Gudfadern

Dags att citera sig själv igen:

"Lydmar Hotel, Stockholm. Längst inne i restaurangen sitter tre män och diskuterar livligt. På det runda bordet står espressokoppar, mineralvatten, ölglas och överfyllda askkoppar.

Den ene har en liten bandspelare med sig. Den andre sitter mest och skriver i en liten anteckningsbok med en cigarett i munnen - bara för att då och då titta upp och säga någonting, målmedvetet framåtlutad mot mikrofonen. Det märks att han lyssnar intensivt. Den tredje är sällskapets glödande mittpunkt – han pratar snabbt och mycket, med stark fransk brytning, gestikulerar, slösar med sin utstrålning, kedjeröker och dricker dubbel espresso. Dessutom har han likadana glasögon som saxofonisten Charles Lloyd på plattan ”Of Course, Of Course” från 1965.

Han heter Raphael Sebbag, född i Marocko, uppväxt i Paris, före detta fotomodell och tv-reporter, numera bostatt i Tokyo, expert på brasiliansk och latinamerikansk musik och en av medlemmarna i japanska dj-kollektivet och jazzprojektet United Future Organization, sedan drygt tio år tillbaka pionjärer och enormt betydelsefulla kreatörer på den internationella klubbjazzscenen.

Mannen med anteckningsboken heter Tadashi Yabe, jazzälskare av ofattbara mått, konnässör av beatpoesi, en knivskarp iakttagare, tystlåten, estetisk ut i fingertopparna och andra halvan av United Future Organization.

Okej, jag vet att jag tangerar vissa klichéer när jag beskriver mina bordskamrater. Sebbag som den världsvane europén, full av kontinental charm och utlevelse. Yabe som den ödmjuke japanen, försynt och snillrik. Kanske bättre att sätta fingret på vad de har gemensamt: en smått oöverträffad förmåga att hitta guldkorn bland all världens musik och sedan skapa något helt nytt utifrån dem – ett stycke kalejdoskopisk, internationell beatjazz av högsta klass.

De är vansinnigt stilsäkra. På alla plan."



Detta blev ännu en av mina distanslösa artiklar för La Musik. Ännu en jag-tar-i-så-jag-nästan-spricker-eftersom-jag-älskar-den-här-artisten-text. I fallet United Future Organization kan jag inte säga annat än att deras jazzklassiker Loud Minority förändrade mitt liv i en taxi 1993. Och där vid bordet avslöjade Tadashi Yabe att det var Lee Morgans trumpet från en gammal version av A Night In Tunisia som de hade samplat så vackert. Jag vet inte hur många gånger jag försökt gissa samplingarna bakom deras låtar. Eller rättare sagt: jag vet inte hur mycket musik - jazz, salsa, bossa, hiphip, house, soul och tango - jag har upptäckt tack vare dem.

Nu finns inte United Future Organization som aktiv konstellation längre. Men den som läste min årsbästalista hittade varsin platta från Raphael Sebbag och Tadashi Yabe som inte på något sätt verkar kunna sluta sprida sin favoritmusik. Eller så behöver de bara tjäna lite snabba pengar. Sebbag släppte i vilket fall den utomordentliga From El Fantastma De La Libertad i höstas, en sedvanligt erotisk affär med den afrokubanska musikens mest sensuella teman. "Besos, mas besos" viskar den kvinnliga kubanska rapparen Telmary Diaz över en certifierad Sebbag-produktion sprungen ur Latinamerikas samlade sängkammare. Tanken går, på ett fint sätt, rakt tillbaka till U.F.O:s 16 år gamla version av Van Morrisons Moondance. Tiden verkar ha stannat i Sebbags lounge, men vi är många som gärna slår oss ned bredvid honom när han bjuder på så här goda drinkar.

Klicka på jukebox och lyssna.



Fattigt nog finns det bara tre nya låtar på From El Fantastma De La Libertad, men i gengäld kommer de i många rika versioner och remixar. Jag kan heller inte klaga eftersom jag alldeles gratis fick med en inofficiell CD med ett salsa-dj-set av Sebbag, "Dreams of Andalucia", när jag beställde skivan från Jet Set Records i Kyoto.

Dessutom har Raphael Sebbag just släppt två samlingsplattor med de patetiska namnen Beyond Borders vol 1 och 2. På omslagen gör han sitt bästa för att se ut som Ray Baretto 1967. Sånt gillar man. På insidan hittar man sedan en djupt kunnig och fingertoppskänslig blandning av samtida "latin" från Avishai Cohen, Bobby Matos och Eddie Palimieri och ett fåtal mer elektroniska spår från Ron Trent och Nitin Sawhney. Det är fortfarande, 15 år senare, inte många som får ihop den mixen. Sånt gillar man ännu mer.