lördag, december 29, 2007

Musikåret 2007 del 2

Det är kvällen innan jag åker till Tokyo. Är jag galen som bloggar? Det verkar så. Här kommer i alla fall del två i min sammanfattning av musikåret. Sedan blir det tyst ett tag framöver.


Årets-tack-för-återutgivningen

Inte bara var Dustygrooves nyutgåva av Jorge Bens ”Fôrça Bruta” årets mest hedervärda, för mig personligen innebar det även upptäckten av en av de bästa brasilianska plattorna någonsin. Nästan lika intressant var det att Sansara Music Bands gamla proggjazz från 1977, med Bernt Rosengren och Lars Färnlöf, fick se dagens ljus på Fredrik Noréns egna lilla etikett. Annars dominerade japanska finsmakarutgåvor.

Jorge Ben ”Fôrça Bruta” (Philips/Dustygroove)
Sansara Music Band ”Plays The Music of Lars Färnlöf” (Mirrors)
Stanley Cowell ”Illusion Suite” (ECM/Japan)
Ronnie Ross ”Cleapatra’s Needle” (Fontana Jazz/Japan)
Michael Garrick ”Moonscape” (Trunk)



Årets helt-sonika-bästa-pop

Ingen musik är längre unik. Allt är redan gjort. LCD Soundsystems naturliga förening av postpunk och electrodisco hördes egentligen redan på 80-talet, men för mig kom det som ett försenat paradigmskifte. Och det beror på de fantastiska melodierna – på årets platta oväntat uppriktiga och djupt vemodiga – som DFA-produktionen slungade rätt in i samtiden och gjorde till årets platta. Annars var det kopplingen Göteborg/Melbourne/Toronto via Jens Lekman/New Buffalo/Feist som lockade.

LCD Soundsystem ”Sound Of Silver” (Capitol)
New Buffalo ”Somewhere, Anywhere” (Arts & Crafts)
Jens Lekman ”Night Falls Over Kortedala” (Service)
Feist ”The Reminder” (Cherry Tree)
Josef & Erika ”Small Small Small Small Sounds” (Caprice)



Årets upptäckter

MP3-bloggarna återigen – den kategori som koncentrerar sig på obskyr vinyl. Den verksamhet som bedrivs av till exempel Baroso på Orgy In Rhythm är ingenting mindre än en kulturgärning eftersom den ger massor av svårtillgänglig musik nytt digitalt liv. Jackie McLeans sista, när det begav sig outgivna, mästerverk för Blue Note slog ned som en ilsken blixt i början av september. Det kommer en essä om den framöver...

Jackie McLean ”Hipnosis” (Blue Note 1967)

Enrico Rava "Quotation Marks" (Jamo 1976)
Eddie Daniels ”This Is New” (Tant 1968)
Cal Tjader & Eddie Palmieri ”Bamboleate” (Tico 1968)
War ”Galaxy” (Rhino 1977)



Årets soul-som-egentligen-inte-behöver-förklaras

Soulen har alltid varit en vansinnigt historiemedveten genre. Så även i år. UGKs ganska burdusa återanvändning av Willie Hutch fick mig att upptäcka det magiska originalet. Men störst av allt var att få lära känna den sammanbitna Alice Clark. Jay-Z:s blaxploitation och den softa neo-soulen från Brownswood kändes annars överraskande aktuella.

Alice Clark ”Alice Clark” (Mainstream 1972/Japan)
Jay-Z ”American Gangster” (Roc-A-Fella)
Willie Hutch ”The Mack” (Motown 1973)
”Brownswood Bubblers Vol 2” (Brownswood)
Ne-Yo ”All Because Of You” (MP3)



Årets Brasilien

Kalla mig gärna konservativ, för i min värld cirkulerar den brasilianska musiken fortfarande kring bossa, nybossa, tropicalia, klassisk MPB och svala elektroniska uppdateringar. Tyvärr, ingen Baile Funk för mig. I år lyssnade jag istället på två gamlingar – den återuppupptäckte Arthur Verocai och Caetano Veloso som gjorde en oväntat hård postpunkplatta.

