onsdag, januari 31, 2007

Balearicajazzen!

Just nu sköljer en ny våg av Balearica in över de hippaste delarna av Skandinavien. Göteborgsgruppen The Studios kombination av svävande indiesång och långsamma funkbeats är det hetaste som finns och verkar i rakt nedstigande led från den korsning av pop och dansmusik som uppstod på Ibiza i slutet av 80-talet. De norska producenterna Lindstrom & Prins Thomas långsamma disco hyllas på samma sätt med diverse belästa kopplingar till det avspända och latinska sound som en gång i tiden skapades för att runda av alla svettiga acid house-set på den klassiska spanska partyön.

De allra hippaste och mest teoretiska musikälskarna hittar även balearica i soundet hos den omtalade technoakten Booka Shade och plötsligt är ett begrepp som "chill out" inte fel så länge det används i samma mening som just "Booka Shade" eller "The Studio". Plötsligt fantiserar alla unga musiksnobbar, förlästa på klubbhistoria, om att tända av till den mjuka soluppgången på Ibiza. Kolla in Michael Winterbottoms redan nu klassiska 24 Hour Party People för en förvirrande introduktion till delar av ämnet.



Sett i det här perspektivet blir brittiska Kalima riktigt intressanta. Denna fenomenala, men än så länge halvt bortglömda, jazzensemble är nämligen de enda som vad jag vet har lyckats blanda jazz och balearica. Vilket säger allt om hur fasligt samtida och kreativa de var under sina år på det glada 80-talet. Vilket också är anledningen till att deras tre fullängdsplattor Night Time Shadows, Kalima och Feeling Fine äntligen gavs ut på CD fulla med bonusspår för ett par år sedan.

Kalima tog sitt namn efter en gammal Elvin Jones-låt och reste sig ur spillrorna efter latinbandet Swamp Children i Manchester 1983. Kärnan bestod av sångerskan Ann Quiqley, basisten och saxofonisten Tony Quiqley och gitarristen John Kirkham, och rötterna slingrade sig djupt ned i 60-talsjazzen och latinsk 70-talsfusion. Vid tiden för debutplattan Night Time Shadows 1985 hade de emellertid lyckats hamna mitt i den kreativa korselden kring grupper som New Order och A Certain Ratio som man delade nästan alla sina medlemmar med och alltid skulle kämpa i skuggan bakom. Vassast av dem alla var pianisten Andrew Connell som snart skulle lämna båda parter för att starta Swing Out Sister.

Men att enbart beskriva Kalima som en jazztokig kusin till percussionpunken i A Certain Ratio är att göra det lite för enkelt för sig, samtidigt som det var just kopplingen till Manchesterscenen – till punken och popen – som gjorde deras jazz så annorlunda. Precis som John Luries bohemiska jazzprojekt The Lounge Lizards, som på motsvarande sätt utvecklades ur New Yorks No-Wave-scen i början av 80-talet, låtar Kalima alltid lite stabbigare, kantigare och punkigare än andra jazzfusionband. Dessutom med en förmåga att skala av och renodla arrangemangen kring starka vokala teman. Och har man överseende med Ann Quigleys enstaka klavertramp i falsksångens fällor är det svårt att inte gilla det man hör.



Lagom till sitt andra album hade Kalima börjat kopplas ihop med den gryende Acid Jazz-scenen i London och blev snart ett återkommande inslag vid Gilles Petersons och Patrick Forges söndagsklubb Dingwalls (som jag skrev om här). Vid det här laget hade bandet mejslat ut sitt sound ytterligare och skapade en rytmiskt baserad jazz som helt planenligt förde samman det modala vemodet hos den brittiska 60-talsjazzen och den pulserande regnskogskänslan hos Airto Moreira och Flora Purim. Att en av deras bästa låter fick namnet Rainforest säger det mesta om deras intentioner. När man hör den, med sin ettriga rytmik och hårt hållna tema, är det svårt att inte hävda att Kalima var en av drivkrafterna bakom hela Acid Jazz-scenen. Möjligtvis tillsammans med Working Week – ett annat av 80-talets mångkulturella brittiska jazzband som uppstod i gränslandet mellan popscenen, jazzscenen och klubbscenen.

Kalimas sista och mest framgångsrika album blev Feeling Fine som spelades in i slutet av 1989. Detta var året då Manchesterscenen formligen exploderade och slog en hedonistisk luftbro mellan Ibiza och The Hacienda. Det var nu som Kalima skapade sin "baleariska" jazz. Kopplingen till dansgolvet hade blivit tydligare, groovet tyngre och slagverket smattrade aningen intensivare än tidigare. Men Tony Quiqleys altsaxofon svävade lika vackert och tyngdlöst som det alltid hade gjort, medan John Kirkhams gitarr nu hade lärt sig flytande spanska. Tillsammans glittrade de vackert i soluppgången på Ibizas stränder under denna korta tid i början av 90-talet.

Frågan är om det kan bli mer relevant och intressant, den mörka vintern 2007.

Grundkurs i Kalima:
The Smiling Hour - bonusspår från "Night Time Shadows" (ZShare)

Rainforest - bonusspår från "Kalima!" (ZShare)
Shine från "Feeling Fine" (ZShare)

tisdag, januari 30, 2007

Jag och Söderrocken

Grammisgalan pågår för fullt och jag känner att det är min plikt att kommentera att Esbjörn Svensson Trio för hundrade gången fick en grammis för bästa jazz. Det måste sägas vara beklämmande. Inte för att de inte har sina kvaliteter - visserligen färre och färre och mer och mer antiseptiska - utan för att denna utmärkelse förmodligen kan vara direkt skadlig för den svenska jazzen. Ty en del av meningen med hela galan, i alla fall i de smalare kategorierna, måste väl ändå vara att lyfta fram olika artister till en bredare massa? Esbjörn Svensson Trio cementerar ännu en gång en klichéfylld bild av jazzen som inåtblickande och konserthuspolerad.

