Jag och Söderrocken

Grammisgalan pågår för fullt och jag känner att det är min plikt att kommentera att Esbjörn Svensson Trio för hundrade gången fick en grammis för bästa jazz. Det måste sägas vara beklämmande. Inte för att de inte har sina kvaliteter - visserligen färre och färre och mer och mer antiseptiska - utan för att denna utmärkelse förmodligen kan vara direkt skadlig för den svenska jazzen. Ty en del av meningen med hela galan, i alla fall i de smalare kategorierna, måste väl ändå vara att lyfta fram olika artister till en bredare massa? Esbjörn Svensson Trio cementerar ännu en gång en klichéfylld bild av jazzen som inåtblickande och konserthuspolerad.

Desto roligare att Sonny Rollins får Polarpriset. Egentligen har väl priskollegan Steve Reich betydligt större relevans idag. Men hey, utan Sonny hade vi faktiskt inte haft den "tematiska improvisationen"!

Men det var inte det jag skulle skriva om här. Jag har blivit ombedd av två kollegor att skriva om min relation till gubbrocken. Eller det jag brukar kalla för "Söderrocken". En genre kanske främst representerad av Moneybrother. För att inte nämna hans vedervärdiga sidoprojekt Pengabrorsan. Mina kollegor, precis som stora delar av svenska folket och hela Sonic-redaktionen, är stora beundrare av denna konservativa typ av rockmusik. Själv ogillar jag den från botten av mitt hjärta. Namnet till trots har denna typ av rock inte alls sitt starkaste fäste på Söder i Stockholm, även om dess alfahannar häckar där, utan är i själva verket mest utbredd på den svenska landsbygden. I de yttre släkleden hittar vi sådana tveksamma arter som Ulf Lundell och Lars Winnerbäck och givetvis också Bruce Springsteen vars arvsanlag vid det här laget har urvattnats totalt genom opassande många fortplantningar. (Jag bortser här helt och hållet från The Clash, Otis Redding och David Bowie eftersom det skulle störa min argumentation.)



Men det är inte folkligheten som får mig att ogilla Söderrocken. Det är en fråga om manlig identitet. Dess maskulinitet, närmare bestämt. Och det som får mig att må mest illa är dess skenbara känslosamhet. Ett smutsig gammal resväska fylld av hjärtan i brand, naiv frihetslängtan, tårar som torkar in i skäggstubbet, manlig kommunikationsångest reducerad till enkla poser framför en mikrofon, ihålig självömkan som rinner bort med svetten. Eller för att använda det ord som Moneybrothers Anders Wendin tog till i förra veckans SvD, intervjuad av Weeping Willows egen Magnus Carlson (två av Söderrockens överstepräster på samma sida): "Rebellromantik!" Vilket förstås är det absolut bästa många vet. Sveriges förenade rockkritiker lär till och med ha lämnat en motion till Kulturnämnden om att K-märka Ulf Lundell. Själv ser jag bara ett galleri av patriarkaliska popkulturella poser.

Eller kanske inte. Skon klämmer någonstans. Annars skulle jag inte skriva den här texten. Den senaste tiden har jag sträcklyssnat på Jarvis Cockers fina plattan Jarvis från slutet av förra året. I och för sig är hans manlighet tusen gånger mer komplex, androgyn och litteraturprofessoraktig än söderrockarens primitiva poser när han står och hänger i Kvarnens bar. Men i grund och botten handlar det ändå om samma typ av manlighet. Självsäker och bredbent bakom decennier av rockmyter. Jarvis Cocker spelade på Berns igår och jag sörjer att jag inte kunde gå. Jag hatar att älska honom.




Och precis lika mycket hatar jag att älska de delar av Bruce Springsteen - Born To Run till exempel - som förändrade mitt liv när jag var femton. Jag tog fram just den plattan ur skivhyllan i helgen, men innan jag ens hann sätta på den skymtade jag Moneybrothers skugga bakom mig, redo att ta sats. Han har stulit min ungdom, den skurken! Samtidigt är det den raka motsatsen som jag just nu hittar hos den 43-årige Jarvis Cocker. Musik som man kan vara vuxen till. Utan att för den skull ha stannat upp och blivit konservativ. Utan att det handlar om nostalgi och gubbrock. Det är verkligen ironiskt att det är bland Jarvis alla rockriff som jag hittar den känslan just nu.