tisdag, januari 09, 2007

Han heter Jason Lindner

Tillbaka till jazzen. Tillbaka till Jason Lindner för att vara mer specifik. Han är, för att gå rakt på sak, en alldeles fantastisk pianist. Min favorit just nu. Han är också så mycket "New York som man bara kan vara som ung jazzpianist idag" som jag försökte uttrycka det en gång i tiden. Han har bluesen, striden, hardbopen, hiphopen, funken, housen, soulen, salsan och descargan i sina fingrar. Storstadens nerviga rytmik. New Yorks kompletta musikaliska multi-kulturalism kanaliserad genom jazzens breda tradition. Precis så låtar han.

Men inte enbart, han har en flödande vemodig känsla som han ofta inte kan lägga band på. Samtidigt som han gärna skalar av och repeterar sina rytmiska figurer till det maximala. Just det, han kommer ju från hiphopen och housen. Eller från de allra bästa salsapianisterna för att göra en annan koppling. Fast alltid med "blå" toner - som Charlie Palmieri korsad med Keith Jarrett ungefär. Vilket förmodligen är anledningen till att chilenska New York-jazzsångerskan Claudia Acuña snabbt la beslag på honom.



Den senaste tiden har jag hårdpluggat Jason Linders senaste platta Ab Aeternosom släpptes på spanska Fresh Sound World Jazz i slutet av förra året. Den är, för att gå rakt på sak, enastående. Och framför allt eftersom den visar upp en nya sida av Jason Lindner: hans dragning till musiken från mellanöstern, dess melankoli och svärmiska strikthet, en musiktradition han sugits in i genom sina israeliska basistvänner Omer Avitel (med på Ad Aeterno) och Avishai Cohen.

Lyssna lite här på Fresh Sounds site. Som du hör är Ad Aeterno en överraskande fyllig trioplatta med piano, bas och mängder av slagverk. Omedelbar och hemlighetsfull på samma gång. "World Jazz" är faktiskt en ganska bra beskrivning i brist på annat. Fast med helt andra geografiska koordinater än Kenny Garretts Beyond the Wall.Hey, Jason plockar till och med upp en melodica på sina ställen och korsar omedvetet Augustus Pablo med Horace Silver!

Jag upp Jason Lindner i Brooklyn i oktober 2004 för La Musik räkning. Totalt begeistrad av den då nysläppta Live/ UK (Sunnyside). Tack för förtroendet, Erik! Här kommer hela artikeln igen.

Jason Lindner

Platsen var Smalls, en liten bohemisk jazzklubb i Greenwich Village, New York. Här hade Jason Lindner etablerat sig som ung huspianist vid mitten av 90-talet. Inträdet var mer än överkomligt och stället hade börjat dra till sig en livfull krets av unga, dedikerade jazzmusiker och en blygsamt ökande publik.

- På den tiden, det här var 1995, hade alla andra jazzklubbar storbandskvällar på måndagar. Så jag föreslog för ägaren att även Smalls borde ha ett storband, och han gav mig jobbet på stående fot, berättar Jason Lindner, idag en av de mest spännande unga amerikanska jazzpianisterna, på mobilen från New York.

Tre månader senare hade Jason Lindner skrivit sina livs första storbandsarrangemang och satt ihop ett oortodoxt 12-mannaband med sina kompisar. Tre år senare, 1998, släppte Impulse! samlingsplattan ”Jazz Underground: Live At Smalls” som dokumenterade den råkreativa, oberoende och lyckligt svängande jazzscen som då hade vuxit sig stark kring Smalls. Här fanns artister som basisten Omer Avital, tenoristen Charles Owens och inte minst ett dundrande Jason Lindner Big Band.



Det låter nästan som en modern myt. Ryktet om storbandet hade spridit sig över hela New York redan från första spelningen och Jason började regelmässigt sälja ut måndagskvällarna på Smalls. Det här var någonting nytt - hårda, beat-baserade arrangemang med näring ur hardbopens skitigaste 60-tal och latinfunkens djupaste 70-tal, av en ung lyrisk pianist med en svåröverträffad rytmkänsla.