Caetano Veloso ”Cê” (Nonesuch)
Arthur Verocia ”Encore” (Far Out)
”Brasil Do Futoro – selected by Rémy Kolpa Kopoul” (Naive)



Årets Impulse-klassiker-jag-återvände-till

Gary McFarland Sextet ”Point Of Departure” (1963)
Oliver Nelson ”Sound Pieces” (1966)
Gil Evans ”Into The Hot” (1961)
John Coltrane ”Live At Birdland” (1963)
Milt Jackson Quartet ”Statements” (1961)

torsdag, december 27, 2007

Musikåret 2007 del 1

Under 2007 konsumerade jag mer musik än jag någonsin gjort tidigare. Symptomatiskt nog i en tid av eskalerande överkonsumtion på många fronter. Fast när det gäller musik kan det inte bli för mycket. (Sa han romantiskt...) Vi upplever faktiskt en tid av osannolik musikalisk kreativitet som till stor del hänger ihop med att det idag är så mycket lättare för artister att sprida sina alster och få direktrespons från lyssnarna. Därmed inte sagt att det inte behövs fungerande betalningsmodeller.

Det var alltså främst min MP3-samling som växte drastiskt. Men det berodde självfallet inte på att jag inte kände till MP3-bloggarna, eller för den delen iTunes, tidigare utan för att jag på allvar började exploatera den digitala tillgängligheten. Vilket hängde samman med att det blev så mycket enklare med Peel och Flock. Vilket i sin tur gör det svårare än någonsin att summera musikåret på ett vettigt sätt. Jag gör dock ett försök.



Årets jazzen-är-faktiskt-bäst-i-Sverige

2007 var Nils Bergs år. Som Jazz i Sverige-pristagare och som galjonsfigur för den taniga indiejazzen – på sätt och vis post-Moserobie – som integritesfullt och nyfiket blandade alla tänkbara influenser från indiepop, hardbop, third stream, electronica, progg, modalt, folkrock och bebop. Mer samtida kunde det knappast bli i en tid då allt fanns en klick bort. Caprice seglade samtidigt upp som en etikett att räkna med vid sidan av Moserobie och Hoob.

The Stoner ”The New Pink” (Hoob)
Mats Öberg ”Improvisational 2” (Caprice)
Ludvig Berghe ”Vol IV: 48 And Counting” (Moserobie)
Nils Berg ”Sailors Fighting In The Dance Hall” (Caprice)
Alberto Pinton ”Vita Pratica” (Moserobie)



Årets jazz-utanför-Sverige

Om den kreativa genreblandningen präglade svensk jazz fanns det en annan linje som utmärkte den mest relevanta internationella jazzen: lågmäldhet och noggrant komponerad detaljrikedom. Den märktes främst hos Elan Mehlers trumlösa kvartett, men också i Kerkko Koskinens stränga orkesterverk Agatha – ett oväntat steg framåt för den unga finska jazzen. Det var svårt att inte se dessa uttryck som en reaktion mot en allt snabbare och mer hysteriskt strömlinjeformad konsumtionskultur. Men det gick också utmärkt att som giganten David Murray spräcka några toner i protest.

Elan Mehler Quartet ”Scheme For Thought” (Brownswood)
David Murray & The Black Saint Quartet ”Sacred Ground” (Justintime)
Verneri Pohjola & UMO Jazz Orchestra ”Agatha” (Ricky-Tick)
Quasimode ”Land Of Freedom” (Geneon Japan)
Paul Bley ”Solo in Mondsee” (ECM)



Årets remixar

Quasimode ”Oneself-Likeness” (Markus Enochson Remix)
Rufus Wainwright ”Tiergarten” (Supermayer Remix)
Kylie Minogue ”Two Hearts” (The Studio Remix)
LCD Soundsystem ”Sound Of Silver” (Carl Craig Remix)
The Five Corners Quintet ”Before We Say Goodbye” (Jori Hulkkonen Remix)



Årets electropop-nytechno-rymddisco-eller-vad-det-nu-heter

Technon, i dess mest sofistikerade och intellektuella former, fortsatte att hålla ett grepp om min och andras värld under 2007 – med Carl Craig som kreativ gudfar. Trots att detta är inmutat MP3-territorium kom det några lysande album inom genren. Cornelius, The Field och Cobblestone Jazz placerade alla in sig i en ny tradition av improvisationer. Och Air, som var fallna hjältar i de hippa kretsarna, regerade fortfarande hos mig.

