onsdag, december 27, 2006

Musikåret 2006 del 2

Nu är jag uppkopplad igen för ett ögonblick. Har åkt iväg till Kalix för att fira resten av julen i de norrbottniska skogarna. Varma brasor, kalla dagar och kristallklara nätter. Och mitt i alltihopa fortsätter min summering av musikåret 2006.




Årets tack-för-återutgivningen

Ovanför en uppsättning utmärkt skandinavisk 60-talsjazz som åter fick se dagens ljus svävade Arthur Russells saliga ande. Med tanke på hur electronican lät i år kunde den sista plattan från vänsterdiscons stora geni, inspelad 1988, inte ha kommit lägligare.

Arthur Russell ”Springfield” (Audika)
”On The Spot – A Peek At The 1960s Nordic Jazz Scene” (Ricky-Tick)
Jazz Quintet 60 ”Presenting Jazz Quintet 60” (Fontana Danmark)
Pedro Biker with Kenny Drew & Sahib Shihab “The Song Is You” (Sonet/Fontana Danmark)
Nathan Davis "Happy Girl" (MPS 1965)






Årets remixar


I händerna på supercoola dub-hiphop-kollektivet Jazzy Sport från Tokyo förvandlades Soular Sounds rätt mediokra nujazz-låt till en mörk och mjuk bomullstuss att rulla runt med. Annars var det poptechnon från The Field, Meat Boys och Isabel y Decibe som imponerade.

Soular Sound ”Things We Do (Jazzy Sport Dub Remix)
Marit Bergman ”No Party (The Field Remix)”
Justin Timberlake ”My Love (Isabel y Decibel Bootleg mix)”
Robyn ”For Every Hearbeat (Meatboys Remix)”
The Five Corners Quintet feat Mark Murphy ”Jamming (Nicola Conte For Friends And Relatives Rework)





Årets det-svarta-musikarvet-på-svenska

Det låter sinnessjukt, men även i år kom några av de bästa och mest originella tolkningarna av den svarta musikarvet från Sverige. Fibes, Oh Fibes skapade lysande sängkammarsoul à la 1984, Sonic Mechatronic Arkestra fortsatte med sin flummiga rymdfunk, Sofi Hellborg gjorde afrobeat från Malmö med självaste Tony Allen på trummor och Salem Al Fakir gjorde årets Stevie Wonder-pop med ”Good Song”.

Fibes, Oh Fibes ”Emotional” (Pluxemburg)
Salem Al Fakir ”Good Song” (EMI)
Sonic Mechatronic Arkestra ”Overunity” (Moserobie)
Sofi Hellborg ”To Give Is To Get” (Ajabu)






Årets soul-som-inte-behöver-förklaras

Jaheim ”Ghetto Classics” (Warner)
John Legend ”Once Again” (RCA)
T.I. ”The King” (Grand Hustle/Atlantic)






Årets två-utmärkta-från-Brasilien


Adao Daxelebarada vet jag fortfarande väldigt lite om, annat än att han sjunger med en härligt hes röst till slipad MPB och har ett långt getskägg som får honom att se ut som en ädel favela-poet. Cibelle gjorde en fantastisk spelning på Södra teatern tillsammans med en koncentrerad trio och ett tjugotal små effektskpande manicker.

Adao Daxalebarada “Escolastica” (Tratore/Ambulante)
Cibelle “The Shine Of Dried Electric Leaves” (Six Degrees)






Årets upptäckter


I år blev jag på allvar besatt av den moderna tangons mästare Astor Piazzolla, framför allt genom den svåråtkomliga boxen med de plattor som kopplade ihop hans ”tango nuevo” med slickad fusion och förde ut allihopa i stora världen. Mer om dessa senare. Annars upptäckte jag en del utmärkt halvgammal jazz vilket var kul.

Astor Piazzolla ”Piazzollissimo” (Just A Memory/ Box 1973-83)
Brandford Marsalis Quartet ”Crazy People Music” (Columbia 1990)
Pete La Roca ”Turkish Women At The Bath” (Douglas 1967)
Roy Haynes ”Cracklin´” (Prestige 1962)
Marcus Roberts ”Gershwin For Lovers” (Columbia 1994)






Årets helt-sonika-bästa-platta


Charlotte Gainsbourg ”5:55” (Because Music)

Jag måste kalla den årets platta även om jag vet att det är en lögn eftersom jag gillar så mycket olika musik. Men Charlotte Gainsbourg, med både Air och Jarvis Cocker bakom sig, sjöng så undflyende, sensuellt, banalt och uppriktigt att resultatet blev en kärv hybrid av många av mina egna känslor. Läs mer här.

