Äntligen funkar det

Igår såg jag Koop spela live på Nalen. Som konsert betraktat var det knappast en stor händelse. Det enda som egentligen räddar Koop är de fantastiska låtarna. Tre utropstecken: Forces... Darling, Let's Elope och Waltz For Koop. Och de fantastiska musikerna förstås. Fyra utropstecken: Mattias Ståhl på vibrafon, Ola Bothzén på trummor, Nils Berg på klarinetter och givetvis sångfågeln Yukimi Nagano.

Och kanske framför allt – det som gör att Koop över huvud taget funkar som liveband – att de hoppar över det mesta av klubbelectronican. Ett minustecken dock: Relaxin' (At Club FXXXN) som haltade sig fram som ett stycke stelbent house när den helst hade velat stanna på dansgolvet. Annars hade Magnus Zingmark den goda smaken att oftast bara elda på bandet med några livsnödvändiga samplingar. Ingenting mer. Att Koop skapar sin jazz (eller pop eller vad man nu ska kalla det) framför datorn handlar ju bara om produktionsförhållanden och har ingenting att göra med hur den ska framföras live – vilket den till 99 % verkligen ska göras i ensembleform.

Att housen, hip-hopen och electronican så gärna vill närma sig jazzen (och vice versa) är ingen hemlighet. Ibland har det blivit revolutionerande bra. Oftast har det blivit vilset och meningslöst. Problemet, för att spetsa till det, har varit att jazzmusiker tänker kommunikation i realtid medans producenter ser jazzen som sound och känsla. Process kontra stil. När alla parter är så inskränkta går det som det går.

Vad kan man säga? Vi är många som har längtat efter någonting som kan betraktas som ett meningsfullt möte mellan jazzmusiker, laptops och producenter.

Och så kom... The Lektor Tapes.



I september förra året, i Forums källare någonstans i Stockholm, ställdes The Stoner med Nils Berg och Jonas Östholm i spetsen öga mot öga med electronicaproducenterna Eric Wahlforss och Carl Åborg. De ville testa vad som hände och tillsammans lyckades de skapa någonting annat än bara summan av jazz och electronica. Två månader senare spelade de in The Lektor Tapes.

Och vad hände i studion? Massor, massor och massor. Men det intressanta är att till och med när det klipps, klistras, samplas, loppas och klickas är det fyllt av sentimental passion. Och jag vill säga att mycket har att göra med Nils Berg – mannen med den långsamt melodiska personligheten! Hans basklarinett och saxofon slingrar sig som en midgårdsorm runt en sprudlande värld av idéer.

Så sammanhållen är The Lektor Tapes. Melodiskt sammanhållen. Att den också är tekniskt välkomponerad hör inte hit just nu. Det löser upp knutar och formulerar gåtor. Ödestyngd och fjäderlätt. Nattsvart och bländande. Maskinell och köttig. Digital och analog. Intensiv och innerlig. Full av motsatser och paradoxer. Eller snarare långt förbi dem. Och långt förbi det på pappret så välformulerade och smarta konceptet. Det här är en ensemble som drivs av den där energin som uppstår när en känsla möter en annan.

Ja, det är faktiskt en ensembleplatta. Med jazzmusiker och electronicamän som faktiskt lyssnar på varandra. Äntligen funkar det!