torsdag, juni 28, 2007

Brasilianska för utomstående

Nu är jag tillbaka igen. Jag har gift mig och kuskat runt halva Norden med jobbet. Jag har också, passande nog, befunnit mig på en annan resa. Till Brasilien. Eller i alla fall till Hipster-Frankrikes musikaliska Brasilien. Närmare bestämt till Brasil Do Futuro, en utmärkt samlingsplatta som sattes samman av franske journalisten och veteran-dj:en Rémy Kolpa Kopoul för något år sedan.

Samlingsplattor med Brasiliansk musik finns det annars nästan för många av – från 60-talets bossanova till Tropicalia och MPB till dagens stenhårda baile-funk och olika remixade varianter av den brasilianska musikskatten. Brasil Do Futoro hamnar någonstans i det sistnämnda (lyssna här). Här samlas ett gäng moderna, mer eller mindre beatbaserade och elektroniska artister som på olika sätt har sina rötter i Brasilien. Vissa är infödda, som Max De Castro, DJ Dolores och den fantastiske Seu Jorge som blir finfint remixad av fransmännen i Voltair, medan andra kommer från Frankrike och nöjer sig med stor kunskap och vackra drömmar om Rio de Janeiro eller São Paolo.



Men det här, det är knappast det moderna soundet av Brasilien. Titeln ljuger. Det här är snarare Frankrikes och den övriga världens dröm om Brasilien – förvaltad och remixad för 2000-talet. Det här är konnässörernas moderna uppdatering av "saudade" för sofistikerade dansgolv på europeiska klubbar. Det är livsbejakande electrosamba färdigpackad för oss på andra sidan ekvatorn. Det här är musik som knappast skulle tolereras på ett svettigt party i någon av Rios många favelor eller på en vild gårdsfest ute på Bahias landsbygd. Det är för mesigt. Det är för polerat. Och för klassiskt "brasilianskt".

När jag intervjuade singer/songwritern Badi Assad förra hösten berättade hon att hon inte har någon nämnvärd publik alls hemma i Brasilien. Inte Bebel Gilberto heller. Knappt heller Seu Jorge. Samtliga säljer dock slut både konserter och skivor så fort de kommer till USA, Japan och Europa. Detsamma gäller hippa indiebolaget Trama International och Cibelle (som jag skrev om här) som verkar ha flyttat till London för gott. De gör, helt naturligt och mer eller mindre medvetet, brasiliansk musik för icke-brasilianer.

Just därför går det också en rak linje från bossanovans världserövring för snart 50 år sedan till dagens Brasil Do Futuro. Den fortsätter först och främst en europeisk tradition och det vet förstås Rémy Kolpa Kopoul mycket väl.

onsdag, juni 20, 2007

I illusionernas värld

I slutet av november 1972 gick Stanley Cowell in i Sound Ideas-studion i New York tillsammans med basisten Stanley Clarke och trummisen Jimmy Hopps. Ut kom Illusion Suite. En afrikansk mystiker till trioplatta. En komplicerad souljazzman utan idémässiga begränsningar. Ett stycke virtuost ensemblespel med ett stökigt undermedvetet. Ett sällsynt mästerverk kort sagt.



Tacka inte bara Cowell och kompani. Tacka även Manfred Eicher – känd för att förlösa, eller i alla fall rikta om, både en och annan jazzmusiker. Det var han som producerade Illusion Suite för sitt nystartade skivbolag ECM och utan honom hade nog inte den kammarmusikaliska avantgardismen kunnat förenas med souljazzen från gatan på samma sätt. Jag har ju tjatat en del om Strata East (typ här), skivbolaget som startades av Cowell och Charles Tolliver vid den här tidpunkten, och med detta läggs ytterligare en musikalisk episod – en tärande vacker sådan – till den historien.

Men det bästa av allt är att du faktiskt kan hämta hem Illusion Suite nu direkt här på Pharoah's Dance. Glöm inte att tacka honom!