Musikåret 2006 del 1

Ja, då har det blivit dags att försöka summera musikåret 2006. Ni är förstås redan bombarderade med alla tusentals omröstningar och listor från tidningar, tv och radio. Den ena mer sprängfylld av kompromisser än den andra. Mina - och alla andra bloggares - listor är dock obesvärade av allt sådant, utan någon irriterad redaktör som grymtar över utrymmesbrist och bara med hänsyn tagen till vad jag gillade bäst under året. Hey, jag lyssnar ju inte BARA på jazz. Och allting finns garanterat genom en torrent eller on-linebutik nära dig (jag vågar inte dela låtar än).

Intressant är att jag numera har blivit utesluten från Jazzradions kritikeromröstning efter att La Musik la ner. När ska de upptäcka bloggarna? Nu kanske...





Årets jazzen-är-faktiskt-bäst-i-Sverige

Den kom egentligen förra året, jag vet. Men Björn Yttlings jazzvision är fortfarande så banbrytande och stilbildande, inte bara för den svenska jazzscenen, att den förmodligen blir bäst även nästa år. Annars dominerade Moserobie och Hoob Jazz som vanligt.

Yttling Jazz ”Lord, Why Can’t I Keep My Big Mouth Shut” (Headspin)
Jonas Kullhammar Quartet ”Son Of A Drummer” (Moserobie)
The Stoner, Forss & Borg ”The Lektor Tapes” (Hoob Jazz)
Fabian Kallerdahl Galore ”Maxi Music” (Caprice)
Örjan Hultén Trio ”In The Woods” (Artogrush)






Årets grym-jazz-utanför-Sverige


Med den allsmäktige Pharoah Sanders vid sin sida skapade Kenny Garrett ett stycke eldig och pretentiös etnojazz på precis rätt sida om det patetiska. Finfina pianisten Jason Lindner förlorade sig fingerfärdigt i sina latinska och arabiska influenser och gjorde även han riktigt grym etnojazz. Annars regerade Andrew Hill som vanligt.

Kenny Garrett ”Beyond The Wall” (Nonesuch)
Jason Lindner ”AB Aeterno” (Fresh Sounds World Jazz)
Andrew Hill ”Time Lines” (Blue Note)
Brandford Marsalis Quartet ”Braggtown" (Marsalis Music)
Sleepwalker ”The Voyage” (Especial)






Årets jag-trivdes-fortfarande-bra-i-loungen


Den stilbesatta och jetsettiga sidan av nujazzen fortsatte att hålla ett sofistikerat grepp om mitt hjärta. Svenska DNM släppte den utmärkta samlingen Blueprints och Koop kom äntligen tillbaka efter fem år. Annars regerade två av genrens japanska gudfäder, Tadashi Yabe och Raphael Sebbag från U.F.O.

”Blueprints #01” (DNM)
Raphael Sebbag "From El Fantasma Del Libertad" (Power Shovel Japan)
”U.F.O Lounge – mixed by Yabe/United Future Organization” (Rambling Japan)
Koop ”Koop Islands” (Superstudio/Compost)
Paolo Fedreghini & Marco Bianchi "Several Additional Waves" (Schema)






Årets electronica-nytechno-rymddisco-eller-vad-det-nu-heter


2006 var året då den melodiösa technon, med bolaget Kompakt i Köln som epicentrum, slog igenom på allvar utanför de redan frälsta kretsarna. Danske Trentemøller gjorde jämte The Knife den nordiska melankolin elektronisk och norrmannen Hans-Peter Lindstrøm gjorde balearican skandinavisk. Mycket samlades på en utmärkt mixplatta av M.A.N.D.Y.

Trentemøller ”The Last Resort” (Poker Flat)
”Kompakt Total 7” (Kompakt)
”M.A.N.D.Y – At The Controls” (Resist)
Lindstrøm & Prins Thomas ” Lindstrøm & Prins Thomas” (Feedility/Eskimo)
Kelley Polar ”Love Songs Of The Hanging Gardens” (Environ)






Årets pop-jag-laddade-ned


Peter, Bjorn and John ”Young Folks”
Guillemots ”Trains To Brazil”
Ed Harcourt ”Visit From The Dead Dog”
Camera Obscura ”Lloyd, I’m Ready To Be Heartbroken”
Yo La Tengo ”Mr Tough”





Årets Blue-Note-klassiker-jag-återvände-till

Herbie Hancock ”Inventions & Dimensions” (1963)
Don Cherry "Complete Communion" (1965)
Freddie Hubbard ”Blue Spirits” (1965)
Horace Silver ”Cape Verdean Blues” (1965)
Joe Henderson ”Page One” (1963)

söndag, december 24, 2006

Tomten som inte finns längre

Det är julaftonsmorgon och jag ligger i sängen uppe i Skellefteå. Det är inte särskilt kallt. Vi har ju den varmaste vintern sedan 1962 och nu verkar de flesta inse vad det beror på. Men det är väldigt mysigt här uppe. Min mamma har minst femtio tomtar i sin lägenhet.