Desto roligare att Sonny Rollins får Polarpriset. Egentligen har väl priskollegan Steve Reich betydligt större relevans idag. Men hey, utan Sonny hade vi faktiskt inte haft den "tematiska improvisationen"!

Men det var inte det jag skulle skriva om här. Jag har blivit ombedd av två kollegor att skriva om min relation till gubbrocken. Eller det jag brukar kalla för "Söderrocken". En genre kanske främst representerad av Moneybrother. För att inte nämna hans vedervärdiga sidoprojekt Pengabrorsan. Mina kollegor, precis som stora delar av svenska folket och hela Sonic-redaktionen, är stora beundrare av denna konservativa typ av rockmusik. Själv ogillar jag den från botten av mitt hjärta. Namnet till trots har denna typ av rock inte alls sitt starkaste fäste på Söder i Stockholm, även om dess alfahannar häckar där, utan är i själva verket mest utbredd på den svenska landsbygden. I de yttre släkleden hittar vi sådana tveksamma arter som Ulf Lundell och Lars Winnerbäck och givetvis också Bruce Springsteen vars arvsanlag vid det här laget har urvattnats totalt genom opassande många fortplantningar. (Jag bortser här helt och hållet från The Clash, Otis Redding och David Bowie eftersom det skulle störa min argumentation.)



Men det är inte folkligheten som får mig att ogilla Söderrocken. Det är en fråga om manlig identitet. Dess maskulinitet, närmare bestämt. Och det som får mig att må mest illa är dess skenbara känslosamhet. Ett smutsig gammal resväska fylld av hjärtan i brand, naiv frihetslängtan, tårar som torkar in i skäggstubbet, manlig kommunikationsångest reducerad till enkla poser framför en mikrofon, ihålig självömkan som rinner bort med svetten. Eller för att använda det ord som Moneybrothers Anders Wendin tog till i förra veckans SvD, intervjuad av Weeping Willows egen Magnus Carlson (två av Söderrockens överstepräster på samma sida): "Rebellromantik!" Vilket förstås är det absolut bästa många vet. Sveriges förenade rockkritiker lär till och med ha lämnat en motion till Kulturnämnden om att K-märka Ulf Lundell. Själv ser jag bara ett galleri av patriarkaliska popkulturella poser.

Eller kanske inte. Skon klämmer någonstans. Annars skulle jag inte skriva den här texten. Den senaste tiden har jag sträcklyssnat på Jarvis Cockers fina plattan Jarvis från slutet av förra året. I och för sig är hans manlighet tusen gånger mer komplex, androgyn och litteraturprofessoraktig än söderrockarens primitiva poser när han står och hänger i Kvarnens bar. Men i grund och botten handlar det ändå om samma typ av manlighet. Självsäker och bredbent bakom decennier av rockmyter. Jarvis Cocker spelade på Berns igår och jag sörjer att jag inte kunde gå. Jag hatar att älska honom.




Och precis lika mycket hatar jag att älska de delar av Bruce Springsteen - Born To Run till exempel - som förändrade mitt liv när jag var femton. Jag tog fram just den plattan ur skivhyllan i helgen, men innan jag ens hann sätta på den skymtade jag Moneybrothers skugga bakom mig, redo att ta sats. Han har stulit min ungdom, den skurken! Samtidigt är det den raka motsatsen som jag just nu hittar hos den 43-årige Jarvis Cocker. Musik som man kan vara vuxen till. Utan att för den skull ha stannat upp och blivit konservativ. Utan att det handlar om nostalgi och gubbrock. Det är verkligen ironiskt att det är bland Jarvis alla rockriff som jag hittar den känslan just nu.

onsdag, januari 24, 2007

Ajabu på dig!

Mer musik. I Malmö, i kretsen kring Miriam Aida och Fredrik Kronkvist, finns det lilla skivbolaget Ajabu! som har vigt sin själ åt att sudda ut gränserna mellan den klassiska jazzen, bossan och funken och dess diverse elektroniska kusiner. Vågar man jag kalla det nujazz? Okej då.

På senaste samlingsplattan Jazzcollectivo 2 samsas Miriam Aidas solskensbossa, Yttling Jazz paralyserande utflykter i jazzens mest morbida universum, Nicola Contes remix av The Five Corners Quintet, Jens Lodéns jazztronica och en hel del annan halvelektronisk, stilbesatt, 60-talsrotad halvjazz från de senaste åren. Det är till och med lite halvrockigt på sina håll. Kort sagt en ohelig blandning av sydeuropeisk elegans och mörk nordisk melankoli. Det är en skiva som spretar så mycket att den till slut känns sammanhållen av den enkla devisen att inte fundera för mycket. Så länge det svänger.



Den viktigaste anledningen att bry sig om Ajabu! är emellertid Sofi Hellborg. Hon är Sveriges kvinnliga svar på Femi Kuti. Jo, det är sant. Och det låter riktigt bra. Efter många år i Paris är hon djupt skolad i den klassiska afrofunken. Så djupt att hon fått Fela Kutis gamla afrobeat-batterist Tony Allen att gästa på sin nya platta. Det svänger givetvis vidunderligt bra. Men det som fascinerar mest är att höra Sofis väna och lite tafatta sång ovanpå den outtröttligt spänstiga afrogrooven. Sällan kolliderar vitt och svart till en så fin musikalisk gråskala. Tanken går inte helt osökt till Sebastien Telliers monumentala La Ritournelle med samme Tony Allen bakom trummorna. Samma känsla. Samma upprymda vemod.

Ajabu på dig!