- Det tog tid och en hel del experimenterande att hitta fram till det soundet. I och för sig hade jag nog alltid känt en visst intresse för storbandsformen, jag spelade med en del större orkestrar redan på high school, men när jag började komponera och arrangera skrev jag bara för kanske tre blåsare på sin höjd. Fast jag kände hela tiden att jag ville ha fler - jag gillar ”the stomp” (skratt).

År 2000 släpptes ”Premonition”, storbandets hittills enda studioplatta, på Chick Coreas lilla Stretch-etikett. Skivan skrevs upp och hypen av Jason Lindner fortsatte. Men i jazzens värld är det vansinnigt dyrt att turnera med 12 personer. Särskilt om du ska åka utomlands. Så Jason monterade ned storbandet till en liten kvartett med Jimmy Greene på sax, Omer Avital på bas och Marlon Browden på trummor och åkte över till London. De gigade på Pizza Express och BBC passade på att spela in.

Sen så, ja, hände inte så mycket. Inte mer än att storbandet fortsatte att spela för fullsatta hus i New York varje måndagskväll och gör det än idag, numera dock på närbelägna Fat Cat Billiards. Men i jazzens värld är det inte någon som direkt kastar skivkontrakt omkring sig. Inte i trassliga USA. Så Jason hamnade i Spanien för nästa platta, den fina ”1,2,3, ETC” som spelades in med två unga spanjorer och släpptes på stilsäkra Fresh Sound för drygt två år sedan. Men så nu – som en sorts försenad välsignelse – dyker den där gamla London-inspelningen plötsligt upp och släpps på bred front i form av plattan ”Live/UK” på amerikanska Sunnyside. Och den är helt och hållet magnifik.

- Eftersom jag inte hade släppt någonting på ganska länge, och eftersom jag gillade just den inspelningen väldigt mycket, så passade det bra att ge ut den på cd - nu när jag fick chansen. Jag har ju inget fast kontrakt just nu, så man får passa på. Idag varken kan eller vill ju de stora bolagen ta några större risker när det gäller jazz. Försäljningskraven är så höga att om jag skulle skriva på för ett större bolag så skulle de förvänta sig att jag skulle sälja som Norah Jones och Diana Krall! Skämt åsido, problemet är att skivbolagen inte längre vågar satsa på att utveckla nya artister.



På sätt och vis är det beklämmande att Jason Lindner, en av de skönaste och mest relevanta amerikanska jazzmusikerna idag, inte har något stabilt skivkontrakt. Men låt oss istället glädjas över att en platta som ”Live/UK” trots allt är släppt. För här får verkligen pianisten Lindner träda fram, han som ibland försvinner bakom arrangören och kompositören Lindner i storbandet. Och det är smått fantastiskt hur originell han är, hur han behärskar enkelhetens och renodlingens magi när bygger upp sitt spel kring avlånga, utkristalliserade rytmiska figurer som upprepas med tung kontroll och ett stenhårt melodiskt grepp. På ”Live/UK” blir det väldigt tydligt att han är bandets rytmiska hjärna, en position som långt ifrån alla pianister kan eller ens vill ta. Men så formades han också tidigt av New Yorks pumpande latinmusik, av salsan och den vilda descargan.

- Jag kom in på den latinska och afrokubanska musiken när jag började lyssna på de plattor som Dizzy Gillespies gjorde med olika kubanska musiker. Sen så fortsatte jag med att upptäcka Eddie Palmieris och Charlie Palmieris band, och man kunde snart se hur influenserna hade gått. När jag så till slut fick möjlighet att börja spela latinsk musik själv, det finns gott om jobb för sådana band här i New York, så märkte jag att det ”latinska” sättet att spela piano har många likheter med tidig ragtime vad gäller hur rytmiken används. Och vid den tiden höll jag på att studera de stora ragtimepianisterna som Scott Joplin och James P. Johnson så jag kom in den vägen.