Apropå tomtar tänker jag osökt på Robert Altman. Som ni vet dog han ju för drygt en månad sedan 81 år gammal och filmvärlden blev ett av sina besynnerligaste original fattigare. Besynnerlig, eftersom han lyckades göra sina filmer i skepnaden av stora Hollywoodproduktioner med massor (gärna just massor) av stjärnor men ändå hela tiden med sin egna agenda och personlighet. Han var, som Martin Scorsese har uttryckt det apropå Alfred Hitchcock och Samuel Fuller, en av de stora "smugglarna". Men det som intresserar mig mest hos Robert Altman är hans förmåga att nå till djupet av det mänskliga beteendet, med alla dess begär och bevekelser, genom sin fina känsla för det absurda.



Själv tycker jag till exempel att Dr T och kvinnorna (2000) med Richard Gere och ett harem av blondiner är ett litet mästerverk. Alla andra hatar den. Jag kallar den missförstådd och älskar den ännu mer. Den utspelar sig i en hysterisk Texasmiljö men känns mest som en farsartad och melodramatisk dröm. Eller en märklig blandning av bröderna Marx och Federico Fellini. Här slår situationer plötsligt över i någonting helt oväntat, karaktärer beter sig aningen (men bara aningen) skruvat och det är som om berättelsen drivs av en alldeles egen inspiration och trotsar de realistiska koderna på sitt eget hemliga sätt. Så var det redan i Altmans genombrottsfilm MASH (1970).

Kanske är Robert Altmans filmer det närmaste vi kommer en filmisk motsvarighet till jazzen. Ja, storbandsjazzen då alltså. Han var filmens egen Duke Ellington. Tänk på Gosford Park (2001) och hur han inom berättelsens strikta ramar liksom improviserar sig fram genom den stora skådespelarensemblen. Han använder dem som stämmorna i en stor orkester för att hitta nya ingångar till mordgåtan. Precis som ett melodiskt tema. Okej att Altman lånade det mesta från Jean Renoir och hans Spelets regler från 1939, en annan filmregissör som egentligen var jazzarrangör innerst inne, för han var ju ändå alltid bäst när han hade ett starkt manus eller en tydlig förlaga att improvisera kring. Och han gjorde det med hjälp av den där stora orkestrerade dramaturgin och det stilbildande bildspråket där en rastlös kamera slingrar sig fram genom bildrummet och otroget drar från person till person. Han fulländade egentligen denna stil redan med Nashville (1976) men det var med Short Cuts (1993) som den blev riktigt stor och inflytelserik. Jag såg det senast rippad i avslutningen till Ernst Billgrens svajiga AK3.

Allt detta gjorde Robert Altman, i sina bästa stunder, till en av de absolut bästa metafilmarna någonsin. Det är viktigt att betona "bästa stunder" eftersom han var så sjukt ojämn, vilket i och för sig bara gör honom mer intressant. Tänk på den underskattade Pret-A-Porter (1994), hans kongeniala skildring av modeveckan i Paris. Det är så symfonisk och metanarrativ att man häpnar. (Kjell Häglund har förresten skrivit en grym text om den på sin blogg med anledning av Altmans död.)



Men den film jag framför allt vill komma till är Spelaren från 1992 med Tim Robbins i en svettig paradroll. Jag hade nyligen glädjen att se om den mest av slump på TV4 Film och jublade över hur bra den fortfarande är. Spelaren blev Robert Altmans andra genomborottsfilm efter ett blekt 80-tal och innebar även ett genombrott för mig personligen. I början av 90-talet började jag nämligen så smått upptäcka att det fanns en filmvärld bortom Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger. Och tillsammans med Woody Allen öppnade Robert Altman dörren till ett helt nytt sätt att uppleva film. På köpet kom ett lite större kulturellt kapital, ett något skarpare intellekt och ett rikare liv generellt. Eftersom både Altman och Allen verkade i en amerikansk kontext blev klivet från Die Hard lite kortare. Hade jag sett Luis Buñuel då hade jag antagligen gapat oförstående. När jag såg Altman kände jag febril upphetsning över vad film kunde vara.