Här är vad jag lyssnar på annars, även det en ohelig blandning:

His Majesty 8.05 Raphael Sebbag Featuring Telmary "From El Fantasma De La Libertad"
Ballada para Mi Muerte 4.19 Astor Piazzolla "Astor Piazzolla Unmixed"
Elephantasy 5.20 Don Cherry "Complete Communion"
Blue Night In Africa (Crossing The Land) 7.48 Paolo Fedreghini And Marco Bianchi "Several Additional Waves"
More Than This 4.09 Roxy Music "Avalon"
Kiss And Tell 3.58 Bryan Ferry "Bete Noire"
Essa 6.14 Stoner, Forss, Borg "The Lektor Tapes"
With Every Heartbeat (Punks Jump Up Remix) 5.58 Kleerup "With Every Heartbeat"
Rej (Pastaboys Club Mix) 7.44 Ame "Rej"
The End Of A Love Affair 3.37 Stina Nordenstam "The World Is Saved"
It Never Entered My Mind 3.59 Mark Murphy "Once To Every Heart"
The Dark Knight 12.49 Branford Marsalis "Crazy People Music"
Again 4.24 John Legend "Once Again"
Maxine 4.39 John Legend "Once Again"
Kiss My Love Goodbye 3.22 Bettye Swann "Feber: Northern & Modern Soul"
I'll Be Loving You 2.18 Soul Brothers "Feber: Northern & Modern Soul"
Tin Man 3.45 John Edwards "Feber: Northern & Modern Soul"
Crystal Blue Persuasion 3.29 The Kelly Brothers "Feber: Northern & Modern Soul"
See My Brother, He's Jumping Out (Let's Go Swimming) 7.54 Arthur Russell "Springfield"
Talking With Myself (Deep Dream Mix) 8.08 Electribe 101 "Mastercuts Balearic"
Greeting To Saud 4.07 Pharoah Sanders "Elevation"
El Fantasma De La Libertad 5.54 Raphael Sebbag Featuring Telmary "From El Fantasma De La Libertad"
Descarga Con Bajo 3.18 Ocho "Ocho II"
The Gathering 5.29 Jason Lindner "AB Aeterno"
Tu, Mi Delirio 5.10 Claudia Acuna "Luna"
Theme Of Solitary Notes (Hopping Notes) 6.15 Paolo Fedreghini And Marco Bianchi "Several Additional Waves"
Fireworks 4.43 Meat Boys "Myspace Download"
Kanske Aldrig 3.34 Oskar Schönning "Oskar Schönning"
Desire As 5.20 Prefab Sprout "Steve McQueen"
Sleeping Rough 3.35 Paddy McAloon "I Trawl the Megahertz"
I'm 49 3.48 Paddy McAloon "I Trawl the Megahertz"
A Jump Ahead 6.35 Herbie Hancock "Inventions And Dimensions"

torsdag, januari 18, 2007

Gudfadern

Dags att citera sig själv igen:

"Lydmar Hotel, Stockholm. Längst inne i restaurangen sitter tre män och diskuterar livligt. På det runda bordet står espressokoppar, mineralvatten, ölglas och överfyllda askkoppar.

Den ene har en liten bandspelare med sig. Den andre sitter mest och skriver i en liten anteckningsbok med en cigarett i munnen - bara för att då och då titta upp och säga någonting, målmedvetet framåtlutad mot mikrofonen. Det märks att han lyssnar intensivt. Den tredje är sällskapets glödande mittpunkt – han pratar snabbt och mycket, med stark fransk brytning, gestikulerar, slösar med sin utstrålning, kedjeröker och dricker dubbel espresso. Dessutom har han likadana glasögon som saxofonisten Charles Lloyd på plattan ”Of Course, Of Course” från 1965.

Han heter Raphael Sebbag, född i Marocko, uppväxt i Paris, före detta fotomodell och tv-reporter, numera bostatt i Tokyo, expert på brasiliansk och latinamerikansk musik och en av medlemmarna i japanska dj-kollektivet och jazzprojektet United Future Organization, sedan drygt tio år tillbaka pionjärer och enormt betydelsefulla kreatörer på den internationella klubbjazzscenen.

Mannen med anteckningsboken heter Tadashi Yabe, jazzälskare av ofattbara mått, konnässör av beatpoesi, en knivskarp iakttagare, tystlåten, estetisk ut i fingertopparna och andra halvan av United Future Organization.

Okej, jag vet att jag tangerar vissa klichéer när jag beskriver mina bordskamrater. Sebbag som den världsvane europén, full av kontinental charm och utlevelse. Yabe som den ödmjuke japanen, försynt och snillrik. Kanske bättre att sätta fingret på vad de har gemensamt: en smått oöverträffad förmåga att hitta guldkorn bland all världens musik och sedan skapa något helt nytt utifrån dem – ett stycke kalejdoskopisk, internationell beatjazz av högsta klass.

De är vansinnigt stilsäkra. På alla plan.
"



Detta blev ännu en av mina distanslösa artiklar för La Musik. Ännu en jag-tar-i-så-jag-nästan-spricker-eftersom-jag-älskar-den-här-artisten-text. I fallet United Future Organization kan jag inte säga annat än att deras jazzklassiker Loud Minority förändrade mitt liv i en taxi 1993. Och där vid bordet avslöjade Tadashi Yabe att det var Lee Morgans trumpet från en gammal version av A Night In Tunisia som de hade samplat så vackert. Jag vet inte hur många gånger jag försökt gissa samplingarna bakom deras låtar. Eller rättare sagt: jag vet inte hur mycket musik - jazz, salsa, bossa, hiphip, house, soul och tango - jag har upptäckt tack vare dem.

Nu finns inte United Future Organization som aktiv konstellation längre. Men den som läste min årsbästalista hittade varsin platta från Raphael Sebbag och Tadashi Yabe som inte på något sätt verkar kunna sluta sprida sin favoritmusik. Eller så behöver de bara tjäna lite snabba pengar. Sebbag släppte i vilket fall den utomordentliga From El Fantastma De La Libertad i höstas, en sedvanligt erotisk affär med den afrokubanska musikens mest sensuella teman. "Besos, mas besos" viskar den kvinnliga kubanska rapparen Telmary Diaz över en certifierad Sebbag-produktion sprungen ur Latinamerikas samlade sängkammare. Tanken går, på ett fint sätt, rakt tillbaka till U.F.O:s 16 år gamla version av Van Morrisons Moondance. Tiden verkar ha stannat i Sebbags lounge, men vi är många som gärna slår oss ned bredvid honom när han bjuder på så här goda drinkar.