Cornelius ”Sensous” (Everloving)
The Field ”The Sound Of Light” (Heartbeats)
Cobblestone Jazz ”23 Seconds” (K7)
The Studio ”Yearbook 1” (Information)
Air ”Pocket Symphony” (Astralwerks)
Ellen Allien ”Fabric 34” (Fabric)



Årets pop-jag-laddade-ned

Det slår mig att jag nästan bara laddade ned svensk pop under 2007. Upptäckten av Friendly Noises fantastiska MP3-releaser, toppad av Testbilds DIY-version av Monica Zetterlund och Beppe Wolgers anno 1963, var en starkt bidragande orsak.

Testbild ”En gång i Stockholm”
Taken By Trees ”Lost & Found”
Peter Nilsson ”Get Nowhere”
Pacific "Sunset Blvd"
Robert Wyatt ”Just As You Are”



Årets filmmusik

Wes Anderson var årets detaljmänniska. I The Darjeeling Limited lämnades inte en detalj, inte en skjortkrage, inte en koffert eller kameravinkel åt slumpen. Inte heller musiken. Soundtracket inleds med Peter Sarstedts bitterljuva bistroballad ”Where Do You Go To” som också var ledmotiv till Andersons förfilm Hotel Chevalier, och blandar sedan Satyajit Rays 70-talskompositioner med Kinks-pop och franska chansons. Alldeles utmärkt med andra ord.

torsdag, december 20, 2007

Destination Tokyo

Den 30 december åker jag till Tokyo. Äntligen. Som jag har längtat. Närmare bestämt sedan den 6 juni 1993.

Det var då jag hörde United Future Organizations nyjazzsignatur Loud Minority för första gången (vilket jag skrev om här) och en onaturlig besatthet av välklädd japansk jazzkultur drog igång. Kolla videon så förstår ni. Närmare tusen Japanpressningar senare reser jag nu dit på riktigt.


Lyssna:
United Future Organization "Loud Minority" (ZShare)

Men inte bara det, jag har älskat den japanska filmen ändå sedan min tid som ung filmvetare. Till den femton timmar långa flygresan har jag bunkrat upp med Donald Richies memoarbok The Japan Journals. Den var ju Richie, som först kom till Japan för att göra militärtjänst efter kriget, som blev förste västerländska filmkritiker att skriva om Akira Kurozawa, Yasujiro Ozu och Kenji Mizoguchi. På så vis kom han att bidra till det "japanska undret" på 50-talets filmfestivaler. Och för att göra resan filmisk på ett annat sätt kommer vi att fira nyårsaftonen i New York Bar – allstå Lost In Translation-baren – på Park Hyatts 52:a våning med usikt över hela Tokyo. Och precis som Charlotte åker vi även ett par dagar till Kyoto och siktar på att uppleva det historiska Japans alla praktfulla shintotempel.

Jag är verkligen djupt fascinerad av den japanska kulturen med dess till synes outtröttliga förmåga att ta till sig nya idéer och driva dem till sin spets. Vilket fick mig att försöka beskriva den den japanska mentaliteten och popkultursnobbismen utifrån luddiga andrahandserfarenheter när jag intervjuade producenten Yasushi Ide för några år sedan:

Det populärkulturella Japan fortsätter att fascinera. Efter ett par decennier av västerländskt utforskande är det fortfarande lika spännande att höra om japanska 20-åringar i Shibuya, Tokyo som varje månad spenderar tusentals kronor på designerkläder. Eller få ännu en rapport om leksaksfetischismen och det hämningslösa skivsamlandet. I Japan verkar ju jakten på den perfekta stilen inte känna några gränser. I deras urbana djungel samexisterar och frodas de mest sofistikerade subkulturer - från övertygade pudelrockare som ser till att Yngwie Malmsteen fortfarande har en karriär till snobbiga easy listening-mods som drömmer om franska rivieran anno 1962.

Varför då denna fascination? Är det för att det verkar exotiskt? Fjärran? Charmigt? Lite tokigt? Kanske till och med urartat? Inte alls. Fascinationen inför den japanska hyperstilmedvetenheten är snarare en lockande avundsjuka, och i bästa fall inspiration för oss i den inte alltid lika hängivna västvärlden. Och som så ofta när det handlar om inspiration så påverkas man av det som i grunden redan är bekant, men som man ändå aldrig hade kunnat åstadkomma själv.

