Vinceremos

Helvetes jävla You Tube! Jag hittade just en alldeles utmärkt video från 1985 där Tracey Thorn gästar Working Week på deras socialistiska popsamba Vinceremos (We Will Win). Ja, apropå Thorns förmåga att ständigt hålla sig exakt i samtiden som jag just skrev om. Och apropå min pågående faiblesse för brittisk popjazz från 80-talet.

Problemet är att den där skitsajten You Tube inte låter mig publicera den på bloggen efter minst tio försök. Så ni får kolla in den här istället. Men lova att läsa resten av texten först.



Working Week betraktas av många som acid-jazzens skapare. Kärnan bestod av gitarristen Simon Booth och friformsaxofonisten Larry Stabbins. De träffades när Stabbins engagerade som studiomusiker på en inspelning med Simon Booths kortlivade poplatinjazzprojekt Weekend. I mitten av 80-talet, ungefär när filmversionen av Colin McInnes roman Absolute Beginners hade premiär och skapade en stark vurm för den brittiska jazzmodkulturen från slutet av 50-talet, fungerade Working Week som navet och ångloket för den nya mångkulturella jazzscenen i London. Med dörren på glänt stod nyfikna popband som Style Council, Sade och Everything But The Girl och lyssnade. Alla med sofistikerad smak för jazz. Samtliga med ett starkt socialistiskt engagemang.

På Everything But The Girls legendariska debutplatta Eden från 1984 spelade således Simon Booth gitarr och ett par år senare hoppade alltså Tracey Thorn in som vokalissa på den supersnabba och samtidigt långsamt vemodiga Vinceremos, en hyllningslåt till den chilenske trubaduren Victor Jara som hade mördats av den CIA-stödda juntan. Det handlar om ett stycke utmärkt poplatinjazz med en jäkla massa solidaritet och integritet.

Lyssna mer på Working Week.
Lyssna mer på Everything But The Girl.