Varde ljus...

Med tanke på att det inte blev någon halleluljastämning förra gången jag skrev om The Field får jag helt enkelt göra ett nytt försök.

I torsdags firade mina vänner på Heartbeats sitt första släpp i serien Sound of Light nere på Nordic Light Hotel. Det är en serie skivor som har skräddarsytts för just Nordic Light Hotel och är ett renodlat brandingprojekt som inte försöker maskera sig bakom det konstnärliga konceptet att låta ett antal samtida electronicaartister tolka ljuset och miljön på hotellet. Först ut är alltså The Field, eller Axel Willner som han heter, som fick bo några dagar på plats och sedan komponera. Visst, det är ett beställningsjobb och jag skulle definitivt kunna skriva en del om projektet ur ett varumärkesperspektiv, men det lämnar jag till ett annat forum. Det är trots allt musiken jag blir hänförd av.



Axel Willner hör nämligen till den lilla skara electronicaartister som har lyckats mejsla ut ett eget unikt sound. Ingen annan låter som han. "Han skär ut ett ljufragment och upprepar det sedan på mikronivå tills en bädd av nya ljudlager suggereras fram och hans alldeles egna ljudlanskap tar form", som jag skrev tidigare. Han liknar också en modern technofreudian som med vetenskaplig precision lockar fram det dunkelt undermedvetna ur sina samplingar och hittar nya historier, tidigare knappast anade, i det som varit. Hans mikroskopiska omtolkningar av Lionel Richies Hello (A Paw In My Face) och The Flamingos I Only Have Eyes For You (From Here We Go Sublime) är redan klassiska.

Jag bryr mig faktiskt inte om vilken betydelse hotellets ljus kan ha haft, utan kan bara konstatera att The Field om möjligt låter ännu bättre på The Sound Of Light än på lysande debutplattan From Here We Go Sublime. Det är den mest symfoniska, stramt bombastiska techno jag har hört i år. Hans episka monotoni smyger sig på med full kraft. Jag orkar inte ens kommentera den konceptuella uppbyggnaden med fyra kvartslånga spår som döpts efter dygnets olika delar. Det blir lätt en alltför tendensiös lyssning. Men den som är teoretiskt lagd kan förstås gärna jämföra med vädertematiken på Wayne Shorters Odyssey Of Iska (som finns att hämta hem här).

Låt mig bara säga att det låter fantastiskt och – trots sin hippa nukänsla – ytterst tidlöst.