Brasilianska för utomstående

Nu är jag tillbaka igen. Jag har gift mig och kuskat runt halva Norden med jobbet. Jag har också, passande nog, befunnit mig på en annan resa. Till Brasilien. Eller i alla fall till Hipster-Frankrikes musikaliska Brasilien. Närmare bestämt till Brasil Do Futuro, en utmärkt samlingsplatta som sattes samman av franske journalisten och veteran-dj:en Rémy Kolpa Kopoul för något år sedan.

Samlingsplattor med Brasiliansk musik finns det annars nästan för många av – från 60-talets bossanova till Tropicalia och MPB till dagens stenhårda baile-funk och olika remixade varianter av den brasilianska musikskatten. Brasil Do Futoro hamnar någonstans i det sistnämnda (lyssna här). Här samlas ett gäng moderna, mer eller mindre beatbaserade och elektroniska artister som på olika sätt har sina rötter i Brasilien. Vissa är infödda, som Max De Castro, DJ Dolores och den fantastiske Seu Jorge som blir finfint remixad av fransmännen i Voltair, medan andra kommer från Frankrike och nöjer sig med stor kunskap och vackra drömmar om Rio de Janeiro eller São Paolo.



Men det här, det är knappast det moderna soundet av Brasilien. Titeln ljuger. Det här är snarare Frankrikes och den övriga världens dröm om Brasilien – förvaltad och remixad för 2000-talet. Det här är konnässörernas moderna uppdatering av "saudade" för sofistikerade dansgolv på europeiska klubbar. Det är livsbejakande electrosamba färdigpackad för oss på andra sidan ekvatorn. Det här är musik som knappast skulle tolereras på ett svettigt party i någon av Rios många favelor eller på en vild gårdsfest ute på Bahias landsbygd. Det är för mesigt. Det är för polerat. Och för klassiskt "brasilianskt".

När jag intervjuade singer/songwritern Badi Assad förra hösten berättade hon att hon inte har någon nämnvärd publik alls hemma i Brasilien. Inte Bebel Gilberto heller. Knappt heller Seu Jorge. Samtliga säljer dock slut både konserter och skivor så fort de kommer till USA, Japan och Europa. Detsamma gäller hippa indiebolaget Trama International och Cibelle (som jag skrev om här) som verkar ha flyttat till London för gott. De gör, helt naturligt och mer eller mindre medvetet, brasiliansk musik för icke-brasilianer.

Just därför går det också en rak linje från bossanovans världserövring för snart 50 år sedan till dagens Brasil Do Futuro. Den fortsätter först och främst en europeisk tradition och det vet förstås Rémy Kolpa Kopoul mycket väl.