Klicka på jukebox och lyssna.



Fattigt nog finns det bara tre nya låtar på From El Fantastma De La Libertad, men i gengäld kommer de i många rika versioner och remixar. Jag kan heller inte klaga eftersom jag alldeles gratis fick med en inofficiell CD med ett salsa-dj-set av Sebbag, "Dreams of Andalucia", när jag beställde skivan från Jet Set Records i Kyoto.

Dessutom har Raphael Sebbag just släppt två samlingsplattor med de patetiska namnen Beyond Borders vol 1 och 2. På omslagen gör han sitt bästa för att se ut som Ray Baretto 1967. Sånt gillar man. På insidan hittar man sedan en djupt kunnig och fingertoppskänslig blandning av samtida "latin" från Avishai Cohen, Bobby Matos och Eddie Palimieri och ett fåtal mer elektroniska spår från Ron Trent och Nitin Sawhney. Det är fortfarande, 15 år senare, inte många som får ihop den mixen. Sånt gillar man ännu mer.

måndag, januari 15, 2007

Romantik och musik vecka 3

Kom just hem ifrån en romantisk helg i Köpenhamn. Skymning i Nyhavn som här nedanför, rea, designprylar, inte en sekunds jazz, superb sushi, starköl till lunch och förlovning.



Apropå romantik hann jag även se fjolårets stora kärlekskomedi The Holiday igår. Cameron Diaz och Kate Winslet har otur i kärlek på sina respektive håll och vis. Via den fantastiska uppfinningen Internet byter de liv med varandra över julen och finner lyckan i Jude Law respektive Jack Black. Ja, Jack Black är i sig faktiskt det mest originella med den här filmen. Missförstå mig rätt, den har sina poänger. Även för en snobb som jag. Men det är nästan tragiskt att se hur schematiskt de olika kärleksparen ställs upp brevid varandra. Cameron Diaz och Jude Law är utstuderat bildsköna - ofta långt förbi gränsen till det parodiska. Hon bländar honom ofrivilligt med sina tänder och han är osannolikt brunbränd där han står i den vinterkalla Charles Dickens-aktiga "cottage" som Diaz lånar av Winslet utanför London. Klipp till sängkammaren. Vi får snabbt lära oss att drivkraften i deras relation är sex, sex, sex. Eftersom de är så snygga såklart. Det ska ånga om dem är det tänkt, men gör det sällan.

Klipp till Los Angeles. Kate Winslets finkänsliga journalist är fortfarande storögt fascinerad av Hollywood-lyxen i Diaz vräkiga villa. Lite lagom tafatt är hon, vilket är perfekt för att förstärka hennes pryda drag. Snart blir hon också bekant med en 90-årig manusförfattare, på alla sätt underhållande i Eli Wallachs tolkning och med massor av flörtar med Hollywoods guldålder. Men kom igen, det hamras in att hon är så genuin och rekorderlig att trovärdigheten i kärlekshistorien med hennes svinaktiga ex-pojkvän obarmhärtigt rasar samman. Den undersköna Kate Vinslett dräneras effektivt på all sin sexualitet. Och jag misstänker att det har med Jack Black att göra. Jag menar, kan man tänka sig en sexaffär med Jack Black i en Hollywoodfilm? Där verkar gränsen gå. Vid magen. Vid längden. Vid den halvt vildvuxna frisyren. Vid underbettet. Vid, för att skriva er på näsan, den icke-stereotypa manliga skönheten.



Som om någon skulle betvivla saken är Jack Black alltså inte snygg enligt Hollywoods uppfattning. Men i gengäld har han en generös personlighet som ofta överdoseras. Därmed kvalar han in till att spela i en kärleksfilm som The Holiday, även om han nu bitvis blir en nedslående illustration av kompensationstänkandet och tvingas slösa med sin charm. Men charm är också Jude Laws patenterade "brittiska" attribut. Och hur var det egentligen med Jack Blacks "snygga" Hollywood-flickvän i filmen? Nja, hon avfärdas ganska snabbt som en svekfull slampa vilket faktiskt bekräftar hans icke-skönhet. Stackars Jack Black, varför får också inte han inte komma till? En mängd osynliga koder tvingar Winslets och Blacks relation till den osannolika kyskhetsgränsen och befäster den krampaktiga idén om att det bara är snygga människor som har riktigt bra sex. Vilket också hänger ihop med idén om sex som prestation (jfr det "glada" sexet i John Cameron Mitchells Shortbus).

Gränsen verkar alltså gå vid Jack Black. Än så länge i alla fall. För just nu, dagen efter The Holiday, bekräftar en kollega att diskussionen om Jack Blacks sex-appeal splittrar tjejgänget. Det finns alltså hopp. Yihooo, Jack Black!

Här kommer så veckans lista så att ni vet vad jag lyssnar på.

