Och filmåret?

Jag har länge haft tanken på att försöka sammanfatta filmåret 2006 hängande över mig. Men faktum är att förra året såg jag mindre film än tidigare. Det var för stressigt helt enkelt. Ändå försöker jag leva på gamla meriter. På nyårsårsafton avbröts jag till exempel mitt i en analys av John Hughes gamla Molly Ringwald-klassiker Sixteen Candles av att min sambo påpekade att jag faktiskt bara såg slutet på filmen. Varpå jag smått leende försökte slingra mig ur det hela med ett självironiskt, "Jaja, men med en magisterexamen i filmvetenskap borde jag väl ändå få uttala mig...".

Hur som helst, i år har jag nästan bara sett engelskspråkiga filmer. Det stora undantaget var Jacques Audiards underbara Mitt hjärtas förlorande slag som berörde mig väldigt mycket. (Här till exempel.) Kanske är det den skitigaste skildringen av konstens sköna krafter jag någonsin sett. Och så Farväl Falkenberg förstås, som jag också skrev lite om.

Annars minns jag...



...Marie Antoinette som bortom den uppblossade debatten om vilka friheter man kan ta sig i en historisk skildring - jag tycker själv att Sofia Coppola var uppriktigt innovativ när hon skalade bort mängder av historiska fakta för att kunna komma åt Maries obekväma skörhet - faktiskt fortfarande ligger kvar genom sin högst konkreta sinnlighet. Som när Marie, lagom till soluppgången på sin 18-årsdag, sprättar sista champangeflaskan tillsammans med sina kompisar ute i slottsparken. Hur kändes inte det?

...den mörka serietidningsfuturismen i V för Vendetta. Inte sedan Tim Burtons första Batmanfilm har man väl sett en lika lyckad överföring av serievärldens stiliserade stämningar till filmduken. Att den även var samtidsrelevant och ilsket systemskritisk gjorde inte saken sämre.

...att jag tyckte att Måns Mårlinds och Björn Steins Storm var bra "för att vara svensk" när den i själva verket var så mycket mer. Inte alls någon tramsig science-fiction-gamer-action, bara bitvis, utan ett gammalt hederligt traumadrama. Riktigt vasst iscensatt dessutom.



...Richard Linklater som jag bara gillar mer och mer. Under åren har han obekymrat rört sig från experimentell indiefilm i Slacker till lyteskomik i The School Of Rock till kärleksdrama i Bara en dag. Alltid lika lyckat. Och nu har han just gjort film av Eric Schlossers Fast Food Nation. Men det var filmatiseringen av Philip K. Dicks drogparanoida dystopi A Scanner Darkly som jag kommer att minnas som en av årets hårdaste höjdare, särskilt som den helt motiverat placerade Keanu Reeves, Winona Ryder och Woody Harrelson bakom en hallucinatorisk rhotoshop-animerad yta. Jag somnade visserligen mitt i, enormt jetlaggad, men ändå. Okej att den kanske var lite väl pratig på sina ställen.

...Aaron Eckhart som den sylvasse agitatorn Nick Naylor, tillika styvnackad talesman för den amerikanska tobaksindustrin i Jason Reitmans Thank You For Smoking. Det var en oväntat intelligent film som nästan lika retoriskt skickligt som de personer den skildrar lyckades ta sig förbi de mest sentimentala och moraliserande fallgroparna. Nästan, som sagt.

...årets metafilm i form av den superintelligenta Tristram Shandy av den superintelligente Michael Winterbottom. Eftersom jag envist håller fast vid att Fellinis 8 1/2 är den bästa film som någonsin gjorts är jag extra svag för filmer som handlar om just filminspelningar. Här handlar det om filmatiseringen av en "omfilmatiseringsbar" 1700-talsroman av Laurence Sterne. En sorts proto-postmodernistisk klassiker som förlorar sig i så många utvikningar att själva berättelsen aldrig kommer igång. Filmen lyckas genom att göra precis samma sak.



...George Clooney som lufsade runt som en annan plumsig skägglurk i Stephen Gaghans Syriana och inkarnerade hela den kritiska analysen av maktespelet kring oljan i formen av en man som hela sitt liv har utnyttjats av det system han så troget tjänat. Men framför allt var det esteten och jazzälskaren Clooney som regisserade Good Night And Good Luck, årets mest avskalade och samtidigt mest nyansrika film. Och då menar jag verkligen att det knivskarpa svartvita fotografiet fungerar som en tematisk ritning för hela berättelsen om de sammanbitna nyhetsjournalisterna i början av McCarthy-eran.

...The Squid And The Whale av Wes Andersons manuskompanjon Noah Baumbach som fick hela indiefilmsetablissemanget att gå i spinn. Den var ju så lysande. Jag har ingen som helst erfarenhet av skilsmässor eller självupptagna akademikerföräldrar - vilket andra recensenter försökt kokettera med - men det behövs förstås inte när det handlar om självbiografisk ärlighet och en regissör med extrem lyhördhet och tonträff. Som extra bonus gjorde Jeff Daniels buskiga skägg en alldeles egen succé.

...när Jake Gyllenhalls Jack Twist gråtande kramar Ennis Del Mars gamla urblekta skjorta där den ensam hänger kvar i pojkrummets garderob. I Brokeback Mountain alltså. Ang Lee kallade jag en gång för "filmvärldens Miles Davis" i ett försök att förklara hur han, precis som Richard Linklater faktiskt, lyckas röra sig mellan vitt skilda genrer med samma personliga närvaro. (Han har ju gjort till synes väsenskilda filmer som Mat, dryck, man, kvinna och The Hulk.) Men Brokeback Mountain var fantastisk av en i grunden väldigt enkel anledning: den vågade vara en klassisk kärlekshistoria om homosexuell passion. Lägg till Ang Lees alltid så fina förmåga att visualisera känslor och det blev riktigt stort.



Resten då, Tobias? Har du sett Borat? Nej, inte än, men jag tror den är lysande. Samma sak med Grizzly Man, United 93? Ja, absolut. The Science of Sleep då? Måste vara fantastisk. John Cameron Mitchells Shortbus? Ska se den så snart jag hinner, ser verkligen fram emot det. Spielbergs München då, dög inte den? Hmmm... snygg, men fasligt segt berättad. Djävulen bär Prada? Elegant och smårolig, men i grunden skit. Miami Vice? Riktigt dyr skit. Jarhead? Ökentorr skit.

Okej, Pedro Almodovars Att återvända då? Intresserade mig faktiskt inte detta år. Babel av Alejandro Gonzales Iñarritu? Som vanligt imponerande, men lämnade inte några spår direkt. Och Capote? Lite grann samma sak där, lysande genomförd, fantastisk skådespel, men tyvärr ganska ordinär i slutändan. Slutligen, hur var det Woody Allens Scoop? Blev det någon bättring? Kom igen, jag skrev ju redan i augusti...