Öster om Eden

När Jonas Kullhammar startade sitt skivbolag Moserobie för snart sju år sedan upplevdes det som en smärre sensation i svenskt jazzliv. En ung jazzmusiker som tog saken i egna händer, gav ut sin egna platta och i samma stund skapade ett skivbolag som skulle ge nytt liv åt den svenska jazzscenen genom drygt femtio skivsläpp till dags dato. Nu hade i och för sig musikerdrivna indiebolag alltid funnits och under 90-talet hade de blommat ut med särskilt stor kraft på både popscenen och den elektroniska klubbscenen.

Den upprymda reaktionen kring herr Kullhammar berodde därför antagligen mest på att jazzens värld sedan decennier tillbaka varit starkt institutionaliserad, trögrörlig och marginaliserad i både social och ekonomisk mening. En situation som på många sätt liknande den för 30 år sedan då två unga amerikanska jazzmusiker, trumpetaren Charles Tolliver och pianisten Stanley Cowell, förgäves försökte få något av de stora skivbolagen att släppa deras platta under namnet Music Inc. Trots att båda var väletablerade på den amerikanska scenen - Tolliver hade lirat med Jackie McLean sedan mitten av 60-talet och Cowell var med i Bobby Hutchersons band, plus att båda var anställda av Max Roach – var det stendött för en traditionell jazzplatta i slutet av 60-talet när både skivindustrin och jazzen genomgick en drastisk förändring kallad ”fusion”.



Tolliver och Cowell startade således Strata East. Året var 1971 och det var ett skivbolag som kom att bli banbrytande i både sociokulturell, industriell och musikalisk mening. Sociokulturellt eftersom de placerade sitt skivbolag i ett större ideologiskt sammanhang som handlade om afroamerikansk medvetenhet och självständighet. Namnet kom från ett afroamerikanskt kollektiv i Detroit som båda hade verkat inom, helt i det tidiga 70-talets politiska anda. Industriellt kom Strata East att få flera efterföljare bland små ”svarta” jazzskivbolag, däribland Tribe Records och Black Jazz, men den stora insatsen var att de lät artisterna ta ansvar för hela inspelningen och behålla rättigheterna till musiken, de lämnade bara till bolaget att släppa den på skiva.

Och så musikaliskt, där kom Strata East att skapa en stilbildande form av souljazz som spände över såväl friform och post-bop som funk och soul – ofta på en och samma gång. Den konstnärliga, och ideologiska, principen var integration och sammanhållning. Här kunde en gammal tungviktare som Clifford Jordan släppa några av sina djärvaste skivor i lugn och ro, samtidigt som okända förmågor som Brother Ah och Shamek Farrah (en ung saxofonist som ingen har hört sedan mitten av 70-talet, men vars spirituella Strata-East-plattor är både mytomspunna och svindyra idag) fick chansen att över huvud taget höras. Här skrek Pharoah Sanders ut sin friformsvrede så att öronen domnade medan soulpoeten Gil Scott-Heron stillsamt tog temperaturen på den amerikanska orättvisan med sin klassiska Winter In America. Alla fick komma till tals så länge de hade rätt patos och rätt värderingar.

Det är den andan som har gett Strata East en så respektingivande och mytomspunnen ställning bland oss som växte upp med hiphoppen, housen, acidjazzen och annan underjordisk musik som byggde på jazzen.



Stanley Cowell och Charles Tolliver var också måna om att ge musiken en fin förpackning. Från den egna debutskivan och fram till de sista plattorna i slutet av 70-talet hade allt som kom från Strata East stilfulla omslag. Ofta byggda på enkla grafiska lösningar och kontrollerad typografi. Clifford Jordans Glass Bead Games från 1974 är ett utmärkt exempel. Musikaliskt och stämningsmässigt är den på många sätt den optimala Strata East-plattan och med Jordans namn som draghjälp kom den att sparka igång bolaget på allvar. Han hade imponerats av Cowell och Tollivers första Music Inc-platta och tog självmant kontakt med bolaget.

På ytan är Glass Bead Games en tämligen konventionell post-bopplatta, men den har ett själsligt djup och ett mod att renodla enkla emotionella teman som man bara hör på de allra bästa jazzplattorna. Den är också en kraftfull tribut till hela den svarta jazzhistorien. Flera av låtarna är till och med bokstavliga hyllningar, bland annat till Eddie Harris, Cal Massey och inte minst John Coltrane.

Just låten John Coltrane är ett litet mirakel. Ett stycke monumental souljazz, klassisk och älskad till himmelska höjder av jazzlyssnare världen över. Ingen glömmer dess modala uppbygnad och enkla vemodiga melodi. När så Clifford Jordan och hans bandmedlemmar brister ut i spontan körsång – ”John Coltrane, Black Spirit, First Newborn” – är det nästan så att man börjar gråta. Låten skrevs av basisten Bill Lee som byggde upp hela kompositionen på sina djupt rotade basgångar. Bill Lee, som fortfarande lever och verkar, har för övrigt en son som heter Spike. Just det, han gör fantastisk film i rakt nedstigande led från Strata East: själfull, innovativ, trotsig och full av stenhård politisk medvetenhet.



Det vore emellertid lögn att säga att allt som släpptes på Strata East var bra. Det vore väl också lögn och säga att så många har hört hela katalogen då upplagorna var ganska små och är löjligt svåråtkomliga idag. Men några de viktigaste plattorna finns utgivna på CD och i slutet av förra året började japanska Bomba och P-Vine släppa några av de tyngsta titlarna ur Strata Easts katalog som finfina mini-lp-cd:s, komplett med originalkonvolut. De flesta finns på Dustygroove.

Förutom redan nämnda plattor vill jag gärna också rekommendera Cecil McBees Mutima från 1976 som i sann Strata East-anda förenar post-bop, funk och soul - inte minst tack vara en ung Dee Dee Bridgewater på sång. Sedan kan jag inte nog hylla Charles Tollivers storbandsplatta Impact från 1975. På samma sätt som Clifford Jordans mästerverk lyckas den integrera ett helt spektrum av facetter ur den svarta musiktraditionen. Från stenhårt blås till sträva stråkar, inte olikt Archie Shepps tidiga 70-talsplattor. När Tolliver i en intervju för Allaboutjazz fick frågan varför han inte spelat i särskilt mycket sedan mitten av 70-talet, svarade hans kollega Stanley Cowell: ”Actually, after Impact, what are you going to do?”

Nog sagt.

Bara några sista ord: Kevin Moist skrivit en utmärkt artikel om Strata East som du hittar här. Läs även intervjun med Tolliver och Cowell i Allaboutjazz. Jag har dessutom lagt upp några fantastiska mp3:or (tyvärr dock inte Clifford Jordans version av John Coltrane).

Snabbguide till Strata East:
Charles Tolliver Music Inc "Plight" från Impact (ZShare)
Descendants Of Mike and Phoebe "John Coltrane" från A Spirit Speaks (ZShare)
Shirley Scott "Keep on Movin' On" från One For Me (ZShare)
Gil Scott-Heron "Peace go with you, Brother" från Winter In America (ZShare)