Spelarens makalösa öppningscen är en virtuos 5-minuterstagning där filmbossen Griffin Mill anländer till sitt kontor på studioområdet. En noga genomtänkt parafras på Orson Welles inledning av Touch Of Evil (1958) och en hyllning som blivit minst lika klassisk och magisk som sin förlaga. Själv lovsjöng jag den förbehållslöst i en magisteruppsats i filmvetenskap ägnad just långa tagningar. Helt ärligt tror jag det var Robert Altman som fick mig att skriva den från första början.

Spelaren har allt jag älskar hos Robert Altman. De långa kameraåkningarna, absurditeten i den ironiska polisutredningen och den berättarmässiga komplexiteten i den mordintrig som tvinnas in i ramberättelsen - alltihopa på ett sätt som säger massor om filmkonstens själva väsen. Plus alla cameoroller, de uppskruvade manuspitcharna och den gåtfulla kärlekshistorien mellan Tim Robbins och Greta Scacchi. Och inte att förglömma Robbins förfärliga kostymer och slipsar.

Se Spelaren om du inte har gjort det. Se den igen och igen. För att hedra och minnas den gamle tomten Robert Altman och för att den 15 år senare är en av årets bästa filmer. Ironiskt nog är Altmans senaste och sista film A Praire Home Companion inte det.

söndag, december 17, 2006

Musik vecka 50

Det är alltid lika frustrerande att bli placerad i ett fack. Eller rättare sagt att bli påmind om att man självfallet inte är så unik som man ibland vill tro. Det gäller John Legend som just nu spinner som den elegantaste sortens soulkatt i mitt hjärta.

Saxat ur Nöjesguidens obstinata recension av hans senaste platta: "Inbillar mig att Once again är en skiva för den vuxnare människan, hon som lämnat efterfesterna bakom sig och numera bor i en välartad fyra i Vasastan." Ja, det är väl jag. Visserligen är lägenheten lite mindre och igår hade vi faktiskt julfest ända till fem på morgonen. Men annars - ja, det är jag. Det blir inte så många efterfester numera. Det där om espresson som står lite längre ned i recensionen stämmer också ganska bra. Exakt, det är jag. En simpel måltavla för Nöjesguidens tonårsjournalistik.



Men vad värre är - och nu blir det riktigt löjligt - så har Viggo Cavling, jordens mest enerverande människa och chefredaktör för min branschtidning Resumé, utnämt Once Again till årets bästa platta. Vi två sitter tyvärr i samma fack kan man säga. Åh, hur mycket önskar jag att jag inte hade samma smak som Viggo Cavling! Å andra sidan, för att vara snäppet löjligare, så har Viggo Cavling antagligen ingen aning om vem Andrew Hill och Eje Thelin är. Hoppas jag.

Vad kan jag säga? Det är viktigt att få känna så ibland. Musiken är ju livsviktig som identitetsskapare och för den där fåfänga känslan av att vara lite unik. Precis som alla andra kulturella artefakter vi använder för att göra livet lite större och meningsfullare. Samtidigt har väl den tydligaste (pop-)kulturella vändningen sedan 90-tatets rabiata indievåg varit att omfamna vad som helst - oavsett hur mainstream det må vara - så länge det kan sägas vara "bra". Det viktigaste har varit att kunna stå för det. Ärligheten och de smarta argumenten har blivit de identitesskapande fundamenten. Vilket är helt logiskt när ingen musik, film, konst, mode eller litteratur längre är särskilt exklusiv då du enkelt hittar den på en site eller blogg nära dig. Exklusiviteten har inte längre med tillgänglighet att göra. Bara med argumenten bakom urvalet.

Men det har förstås inte dröjt förrän det har blivit sport att trumfa med att vara just "smartast" med att gilla det lättillgängliga och breda. Som Adam Sandler, kebabpizza eller Paris Hilton, i brist på annat. Och nu går drevet plötsligt i en helt annan riktning, med tanke på den nytända debatten (här till exempel) om högkulturens vara eller inte vara. Vilket i värsta fall är en metadiskussion som för oss ganska långt bort från västentliga saker som Andrew Hill... och John Legend.