Här av vad jag lyssnar på annars:

Book's Bossa 6.25 Duke Pearson ”It Could Only Happen With You”
Know-How 3.58 Kings Of Convenience ”Riot On An Empty Street”
Rio Vermelho 3.23 Milton Nascimento ”Courage”
Courage 3.27 Milton Nascimento ”Courage”
Canção do Sol (Saltworkers Song) 3.07 Milton Nascimento ”Courage”
Holiday (Mont Ventoux remix) 3.54 The Tough Alliance ”Holiday”
Ibn Mukhtan Mustapha 4.48 Stanley Cowell ”Illusion Suite”
Double Shadow (Kode 9 Remix) 6.29 Junior Boys ”Dead Horse EP”
Eldorado 7.57 Donald Byrd ”Black Jack”
Ken Nordine:Hello 1.55 Raphael Sebbag ”Beyond Borders”
John Santos & The Machets Ensemble: You Don't Know What Love Is 9.12 Raphael Sebbag ”Beyond Borders”
Money Penny Goes For Broke 3.02 Cal Tjader ”Cal Tjader Sounds Out Burt Bacharach”
Anyone Who Had a Heart 3.18 Cal Tjader ”Cal Tjader Sounds Out Burt Bacharach”
Close To You 2.21 Dionne Warwick ”The Windows Of The World”
Lullaby of Clubland 5.30 Mr.Suitcase & Sanna Fischer ”You Don't Smile Anymore”
Winter Light (Mr.Suitcase fat kid nosebleed mix) 5.48 Richard Reagh ”Extended Play”
Seahorses On Broadway 6.38 Felt ”Train Above The City”
The Turk's Bolero 2.52 Sahib Shihab ”Companionship”
I'm a Fool To Want You 4.23 Sahib Shihab ”Companionship”
Lean On Me 4.19 Bill Withers ”Still Bill”
Use Me 3.40 Bill Withers ”Still Bill”
Kissin' My Love 3.49 Bill Withers ”Still Bill”
King Back 4.12 T.I. ”King”
Front Back 3.42 T.I. Feat. UGK ”King”
Field Of The Dead (excerpt from Alexander Nevsky) 5.19 Jason Moran ”Same Mother”
Life's A Beachi 12.47 ”The Studio”
Love Is No Big Truth 3.48 Kings Of Convenience ”Riot On An Empty Street”
Sorry Or Please 3.47 Kings Of Convenience ”Riot On An Empty Street”
Together in Paris 9.41 Marco Di Marco Chris Woods Sextet ”Together in Paris”
A Paw In My Face 5.24 The Field ”From Here We Go Sublime”
Off again 3.28 John Barry ”Follow Me - Original Soundtrack”
Same party 3.02 John Barry ”Follow Me - Original Soundtrack”

söndag, juni 17, 2007

Konsten att växa upp


Vilken fantastisk video till en fantastisk låt! Till den här vill man dansa. Det ville jag dock inte igår natt när jag hamnade på Sturecompagniet. Det var min svensexa. Så många kvällar som jag har spenderat i den lokalen, särskilt när klubben Fusion höll hov där och skapade en hipp jazzbar mitt på Stureplan. Men nu kände jag inte längre igen mig. Musiken var rätt sunkig trance och jag kände mig gammal.

Låt mig ömka mig lite.

Jag tycker det är svårt att bli äldre. Överallt möts man av prestationssamhällets ungdomskult. Egentligen känns det mest som en gigantisk paradox. Man ska lyckas, liksom bli färdig, så tidigt. Ju yngre och mer framgångsrik desto bättre. Kunskap är inte längre kopplad till ålder och erfarenhet i ett snabbrörligt mediasamhälle där det främst handlar om att snabbt kunna tolka information och prestera därefter. Vilket på vissa sätt är positivt, på andra vis absolut inte. Sen så handlar det förstås om att vi hela tiden ska konsumera oss unga. Jag tror att min generation, som var tjugoåringar på 90-talet, får slita som fasen för att inte helt släppa greppet om den populärkulturella livsstil som definierade vår identitet. Precis som vi får anstränga oss för att alltid komma ihåg när man inte ska låtsas att man är nitton fortfarande. Att åldras med värdighet kort sagt. Det kan vara stressigt.

