Dålig koll på ett bra sätt

I mitt tidigare inlägg om Kalima fick jag det att låta som att de upphörde att existera efter, typ, 1991. Föga visste jag då att de släppte In spirit för sex år sedan på den obskyra Manchester-baserade etiketten Kin Records. Jag hittade den för en vraksumma på eBay och är skitglad eftersom japanska samlare annars brukar trissa upp priset på en så här bortglömd platta. Eller kanske inte.

På In spirit låter allting sig likt. På gott och ont. Det dyker till och med upp några ett par versioner på låtar från Feeling Fine, utan att lägga till ens ett sandkorn från de tio år som gått. Men eftersom jag just nu, tillsammans med 106 japanska jazzmods, befinner mig i en period då jag är särskilt svag för brittisk pop-klubb-jazz gör det ingenting.