För, fan vad bra Once Againär! Som R&B-platta år 2006 är den genuint intressant eftersom John Legend ganska ofta drar på sig trenchcoaten och springer iväg ner till singer/songwriter-kvarteren och ställer sig bredbent och trånande i Carol Kings portuppgång. När nu alla trodde att han skulle vara bekväm och bädda ner sig ännu djupare i den där stora mjuka Stevie Wonder-sängen (vilket han i och för sig gör på ganska många ställen).

Nåväl, här kommer veckans lista. Sent som vanligt. Alla låtar är förstås jättebra, men förutom herr Legend vill jag särskilt rekommendera Saint Etiennes på alla sätt förtjusande barnskiva Up The Wooden Hills.

Didn't Want To Have To Do It (Demo Version) 2.49 The Lovin' Spoonful "Daydream"
Night Owl 2.05 Saint Etienne "Up The Wooden Hills [Disc 2]"
Bedfordshire 3.59 Saint Etienne "Up The Wooden Hills [Disc 2]"
The Brown Queen 6.22 Andrew Hill "Passing Ships"
Excitation 2.12 Saint Etienne "Up The Wooden Hills [Disc 2]"
Let's Make Love And Listen To Death From Above 3.31 CSS "Cansei De Ser Sexy"
Krieg 6.50 Justus Köhncke "Kompakt Total 6"
I Built This City / Michael Mayer Mix 6.32 Baxendale "Kompakt Total 6"
It Could Happen To You [Live] 6.39 Eje Thelin "Eje Thelin 1966 with Barney Wilen"
I'm Staring Out The World 3.38 Stina Nordenstam "The World Is Saved"
From Cayman Islands With Love 4.00 Stina Nordenstam "The World Is Saved"
Our Game 6.13 Mark Murphy "Once To Every Heart"
Tonight Is Forever 3.08 Acid House Kings "Sing Along With Acid House Kings"
The Saturday Train 2.59 Acid House Kings "Sing Along With Acid House Kings"
Sleeping 2.28 Acid House Kings "Sing Along With Acid House Kings"
Late 5.24 The Mighty Quark "Good People"
Succotash 7.42 Herbie Hancock "Inventions And Dimensions"
Marilou Sous La Neige 2.23 Serge Gainsbourg "De Serge Gainsbourg À Gainsbarre"
Aux Armes Et Caetera 3.07 Serge Gainsbourg "De Serge Gainsbourg À Gainsbarre"
Det Blir Mörkt 5.11 Slummer "Good People"
You Must Believe In Spring 6.10 Karl-Martin Almqvist "Full Circle"
Oriental Smile (A Way Of Life Mix) 5.26 Paolo Fedreghini And Marco Bianchi "Several Additional Waves"
Zazueira 3.42 Astrud Gilberto "Gilberto With Turrentine"
Ponteio 3.54 Astrud Gilberto "Gilberto With Turrentine"
Traveling Light 3.33 Astrud Gilberto "Gilberto With Turrentine"
Cascade 6.27 Andrew Hill "Passing Ships"
Save Room 3.52 John Legend "Once Again"
Slow Dance 4.53 John Legend "Once Again"
Open The Door To Your Heart 2.33 Jackie Wilson "Higher And Higher"
Soulville 2.10 Jackie Wilson "Higher And Higher"
You Can Count On Me 3.58 Saint Etienne "Up The Wooden Hills"
Let's Build A Zoo 2.34 Saint Etienne "Up The Wooden Hills"
Springfield 8.35 Arthur Russell "Springfield"
Agenda 13.51 Elvin Jones "Poly-Currents"
Another Face (Reworked Wave) 7.39 Paolo Fedreghini And Marco Bianchi "Several Additional Waves"

söndag, december 10, 2006

Husbyggaren

Just nu är Örjan Hultén den bästa strukturfascist jag vet. Han tillhör den där skolan av kompromisslöst arkitektoniska saxofonister. Han tillhör husbyggarna. De som alltid spikar upp en bastant grundstruktur i sina improvisationer. De som jobbar efter noggranna melodiska ritningar. De som skapar ett omsorgsfullt system av tematiska fraser som blir till oändliga passager genom de små palatsen till jazzlåtar de bygger upp.

Den senaste plattan heter In The Woods och liknar mest en stor rymlig herrgård som slogs upp av Hultén, Filip Augustson på bas och Fredrik Rundqvist på trummor, under en enda kreativ dag i de ångermanländska skogarna i vintras. Den är precis så luftig som bara pianolösa trioplattor kan vara. Man sugs in genom portarna och stannar gärna länge, ungefär som i Markku Houvilas fantastiska illustration här nedanför.