Det handlar om ett effektivt bumerangmönster. I det populärkulturella Japan hittar vi alltså våra egna preferenser, våra egna beteenden, våra egna uttryck och stilar. Fast tagna ett steg längre. Dragna ytterligare en bit mot sin spets. För ända sedan efter andra världskriget, när Japan utvecklades till kapitalismens viktiga utpost i Öst och den västerländska kulturen formligen pumpades in i landet, har japanerna varit pigga på att absorbera alla möjliga idéer och impulser från världen utanför. Man har vridit och vänt, skruvat sönder, justerat, adderat, reducerat, kombinerat, polerat och satt ihop igen. Sedan har man presenterat sina egna varianter av allt ifrån bilproduktion och mobiltelefoni till nybossa, house och skräckfilm. Ofta lite bättre, ofta lite mer kreativt och alltid med ett alldeles eget uttryck.



Det handlar alltså om inspiration i båda riktningarna. Som när Akira Kurosawa såg John Fords klassiska västernfilmer och fick den avgörande impulsen till att göra sina egna banbrytande samurajfilmer. Vilka i sin tur fick både italienaren Sergio Leone och amerikanen John Sturges att förnya västerngenren på sina håll. Eller för att ta ett helt annat exempel: Lonesome Echo Productions monumentala garagetolva “Sweet Dream” med gamle Ten City-sångaren Byron Stingily.

Det är svårt att tänka sig att den skulle kunna vara gjord någon annanstans än i Japan. Förvisso finns alla obligatoriska garage-ingredienser med: leende körer som mässar refrängen bakom Stingilys kråmande falsett, tjocka lager av svepande stråkar och slagverkspauser på de rätta ställena (i det här fallet massor av timbales). Men samtidigt är hela låten upptagen av en djupt sentimental ton som utkristalliseras redan i den inledande, ensamma keyboardslingan. Skulle den vara gjord i USA eller England skulle den antagligen vara svettigare, sexigare och mer emotionellt uppskruvad.


Nu får jag äntligen förstahandserfarenhet av detta märkliga Japan. Jag får återkomma med en ordentlig rapport.

söndag, december 16, 2007

Parallellslalom

Fler improvisationer. I exakt samma samma lokal som Mats Öberg – på Nybrokajen 11 i Stockholm – har Jonas Östholm och Emil Standberg, både med benen i indiejazzen och Oskar Schönning, spelat in Once Around, en finfin duoplatta med piano och trumpet. Det är en ganska ovanlig kombination, särskilt om man inte dimmar ljuset, tar på sig vit frack och plockar fram de mest romantiska jazzörhängena. Det gör givetvis inte Jonas och Emil. De blandar sina egna kompositioner med Paul Motians och Bill Frisells. Det mesta är korthugget och nervigt. Mestadels runt två minuter. Snabba inpass och mikrohistorier. Ögonblicksbilder med tydliga titlar som Paris, Tokyo, Helsinki, Beufort, Once Around The Park (NYC) och Monica Jane. Men ibland drar motiven ut till lite större landskap och längre kurvor som Jonas och Emil åker vacker parallellslalom genom.



