Destination Tokyo

Den 30 december åker jag till Tokyo. Äntligen. Som jag har längtat. Närmare bestämt sedan den 6 juni 1993.

Det var då jag hörde United Future Organizations nyjazzsignatur Loud Minority för första gången (vilket jag skrev om här) och en onaturlig besatthet av välklädd japansk jazzkultur drog igång. Kolla videon så förstår ni. Närmare tusen Japanpressningar senare reser jag nu dit på riktigt.


Lyssna:
United Future Organization "Loud Minority" (ZShare)

Men inte bara det, jag har älskat den japanska filmen ändå sedan min tid som ung filmvetare. Till den femton timmar långa flygresan har jag bunkrat upp med Donald Richies memoarbok The Japan Journals. Den var ju Richie, som först kom till Japan för att göra militärtjänst efter kriget, som blev förste västerländska filmkritiker att skriva om Akira Kurozawa, Yasujiro Ozu och Kenji Mizoguchi. På så vis kom han att bidra till det "japanska undret" på 50-talets filmfestivaler. Och för att göra resan filmisk på ett annat sätt kommer vi att fira nyårsaftonen i New York Bar – allstå Lost In Translation-baren – på Park Hyatts 52:a våning med usikt över hela Tokyo. Och precis som Charlotte åker vi även ett par dagar till Kyoto och siktar på att uppleva det historiska Japans alla praktfulla shintotempel.

Jag är verkligen djupt fascinerad av den japanska kulturen med dess till synes outtröttliga förmåga att ta till sig nya idéer och driva dem till sin spets. Vilket fick mig att försöka beskriva den den japanska mentaliteten och popkultursnobbismen utifrån luddiga andrahandserfarenheter när jag intervjuade producenten Yasushi Ide för några år sedan:

Det populärkulturella Japan fortsätter att fascinera. Efter ett par decennier av västerländskt utforskande är det fortfarande lika spännande att höra om japanska 20-åringar i Shibuya, Tokyo som varje månad spenderar tusentals kronor på designerkläder. Eller få ännu en rapport om leksaksfetischismen och det hämningslösa skivsamlandet. I Japan verkar ju jakten på den perfekta stilen inte känna några gränser. I deras urbana djungel samexisterar och frodas de mest sofistikerade subkulturer - från övertygade pudelrockare som ser till att Yngwie Malmsteen fortfarande har en karriär till snobbiga easy listening-mods som drömmer om franska rivieran anno 1962.

Varför då denna fascination? Är det för att det verkar exotiskt? Fjärran? Charmigt? Lite tokigt? Kanske till och med urartat? Inte alls. Fascinationen inför den japanska hyperstilmedvetenheten är snarare en lockande avundsjuka, och i bästa fall inspiration för oss i den inte alltid lika hängivna västvärlden. Och som så ofta när det handlar om inspiration så påverkas man av det som i grunden redan är bekant, men som man ändå aldrig hade kunnat åstadkomma själv.

Det handlar om ett effektivt bumerangmönster. I det populärkulturella Japan hittar vi alltså våra egna preferenser, våra egna beteenden, våra egna uttryck och stilar. Fast tagna ett steg längre. Dragna ytterligare en bit mot sin spets. För ända sedan efter andra världskriget, när Japan utvecklades till kapitalismens viktiga utpost i Öst och den västerländska kulturen formligen pumpades in i landet, har japanerna varit pigga på att absorbera alla möjliga idéer och impulser från världen utanför. Man har vridit och vänt, skruvat sönder, justerat, adderat, reducerat, kombinerat, polerat och satt ihop igen. Sedan har man presenterat sina egna varianter av allt ifrån bilproduktion och mobiltelefoni till nybossa, house och skräckfilm. Ofta lite bättre, ofta lite mer kreativt och alltid med ett alldeles eget uttryck.



Det handlar alltså om inspiration i båda riktningarna. Som när Akira Kurosawa såg John Fords klassiska västernfilmer och fick den avgörande impulsen till att göra sina egna banbrytande samurajfilmer. Vilka i sin tur fick både italienaren Sergio Leone och amerikanen John Sturges att förnya västerngenren på sina håll. Eller för att ta ett helt annat exempel: Lonesome Echo Productions monumentala garagetolva “Sweet Dream” med gamle Ten City-sångaren Byron Stingily.

Det är svårt att tänka sig att den skulle kunna vara gjord någon annanstans än i Japan. Förvisso finns alla obligatoriska garage-ingredienser med: leende körer som mässar refrängen bakom Stingilys kråmande falsett, tjocka lager av svepande stråkar och slagverkspauser på de rätta ställena (i det här fallet massor av timbales). Men samtidigt är hela låten upptagen av en djupt sentimental ton som utkristalliseras redan i den inledande, ensamma keyboardslingan. Skulle den vara gjord i USA eller England skulle den antagligen vara svettigare, sexigare och mer emotionellt uppskruvad.

Nu får jag äntligen förstahandserfarenhet av detta märkliga Japan. Jag får återkomma med en ordentlig rapport.