Samtidigt tycker jag det är härligt att bli äldre. Klokare. Lite mer kompis med sig själv. Lite mer självsäker och trygg. Lite mer sammansatt – helare – som individ. Att känna att "det här jag" och i bästa fall tycka om det. Vilket delvis är raka motsatsen till det konsumtionssamhälle som skymtade fram i förra stycket. Men att bli äldre och mer självsäker behöver tack och lov inte betyda stagnation. Förmodligen raka motsatsen, bara med lite annorlunda prioriteringar.

Att lyssna på Justice, eller för den delen John Coltrane, betyder naturligtvis helt olika saker för en 35-åring och en 15-åring men den musikaliska glädjen är konstant och bygger broar, lång ovanför de där normerna om hur vi förväntas vara och tycka.

(Det slår mig först nu, när jag skrivit klart, hur det här inlägget skulle kunna kopplas till en viss tidigare debatt. Vi lämnar det.)

måndag, juni 11, 2007

Ett minne

För snart sex år sedan satt jag på en trappa i Georgetown, Washington D.C. och kände mig ynklig. Att ett flygplan hade kraschat in i Pentagon och två in i World Trade Center bara några veckor tidigare hade egentligen ganska lite med saken att göra. Världen kändes osäker av så många fler anledningar. Jag hade drabbats av en stressattack en månad tidigare och nu satt jag där och kände mig allmänt misslyckad.

Under dessa omständigheter blev jag förtvivlat förtjust i Duke Pearsons Book's Bossa. Jag satt på trappan och lyssnade igen och igen. Och investerade den dagen, naivt och patetiskt, alla mina förhoppningar i Dukes bekymmerslösa vemod.

Just precis, bekymmerslöst vemod. Om det finns något sådant, då finns det i Book's Bossa. Än idag är jag förlorad inför hans skenbart enkla och naiva pianosolo. Så barnsligt förtjust som han verkar vara när han följer en skala in och ut, upp och ner, dansar så lätt med den, över de snabba bossarytmerna i bakgrunden.

Det var vad jag behövde då, lika mycket som jag njuter av den nu. Lyssna: Duke Pearson "Book's Bossa" (ZShare)



Några veckor senare träffade jag Thievery Corporation på deras klubb Eighteenth Street Lounge och i en lagom förbehållslös intervju för La Musik försökte jag tvinna ihop trådarna.

Den brasilianska musiken är livgivande. När jazzpianisten Duke Pearson spelade in sin sista skiva för Blue Note, It Could Only Happen With You, hade han helt och hållet kapitulerat för bossanovans stillsamma livsglädje. Han var inte den första och med all säkerhet inte den sista. Den brasilianska musikskatten – samban, bossanovan, MPB:n och tiotalet andra stilar – fortsätter att förföra artister av de mest skilda slag över hela världen. Det handlar om inspiration, innovation och kontinuitet. Eller för att uttrycka det annorlunda: en musikalisk kärleksaffär.

I maj 1995 träffades Rob Garza och Eric Hilton på den nystartade klubben Eighteenth Street Lounge i Washington D.C. De presenterades av en gemensam bekant och delade sedan sin ömsesidiga beundran för Antonio Carlos Jobim i stora cocktailbaren resten av kvällen. Det blev början på ett fruktbart samarbete under namnet Thievery Corporation. Drygt sex år senare träffar jag Rob Garza för en intervju på samma klubb, på artonde gatan. Det är lunchtid, solen skiner utanför och trots att det är tyst i lokalen hör jag musik överallt. Det här är Thievery Corporations hem.