Annars är det Sonny Rollins som brukar betraktas som jazzens största husbyggare. I slutet av 50-talet började jazzteoretikerna klia sig i bockskäggen och tala om ”tematisk improvisation” när de skulle beskriva Sonny Rollins och hans flygande solokonst. Till skillnad från bebopens improvisationer som bygger på en nästan absurt komplex harmonik, eller den modala jazzen som bygger på en avgränsad tonskala, utgick den tematiska improvisationen istället från en stark melodi som kunde utvecklas på alla tänkbara sätt.

Sonny Rollins stora paradnummer blev den klassiska calypson St Thomas och när Örjan Hultén, någonstans i mitten av nya plattan, sparkar igång sin egen It’s Ugly Here, I Like It (suburban calypso) är det förstås en noga genomtänkt och alldeles utomordentlig hylling. Lyssna här. Precis som 50-talets Rollins har han sparkat ut pianisten för att bli kvitt den förtryckande harmoniken, så att melodierna ska kunna svälla ut till de där små palatsen vi gärna kryper in i.

När andra – vi kan kalla dem astronauterna – jobbar med så lösa tyglar som möjligt och ser varje improvisation som en äventyrlig förvandling från punkt A till B arbetar Örjan Hultén Trio istället med att försöka maximera själva punkt A. Jodå, det är äventyrligt så att det räcker men aldrig en millimeter utanför låtarnas ursprungliga temperament. Eller på bekostnad av en fantastisk melodi. Örjan Hultén skulle aldrig tillåta ett fuskbygge.

fredag, december 08, 2006

Musik vecka 49

Ännu en vecka. Jag har sett Koop live, fått en lektion i svensk jazzfunk av maestro Gustaf Wolrath på RuntRunts 5-årsjubileum, jobbat i motvind med några snabba virvlar av stark medvind, druckit lite för mycket alkohol för mitt eget bästa, blivit kallad problemmänniska, käkat gott på Tranan och lyssnat på Prefab Sprout i deras källare, varit ganska otrevlig mot en del personer i min omgivning, försökt vara älskvärd för att ställa allting till rätta och hållit en bra designpresentation.

Jag försöker, som ni förstår, få mitt liv att verka intressantare än vad det kanske är. Intressant är i alla fall denna veckas lista. Förutom den alltid så strålande Mark Murphy vill jag särskilt rekommendera Paolo Fedreghini och Marco Bianchis Several Additional Waves.

Didn't Want To Have To Do It 2.39 The Lovin' Spoonful "Daydream"
On Falling 4.10 Stina Nordenstam "The World Is Saved"
Parliament Square 4.36 Stina Nordenstam "The World Is Saved"
Noon Tide 9.49 Andrew Hill "Passing Ships"
Stay (In Mood) 7.20 Paolo Fedreghini And Marco Bianchi "Several Additional Waves"
To A Flame (Instrumental) 3.19 Astrud Gilberto "Gilberto With Turrentine"
Solo El Fin (For All We Know) 3.15 Astrud Gilberto "Gilberto With Turrentine"
Tuareg 3.23 Gal Costa "Brazilica Vol 2"
Cravo E Canela 2.12 MPB4 "Brazilica Vol 2"
Queremos Guerra 3.02 Gilberto Gil "Brazilica Vol 2"
Percusion (Part 1) 4.14 Domingo Cura "Inspiración Espiración"
Milonga 4.13 Astor Piazzolla "Astor Piazzolla Unmixed"
Nothing Has To Change (A Jungle Jazz Portrait) 6.07 Paolo Fedreghini And Marco Bianchi "Several Additional Waves"
Hicc Up 5.34 DJ Koze "Kompakt Total 6" Electronica/Dance
London School Of Economics 2.17 Acid House Kings "Sing Along With Acid House Kings"
7 Days 3.09 Acid House Kings "Sing Along With Acid House Kings"
I Write Summer Songs For No Reason 2.55 Acid House Kings "Sing Along With Acid House Kings"
To a Moment of Truth [Live] 6.02 Eje Thelin "Eje Thelin 1966 with Barney Wilen"
La Décadanse 5.12 Serge Gainsbourg "De Serge Gainsbourg À Gainsbarre"
Je Suis Venu Te Dire Que Je M'en Vais 3.21 Serge Gainsbourg "De Serge Gainsbourg À Gainsbarre"
Indi 4.34 Karl-Martin Almqvist "Full Circle"
Where Were You 3.34 The Lounge Lizards "No Pain For Cakes"
Why You HAte The Game 9.22 The Game Feat. Nas "Doctor's Advocate"
When Will Our Day Come 3.12 Jackie Wilson "Higher And Higher"
Soulville 2.10 Jackie Wilson "Higher And Higher"
Those Heartaches 2.44 Jackie Wilson "Higher And Higher"
Durch Die Nacht / Geiger Mix 6.39 Dorau Köhncke "Kompakt Total 6"
The Sheets, The Moans, Your Sweet Braids 4.26 Fibes, Oh Fibes! "Emotional"
Little Oldie 5.25 Fibes, Oh Fibes! "Emotional"
Skylark/You Don't Know What Love Is 6.21 Mark Murphy "Once To Every Heart"
Tito's way (booka shade mix) 7.34 C-The Juan Maclean "Less Than Human"
To Her Ladyship 9.00 John Coltrane "Olé Coltrane"
Mora Na Filosofia + Neolothic Man 10.52 Caetano Veloso "Transa"
Pequenos Olhos 9.36 Cibelle "Cibelle"

