Bossanova x 10

Nu när sommaren äntligen är här dammar jag av en introducerande artikel om bosssanova som jag skrev för La Musiks systertidning Livets goda för drygt två år sedan. Den här gången följer förstås några mp3:or med, det som egentligen saknades första gången.

Bossanovan är sommarens musik. Fast inte för att den stojar, dansar och sliter i den solbrända partynerven såsom samban gör. Nej, bossanovan svalkar och lugnar. Den utgör det perfekta soundtracket till tidiga sommarmornar i staden och lugna kvällar ute på landet med caipirinha eller rosévin ute på altanen. Vi guidare dig till musiken du inte vill missa.



När jag skriver dessa rader går Stockholm igenom en intensiv brasiliansk vecka. Det är i slutet av maj och Gilberto Gil befinner sig i Sverige för att ta emot Polarpriset ur Kung Carl-Gustafs hand. Gilberto Gil råkar inte bara en av de stora innovatörerna inom den brasilianska musiken, numera är han också Brasiliens kulturminister och det är med eftertyck han påpekar att Polarpriset på allvar kommer att rikta världens blickar mot musiken ”från södra halvklotet”.

Under den här intensiva majveckan i Stockholm porträtteras följaktligen också den brasilianska musiken i helbild. På Mosebacke kan man avnjutna influgna baile funk-rappare, ett sprudlande forroband och några klassiska sambarockare sida vid sida av lite försynt svensk brassefusion. Och över alltihopa svävar en känsla av att den anglosaxiska dominansen över världens musikmarknad kanske håller på att rubbas något.

Men det är förstås inte första gången. Redan för 47 år sedan förändrade den brasilianska musiken världen i det ögonblick som bossanovan – ”den nya grejen” – föddes.



Någonting speciellt måste ha legat i luften den där eftermiddagen den 10 juli 1958 i Odeon-studion i Rio de Janeiro. Ingen av de inblandade kan ha misstagit känslan av att ”just nu skapas framtiden” när João Gilberto sjöng in Chega de Saudade och Bim Bom tillsammans med pianisten och arrangören Antonio Carlos Jobim.

Jobim hade skrivit Chega de Saudade och Bim Bom tillsammans med poeten Vinicius de Moraes – en före detta diplomat, världsvan, bildad och med gigantisk aptit på livets njutningar. Den fjorton år yngre Jobim var hans motsats: ett återhållsamt musikaliskt geni med bakgrund som barpianist runt Copacabana och nu alltså husarrangör vid skivbolaget Odeon. João Gilberto var å sin sida en oborstad slarver, självupptagen, lögnaktig och ständigt pank, en spoling som ingen skulle ha brytt sig om hade det inte varit för hans stora charm, den sammetslena rösten och det fjäderlätta drivet i hans gitarrspel. Han hade sökt sig till Rio de Janeiro från sin hemstad Salvador i den nordöstra Bahia-regionen, fast besluten om att slå igenom stort som sångare.

Vid den här tiden var det de stora amerikanska jazzsångarna som gällde i Brasilien och störst av alla var givetvis Frank Sinatra. Brasiliens eget svar på Sinatra hette Dick Farney och många hävdar att bossanovans rötter går ända tillbaka till den Sinatra-Farney Fan Club som startades i slutet av 40-talet och fostrade den generation ungdomar som tio år senare skulle gå i bräschen för bossan. Bland de mest passionerade medlemmarna märktes tonåringarna João Donato och Paolo Moura.

När João Gilberto knackade på dörren hemma hos Antonio Carlos Jobim och tjatade sig till att få framföra Chega de Saudade hörde dock Jobim något helt annat: en brasiliansk motsvarighet till Chet Baker, med en helt ny fräschör och en rytmik som öppnade upp för precis de spännande harmonier han hörde i den mer progressiva amerikanska jazzen. Men det var inte lika lätt att få cheferna vid Odeon att förstå storheten. Jobim fick lura till sig överbliven studiotid för att över huvud taget kunna spela in Gilberto.



När singeln med Chega de Saudade och Bim Bom slutligen släpptes, och efter att de brasilianska radiostationerna hade fått upp öronen för den, tog det fart och snart inleddes en av de största musikaliska generationsväxlingarna på andra sidan ekvatorn. Det handlade om soundet av det nya Brasilien, av det moderna livet, av ungdomarna och framtiden. Det handlade om ”en minut och femtionio sekunder som förändrade allt” som Ruy Castro formulerar saken i boken Bossa Nova: The Story of the Brazilian Music That Seduced the World .

Borta var de barocka storbandsarrangemang som hade präglat brasiliansk populärmusik fram till dess. Istället hördes Joãos mjuka röst och lätta gitarrspel längst fram – nästan som om han satt tätt intill din kind och spelade – mot en bakgrund av lätta stråkar och mjukt slagverk. Här förenades den amerikanska jazzens sofistikerade harmonik med den melankoliska portugisiska meloditraditionen och den drivande afrikanska rytmiken, och den brasilianska musiken tog ett stort kliv framåt enligt precis samma logik som driver den än idag.

Här är tio nödvändiga bossaplattor för sommaren 2005 (och 2007).


João Gilberto ”The Legendary João Gilberto” (World Pacific)

Här hittar du alla de legendariska inspelningarna João Gilberto gjorde i Brasilien mellan 1958 och 1961. Här finns Chega de Saudade, Bim Bom och ytterligare 36 spår med den mjukaste, mest melankoliska och samtidigt mest ostoppbara framåtanda du någonsin hört.