Här är vad jag lyssnar på annars:

Maimoun 7.46 Stanley Cowell ”Illusion Suite”
Cayman Islands 3.03 Kings Of Convenience ”Riot On An Empty Street”
Winning A Battle, Losing The War 3.47 Minizza ”DJ-Kicks”
Dexter 2.59 Ricardo Villalobos ”DJ-Kicks”
A Place In My Heart (Acapella) / Ada - Luckycharm / Erlend Oye - Intuition (Acapella) 3.24 Morgan Geist Vs Erlend Øye ”DJ-Kicks”
I Say a Little Prayer 3.35 Cal Tjader ”Cal Tjader Sounds Out Burt Bacharach”
Walk on By 3.23 Cal Tjader ”Cal Tjader Sounds Out Burt Bacharach”
You'll Never Get To Heaven 3.15 Cal Tjader ”Cal Tjader Sounds Out Burt Bacharach”
Self Service (Short Version) 4.11 The Studio ”Yearbook 1”
Out There 15.58 The Studio ”Yearbook 1”
San Justo 8.54 Enrico Rava ”Quotation Marks”
Nem Um Talvez 1.45 Doris Monteiro ”Mudando De Conversa”
Vou Te Contar 3.13 Doris Monteiro ”Mudando De Conversa”
Homesick 3.13 Kings Of Convenience ”Riot On An Empty Street”
Stay Out Of Trouble 5.04 Kings Of Convenience ”Riot On An Empty Street”
FM (Tensnake Remix) 7.18 Junior Boys ”Dead Horse EP”
Teargardens 2.55 Felt ”Train Above The City”
Book Of Swords 2.20 Felt ”Train Above The City”
Sao Paulo 11.42 Guillemots ”Through The Windowpane”
Bridges (Travessia) 3.52 Milton Nascimento ”Courage”
Vera Cruz 3.13 Milton Nascimento ”Courage”
Três Pontas 2.45 Milton Nascimento ”Courage”
Quotation Marks/Naranjales 7.24 Enrico Rava ”Quotation Marks”
Like A Child (Carl Craig Remix) 10.39 Junior Boys ”Dead Horse EP”
Gangsterism on the Set 3.39 Jason Moran ”Same Mother” Musical Massge 3.49 Leon Ware ”Musical Massage”
Hello 3.34 T.I. Feat. Governor ”The King”
Told You So 4.22 T.I. ”The King”
Ndolima 3.43 Cannonball Adderley ”Accent On Africa”
Bossa with regards 5.44 Marco Di Marco Chris Woods Sextet ”Together in Paris”
The Build-Up 4.05 Kings Of Convenience ”Riot On An Empty Street”

Fortsatt debatt...

Debatten på Rootsy.nu fortsätter och undertecknad har fått ta emot både en rad spydiga påhopp och en del rakryggat försvar (tack!). Uppenbarligen måste jag ha trampat på några ömma tår och får stå mitt kast, harmlöst som det är.

Men det finns någonting långt mycket mer intressant och allmängilitigt i den här diskussionen. Läser man mellan raderna träder bilden fram av en musikkritik som desperat försöker befästa sin roll och identitet i ett medielandskap som förändras allt snabbare, där traditionella kunskapshierarkier rivs ned och fler röster gör sig hörda, med en alltmer fragmenterad musikindustri som fond.

Det är spännande läsning faktiskt.

onsdag, juni 06, 2007

Bossanova x 10

Nu när sommaren äntligen är här dammar jag av en introducerande artikel om bosssanova som jag skrev för La Musiks systertidning Livets goda för drygt två år sedan. Den här gången följer förstås några mp3:or med, det som egentligen saknades första gången.

Bossanovan är sommarens musik. Fast inte för att den stojar, dansar och sliter i den solbrända partynerven såsom samban gör. Nej, bossanovan svalkar och lugnar. Den utgör det perfekta soundtracket till tidiga sommarmornar i staden och lugna kvällar ute på landet med caipirinha eller rosévin ute på altanen. Vi guidare dig till musiken du inte vill missa.