tisdag, december 05, 2006

Äntligen funkar det

Igår såg jag Koop spela live på Nalen. Som konsert betraktat var det knappast en stor händelse. Det enda som egentligen räddar Koop är de fantastiska låtarna. Tre utropstecken: Forces... Darling, Let's Elope och Waltz For Koop. Och de fantastiska musikerna förstås. Fyra utropstecken: Mattias Ståhl på vibrafon, Ola Bothzén på trummor, Nils Berg på klarinetter och givetvis sångfågeln Yukimi Nagano.

Och kanske framför allt – det som gör att Koop över huvud taget funkar som liveband – att de hoppar över det mesta av klubbelectronican. Ett minustecken dock: Relaxin' (At Club FXXXN) som haltade sig fram som ett stycke stelbent house när den helst hade velat stanna på dansgolvet. Annars hade Magnus Zingmark den goda smaken att oftast bara elda på bandet med några livsnödvändiga samplingar. Ingenting mer. Att Koop skapar sin jazz (eller pop eller vad man nu ska kalla det) framför datorn handlar ju bara om produktionsförhållanden och har ingenting att göra med hur den ska framföras live – vilket den till 99 % verkligen ska göras i ensembleform.

Att housen, hip-hopen och electronican så gärna vill närma sig jazzen (och vice versa) är ingen hemlighet. Ibland har det blivit revolutionerande bra. Oftast har det blivit vilset och meningslöst. Problemet, för att spetsa till det, har varit att jazzmusiker tänker kommunikation i realtid medans producenter ser jazzen som sound och känsla. Process kontra stil. När alla parter är så inskränkta går det som det går.

Vad kan man säga? Vi är många som har längtat efter någonting som kan betraktas som ett meningsfullt möte mellan jazzmusiker, laptops och producenter.

Och så kom... The Lektor Tapes.



I september förra året, i Forums källare någonstans i Stockholm, ställdes The Stoner med Nils Berg och Jonas Östholm i spetsen öga mot öga med electronicaproducenterna Eric Wahlforss och Carl Åborg. De ville testa vad som hände och tillsammans lyckades de skapa någonting annat än bara summan av jazz och electronica. Två månader senare spelade de in The Lektor Tapes.

Och vad hände i studion? Massor, massor och massor. Men det intressanta är att till och med när det klipps, klistras, samplas, loppas och klickas är det fyllt av sentimental passion. Och jag vill säga att mycket har att göra med Nils Berg – mannen med den långsamt melodiska personligheten! Hans basklarinett och saxofon slingrar sig som en midgårdsorm runt en sprudlande värld av idéer.

Så sammanhållen är The Lektor Tapes. Melodiskt sammanhållen. Att den också är tekniskt välkomponerad hör inte hit just nu. Det löser upp knutar och formulerar gåtor. Ödestyngd och fjäderlätt. Nattsvart och bländande. Maskinell och köttig. Digital och analog. Intensiv och innerlig. Full av motsatser och paradoxer. Eller snarare långt förbi dem. Och långt förbi det på pappret så välformulerade och smarta konceptet. Det här är en ensemble som drivs av den där energin som uppstår när en känsla möter en annan.

Ja, det är faktiskt en ensembleplatta. Med jazzmusiker och electronicamän som faktiskt lyssnar på varandra. Äntligen funkar det!

söndag, december 03, 2006

Musik vecka 48

Jag hade en riktigt bra jazzupplevelse i torsdags. För första gången på länge. Hotell Hellsten på Luntmakargatan 68 i Stockholm har kört olika jazzgig under hela hösten och nu var det dags för MusicMusicMusic tillsammans med saxofonisten Nils Berg. Båda är kopplade till sköna indiejazzbolaget Hoob i Göteborg och tänk hur bra det blev när MusicMusicMusics akrobatiskt funkiga triojazz slogs ihop med Nils Bergs långsamt melodiska personlighet. Upplyftande på alla sätt och vis. Vilka andra skulle komma på att göra mambo-bebop-funk av Petula Clarks Downtown? Ingen förmodligen.