Några av låtarna har de spelat in tidigare på Emils egen etikett RR-R och ljudbilden förblir en högst utvecklad balansgång mellan det avslappnade och det ettrigt febrila. Särskilt i Jonas Östholms fingrar. Han spelar kantigare än jag hört honom tidigare och kämpar verkligen för att pianot inte ska bli någon harmonisk sidenbädd för de torra trumpettonerna. Det är positivt menat. Och värt att komma ihåg, för jag såg just att skivan inte släpps på Amigo förrän i februari.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Love Theme From David And Lisa 4.49 Gary McFarland "Point of Departure"
Tout Doucement 2.32 Feist "Let It Die"
Inside And Out 4.18 Feist "Let It Die"
Blue And Yellow 5.11 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet -60"
Rocky Dennis' Farewell Song 5.23 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
Someone To Share My Life With 3.32 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
On Our Last Day Together 2.57 The Arcadians "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
We've Loved Before 2.34 Eddie Palmieri & Cal Tjader "Bamboleate"
Seaside Week End 3.16 Antena "Cafe Apres Midi - Crepuscule 2"
I'm on Fire (Bruce Springsteen cover) 3.18 Chromatics "In The City"
Survivor 6.43 Tiger Stripes "Mad At Me"
Secret To Keep 4.23 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Nanã 2.40 Edison Machado E Samba Novo "Edison Machado & Samba Novo"
Wind [新録] 5.55 Sleepwalker "Works"
Eu Quero Paz 4.02 Arthur Verocai "Encore"
Caminho Da Roça 4.20 Arthur Verocai "Encore"
Lluvia Azul 7.46 Gato Barbieri "Chapter Three Viva Emiliano Zapata"
Ride (Club Mix) 2.41 Harrison Crump "Jerome Sydenham - Explosive Hi-Fidelity Sounds"
A Demo By 6:23 1.25 Sydenham And Chandler "Jerome Sydenham - Explosive Hi-Fidelity Sounds"
Awade (Joe's Jungle Sounds Dub) 5.37 Instant House "Jerome Sydenham - Explosive Hi-Fidelity Sounds"
Mixed 10.13 Gil Evans "Into The Hot"
Stronger Than Before 4.21 Chaka Khan "I Feel For You"
Eye To Eye 4.39 Chaka Khan "I Feel For You"
Ignorant Shit [Explicit] 3.43 Jay-Z "American Gangster"
Make the Road by Walking ['Roc Boys (And the Winner Is...)'] 3.03 The Menahan Street Band "American Gangster"
Barry's Tune 3.44 Gil Evans "Into The Hot"
Too Busy Thinking About My Baby 3.01 Marvin Gaye "M.P.G."
This Magic Moment 2.45 Marvin Gaye "M.P.G."
Memories 2.50 Marvin Gaye "M.P.G."
Rocky Dennis In Heaven 1.02 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
Sandpiper 7.42 Gary McFarland "Point of Departure"
Calling Out Of Context 5.46 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
Crash (Mooner's Edit) 6.05 Doctor's Cat "Elaste Vol. 1 - Slow Motion Disco (Compiled By DJ Mooner)"
Chicken Feathers 6.50 Steve Kuhn "Live In New York"
All My Friends (Franz Ferdinand Version) 5.58 LCD Soundsystem "A Bunch of Stuff EP"
Into The Trees (Serenetti Part 3) 7.22 Trentemøller "The Last Resort" Gnossienne Nr. 6 2.25 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

fredag, december 14, 2007

Jimmy Adja

Den senaste månaden har jag inte kunnat få M.I.A:s Jimmy – producerad av den mäktige Timbaland – ur huvudet. Och därför, även om det kanske är gammal skåpmat, är det underbart att ta del av förlagan från en gammal Bollywoodfilm. De riktiga snobbarna kompletterar förstås med Joe Harriott och John Mayers obskyra Indo-Jazz Fusions från 1966 som finns härOrgy In Rhythm.

onsdag, december 12, 2007

En kompromisslös kompromiss



Kanske riskerar jag att nedvärdera David Murray och hans Black Saint Quartet om jag kallar deras Sacred Ground för årets bästa kompromiss. Låt mig istället säga att det är årets mest kompromisslösa kompromiss.

På avstånd kan man nämligen enkelt se hur väl Sacred Ground passar den internationella jazzmarknaden. Det är strålande vardagsrumsjazz (som min kompis Markus Axelsson uttryckte sig) från den amerikanska jazzens mest rättrogna toppskikt. David Murray, grundare av World Saxophone Quartet, är en av de mest produktiva saxofonisterna med en karriär före 80-talet och han har ett band av minst lika stabila trotjänare – gamle frijazzlegendaren Andrew Cyrille på trummor, Ray Drummond på bas och den utomordentliga pianisten Lafayette Gilch som har fått ersätta sin bortgångne lärare John Hicks. Slutligen så Cassandra Wilson. Hon inleder och avslutar plattan med sin aukoritära närvaro och kärva ton. Ingenting kunde vara mer kännbart.

På pappret är allting helt "rätt" med Sacred Ground. Vill man vara krass kan man säga att Cassandra Wilsons gästspel flyttar fram Murrays kommersiella positioner betydligt. Om det nu inte vore för att musikens stamträd går långt förbi 60-tales frijazz och modala frihet, bort till 30-talets Kansas City-swing och vidare ned i den smutsiga afroamerikanska historien på bomullsfälten i Södern. Och för att Sacred Ground skapades ur den sammanbitna indignationen över ännu ett av den amerikanska historiens övergrepp – porträtterat i Marco Williams film Banished om hur svarta amerikaner systematiskt fördrevs från sina gårdar i kölvattnet efter inbördeskriget, en film som David Murray skrev musiken till. Och för att Murray bad sin vän poeten Ishmael Reed författa två texter till Cassandra Wilson utifrån just detta tema.

"We come back to claim.. Our deepest legacy..."

Så har du plötsligt ett stycke pan-afrikanskt vredesmod i ditt vardagsrum. Och du har två av de största och vackraste rösterna i dagens jazz som berättar för dig.