När jag skriver dessa rader går Stockholm igenom en intensiv brasiliansk vecka. Det är i slutet av maj och Gilberto Gil befinner sig i Sverige för att ta emot Polarpriset ur Kung Carl-Gustafs hand. Gilberto Gil råkar inte bara en av de stora innovatörerna inom den brasilianska musiken, numera är han också Brasiliens kulturminister och det är med eftertyck han påpekar att Polarpriset på allvar kommer att rikta världens blickar mot musiken ”från södra halvklotet”.

Under den här intensiva majveckan i Stockholm porträtteras följaktligen också den brasilianska musiken i helbild. På Mosebacke kan man avnjutna influgna baile funk-rappare, ett sprudlande forroband och några klassiska sambarockare sida vid sida av lite försynt svensk brassefusion. Och över alltihopa svävar en känsla av att den anglosaxiska dominansen över världens musikmarknad kanske håller på att rubbas något.

Men det är förstås inte första gången. Redan för 47 år sedan förändrade den brasilianska musiken världen i det ögonblick som bossanovan – ”den nya grejen” – föddes.



Någonting speciellt måste ha legat i luften den där eftermiddagen den 10 juli 1958 i Odeon-studion i Rio de Janeiro. Ingen av de inblandade kan ha misstagit känslan av att ”just nu skapas framtiden” när João Gilberto sjöng in Chega de Saudade och Bim Bom tillsammans med pianisten och arrangören Antonio Carlos Jobim.

Jobim hade skrivit Chega de Saudade och Bim Bom tillsammans med poeten Vinicius de Moraes – en före detta diplomat, världsvan, bildad och med gigantisk aptit på livets njutningar. Den fjorton år yngre Jobim var hans motsats: ett återhållsamt musikaliskt geni med bakgrund som barpianist runt Copacabana och nu alltså husarrangör vid skivbolaget Odeon. João Gilberto var å sin sida en oborstad slarver, självupptagen, lögnaktig och ständigt pank, en spoling som ingen skulle ha brytt sig om hade det inte varit för hans stora charm, den sammetslena rösten och det fjäderlätta drivet i hans gitarrspel. Han hade sökt sig till Rio de Janeiro från sin hemstad Salvador i den nordöstra Bahia-regionen, fast besluten om att slå igenom stort som sångare.

Vid den här tiden var det de stora amerikanska jazzsångarna som gällde i Brasilien och störst av alla var givetvis Frank Sinatra. Brasiliens eget svar på Sinatra hette Dick Farney och många hävdar att bossanovans rötter går ända tillbaka till den Sinatra-Farney Fan Club som startades i slutet av 40-talet och fostrade den generation ungdomar som tio år senare skulle gå i bräschen för bossan. Bland de mest passionerade medlemmarna märktes tonåringarna João Donato och Paolo Moura.

När João Gilberto knackade på dörren hemma hos Antonio Carlos Jobim och tjatade sig till att få framföra Chega de Saudade hörde dock Jobim något helt annat: en brasiliansk motsvarighet till Chet Baker, med en helt ny fräschör och en rytmik som öppnade upp för precis de spännande harmonier han hörde i den mer progressiva amerikanska jazzen. Men det var inte lika lätt att få cheferna vid Odeon att förstå storheten. Jobim fick lura till sig överbliven studiotid för att över huvud taget kunna spela in Gilberto.



När singeln med Chega de Saudade och Bim Bom slutligen släpptes, och efter att de brasilianska radiostationerna hade fått upp öronen för den, tog det fart och snart inleddes en av de största musikaliska generationsväxlingarna på andra sidan ekvatorn. Det handlade om soundet av det nya Brasilien, av det moderna livet, av ungdomarna och framtiden. Det handlade om ”en minut och femtionio sekunder som förändrade allt” som Ruy Castro formulerar saken i boken Bossa Nova: The Story of the Brazilian Music That Seduced the World .