Besos 6.23 Raphael Sebbag Featuring Telmary "From El Fantasma De La Libertad"
Overture 3.21 Jason Lindner "AB Aeterno"
Yesterday You and I 3.19 Claudia Acuna "Luna"
Now That's What I Call Indulgence 5.21 Embassy (done by The Touch Alliance)
Mimosa 8.40 Herbie Hancock "Inventions And Dimensions"
Josephine (La Version Francaise) 5.38 Chris Rea "Mastercuts Balearic"
And Now 6.12 Don Cherry "Complete Communion"
Calambre 2.44 Astor Piazzolla Astor "Piazzolla Unmixed"
Santa María [Del Buen Ayre][Pepe Bradock Wider Remix] 6.17 Gotan Project "Inspiración Espiración"
Oye Mi Son Cha Cha Cha 3.30 Ocho "Ocho II"
What Are You Doing For The Rest Of Your Life? 7.11 Ocho "Ocho II"
Sueno Latino (The Paradise Version) 10.34 Sueno Latino "Mastercuts Balearic"
Springfield (Detail) 1.13 Arthur Russell "Springfield"
My Love (Cousin Cole's Contemporary Refix) 7.20 Justin Timberlake "My Love - Single (Featuring T.I.)"
P.D.A. (We Just Don't Care) 4.51 John Legend "Once Again"
Slow Dance 4.53 John Legend "Once Again"
Spartacus 8.36 Branford Marsalis "Crazy People Music"
Reason To Survive 3.51 Rance Allen "Feber: Northern & Modern Soul"
Mon Belle-Amour 3.42 Ann Peebles "Feber: Northern & Modern Soul"
Once To Every Heart 8.41 Mark Murphy "Once To Every Heart"
The World Is Saved 2.53 Stina Nordenstam "The World Is Saved"
Smokescreen 5.12 The Mighty Quark "Good People"
Die Liehaber Der Rosa Klebb 5.20 Stoner, Forss, Borg "The Lektor Tapes"
Whew 9.34 Elvin Jones "Poly-Currents"
Dorant 6.12 Mikkel Metal "Kompakt Total 6"
Cream 5.56 JÜRGUN PAAPE "Kompakt Total 6"
With Every Heartbeat 4.07 Robyn "The Rakamonie EP"
This ones for you (Remix) 3.59 Robyn "Robyn"
Längre Hem 4.49 Oskar Schönning "Oskar Schönning"
Loss Adjuster (Excerpt, Pt. 1) 0.27 Jarvis Cocker "Jarvis"
Don't let him waste your time 4.09 Jarvis Cocker "Jarvis"
Tonite 3.52 Jarvis Cocker "Jarvis"
We Were Poor... 4.49 Paddy McAloon "I Trawl the Megahertz"

tisdag, januari 09, 2007

Han heter Jason Lindner

Tillbaka till jazzen. Tillbaka till Jason Lindner för att vara mer specifik. Han är, för att gå rakt på sak, en alldeles fantastisk pianist. Min favorit just nu. Han är också så mycket "New York som man bara kan vara som ung jazzpianist idag" som jag försökte uttrycka det en gång i tiden. Han har bluesen, striden, hardbopen, hiphopen, funken, housen, soulen, salsan och descargan i sina fingrar. Storstadens nerviga rytmik. New Yorks kompletta musikaliska multi-kulturalism kanaliserad genom jazzens breda tradition. Precis så låtar han.

Men inte enbart, han har en flödande vemodig känsla som han ofta inte kan lägga band på. Samtidigt som han gärna skalar av och repeterar sina rytmiska figurer till det maximala. Just det, han kommer ju från hiphopen och housen. Eller från de allra bästa salsapianisterna för att göra en annan koppling. Fast alltid med "blå" toner - som Charlie Palmieri korsad med Keith Jarrett ungefär. Vilket förmodligen är anledningen till att chilenska New York-jazzsångerskan Claudia Acuña snabbt la beslag på honom.



Den senaste tiden har jag hårdpluggat Jason Linders senaste platta Ab Aeternosom släpptes på spanska Fresh Sound World Jazz i slutet av förra året. Den är, för att gå rakt på sak, enastående. Och framför allt eftersom den visar upp en nya sida av Jason Lindner: hans dragning till musiken från mellanöstern, dess melankoli och svärmiska strikthet, en musiktradition han sugits in i genom sina israeliska basistvänner Omer Avitel (med på Ad Aeterno) och Avishai Cohen.

Lyssna lite här på Fresh Sounds site. Som du hör är Ad Aeterno en överraskande fyllig trioplatta med piano, bas och mängder av slagverk. Omedelbar och hemlighetsfull på samma gång. "World Jazz" är faktiskt en ganska bra beskrivning i brist på annat. Fast med helt andra geografiska koordinater än Kenny Garretts Beyond the Wall.Hey, Jason plockar till och med upp en melodica på sina ställen och korsar omedvetet Augustus Pablo med Horace Silver!

Jag upp Jason Lindner i Brooklyn i oktober 2004 för La Musik räkning. Totalt begeistrad av den då nysläppta Live/ UK (Sunnyside). Tack för förtroendet, Erik! Här kommer hela artikeln igen.

Jason Lindner

Platsen var Smalls, en liten bohemisk jazzklubb i Greenwich Village, New York. Här hade Jason Lindner etablerat sig som ung huspianist vid mitten av 90-talet. Inträdet var mer än överkomligt och stället hade börjat dra till sig en livfull krets av unga, dedikerade jazzmusiker och en blygsamt ökande publik.

- På den tiden, det här var 1995, hade alla andra jazzklubbar storbandskvällar på måndagar. Så jag föreslog för ägaren att även Smalls borde ha ett storband, och han gav mig jobbet på stående fot, berättar Jason Lindner, idag en av de mest spännande unga amerikanska jazzpianisterna, på mobilen från New York.

Tre månader senare hade Jason Lindner skrivit sina livs första storbandsarrangemang och satt ihop ett oortodoxt 12-mannaband med sina kompisar. Tre år senare, 1998, släppte Impulse! samlingsplattan ”Jazz Underground: Live At Smalls” som dokumenterade den råkreativa, oberoende och lyckligt svängande jazzscen som då hade vuxit sig stark kring Smalls. Här fanns artister som basisten Omer Avital, tenoristen Charles Owens och inte minst ett dundrande Jason Lindner Big Band.



Det låter nästan som en modern myt. Ryktet om storbandet hade spridit sig över hela New York redan från första spelningen och Jason började regelmässigt sälja ut måndagskvällarna på Smalls. Det här var någonting nytt - hårda, beat-baserade arrangemang med näring ur hardbopens skitigaste 60-tal och latinfunkens djupaste 70-tal, av en ung lyrisk pianist med en svåröverträffad rytmkänsla.