Nils Berg! Jag glömmer aldrig när jag hörde honom - faktiskt innan en spelning med A Love Supreme (ett annat band från Hoob) - köra Burt Bacharachs Close To You uppbackad av världens tuffaste lofi-komp. Jag glömmer aldrig hur han öste kyssar över melodin och förförde den hela vägen in i sängkammaren. Som sagt, mannen med den långsamt melodiska personligheten.

Kvällen till ära firade man också ett nytt skivsläpp, The Lektor Tapes som är ett överraskande bra jazzmöte mellan The Stoner och electronicamännen Forss och Borg. Mer om den senare i veckan. Ännu bättre blev det av den sköna miljön i hotellbaren. Lite bohemiskt på ett ganska sofistikerat vis – med trägolv, tegleväggar, skinnsoffor, preppymode, smarta glasögonbågar och flasköl. Inte jobbigt trångt heller, men förbannat varmt.

Annars vill jag bara göra er uppmärksamma på den fina kopplingen mellan Jackie Wilsons tidlösa soul och svenska The Fields Action där han klipper upp det klassiska stråkintrot till The Four Tops I'll Be There och förvandlar Motown till hyperaktuell minimal techno.

(Your Love Keeps Lifting Me) Higher & Higher 3.01 Jackie Wilson "Higher And Higher"
You Can Count On Me 2.24 Jackie Wilson "Higher And Higher"
Action 6.09 The Field "Kompakt Total 6"
Double Dare 8.58 Karl-Martin Almqvist "Full Circle"
Morning Song 3.08 Charlotte Gainsbourg "5:55"
This heart is a stone 3.00 Acid House Kings "Sing along with Acid House Kings"
That's Because You Drive Me 3.00 Acid House Kings "Sing Along With Acid House Kings"
Do What You Wanna Do 3.07 Acid House Kings "Sing Along With Acid House Kings"
Contemplacao 6.01 Meirelles & Os Copa "Brazilica Vol 2"
Mar A Tona No Leblon 3.54 Celia Vaz "Brazilica Vol 2"
Inutil Paisagem 3.37 Cibelle "Cibelle"
Brazilian Tapestry 5.06 Astrud Gilberto "Gilberto With Turrentine"
Wanting Things 3.01 Astrud Gilberto "Gilberto With Turrentine"
The Man (El Hombre Remix) 7.12 Peace Orchestra "Inspiración Espiración"
El Viaje 5.17 Astor Piazzolla "Astor Piazzolla Unmixed"
The Magic Of Palermo 6.06 The Lounge Lizards "No Pain For Cakes"
The International Loner 6.18 The Modernist "Kompakt Total 6"
Spantis 4.53 Karl-Martin Almqvist "Full Circle"
Nothing's Gonna Beat Us This Time 5.15 Fibes, Oh Fibes! "Emotional"
LA Girls 5.47 Fibes, Oh Fibes! "Emotional"
Phönix 5.43 Heib "Kompakt Total 6"
Um So Segundo 5.04 Cibelle "Cibelle"
It's A Long Way 6.04 Caetano Veloso "Transa"
Cue For Passion 2.13 The Lounge Lizards "No Pain For Cakes"
Get On With Your Life 3.28 Stina Nordenstam "The World Is Saved"
Winter Killing 4.02 Stina Nordenstam "The World Is Saved"
Doj-Doj [Live] 6.24 Eje Thelin "Eje Thelin 1966 with Barney Wilen"
Frozen World 5.46 Peter Grummich "Kompakt Total 6"
Secret Love 3.59 Donald Byrd "Slow Drag"
You'd Better Come Home 2.52 Petula Clark "I Know A Place"
The Sound Of Love 2.21 Petula Clark "I Know A Place"
Round Every Corner 2.35 Petula Clark "I Know A Place"
Daydream 5.22 Bob Brookmeyer "Bobby Brookmeyer & Friends"
Confianzas 5.28 Gotan Project "Inspiración Espiración"
Milonga del Angel 6.06 Astor Piazzolla "Astor Piazzolla Unmixed"
Stillhet 6.05 Filip Augustson Quartet "Ich Bin Filip Augustson"