Moderna sommartider

Jag längtar verkligen efter semester just nu. Men det blir inte än på några veckor. Det är mycket att göra på jobbet och jag inser än en gång vilken flockvarelse man är när arbetsmoralen sjunker i takt med att kunder och kollegor tar ledigt. Fritt kreativitetsförfall. Och i år har den känslan varit starkare än vanligt. Jag är trött helt enkelt.

Det positiva med att vara i Stockholm nu till veckan är dock att det finns två jazzfestivaler att besöka. Vem som helst kan räkna ut att det är till Landet Jazz man ska gå om man vill lyssna på framtiden, medan Stockholms jazzfestival bara blir desperatare och otydligare för varje år. Samtidigt får man tacka för att de värsta bottennappen uteblivit detta år. Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen flera av artisterna på Skeppsholmen – Nils Berg, Fibes Oh Fibes och givetvis Steely Dan – men det finns ingen röd tråd eller vettig idé som håller samman programmet. Sällan har väl "jazz" varit ett svagare koncept.



Dra till Landet istället. Där har prefixet "jazz" en brinnande relevans även om det ständigt omdefinieras, ungefär som den unga svenska jazzscenen i stort just nu. Fast att den svenska jazzen har varit vansinnigt kreativ i snart fem år är ju inte direkt någon hemlighet. Därför är det lite ironiskt att just 2007 har blivit utsett till något sorts jazzår, vilket jag inte kände till innan jag blev tipsad om Mikael Strömbergs generalsågning i Aftonbladet. Han har självfallet helt rätt. Jazzen lever alltid någon annanstans än i kultursatsningens evenemangskalender.

Emil Carlsson fångar en del av utvecklingen, den nästan blasfemiskt genreblandande rörelse som har utvecklats kring frijazzkonnässören Conny Lindströms gamla klubb Ugglan, i en artikel i Lira (här). När jag läser den ler jag särskilt igenkännande åt Oskar Schönnings beskrivning av hur omvälvande det var att höra Brad Mehldau spela en Radioheadlåt på Skeppsholmen 2001. Vid ungefär samma tidpunkt intervjuade jag Esbjörn Svensson Trio. Vi träffades på Sonys huvudkontor och jag hade uttryckligen bett om ett rum med ljudanläggning. Med mig i väskan hade hade jag ett antal jazzpianofavoriter som jag bolla mot Esbjörn, Dan och Magnus och använda som bränsle i samtalet. Intervjun accelererade också ganska markant, men av oväntade anledningar. När jag spelade upp Bill Evans konstaterade Esbjörn att han minsann inspirerades mycket mer av Radiohead. När jag satte på Bugge Wesseltoft kontrade Magnus med att droppa Squarepusher. När jag tog fram Chick Corea tyckte Dan att det var roligare att prata om Black Sabbath. När jag slog på Mary Lou Williams satt alla tre bara tysta.



Men det blev en bra intervju till slut. Esbjörn, Dan och Magnus var ju jättetrevliga killar och jag lärde mig massor om den kreativa processen på dessa dryga två timmar. När jag läser igenom vad som blev sagt inser jag också vilken enorm betydelse E.S.T. har haft för den yngre generation musiker som har lyckats bryta sig loss från idén om vad jazzen kan – och får – vara. Så här lät det:

Dan: Det var det här man fick lära sig på Ackis och nu har jag förstått att det inte är min musik. Jag blev verkligen tillsagd att lyssna på sån här musik. Det kanske handlar om att först lära sig reglerna för att sedan kunna bryta mot dem, men det tror jag faktiskt inte alls på.

Men det är väl vad hela jazztraditionen bygger på?

Esbjörn: Fast det blir hämmande! Det beror på att folk är rädda. Man är rädd för att allt arbete man lagt ned på att lära sig spela ska vara förgäves. För det finns alltid folk som utan att egentligen kunna någonting bara kan sätta sig ner vid ett instrument och vara geniala. Och det kan man inte tillåta, utan man måste hålla på att harva i 30 år innan man får vara genial. Det är en mänsklig boja som vi satt på oss själva, och vissa pedagoger håller fast vid den.

Men tröskeln är väl ändå ganska hög när det gäller jazz. Det krävs ju en viss teknisk skicklighet...

Magnus: Det beror på inom vilken tradition man vill verka. Vill man spela traditionell jazz måste man kanske lära sig de där 200 standardlåtarna som brukar spelas. Men jämför med den alternativa popmusiken där folk knappt kan spela sina instrument och ändå gör fantastisk musik. Vad är det för tradition? Är det värdelöst? Det handlar om helt andra premisser. I och för sig beror det väl på vad man strävar efter och har för mål. Jag kanske vill spela si eller så bra, men bara når halvvägs. Det verkar vara så många amatörjazzmusiker tänker. Men i stället för att vilja spela som Charlie Parker ska man kanske försöka spela som sig själv och börja med frågan: Vem är jag?

Esbjörn: Precis. Vet man exakt hur man vill låta är det ju bara att sätta sig ner och öva. Men om att man inte vet det, om man inte är tillfreds med det man gör, så ska ingen kunna komma och säga åt en att man måste lära sig det här och det där. Varför? Vad ska det vara bra för? Vi har ju lyssnat en hel del på Keith Jarrett när han spelar med Charlie Haden och Paul Motian, och ibland låter det faktiskt som att de inte kan spela alls, om de nu var höga eller någonting. Ornette Coleman kunde ju lira, men han och Don Cherry spelade på plastinstrument och retade gallfeber på en del. Jag har ingen aning om de kunde spela alla gamla Charlie Parker-riff, men de gjorde ju genialisk musik som fick folk att jubla.

När jag tänker tillbaka inser jag att E.S.T. faktiskt genomskådade mig totalt. Eller trodde att de gjorde det. I deras ögon satt jag fast i "jazzen". Sanningen var att jag tyckte, och fortfarande tycker, att Radiohead är värsta sortens pretentiösa skitband. Det fanns dock en låt vi kunde enas om och den kommer här:

Andrew Hill "Illusions" 1969 (ZShare)

(Här skulle egentligen också min lyssningslista komma men dessvärre kraschade min dator med all musik igår.)