David Murray har länge valt att justera traditionen inifrån för att säga det han vill ha sagt. Han skolades i det sena 60-talets frijazz, med Albert Aylers falsettoner och spruckna fanfarer i öronen, och började bygga sin karriär på 70-talets Loft-scen i New York med Sam Rivers som mentor och Stanley Crouch som informell pr-man. Sedan vände han sig plötsligt om och gick tillbaka till traditionen. Till Ben Webster och Coleman Hawkins. Men det intressanta är att denna återkoppling – eller snarare inkorporering – ständigt har filtreras genom 60-talets frihet och insikt om att man kan spela vilka toner som helst, hur som helst, så länge man lägger ut trådar som lyssnarna kan följa. På så vis kan David Murray flyga fritt genom de spräckta tonernas universum, med atonala punktinsatser och skalglidningar, för att sekunden senare landa i välkända riff på en trygg harmonisk plattform.



Sacred Ground är inget undantag. David Murrays saxofon och basklarinett liknar mer och mer en gigantisk drake, en jazzimprovisationens midgårdsorm som slingrar sig fritt över modala skalor, smeker din kind i det nedre registret och sprutar fria toner mot skyn. Rytmsektionen både lyssnar och dirigerar medan Lafayette Gilchs porlande riff lägger milsvidda vattenbäddar under Murrays spruckna eldflugor. Kan ni höra vemodet? Lyssna noga. När de spruckna tonerna används som stilgrepp har frijazzens etos reducerats till ett manér. Då ska man påminna sig om varför den första tonen egentligen spräcktes, om vad det var för känslor som gjorde att de rena tonerna inte räckte till. Kärvheten, frustrationen och indignationen, det är vad som gör Sacred Ground till en av årets bästa jazzplattor.

Så har frijazzens etos letat sig in i ditt vardagsrum utan att du har kunnat protestera eller någonsin kommar att göra det.

söndag, december 09, 2007

Nedslag

Jag har blivit sjuk. Jag ligger hemma med feber och plöjer HBO:s eminenta, stjärnspäckade och i sedvanlig ordning mycket välskrivna och välspelade mormondrama Big Love. Moderna västerländska polygamister, finns de verkligen? Ja, uppenbarligen och deras vedermödor blir förstås utmärkt tv-dramatik. För nu, efter sex avsnitt, börjar tumskruvarna dras åt kring den viagraknaprande patriarken Bill Paxton och hans tre fruar och två varuhus. Nu börjar kampen mot den gamla skolans bokstavstroende mormoner – med en utomordentligt otäck Harry Dean Stanton i spetsen – bli riktigt smutsig. Naturligtvis är det sitt eget kött och blod, i alla dimensioner, han tvingas kämpa emot. HBO regerar.

Det gör även Mats Öberg. Det var om honom jag egentligen skulle skriva. Jag fick Improvisational Two förra veckan och fick samtidigt bekräftat varför jag över huvud taget gillar jazz. Jag får nästan revidera vad jag skrev om Niklas Sivelöv – som är och förblir en klassiskt skolad pianist med alla sina Bach-skalor. I alla fall när jag hör Mats Öberg kittla fram så mycket mer jazz ur Cornelis Vreeswijk (vilket egentligen inte borde vara så svårt) än jag trodde var möjligt. Men det fina är att han tar omvägen över den soliga amerikanska västkusten innan han stannar till vid Mal Valdrons ensamma flygelsittning On Steinway. Vilket anslag! Hans händer är genomsynkoperade. Just nu, den 9 december, blir det en ofrivillig hyllning till Valdron som dog för nästan exakt fem år sedan.



Det finns nästan inte en sekunds tvekan på Improvisational Two. Vilket är intressant med tanke på att Öberg lär ha varit magsjuk och i princip fick ledas upp till flygeln vid tolvslaget. Men han fick uppenbarligen "feeling" och nu måste jag återbesöka hans första soloplatta In The Moment som släpptes på Moserobie förra året. Kan också vara intressant att komplettera med den nysläppta nyinspelningen av Cornelis Ballader, Poem och lite Blues.

Till sist: Jorge Bens svårtåtkomliga O Bidu, Silencio No Brooklin från 1967 finns här hos Loronix och Supermayers mästerliga remix av Rufus Wainwrights Tiergarten finns här hos Fluokids.

onsdag, december 05, 2007

Kort sagt: årets bästa jazz

Erik Satie har återfötts i Brooklyn. Hans mamma heter Mary Lou Williams och pappa är Wayne Shorter. Hans gudfar heter Gilles Peterson. Själv kallar han sig Elan Mehler.