João Gilberto "Chega de Saudade" (ZShare)


Maysa ”Barquinho” (Columbia 1961)

Gitarristen Roberto Menescal och textförfattaren Ronaldo Bôscoli var den tidiga bossanovans andra radarpar efter Jobim/de Moraes. De stod i centrum av den krets av unga musiker som samlades i sångerskan Nara Leaos lägenhet för att spela den ”nya” musiken. Tillsammans skrev de den klassiska O Barquinho som fick inleda den här plattan där de agerar musikaliska kapellmästare åt Maysa, en frodig och bestämd brasiliansk sångerska som snabbt lär ha lagt beslag på den unge Bôscoli. Även om nu Maysa kan sägas komma från en helt annan tradition, och sjunger med en lidelse som skulle göra João Gilberto livrädd, är och förblir detta en av de stora bossaklassikerna.

Maysa "O Barquinho" (ZShare)


Stan Getz & João Gilberto ”Getz/Gilberto” (Verve 1963)

Utan tvekan den mest kända bossaskivan någonsin och det definitiva genombrottet för bossanovan utanför Brasilien. Efter att Stan Getz hade fått en jättehit med sin version av Jobims Desafinado i början av 1962 parade producenten Creed Taylor ihop honom med Gilberto och Jobim i mars 1963. Inspelningen lär ha varit problematisk. Det rådde språkförbistring och Getz och Gilbertos egon kraschade direkt. Joãos dåvarande fru Astrud Gilberto fick också något oplanerat hoppa in som sångerska och att The Girl From Ipanema blev en sådan enorm succé berodde inte så lite på hennes oskuldsfulla röst. Snart lämnade hon João för att bli Getz älskarinna och gjorde sedan raketkarriär i sitt nya hemland.


Tamba Trio ”Tempo” (Philips 1963)

Pianotrion var och är ett av bossanovans mest klassiska format. Den största och mest mångsidiga av dem alla var Tamba Trio med pianisten Luiz Eça, basisten och flöjtisten Bebeto och batteristen Helcio Milito. Inte nog med att Tamba Trio tänjde på bossans musikaliska gränser genom sitt lyhörda och jazziga ensemblespel, de levererade också klockren stämsång med alla regnbågens alla färger i sina harmonier.

Tamba Trio "Boranda" (ZShare)


Luiz Bonfa & Maria Toledo ”Braziliana” (Philips 1965)

Luiz Bonfa var en av de allra skickligaste bossagitarristerna. Tillsammans med Jobim/de Moraes skapade han soundtracket till Marcel Carnes storfilm Orfeu Negro 1959 och fick därefter igång en karriär i USA. Braziliana från 1965 kan mycket väl vara den mjukaste bossaplatta som någonsin spelats in. Bonfas undersköna flickvän Maria Toledo sjunger ordlöst bakom den glittrande akustiska gitarren och stråkarna gråter försiktigt i bakgrunden.



Antonio Carlos Jobim ”Love, Strings and Jobim” (Warner Bros 1965)

Detta var en av Jobims första egna plattor i USA och på många sätt är den gjord för att exploatera all den romantiska sensualism som fanns inneboende i bossan. Kanske är det också just därför den är så lyckad. En ung Eumir Deodato bidrog till de enorma stråkarrangemangen och hela bossaeliten med Baden Powell, Luiz Eca och Roberto Menescal i spetsen medverkade.


Marcos Valle ”Viola Enluarada” (Odeon 1967)

Vid sidan av João Gilberto hade Marcos Valle bossanovans lenaste röst. Sjukt begåvad som låtskrivare, musiker och sångare började han spela in redan i tonåren och med Viola Enluarada nådde han toppen innan han raskt började utvecklas bort från bossan. Här radar Valle upp tretton låtar som ger begreppet mjuk manlighet en helt ny innebörd och stolthet, något som bara förstärks av de duetter han gör med sin fru Anamaria. Året efter spelade de tillsammans in den klassiska plattan Samba 68 i USA.

Marcos Valle "Tião Braço Forte" (ZShare)


Elis Regina & Toots Thielemans ”Aquarela do Brasil” (Philips 1969)

Elis Regina var den brasilianska musikens största och mest mytomspunna sångerska. Hennes temperamentsfyllda personlighet har analyserats hit och dit och idag är hon nästan ett nationalhelgon i Brasilien. Hennes eldiga perfektionism hann resultera i ett stort antal klassiker innan hon dog redan 1982. Tretton år tidigare spelade hon in den här plattan i Stockholm av alla ställen tillsammans Toots Thielemans. De magiska ögonblicken följer liksom på varandra, som när Elis sträva stämma borrar ner sig titelspåret och leker med varenda ton.

Elis Regina & Toots Thielemans ”Aquarela do Brasil” (ZShare)

Gilberto Gil ”Louvaçao” (Philips 1967)

I det här sammanhanget är det förstås på sin plats att nämna Gil Gilberto, även om han snabbt avlägsnade sig från bossan efter den här debutplattan. Här kan man njuta av Gils strålande gitarrspel och en glöd som för honom ganska långt från den ursprungliga bossan. Lyssna bara på den klassiska tolkningen av Roda. Komplettera sedan med Caetano Velosos och Gal Costas Domingo, deras första och sista bossaplatta innan de startade Tropicalia-rörelsen tillsammans med Gil.

Gil Gilberto "Roda" (ZShare)

Sabrina Malheiros ”Equilibria” (Far Out 2005)

Modern bossanova finns det gott om. Särskilt renrasig är den förstås när den kommer från Bebel Gilberto, dotter till João och hans andra fru Miúcha. En annan ung sångerska som bokstavligen har musiken i blodet är Sabrina Malheiros, dotter till Alex Malheiros från bossafunkgruppen Azymuth. Sabrinas purfärska debut Equilibria är utmärkt bossa för 2000-talet, driven av hennes bestämda och sammetslena röst. Precis som det ska vara.

Sabrina Malheiros "Eu Sous Mais Eu" (ZShare)