Borta var de barocka storbandsarrangemang som hade präglat brasiliansk populärmusik fram till dess. Istället hördes Joãos mjuka röst och lätta gitarrspel längst fram – nästan som om han satt tätt intill din kind och spelade – mot en bakgrund av lätta stråkar och mjukt slagverk. Här förenades den amerikanska jazzens sofistikerade harmonik med den melankoliska portugisiska meloditraditionen och den drivande afrikanska rytmiken, och den brasilianska musiken tog ett stort kliv framåt enligt precis samma logik som driver den än idag.

Här är tio nödvändiga bossaplattor för sommaren 2005 (och 2007).


João Gilberto ”The Legendary João Gilberto” (World Pacific)

Här hittar du alla de legendariska inspelningarna João Gilberto gjorde i Brasilien mellan 1958 och 1961. Här finns Chega de Saudade, Bim Bom och ytterligare 36 spår med den mjukaste, mest melankoliska och samtidigt mest ostoppbara framåtanda du någonsin hört.

João Gilberto "Chega de Saudade" (ZShare)



Maysa ”Barquinho” (Columbia 1961)

Gitarristen Roberto Menescal och textförfattaren Ronaldo Bôscoli var den tidiga bossanovans andra radarpar efter Jobim/de Moraes. De stod i centrum av den krets av unga musiker som samlades i sångerskan Nara Leaos lägenhet för att spela den ”nya” musiken. Tillsammans skrev de den klassiska O Barquinho som fick inleda den här plattan där de agerar musikaliska kapellmästare åt Maysa, en frodig och bestämd brasiliansk sångerska som snabbt lär ha lagt beslag på den unge Bôscoli. Även om nu Maysa kan sägas komma från en helt annan tradition, och sjunger med en lidelse som skulle göra João Gilberto livrädd, är och förblir detta en av de stora bossaklassikerna.

Maysa "O Barquinho" (ZShare)



Stan Getz & João Gilberto ”Getz/Gilberto” (Verve 1963)

Utan tvekan den mest kända bossaskivan någonsin och det definitiva genombrottet för bossanovan utanför Brasilien. Efter att Stan Getz hade fått en jättehit med sin version av Jobims Desafinado i början av 1962 parade producenten Creed Taylor ihop honom med Gilberto och Jobim i mars 1963. Inspelningen lär ha varit problematisk. Det rådde språkförbistring och Getz och Gilbertos egon kraschade direkt. Joãos dåvarande fru Astrud Gilberto fick också något oplanerat hoppa in som sångerska och att The Girl From Ipanema blev en sådan enorm succé berodde inte så lite på hennes oskuldsfulla röst. Snart lämnade hon João för att bli Getz älskarinna och gjorde sedan raketkarriär i sitt nya hemland.


Tamba Trio ”Tempo” (Philips 1963)

Pianotrion var och är ett av bossanovans mest klassiska format. Den största och mest mångsidiga av dem alla var Tamba Trio med pianisten Luiz Eça, basisten och flöjtisten Bebeto och batteristen Helcio Milito. Inte nog med att Tamba Trio tänjde på bossans musikaliska gränser genom sitt lyhörda och jazziga ensemblespel, de levererade också klockren stämsång med alla regnbågens alla färger i sina harmonier.

Tamba Trio "Boranda" (ZShare)


Luiz Bonfa & Maria Toledo ”Braziliana” (Philips 1965)

Luiz Bonfa var en av de allra skickligaste bossagitarristerna. Tillsammans med Jobim/de Moraes skapade han soundtracket till Marcel Carnes storfilm Orfeu Negro 1959 och fick därefter igång en karriär i USA. Braziliana från 1965 kan mycket väl vara den mjukaste bossaplatta som någonsin spelats in. Bonfas undersköna flickvän Maria Toledo sjunger ordlöst bakom den glittrande akustiska gitarren och stråkarna gråter försiktigt i bakgrunden.



