnas någon som helst godtycklighet mellan bild och berättelse. Allt kommer inifrån.

Att återvända kräver inget färgsymboliskt lexikon, ingen knepig analys eller sökande efter dolda budskap och undermeningar. Se den och bada i färger.