- Det tog tid och en hel del experimenterande att hitta fram till det soundet. I och för sig hade jag nog alltid känt en visst intresse för storbandsformen, jag spelade med en del större orkestrar redan på high school, men när jag började komponera och arrangera skrev jag bara för kanske tre blåsare på sin höjd. Fast jag kände hela tiden att jag ville ha fler - jag gillar ”the stomp” (skratt).

År 2000 släpptes ”Premonition”, storbandets hittills enda studioplatta, på Chick Coreas lilla Stretch-etikett. Skivan skrevs upp och hypen av Jason Lindner fortsatte. Men i jazzens värld är det vansinnigt dyrt att turnera med 12 personer. Särskilt om du ska åka utomlands. Så Jason monterade ned storbandet till en liten kvartett med Jimmy Greene på sax, Omer Avital på bas och Marlon Browden på trummor och åkte över till London. De gigade på Pizza Express och BBC passade på att spela in.

Sen så, ja, hände inte så mycket. Inte mer än att storbandet fortsatte att spela för fullsatta hus i New York varje måndagskväll och gör det än idag, numera dock på närbelägna Fat Cat Billiards. Men i jazzens värld är det inte någon som direkt kastar skivkontrakt omkring sig. Inte i trassliga USA. Så Jason hamnade i Spanien för nästa platta, den fina ”1,2,3, ETC” som spelades in med två unga spanjorer och släpptes på stilsäkra Fresh Sound för drygt två år sedan. Men så nu – som en sorts försenad välsignelse – dyker den där gamla London-inspelningen plötsligt upp och släpps på bred front i form av plattan ”Live/UK” på amerikanska Sunnyside. Och den är helt och hållet magnifik.

- Eftersom jag inte hade släppt någonting på ganska länge, och eftersom jag gillade just den inspelningen väldigt mycket, så passade det bra att ge ut den på cd - nu när jag fick chansen. Jag har ju inget fast kontrakt just nu, så man får passa på. Idag varken kan eller vill ju de stora bolagen ta några större risker när det gäller jazz. Försäljningskraven är så höga att om jag skulle skriva på för ett större bolag så skulle de förvänta sig att jag skulle sälja som Norah Jones och Diana Krall! Skämt åsido, problemet är att skivbolagen inte längre vågar satsa på att utveckla nya artister.



På sätt och vis är det beklämmande att Jason Lindner, en av de skönaste och mest relevanta amerikanska jazzmusikerna idag, inte har något stabilt skivkontrakt. Men låt oss istället glädjas över att en platta som ”Live/UK” trots allt är släppt. För här får verkligen pianisten Lindner träda fram, han som ibland försvinner bakom arrangören och kompositören Lindner i storbandet. Och det är smått fantastiskt hur originell han är, hur han behärskar enkelhetens och renodlingens magi när bygger upp sitt spel kring avlånga, utkristalliserade rytmiska figurer som upprepas med tung kontroll och ett stenhårt melodiskt grepp. På ”Live/UK” blir det väldigt tydligt att han är bandets rytmiska hjärna, en position som långt ifrån alla pianister kan eller ens vill ta. Men så formades han också tidigt av New Yorks pumpande latinmusik, av salsan och den vilda descargan.

- Jag kom in på den latinska och afrokubanska musiken när jag började lyssna på de plattor som Dizzy Gillespies gjorde med olika kubanska musiker. Sen så fortsatte jag med att upptäcka Eddie Palmieris och Charlie Palmieris band, och man kunde snart se hur influenserna hade gått. När jag så till slut fick möjlighet att börja spela latinsk musik själv, det finns gott om jobb för sådana band här i New York, så märkte jag att det ”latinska” sättet att spela piano har många likheter med tidig ragtime vad gäller hur rytmiken används. Och vid den tiden höll jag på att studera de stora ragtimepianisterna som Scott Joplin och James P. Johnson så jag kom in den vägen.

Kanske kan man säga att Jason Lindner är så mycket ”New York” som man bara kan vara som ung jazzpianist idag. Han har, mer eller mindre omedvetet, gjort stadens assimilerande atmosfär till sitt eget musikaliska förhållningssätt. Han har ivrigt sugit i sig de puertoricanska influenserna, han har grävt sig in i jazzens historia ända ned till 10-talets Harlem och han har nyfiket lyssnat på allt som har hänt inom hiphopen, housen och den elektroniska musiken de senaste 20 åren.

- Jag gillar många olika sorters musik, och i slutändan visar de sig ofta ha i stort sett samma rötter. Hiphop och rap är ju en fortsättning på jazzen, de arbetar efter samma traditionslinje kan säga. De har samma rytmiska ursprung, rötterna går tillbaka till den afrikanska musiken, och improvisationen går igen - du kan ”rhyma” som rappare, och du kan ”rhyma” på pianot. Personligen tror jag att det handlar om att det finns en särskild ”rörelse” i den här musiken, något som tilltalar mig som jazzmusiker – en rörelse som kan handla om dans, om trans eller bara om att kunna göra en mental resa i musiken.



För två år sedan gästade Jason Lindner jazzfestivalen i Stockholm som pianist åt chilenskamerikanska jazzsångerskan Claudia Acuña, som han dessutom har hunnit göra tre album tillsammans med. Han minns fortfarande hur han vandrade runt som en vilsen och rastlös nattuggla i den ljusa Stockholmsnatten. När jag hakar på hans förtjusning och berättar om hur Stockholms jazzscen och den unga svenska jazzen i allmänhet ser ut idag konstaterar han direkt att den verkar ha en hel del gemensamt med scenen i New York: allt färre ställen att spela på och samtidigt en allt mer kreativ och gränsöverskridande musik.

- Men det är stor skillnad på ”jazzklubbarna” och ”jazzscenen” här i New York. Vad gäller de traditionella klubbarna finns liksom ingen energi längre kvar, men vad gäller scenen och musikerna på den – det är otroligt! Varje kväll är det minst fyra-fem grejer som händer och en massa intressanta band att kolla in. De gamla rävarna åker fortfarande runt och spelar, typ Hank Jones och Sonny Rollins, och bland de yngre musikerna märks en fantastisk blandning och kreativitet. Inte bara så att dj:s och jazzmusiker har börjat samarbeta utan också genom att nya elektroniska instrument och även gamla ”vintage”-keyboards nu börjar dyka upp i fler och fler jazzgrupper.