Antonio Carlos Jobim ”Love, Strings and Jobim” (Warner Bros 1965)


Detta var en av Jobims första egna plattor i USA och på många sätt är den gjord för att exploatera all den romantiska sensualism som fanns inneboende i bossan. Kanske är det också just därför den är så lyckad. En ung Eumir Deodato bidrog till de enorma stråkarrangemangen och hela bossaeliten med Baden Powell, Luiz Eca och Roberto Menescal i spetsen medverkade.


Marcos Valle ”Viola Enluarada” (Odeon 1967)

Vid sidan av João Gilberto hade Marcos Valle bossanovans lenaste röst. Sjukt begåvad som låtskrivare, musiker och sångare började han spela in redan i tonåren och med Viola Enluarada nådde han toppen innan han raskt började utvecklas bort från bossan. Här radar Valle upp tretton låtar som ger begreppet mjuk manlighet en helt ny innebörd och stolthet, något som bara förstärks av de duetter han gör med sin fru Anamaria. Året efter spelade de tillsammans in den klassiska plattan Samba 68 i USA.

Marcos Valle "Tião Braço Forte" (ZShare)



Elis Regina & Toots Thielemans ”Aquarela do Brasil” (Philips 1969)


Elis Regina var den brasilianska musikens största och mest mytomspunna sångerska. Hennes temperamentsfyllda personlighet har analyserats hit och dit och idag är hon nästan ett nationalhelgon i Brasilien. Hennes eldiga perfektionism hann resultera i ett stort antal klassiker innan hon dog redan 1982. Tretton år tidigare spelade hon in den här plattan i Stockholm av alla ställen tillsammans Toots Thielemans. De magiska ögonblicken följer liksom på varandra, som när Elis sträva stämma borrar ner sig titelspåret och leker med varenda ton.

Elis Regina & Toots Thielemans ”Aquarela do Brasil” (ZShare)


Gilberto Gil ”Louvaçao” (Philips 1967)

I det här sammanhanget är det förstås på sin plats att nämna Gil Gilberto, även om han snabbt avlägsnade sig från bossan efter den här debutplattan. Här kan man njuta av Gils strålande gitarrspel och en glöd som för honom ganska långt från den ursprungliga bossan. Lyssna bara på den klassiska tolkningen av Roda. Komplettera sedan med Caetano Velosos och Gal Costas Domingo, deras första och sista bossaplatta innan de startade Tropicalia-rörelsen tillsammans med Gil.

Gil Gilberto "Roda" (ZShare)

Sabrina Malheiros ”Equilibria” (Far Out 2005)

Modern bossanova finns det gott om. Särskilt renrasig är den förstås när den kommer från Bebel Gilberto, dotter till João och hans andra fru Miúcha. En annan ung sångerska som bokstavligen har musiken i blodet är Sabrina Malheiros, dotter till Alex Malheiros från bossafunkgruppen Azymuth. Sabrinas purfärska debut Equilibria är utmärkt bossa för 2000-talet, driven av hennes bestämda och sammetslena röst. Precis som det ska vara.

Sabrina Malheiros "Eu Sous Mais Eu" (ZShare)

måndag, juni 04, 2007

Musik vecka 23

Häromdagen kom jag ut ifrån Norrbacka Tobak med famnen full av platta paket. Ute på gatan passerade Jan Johansen – ni vet, Se på mig-mannnen från melodifestivalen 1995 – med barnvagn och knallgull vindjacka med ett gigantiskt ”Diggeloo” på ryggen.

”Tradera?”, hojtade han till mig. ”Nej, eBay”, svarade jag överraskat. ”Pop eller jazz?”, fortsatte Johansen när vi båda promenerade nedåt längs Norrbackagatan. ”Eh... jazz”, svarade jag och visste väl inte riktigt hur pass besvärad jag skulle känna mig. ”Jan Johansson?”, frågade Johansen ivrigt. Hade jag varit kvick skulle jag förstås ha svarat: ”Nej, Egil Johansen”, hans trumslagande pappa som spelade i Jan Johanssons trio. Nu blev det istället någonting svepande om att man nog har större chans att hitta svensk jazz på hemmaplan. ”Vi har samma intresse – du och jag!”, kontrade Johansen, oväntat kontaktsökande.