Tillsammans med sin kvartett har han släppt årets mest personliga, mest samtida, mest relevanta, mest visionära och kort sagt bästa jazzplatta. Det är en kvartett utan trummor. Långt ifrån traditionell jazzgroove. En kvartett med piano, fender rhodes, saxofon och bas. Mehler spelar akustiskt, David Moore elektriskt, Andrew Zimmerman sax och Tod Hedrick bas. Plattan heter Scheme For Thought. Den är en stillsam revolt mot kravet på sväng som bara kan komma från jazzmusiker födda på 70-talet. Pulsen är lika instiktivt organisk som en mänsklig förälskelse. Den går inte att mäta och väga, inte att enkelt ringa in eller tydligt definiera. Samtidigt är den totalt närvarande. Den går både upp och ned, den är både stark och svag, den rör sig enligt en egen emotionell logik.

Kanske ligger det en viss ironi i att titeln på kvartettens skiva heter Scheme For Thought. Eller så säger det allt om den kristallklara fokusering som ligger bakom. Om den där nästan matematiska precisionen som krävs för att hitta enkelheten, och självklarheten, i en melodi. Tänk Erik Satie.



Tänk även kammarjazzen från Bill Evans Trio, live på Village Vanguard 1961. Någon nämnde även 70-talets elektriska och akustiska dubbelpianister. Tänk Chick Corea, Joe Zawinul och Herbie Hancock. Men tänk framför allt Miles Davis In A Silent Way – den melocentriska jazzens embryo. Tänk gärna också ECM. Det är ingen slump att New York-födde Elan Mehler har en faiblesse för Schweiziska alpbyar. Luften, vidderna, naturen som går i arv. Hela den centralgermanska fascinationen för det sublima. Tänk Caspar David Friedrich. Det är ingen slump att Gilles Peterson, på semester från sina dj-set, hörde Elan Mehler i baren på Hotel Therme i Vals. Han gick dit tre kvällar i rad och gav Mehler ett erbjudande.

Kanske ligger det en viss ironi i att just Gilles Peterson, mannen som spridit dansgolvsjazzen över hela världen, släpper Elan Mehler Quartet på sitt Brownswood Recordings. Eller så säger det allt om den tid vi lever i – där gränsen mellan microelecronica, kammarjazz och minimalistisk konstmusik snart är utsuddad. Och där de mest relevanta och radikala uttycken är de mest avskalade och stillsamma. Lyssna på Daisuke Tanabes remix på titelspåret Scheme For Thought.

Tänk även Mary Lou Williams. Urmodern till en ny generation av New York-pianister. Elan Mehler har hela den amerikanska jazzhistorien i sina fingrar. Han bär den med sig till pokerborden i Atlantic City och till sina långa husbandsbokningar på Birdland. Det regnar blå toner och det luktar asfalt om de bredbenta riffen i det nedre registret. Det är kort sagt årets bästa jazzplatta.