- Jag har faktiskt själv ett elektroniskt band som heter The JL Electric där jag lirar en massa olika keyboards och där trumpetaren och saxofonisten har pluggat in sina horn. I och för sig har jag kanske inte kommit hela vägen in i datorprogrammeringarnas möjligheter ännu, och möjligheten att kunna arbeta med datorer i realtid på scen, men jag är på väg. Det beror nog främst på att jag inte har hunnit skaffa all utrustning (skratt).

Jason avslutar med att berätta att han redan har bokat in en inspelning med det elektroniska bandet, förmodligen i början av nästa år. Dessförinnan väntar en ny och efterlängtad inspelning med storbandet och planen är också att kunna spela in med en trio. Oklar distribution och en skivbransch i allmän kris ska inte få hindra honom. Inte den här gången.


Av Tobias Brandt

måndag, januari 08, 2007

Musik vecka 2

Känns som att 2007 kan bli ett riktigt bra år. Jag ska gifta mig! Men det kan bli riktigt bra av andra anledningar också.

Här kommer listan med vad jag lyssnar på just nu. Kolla in Branford Marsalis version av Bill Cosbys och Quincy Jones funkiga The Ballad of Chet Kincaid från 1990. Den är jazzporr av finaste sort. Jag upptäckte den skivan alldeles nyligen och den är ju magisk! Ungefär lika magisk som Complete Communion– Don Cherrys Blue Note-frifräsare från 1965 med Gato Barbieri på sax. Även den nära mitt hjärta just nu.

Annars vill jag än en gång slå ett slag för Arthur Russells Springfield som även fanns med på min årsbästalista. Här och där fanns också den fantasiska – jag menar fantastisk minst fyra gånger om – remixen av Every Hearbeat med Robyn. Den hittade jag på Discobelle. Sök på "Robyn". Här är en annan bra MP3-blogg, Polloxniner. Förresten, är det någon som vet om man vågar dela filer?

Och slutligen: Salem Al Fakir. Är killen ett geni eller?

The Ballad of Chet Kincaid 5.41 Branford Marsalis "Crazy People Music"
With Every Heartbeat (Meat Boys Remix) 4.32 Kleerup feat. Robyn
Springfield (DFA Remix) 7.55 Arthur Russell "Springfield"
You Are A Star (Shining Star) 7.35 Paolo Fedreghini And Marco Bianchi "Several Additional Waves"
Film 4.28 Oskar Schönning "Oskar Schönning"
Psalm 3.04 Oskar Schönning "Oskar Schönning"
Brazil 7.26 Antônio Carlos Jobim "Stone Flower"
Esta Tarde Vi Llover 5.52 Claudia Acuna "Luna"
Tríptico [Peter Kruder Trip De Luxe] 10.09 Gotan Project "Inspiración Espiración"
Resurreccion del Angel 6.35 Astor Piazzolla "Astor Piazzolla Unmixed"
Complete Communion 6.56 Don Cherry "Complete Communion"
Butterfly 4.23 Stina Nordenstam "The World Is Saved"
Camera Dio 6.14 Stoner, Forss, Borg "The Lektor Tapes"
Like A Pen 6.12 The Knife "Silent Shout"
Pure Vernunft Darf Niemals Siegen / Superpitcher - Wassermann Single Mix 3.56 Tocotronic "Kompakt Total 6"
The Difference It Makes 7.02 The Mfa "Kompakt Total 6"
You're Under Arrest 4.13 Serge Gainsbourg "De Serge Gainsbourg À Gainsbarre"
Aux Enfants De La Chance 4.07 Serge Gainsbourg "De Serge Gainsbourg À Gainsbarre"
Bein' Green 4.59 Mark Murphy "Once To Every Heart"
Fast [Live] 4.16 Eje Thelin "Eje Thelin 1966 with Barney Wilen"
Fall From Grace 3.38 Paddy McAloon "I Trawl the Megahertz"
Good Song 4.15 Salem Al Fakir "Good Song EP"
Dream Girl 4.21 Salem Al Fakir "CD Pool Street August 2006"
Each Day Gets Better 4.01 John Legend "Once Again"
Mr. Jones 7.38 Elvin Jones "Poly-Currents"
Sundays Child 4.45 Bacuzzi "Good People"
Promise You 6.14 Påve "Good People"
Where They At 3.15 T.I. "In Da Streetz"
My Love (Diplo Remix) 4.22 Justin Timberlake "My Love - Single (Featuring T.I.)"
Jack Rabbit 6.00 Herbie Hancock "Inventions And Dimensions"
Theme From "Last Tango In Paris" 3.24 Ocho "Ocho II"
Esprit De Corps 4.51 Paddy McAloon "I Trawl the Megahertz"

fredag, januari 05, 2007

Och filmåret?

Jag har länge haft tanken på att försöka sammanfatta filmåret 2006 hängande över mig. Men faktum är att förra året såg jag mindre film än tidigare. Det var för stressigt helt enkelt. Ändå försöker jag leva på gamla meriter. På nyårsårsafton avbröts jag till exempel mitt i en analys av John Hughes gamla Molly Ringwald-klassiker Sixteen Candles av att min sambo påpekade att jag faktiskt bara såg slutet på filmen. Varpå jag smått leende försökte slingra mig ur det hela med ett självironiskt, "Jaja, men med en magisterexamen i filmvetenskap borde jag väl ändå få uttala mig...".

Hur som helst, i år har jag nästan bara sett engelskspråkiga filmer. Det stora undantaget var Jacques Audiards underbara Mitt hjärtas förlorande slag som berörde mig väldigt mycket. (Här till exempel.) Kanske är det den skitigaste skildringen av konstens sköna krafter jag någonsin sett. Och så Farväl Falkenberg förstås, som jag också skrev lite om.

