onsdag, juli 18, 2007

Med högsta beröm underkänt?

Jag fick inte höra Do It Again och det tackar jag för. Steely DanStockholms jazzfestival var en av de tråkigaste konserter jag någonsin sett och blotta tanken på hur de hade kunnat sova sönder en av mina favoritlåtar gör mig bekymrad. Intressant nog blev jag direkt avfärdad av närmaste Steely Dan-kännare med ett "du förstår inte" när jag dristade mig till att vara kritisk. Steely Dan kan inte, eller får inte, vara dåliga. De måste leverera, precis som en stereonaläggning för 500 000 kronor. Men när alla innerst inne vet att gårdagens konsert inte bara var gubbaktigt tråkig utan dessutom musikaliskt slätstruken – all den beska som normalt sett gör Steely Dans musikaliska perfektionism så intressant var fullkomligt utspädd – återstår bara det elitistiska argumentet att man inte "förstår". Den sekteristiska koden är orubbligt sträng på den punkten.

Det blev Fibes, Oh Fibes som räddade min kväll. När jag frågade min kompis Markus om han trodde att de skulle kunna slå utanför Sverige svarade han tvekande "...i Frankrike, kanske i Tyskland, aldrig i England och absolut inte i USA". För visserligen må deras reclaimande av västkustsoundet vara minst lika kritvitt som Toto och Lionel Richies önskedrömmar, men det är deras bakgrund i indiepopen som gör Fibes intressanta. Trots att de försöker spela lika tajt som Steely Dan blir deras strukturer alltid ganska grovhuggna och deras arrangemang så mycket mindre sofistiskerade. På ett positivt sätt. Ja, på ett riktigt originellt sätt faktiskt. Men fusionsnobbarna skulle förstås aldrig ge Fibes godkänt.

Jag tänker direkt på alla de brittiska jazzpopband som vid mitten av 80-talet närmande sig jazzen, funken och samban från ett liknande perspektiv. Som Kalima och Working Week, som jag redan har tjatat en del om här på bloggen. I deras händer tolkades alltid fusionjazzen från en jordnära pophorisont hur mycket de än försökte låta som sina amerikanska och brasilianska förebilder. Linjerna blev lite grövre, refrängerna lite starkare, den värsta ekvilibrismen uteblev och resultatet blev ofta riktigt bra. Men de accepterades aldrig av den traditionella jazzvärlden.



Min senaste upptäckt från denna historiskt mycket avgränsade period – vi pratar slutet av 80-talet – är The Jazz Defektors. Precis som Kalima var de från Manchester och seglade under några år på det musikaliska stormhavet kring Factory Records. De blev snabbt hyllade av Gilles Peterson och Paul Weller och spelade sedan regelbundet på Londons underjordiska klubbar där den svängiga dansjazzen vid den här tiden betraktades som både relevant och radikal. Och de framförde sin renläriga och stabila fusionjazz med klockren stämsång och ett socialistiskt patos som bara kunde komma från Storbritannien. Sällan tidigare, kanske bara på 30-talet, hade jazzen känts så relevant på ett skitigt fabriksgolv.

Idag lär det vara svårt att hitta originalplattorna från The Jazz Defektors men deras debut från 1988 gavs ut på CD i Japan för några år sedan. Jag delar med mig av en liten försmak:

The Jazz Defektors "Bounce-Back" (ZShare)


UPPDATERING: jag lägger även till tre suveräna och viktiga låtar, det som egentligen saknades första gången, i min tidigare artikel om Kalima. Du hittar dem här. Men läs gärna texten först.

Här är vad jag lyssnar på annars:

Impossible (The Studio Possible Remake) 5.22 Shout Out Louds "Our Ill Wills"
Inside 4.16 New Buffalo "The Last Beautiful Day"
Submerged At The Bottom Of The Ocean 3.31 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Emil Danenberg 8.28 Stanley Cowell "Illusion Suite"
Bounce-Back 7.07 The Jazz Defektors "The Jazz Defektors"
Avishai Cohen:Nu Nu 5.11 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.2"
Szaoki Agi:Te Merel E Luma 6.05 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.2"
Descarga En Puerto Rico 9.00 Kako ( Francisco Bastar ) "Puerto Rican All-Stars Featuring Kako"
Another Star 7.34 The Jazz Defektors "The Jazz Defektors"
Tudo Bem Malandro 3.31 Curumin "Brasil do Futuro"
Dumbala Dumba 3.13 Taraf De Haïdouks "Brasil do Futuro"
Side 2 19.51 Jorge Ben "Fôrça Bruta"
Hamba nami 3.29 Cannonball Adderley "Accent On Africa"
I'm Straight 6.35 T.I. Feat. B.G. & Young Jeezy "King"
Hook It Up 4.15 R. Kelly ft. Huey "Double Up"
872 7.14 Clifford Jordan "In The World"
Bostich (Telephones re-edit) 6.54 Yello "Disco Not Disco 2"
When She's Feeling Small 4.47 Dibaba "Songs For Good Life"
L.A. Fever 4.28 Nils Berg Sailors "Fighting In The Dance Hall"
Fountain Of Love 3.54 Donna Regina "Late"
Passer-by 4.40 Donna Regina "Late"
Rörstrand 3.30 Nils Berg "Sailors Fighting In The Dance Hall"
Frank's Tune 8.02 Jack Wilson "Easterly Winds"
While You're Away 3.30 New Buffalo "The Last Beautiful Day"
Come Back 4.08 New Buffalo "The Last Beautiful Day"
Mania de Peitao 2.43 Seu Jorge "Brasil do Futuro"
Bayard "Thunderbird" Lancaster:A Heavenly Sweetness 3.44 Raphael Sebbag "Beyond Borders Vol.2"
Who'll Buy My Dream 4.00 Sahib Shihab "Seeds"

2 kommentarer:

Anonym sa...

Håller verkligen inte med om att Steely Dan var gjorde ett dåligt framträdande, på några av de punkter som du räknar upp.

Det var första gången jag såg dem och kan inte jämföra med hur de brukar vara.

Men jämfört med många av de band man får chansen att se så tyckte jag att Steely Dan gjorde en mycket bra konsert. Dessutom kunde låtvalet inte varit mer lysande.

/Erik

Tobydammit sa...

Jag förstår dig. Som sagt, det verkar vara den gemensamma uppfattningen. ;-)