Sedan sprang han, tillsammans med fru och barn, ihop med några (riktiga) bekanta och jag smet förbi så snabbt jag kunde utan att ha behövt redovisa resten av innehållet för denne Norrbackagatans mest sociala och informella musiktulltjänsteman. Vilket betyder att jag inte fick skryta om den fina utvikbara LP-utgåvan av Marvin Gayes Trouble Man som tio minuter senare skulle transportera mig exakt tio år tillbaka i tiden. Eller den argentinska CBS-pressningen av Astor Piazzollas Tango Para Una Ciudad från 1965. Eller de två Enrico Rava-plattorna, däribland den tropiskt fenomenala String Band från 1984. Mer om honom, min favorittrumpetare just nu, framöver.

Låt mig istället dela med mig av någonting annat, eftersom jag lever i en stressrelaterad kokong för tillfället. Dear Lord är kanske tidernas vackraste jazzballad och definitivt själva anledningen till att jag över huvud taget började lyssna på jazz. Junior Boys-remixen sammanfattar å sin sida det mesta som jag älskar med popelectronican våren 2007.

John Coltrane ”Dear Lord” (1965) (ZShare)

Junor Boys ”FM (Tensnake Remix)” (2007) (ZShare)

Här är vad jag lyssnar på annars:

It's Not the End of the World 6.06 Le Sport ”Euro Deluxe Dance Party”
Follow me 1.49 John Barry ”Follow Me - Original Soundtrack”
Coser & closer 2.38 John Barry ”Follow Me - Original Soundtrack”
End title 2.31 John Barry ”Follow Me - Original Soundtrack”
New Spanish Boots 7.21 Don Menza ”Morning Song”
Airraid 3.19 Jackmate ”DJ-Kicks”
Poor Leno (Silikon Soul Remix) / Erlend Oye - There Is A Light That Never Goes Out (Acapella) 4.55 Röyksopp Vs Erlend Øye ”DJ-Kicks”
Metal Chix / Always On My Mind (Acapella) 3.10 Skateboard Vs Erlend Øye ”DJ-Kicks”
Suprise Ice 4.23 Kings Of Convenience ”Riot On An Empty Street”
It's Crazy 4.58 Sarah Vaughan ”Sarah Vaughan With Clifford Brown”
Just By Myself 9.24 Lee Morgan ”City Lights”
Press Softly On The Brakes Holly 2.30 Felt ”Train Above The City”
Spectral Morning 3.43 Felt ”Train Above The City” Annie , Lets Not Wait 4.44 Guillemots ”Through The Windowpane Other”
And If All.... 1.19 Guillemots ”Through The Windowpane Other”
When Johnny Comes Marchin' Home 3.48 Don Menza ”Morning Song”
Embraceable You 4.50 Sarah Vaughan ”Sarah Vaughan With Clifford Brown”
Stars 2.58 Au Revoir Simone ”The Bird Of Music”
Radio Edit 9.52 The Studio ”Yearbook 1”
Of Excitement 7.13 Rimona Francis ”Colours”
Gold In The Air Of Summer 3.33 Kings Of Convenience ”Riot On An Empty Street”
Paradise Alley 3.06 The City ”Now That Everything's Been Said”
Man Without A Dream 3.51 The City ”Now That Everything's Been Said”
Right now 5.37 Charles Tolliver ”All Stars”
Breakfast In Heaven (DiskJokke Remix) 10.33 Lindstrom ”It's A Feedelity Affair”
April's Kiss / Straighten It Out 10.50 Rahsaan Patterson ”After Hours”
Phantom Lover 3.55 Leon Ware ”Musical Massage”
Journey Into You 4.07 Leon Ware ”Musical Massage”
Tres Palabras 9.59 Joe Henderson ”Canyon Lady”
FM (Marsen Jules Remix) 5.16 Junior Boys ”Dead Horse EP”