Annars minns jag...



...Marie Antoinette som bortom den uppblossade debatten om vilka friheter man kan ta sig i en historisk skildring - jag tycker själv att Sofia Coppola var uppriktigt innovativ när hon skalade bort mängder av historiska fakta för att kunna komma åt Maries obekväma skörhet - faktiskt fortfarande ligger kvar genom sin högst konkreta sinnlighet. Som när Marie, lagom till soluppgången på sin 18-årsdag, sprättar sista champangeflaskan tillsammans med sina kompisar ute i slottsparken. Hur kändes inte det?

...den mörka serietidningsfuturismen i V för Vendetta. Inte sedan Tim Burtons första Batmanfilm har man väl sett en lika lyckad överföring av serievärldens stiliserade stämningar till filmduken. Att den även var samtidsrelevant och ilsket systemskritisk gjorde inte saken sämre.

...att jag tyckte att Måns Mårlinds och Björn Steins Storm var bra "för att vara svensk" när den i själva verket var så mycket mer. Inte alls någon tramsig science-fiction-gamer-action, bara bitvis, utan ett gammalt hederligt traumadrama. Riktigt vasst iscensatt dessutom.



...Richard Linklater som jag bara gillar mer och mer. Under åren har han obekymrat rört sig från experimentell indiefilm i Slacker till lyteskomik i The School Of Rock till kärleksdrama i Bara en dag. Alltid lika lyckat. Och nu har han just gjort film av Eric Schlossers Fast Food Nation. Men det var filmatiseringen av Philip K. Dicks drogparanoida dystopi A Scanner Darkly som jag kommer att minnas som en av årets hårdaste höjdare, särskilt som den helt motiverat placerade Keanu Reeves, Winona Ryder och Woody Harrelson bakom en hallucinatorisk rhotoshop-animerad yta. Jag somnade visserligen mitt i, enormt jetlaggad, men ändå. Okej att den kanske var lite väl pratig på sina ställen.

...Aaron Eckhart som den sylvasse agitatorn Nick Naylor, tillika styvnackad talesman för den amerikanska tobaksindustrin i Jason Reitmans Thank You For Smoking. Det var en oväntat intelligent film som nästan lika retoriskt skickligt som de personer den skildrar lyckades ta sig förbi de mest sentimentala och moraliserande fallgroparna. Nästan, som sagt.

...årets metafilm i form av den superintelligenta Tristram Shandy av den superintelligente Michael Winterbottom. Eftersom jag envist håller fast vid att Fellinis 8 1/2 är den bästa film som någonsin gjorts är jag extra svag för filmer som handlar om just filminspelningar. Här handlar det om filmatiseringen av en "omfilmatiseringsbar" 1700-talsroman av Laurence Sterne. En sorts proto-postmodernistisk klassiker som förlorar sig i så många utvikningar att själva berättelsen aldrig kommer igång. Filmen lyckas genom att göra precis samma sak.



...George Clooney som lufsade runt som en annan plumsig skägglurk i Stephen Gaghans Syriana och inkarnerade hela den kritiska analysen av maktespelet kring oljan i formen av en man som hela sitt liv har utnyttjats av det system han så troget tjänat. Men framför allt var det esteten och jazzälskaren Clooney som regisserade Good Night And Good Luck, årets mest avskalade och samtidigt mest nyansrika film. Och då menar jag verkligen att det knivskarpa svartvita fotografiet fungerar som en tematisk ritning för hela berättelsen om de sammanbitna nyhetsjournalisterna i början av McCarthy-eran.

...The Squid And The Whale av Wes Andersons manuskompanjon Noah Baumbach som fick hela indiefilmsetablissemanget att gå i spinn. Den var ju så lysande. Jag har ingen som helst erfarenhet av skilsmässor eller självupptagna akademikerföräldrar - vilket andra recensenter försökt kokettera med - men det behövs förstås inte när det handlar om självbiografisk ärlighet och en regissör med extrem lyhördhet och tonträff. Som extra bonus gjorde Jeff Daniels buskiga skägg en alldeles egen succé.

...när Jake Gyllenhalls Jack Twist gråtande kramar Ennis Del Mars gamla urblekta skjorta där den ensam hänger kvar i pojkrummets garderob. I Brokeback Mountain alltså. Ang Lee kallade jag en gång för "filmvärldens Miles Davis" i ett försök att förklara hur han, precis som Richard Linklater faktiskt, lyckas röra sig mellan vitt skilda genrer med samma personliga närvaro. (Han har ju gjort till synes väsenskilda filmer som Mat, dryck, man, kvinna och The Hulk.) Men Brokeback Mountain var fantastisk av en i grunden väldigt enkel anledning: den vågade vara en klassisk kärlekshistoria om homosexuell passion. Lägg till Ang Lees alltid så fina förmåga att visualisera känslor och det blev riktigt stort.



Resten då, Tobias? Har du sett Borat? Nej, inte än, men jag tror den är lysande. Samma sak med Grizzly Man, United 93? Ja, absolut. The Science of Sleep då? Måste vara fantastisk. John Cameron Mitchells Shortbus? Ska se den så snart jag hinner, ser verkligen fram emot det. Spielbergs München då, dög inte den? Hmmm... snygg, men fasligt segt berättad. Djävulen bär Prada? Elegant och smårolig, men i grunden skit. Miami Vice? Riktigt dyr skit. Jarhead? Ökentorr skit.

Okej, Pedro Almodovars Att återvända då? Intresserade mig faktiskt inte detta år. Babel av Alejandro Gonzales Iñarritu? Som vanligt imponerande, men lämnade inte några spår direkt. Och Capote? Lite grann samma sak där, lysande genomförd, fantastisk skådespel, men tyvärr ganska ordinär i slutändan. Slutligen, hur var det Woody Allens Scoop? Blev det någon bättring? Kom igen, jag skrev ju redan i augusti...