Kanske kan man säga att Jason Lindner är så mycket ”New York” som man bara kan vara som ung jazzpianist idag. Han har, mer eller mindre omedvetet, gjort stadens assimilerande atmosfär till sitt eget musikaliska förhållningssätt. Han har ivrigt sugit i sig de puertoricanska influenserna, han har grävt sig in i jazzens historia ända ned till 10-talets Harlem och han har nyfiket lyssnat på allt som har hänt inom hiphopen, housen och den elektroniska musiken de senaste 20 åren.

- Jag gillar många olika sorters musik, och i slutändan visar de sig ofta ha i stort sett samma rötter. Hiphop och rap är ju en fortsättning på jazzen, de arbetar efter samma traditionslinje kan säga. De har samma rytmiska ursprung, rötterna går tillbaka till den afrikanska musiken, och improvisationen går igen - du kan ”rhyma” som rappare, och du kan ”rhyma” på pianot. Personligen tror jag att det handlar om att det finns en särskild ”rörelse” i den här musiken, något som tilltalar mig som jazzmusiker – en rörelse som kan handla om dans, om trans eller bara om att kunna göra en mental resa i musiken.



För två år sedan gästade Jason Lindner jazzfestivalen i Stockholm som pianist åt chilenskamerikanska jazzsångerskan Claudia Acuña, som han dessutom har hunnit göra tre album tillsammans med. Han minns fortfarande hur han vandrade runt som en vilsen och rastlös nattuggla i den ljusa Stockholmsnatten. När jag hakar på hans förtjusning och berättar om hur Stockholms jazzscen och den unga svenska jazzen i allmänhet ser ut idag konstaterar han direkt att den verkar ha en hel del gemensamt med scenen i New York: allt färre ställen att spela på och samtidigt en allt mer kreativ och gränsöverskridande musik.

- Men det är stor skillnad på ”jazzklubbarna” och ”jazzscenen” här i New York. Vad gäller de traditionella klubbarna finns liksom ingen energi längre kvar, men vad gäller scenen och musikerna på den – det är otroligt! Varje kväll är det minst fyra-fem grejer som händer och en massa intressanta band att kolla in. De gamla rävarna åker fortfarande runt och spelar, typ Hank Jones och Sonny Rollins, och bland de yngre musikerna märks en fantastisk blandning och kreativitet. Inte bara så att dj:s och jazzmusiker har börjat samarbeta utan också genom att nya elektroniska instrument och även gamla ”vintage”-keyboards nu börjar dyka upp i fler och fler jazzgrupper.

- Jag har faktiskt själv ett elektroniskt band som heter The JL Electric där jag lirar en massa olika keyboards och där trumpetaren och saxofonisten har pluggat in sina horn. I och för sig har jag kanske inte kommit hela vägen in i datorprogrammeringarnas möjligheter ännu, och möjligheten att kunna arbeta med datorer i realtid på scen, men jag är på väg. Det beror nog främst på att jag inte har hunnit skaffa all utrustning (skratt).

Jason avslutar med att berätta att han redan har bokat in en inspelning med det elektroniska bandet, förmodligen i början av nästa år. Dessförinnan väntar en ny och efterlängtad inspelning med storbandet och planen är också att kunna spela in med en trio. Oklar distribution och en skivbransch i allmän kris ska inte få hindra honom. Inte den här gången.


Av Tobias Brandt

4 kommentarer:

Jonas sa...

Kul att du tar med lite gamla texter också på bloggen. Jag försökte alltid läsa vad du skrev i La musik på den tiden men orkade inte med att köpa alla nummer eftersom, ursäkta, tidningen i övrigt inte var så bra som dina jazztexter.

Tobydammit sa...

Tackar, tackar! Har tänkt att det ska bli mer av den saken. Äldre texter, alltså. Känns ju väldigt mycket roligare att få publicera sina texter själv och veta att de alltid ser hyfsat snygga ut. Vilket, eh, var en av de stora invändningarna jag hade mot La Musik när det begav sig.

Barbara sa...

Kakrib espettos ogniar volersista, menconfi zoprital tuding zen candos kete ha! Ave essa nostosolonta ziz, khrisponsfor questitire!!! Demmovem, la, quel zentendo quande com seggelomeira quenza?

Tobydammit sa...

Barbara, could you please write your comment again in English?

Kind regards,

Tobias