Respekt åt Caprice Records. I en tid när skivindustrins storbolag fortfarande försöker förstå den långa svansens successiva upplösning av blockbustereran verkar världens samlade indie- och nischbolag bara blir spetsigare och spetsigare.
Improvisations heter det senaste exemplet. Det kom i posten för en månad sedan och har legat i skivhögen tills nu. Det rör sig om stor musik och sträng konceptuell paketering. Caprice Records har bestämt sig för att på allvar utforska vad musikalisk improvisation kan innebära genom att sätta fyra pianister på prov. Medvetna om att begränsning föder kreativitet har de satt upp ett antal programmatiska kyskhetsregler. De gör en Dogma kort sagt. Alla skivor ska spelas in i samma konsertlokal på samma handplockade Steinway D – nattetid. Inspelningarna ska börja tolv på natten, när staden går och lägger sig och när, tror man, hjärnan är mer öppen för spirituella intryck. Ingen av pianisterna ska heller ha fått veta vad de ska spela innan. Ingen ska ha kunnat "planera".
Det är pretentiöst på allra bästa sätt. Först ut är konsertpianisten Niklas Sivelöv som får improvisera sig igenom Carl Michael Bellmans visor. Ett smart drag givetvis – att låta en folkkär musikskatt genomgå en totalt oförutbestämd behandling. Men kanske är det mest intressanta att höra hur en klassiskt skolad pianist kastar sig ut i det okända. Och resultatet är femton virtuosa madeleinekakor tjockt stoppade med blixtsnabba intryck, öppna associationer, tvära kast mellan allt möjligt, rokokoskalor och boogierytmik, ömhet och ilska, fest och fasa, karneval och kontemplation.
Det är nästan obligatoriskt att jämföra med Keith Jarretts berömda soloimprovisationer. De där maratonuppvisningarna av stream of conciousness där ingenting – förutom Jarrett själv – har varit bestämt och resultatet har blivit ett slags stora arkitektoniska freskmålningar av pianistens inre värld, med långa panoramaåkningar från nordpol till sydpol, genom både Mozart och Mingus. Hos Niklas Sivelöv däremot, eftersom improvisationerna utgår ifrån femton definierade visor, pratar vi femton actionpainting-miniatyrer med tjocka färger och grova linjer. Jag har ingen vettig relation till Bellman över huvud taget, men jag inbillar mig att det passar hans burleska och episodiska berättande alldeles utmärkt.
Näst på tur är Mats Öberg och Cornelis Vreeswijks låtar.
onsdag, oktober 24, 2007
Kära improvisation,
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Varfös ska så många svenska jazzmusiker alltid tolka den SVENSKA VISAN, folkvisetonen eller det nordiska ljuset (vad det nu är?) på sina skivor? Allt är säker Jan Johansson fel och gör att en stor del av den svenska jazzen förblir en angelägenhet för gubbar med skägg och manchesterbyxor.
Jo, jag kan hålla med. I princip mår jag illa när folktonen per automatik ska lyftas fram och hyllas i den svenska jazzen - vilket en generation kritiker har ägnat sig åt. I teorin kan man väl säga att det är det enda som har gjort den svenska jazzen unik - men spelar det någon roll om det inte svänger? Nej. Faktum är dock att Niklas Sivelövs skiva är långt ifrån finstämd folkton. Den är proppad med yviga gester och groteska utspel - alltså mer dramatisk fylla i Gamla stan än korrekt naturromantik i Dalarna.
Skicka en kommentar