Balearicajazzen!

Just nu sköljer en ny våg av Balearica in över de hippaste delarna av Skandinavien. Göteborgsgruppen The Studios kombination av svävande indiesång och långsamma funkbeats är det hetaste som finns och verkar i rakt nedstigande led från den korsning av pop och dansmusik som uppstod på Ibiza i slutet av 80-talet. De norska producenterna Lindstrom & Prins Thomas långsamma disco hyllas på samma sätt med diverse belästa kopplingar till det avspända och latinska sound som en gång i tiden skapades för att runda av alla svettiga acid house-set på den klassiska spanska partyön.

De allra hippaste och mest teoretiska musikälskarna hittar även balearica i soundet hos den omtalade technoakten Booka Shade och plötsligt är ett begrepp som "chill out" inte fel så länge det används i samma mening som just "Booka Shade" eller "The Studio". Plötsligt fantiserar alla unga musiksnobbar, förlästa på klubbhistoria, om att tända av till den mjuka soluppgången på Ibiza. Kolla in Michael Winterbottoms redan nu klassiska 24 Hour Party People för en förvirrande introduktion till delar av ämnet.



Sett i det här perspektivet blir brittiska Kalima riktigt intressanta. Denna fenomenala, men än så länge halvt bortglömda, jazzensemble är nämligen de enda som vad jag vet har lyckats blanda jazz och balearica. Vilket säger allt om hur fasligt samtida och kreativa de var under sina år på det glada 80-talet. Vilket också är anledningen till att deras tre fullängdsplattor Night Time Shadows, Kalima och Feeling Fine äntligen gavs ut på CD fulla med bonusspår för ett par år sedan.

Kalima tog sitt namn efter en gammal Elvin Jones-låt och reste sig ur spillrorna efter latinbandet Swamp Children i Manchester 1983. Kärnan bestod av sångerskan Ann Quiqley, basisten och saxofonisten Tony Quiqley och gitarristen John Kirkham, och rötterna slingrade sig djupt ned i 60-talsjazzen och latinsk 70-talsfusion. Vid tiden för debutplattan Night Time Shadows 1985 hade de emellertid lyckats hamna mitt i den kreativa korselden kring grupper som New Order och A Certain Ratio som man delade nästan alla sina medlemmar med och alltid skulle kämpa i skuggan bakom. Vassast av dem alla var pianisten Andrew Connell som snart skulle lämna båda parter för att starta Swing Out Sister.

Men att enbart beskriva Kalima som en jazztokig kusin till percussionpunken i A Certain Ratio är att göra det lite för enkelt för sig, samtidigt som det var just kopplingen till Manchesterscenen – till punken och popen – som gjorde deras jazz så annorlunda. Precis som John Luries bohemiska jazzprojekt The Lounge Lizards, som på motsvarande sätt utvecklades ur New Yorks No-Wave-scen i början av 80-talet, låtar Kalima alltid lite stabbigare, kantigare och punkigare än andra jazzfusionband. Dessutom med en förmåga att skala av och renodla arrangemangen kring starka vokala teman. Och har man överseende med Ann Quigleys enstaka klavertramp i falsksångens fällor är det svårt att inte gilla det man hör.



Lagom till sitt andra album hade Kalima börjat kopplas ihop med den gryende Acid Jazz-scenen i London och blev snart ett återkommande inslag vid Gilles Petersons och Patrick Forges söndagsklubb Dingwalls (som jag skrev om här). Vid det här laget hade bandet mejslat ut sitt sound ytterligare och skapade en rytmiskt baserad jazz som helt planenligt förde samman det modala vemodet hos den brittiska 60-talsjazzen och den pulserande regnskogskänslan hos Airto Moreira och Flora Purim. Att en av deras bästa låter fick namnet Rainforest säger det mesta om deras intentioner. När man hör den, med sin ettriga rytmik och hårt hållna tema, är det svårt att inte hävda att Kalima var en av drivkrafterna bakom hela Acid Jazz-scenen. Möjligtvis tillsammans med Working Week – ett annat av 80-talets mångkulturella brittiska jazzband som uppstod i gränslandet mellan popscenen, jazzscenen och klubbscenen.

Kalimas sista och mest framgångsrika album blev Feeling Fine som spelades in i slutet av 1989. Detta var året då Manchesterscenen formligen exploderade och slog en hedonistisk luftbro mellan Ibiza och The Hacienda. Det var nu som Kalima skapade sin "baleariska" jazz. Kopplingen till dansgolvet hade blivit tydligare, groovet tyngre och slagverket smattrade aningen intensivare än tidigare. Men Tony Quiqleys altsaxofon svävade lika vackert och tyngdlöst som det alltid hade gjort, medan John Kirkhams gitarr nu hade lärt sig flytande spanska. Tillsammans glittrade de vackert i soluppgången på Ibizas stränder under denna korta tid i början av 90-talet.

Frågan är om det kan bli mer relevant och intressant, den mörka vintern 2007.

Grundkurs i Kalima:
The Smiling Hour - bonusspår från "Night Time Shadows" (ZShare)
Rainforest - bonusspår från "Kalima!" (ZShare)
Shine från "Feeling Fine" (ZShare)