Viktigt komplement: Brownswood Bubblers Volume 2.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Pecos Pete 4.20 Gary McFarland "Point of Departure"
At The Dept. Of Forgotten Songs 1.33 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
Pocketful Of Money 4.20 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
Wish I Didn't Love You So 2.42 The Four Tops "Now! (Tamla Motown LP)"
Opportunity Knock (For Me) 2.43 The Four Tops "Now! (Tamla Motown LP)"
The Fool On The Hill 3.22 The Four Tops Now! (Tamla Motown LP)"
Ballad Nr. 2 2.57 Jazz Quintet '60 "Jazz Quintet -60"
Black Cab 4.54 Jens Lekman "Oh You're So Silent Jens"
You And Me Both 3.45 Arthur Russell "Calling Out Of Context"
I Never Thought That You Could Be Left In My Chest 5.15 Josef & Erika "Small Small Small Small Sounds"
Pathways “Jazztronik Theme” [Sleep Walker Remix] 8.02 Sleepwalker "Works"
2 Hearts (The Studio Remix) 7.40 Kylie Minogue "2 Hearts"
Most Likely You Go Your Way (I'll Go Mine) 7.20 Mark Ronson (Bob Dylan remix) "Illegal"
Hard Rain's A-Gonna Fall 4.14 Bryan Ferry "These Foolish Things"
When I Was A Young Girl 3.08 Feist "Let It Die"
Secret Heart 3.49 Feist "Let It Die"
The Saga Of Harrison Crabfeathers (Aka Poem For N°15) 5.31 Steve Kuhn "Live In New York"
4 Wheel Drive 5.30 Ricardo Villalobos & Jorge Gonzales "Fabric 71"
Timbuktu (Pan–African Electro Dub) 4.17 Ferrer & Sydenham Inc. "Jerome Sydenham - Explosive Hi-Fidelity Sounds"
Chocolate Ice Cream 6.28 Eddie Palmieri "Super Imposition"
Punch Up 2.36 LAID "Jerome Sydenham - Explosive Hi-Fidelity Sounds"
Mother's Theme (Mama) 3.56 Willie Hutch "The Mack"
Brother's Gonna Work It Out 4.48 Willie Hutch "The Mack"
The Reason Why 6.53 Jackie McLean "Hipnosis"
Dirty Mutha (DJ Mehdi Remix) 3.38 Steed Lord "Da Dirty Mutha EP"
Mystery Man (Remix) 5.15 Clive Stevens & Brainchild "Elaste Vol. 1 - Slow Motion Disco (Compiled By DJ Mooner)"
The Seven Tin Soldiers 13.36 War "Galaxy"
Dona Das Meninas 4.51 Arthur Verocai "Encore"
Milonga Triste 5.02 Gato Barbieri "Chapter Three Viva Emiliano Zapata"
Abertura 2.08 Arthur Verocai "Encore"
The Road Not Taken 8.38 Mr. Suitcase "The Shame Of Being Imperfect"
Bachelor Kisses 3.45 The Radio Dept. "FYN 51"
Bulbs 6.56 Gil Evans "Into The Hot"
Chameleon 6.57 Trentemøller "The Last Resort"
Gnossienne Nr. 5 3.06 Erik Satie "Johannes Cernota plays Erik Satie"

söndag, december 02, 2007

Varde ljus...

Med tanke på att det inte blev någon halleluljastämning förra gången jag skrev om The Field får jag helt enkelt göra ett nytt försök.

I torsdags firade mina vänner på Heartbeats sitt första släpp i serien Sound of Light nere på Nordic Light Hotel. Det är en serie skivor som har skräddarsytts för just Nordic Light Hotel och är ett renodlat brandingprojekt som inte försöker maskera sig bakom det konstnärliga konceptet att låta ett antal samtida electronicaartister tolka ljuset och miljön på hotellet. Först ut är alltså The Field, eller Axel Willner som han heter, som fick bo några dagar på plats och sedan komponera. Visst, det är ett beställningsjobb och jag skulle definitivt kunna skriva en del om projektet ur ett varumärkesperspektiv, men det lämnar jag till ett annat forum. Det är trots allt musiken jag blir hänförd av.



Axel Willner hör nämligen till den lilla skara electronicaartister som har lyckats mejsla ut ett eget unikt sound. Ingen annan låter som han. "Han skär ut ett ljufragment och upprepar det sedan på mikronivå tills en bädd av nya ljudlager suggereras fram och hans alldeles egna ljudlanskap tar form", som jag skrev tidigare. Han liknar också en modern technofreudian som med vetenskaplig precision lockar fram det dunkelt undermedvetna ur sina samplingar och hittar nya historier, tidigare knappast anade, i det som varit. Hans mikroskopiska omtolkningar av Lionel Richies Hello (A Paw In My Face) och The Flamingos I Only Have Eyes For You (From Here We Go Sublime) är redan klassiska.

Jag bryr mig faktiskt inte om vilken betydelse hotellets ljus kan ha haft, utan kan bara konstatera att The Field om möjligt låter ännu bättre på The Sound Of Light än på lysande debutplattan From Here We Go Sublime. Det är den mest symfoniska, stramt bombastiska techno jag har hört i år. Hans episka monotoni smyger sig på med full kraft. Jag orkar inte ens kommentera den konceptuella uppbyggnaden med fyra kvartslånga spår som döpts efter dygnets olika delar. Det blir lätt en alltför tendensiös lyssning. Men den som är teoretiskt lagd kan förstås gärna jämföra med vädertematiken på Wayne Shorters Odyssey Of Iska (som finns att hämta hem här).

Låt mig bara säga att det låter fantastiskt och – trots sin hippa nukänsla – ytterst tidlöst.